Torsdag 21 november 2013 kl 19.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Pier Giorgio Morandi Solist: Hillevi Martinpelto, sopran Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren
Richard Wagner Förspel till Mästersångarna i Nürnberg
ca 10 min
”Dich, teure Halle” ur Tannhäuser
ca 5 min
Siegfriedidyll
ca 20 min
PAUS Giuseppe Verdi Ouvertyr till Siciliansk vesper
ca 10 min
”Tu che le vanita” ur Don Carlos
ca 10 min
Balettmusik ur Macbeth
ca 10 min
Videvisan och Desdemonas bön ur Otello
ca 10 min
Torsdag Stor, Torsdag Mellan
Pier Giorgio Morandi dirigent I kväll hälsar vi HSO:s nyutnämnde förste gästdirigent välkommen! Innan vår italienske maestro slog in på dirigentbanan studerade han oboe och komposition vid Giuseppe Verdi-konservatoriet i Milano, där han även under en tid verkade som solooboist vid det mytomspunna operahuset La Scala. Dirigering lärde han sig dels vid Mozarteum i Salzburg hos Ferdinand Leitner och i USA för Leonard Bernstein och Seiji Ozawa. År 1989 knöts Morandi till Romoperan där han ledde Verdis Ernani och Puccinis Madame Butterfly, men även ett stort antal symfonikonserter. Sedan dess har hans karriär gått stadigt uppåt och idag är han – kanske i synnerhet på grund av sin stora känsla för den italienska operarepertoaren –
en eftertraktad gästdirigent vid operahus i bland annat Wien, Frankfurt, Bologna, Bryssel och Seoul. Han har även en diger meritlista på konsertestraden, och bland alla de orkestrar han gästat finns London Symphony Orchestra, London Philharmonic Orchestra, Bayerska radions symfoniorkester, Ungerska radions symfoniorkester, Budapests filharmoniker och Tokyo Philharmonic Orchestra. Här i Sverige har Pier Giorgio Morandi förutom givetvis en rad framträdanden här i Helsingborg dirigerat vid GöteborgsOperan och vid Kungliga Operan i Stockholm, där han lett en lång rad uppsättningar, och under våren kommer att dirigera Umberto Giordanos Andrea Chénier.
Hillevi Martinpelto sopran Kvällens solist Hillevi Martinpelto är utbildad i Stockholm, där hon också debuterade som Cio-Cio San i Puccinis Madame Butterfly vid Kungliga Operan. Efter denna debut vidtog en internationell karriär som fört henne till bland annat Hamburgoperan, Wiener Staatsoper, La Scala i Milano, Deutsche Oper i Berlin och Parisoperan. Hon har bland mycket annat haft ett nära samarbete med Sir John Eliot Gardiner både i operasammanhang, konsertsalar och på skivinspelningar. I konsertsammanhang har hon dessutom framträtt med världsdirigenter som Zubin Mehta, Carlo Maria Giulini,
Riccardo Muti och Frans Brüggen. Hemma i Sverige har hon i huvudsak verkat vid Kungliga Operan och Drottningholms Slottsteater, men hon har även gästspelat på GöteborgsOperan. Martinpelto kan på skiva höras i huvudsak på Deutsche Grammophon och EMI, exempelvis i Mozarts Idomeneo och Figaros Bröllop med Sir John Eliot Gardiner och i Così fan Tutte under ledning av Sir Simon Rattle. I maj 2006 förärades Hillevi Martinpelto titeln Hovsångerska av Hans Majestät Konungen.
Richard Wagner (1813–83) och Giuseppe Verdi (1813–1901) Kvällens program är som synes en hyllning till två av operavärldens giganter, Giuseppe Verdi och Richard Wagner, båda födda för 200 år sedan. Wagner föddes i maj 1813 i Leipzig, Sachsen, då en del av det Tyska förbundet, vilket hade den österrikiske kejsaren som statsöverhuvud. Verdi såg dagens ljus några månader senare, i oktober, i Le Roncole i trakten av Parma. Detta var ett område som vid den här tiden tillhörde Napoleons välde. År 1848–49 skakades Europa av en serie revolter i vars efterdyningar de båda nationalstaterna Italien och Tyskland kom att bildas, och dessa oroligheter kom att påverka de båda tonsättarnas öden på helt motsatta vis: Wagner, som sympatiserade med upprorsmakarna och fanns med i kulisserna vid Majrevolten i Dresden 1849, tvingades efter det att revolten slagits ner i landsflykt. Verdi å andra sidan skrev under en vistelse i Paris sin fjortonde opera, La battaglia di Legnano, vilken han hade med sig i bagaget då han återvände hem efter att ha hört talas om milanesarnas uppror mot Österrike (kallat ”Cinque Giornate”). Operan kom att bli den nationalistiska rörelsens egen opera, och Verdi blev något av en nationalhjälte då nationen Italien bildades. Hans namn fick ett decennium senare tjäna som akronym i den dubbeltydiga slogan som spreds från Neapel över hela Italien: Viva VERDI – Viva Vittorio Emanuele Re D’Italia (d.v.s. ”Leve Viktor Emanuel, Italiens konung”, Viktor Emanuel II var då kung över Sardinien). Våra båda jubilarer fick sina respektive genombrott nästan samtidigt. Wagner vistades kring år 1840 en tid i Paris, och fullbordade
där Rienzi, som antogs av hovoperan i Dresden, dit Wagner så småningom flyttade. I Dresden uruppfördes såväl Rienzi i oktober 1842, en rejäl publik framgång, som Den flygande holländaren i januari 1843, vilken brukar ses som starten på Wagners mogna operaproduktion. Starten på Verdis tonsättarbana ägde rum i Milano, där han fått sin första opera (Oberto) uppförd på La Scala i november 1839. Debuten gav honom direkt ett kontrakt på tre nya operor. En av dessa var Nabucco, vars premiär i mars 1842, så gott som omedelbart gjorde Verdi berömd. Även om Nabucco inte tillhör vår tids mest framförda operor har ett av numren – Fångarnas kör – etablerat sig bland de allra mest populära operakörerna. De båda möttes aldrig, men de hade förstås åsikter om varandras skapande. Wagner till att börja med tycks ha gjort sitt yttersta för att inte ens låtsas om Verdis existens. Sent i livet refererade han till italiensk opera som ”Donizetti & Co”. Hans hustru Cosima nämner vid två tillfällen Verdirelaterade händelser i sin dagbok. Dels hur Wagner hånade en Verdimelodi som han hörde sjungas på en kanal i Venedig, och en annan gång beskriver hon ett konsertbesök med orden: ”På kvällen Verdis rekviem, om vilket det är säkrast att inte säga någonting.” Verdis känslor för Wagner tycks ha varit mer blandade. Han blev förvisso rasande när kritiker tyckte sig hitta Wagnerinfluenser i Aïda. Men han kallade också vid ett tillfälle Tristan och Isolde för ”en av den mänskliga andens största skapelser”. Efter den tyske kollegans bortgång sade han att ”den store Wagner lämnade mycket ont i sina
spår.” Ingen dålig analys av människan Richard Wagner tycks det. Under sin levnad förbrukade Wagner sina vänner och deras pengar i stort sett i samma takt. Glömsk av ekonomiska bekymmer utvecklade Wagner den tyska operakonsten i sina omfångsrika mästerverk, till vilka han själv skrev såväl text som musik. Operorna baserades ofta på Nordeuropeisk mytologi och tysk filosofi, snarare än historiska händelser. Hans tonspråk förebådade tidigt tonalitetens kollaps flera decennier senare och han ägnade ett kvartssekel åt att skapa den unika operatetralogin Nibelungens ring – förvisso med avbrott för ”småprojekt” som Tristan och Isolde och Mästersångarna i Nürnberg. Detta
efter att han återvänt från sin landsflykt och funnit en hängiven supporter och sponsor i den bayerske kung Ludwig II. I motsats till Wagner hade Verdi något litet av affärsman i sig. Den snabba framgången på La Scala, medverkade förstås till att skapa fantastiska förutsättningar för Verdi att slå mynt av sin konst. Under 1840- och 50-talen producerade han i snitt en opera per år, bland dem några av hans största mästerverk: Rigoletto, La traviata och Maskeradbalen. Verdi fokuserar i sina operor på att skildra mänskliga svagheter och reaktioner, och han var mycket noggrann när han valde ut berättelser som passade honom.
Kvällens program Konserten inleds med förspelet till Wagners enda komiska opera Mästersångarna i Nürnberg som hade premiär i München 1868. Därefter Tannhäuser, en opera som handlar om konflikten mellan den sinnliga och den dygdiga kärleken, i operan representerade av Venus och Elisabeth. Dich, teure Halle – ett glansnummer för sopraner – sjungs av den sistnämnda i början av akt två. Konsertens första avdelning avslutas med Siegfriedidyll, Wagners födelsedagsgåva till hustrun Cosima, som uruppfördes på juldagsmorgonen 1869, på trappan till parets villa. Senare kom Wagner att använda motiv ur stycket i Siegfried, den tredje delen av Ringtetralogin. Efter paus ägnar vi oss åt Verdi, och inleder med två operor som skrevs på franska för Parisoperan. Siciliansk vesper hade premiär 1855 och Don Carlos 1867. Mycket kort
handlar Don Carlos om hur prins Carlos älskade, Elisabeth, p.g.a. stormaktspolitik gifts bort med hans egen far, Kung Filip II. I början av den femte och sista akten sjunger den uppgivna Elisabeth arian Tu che le vanità. Sist på programmet två av Verdis tre ”Shakespeareoperor”. Först balettmusiken ur Macbeth från 1847, och som avslutning Otello som hade premiär 1887 på La Scala. Under detta tragiska drama om avund- och svartsjuka intrigerar Jago och får Otello att tro att hans hustru Desdemona är otrogen. I början av den sista akten förbereder sig Desdemona för att gå till sängs, förtvivlad och förvirrad över att Otello anklagat henne för otrohet. Artistpresentationer och verkkommentarer: Mats Persson