Torsdag 13 februari 2014 kl 19.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent och orgelsolist: Laurence Cummings Solist: Åshilld Henriksen, valthorn Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren
Georg Friedrich Händel Ur Water Music ca 25 min Orgelkonsert F-dur
ca 15 min
Allegro Andante Adagio Allegro
Johan Helmich Roman Ur Drottningholmsmusiken ca 15 min
I. Allegro XIII. Menuet XIV. Trio XXI. Allegro XIX. Allegro molto XXIII. Vivace
Wolfgang Amadeus Mozart Hornkonsert nr 4 Ess-dur ca 15 min Allegro maestoso Romance: Andante cantabile Rondo: Allegro vivace
Joseph Haydn Symfoni nr 92 G-dur ”Oxford” Adagio – Allegro spiritoso Adagio Menuet: Allegro – Trio Presto
PAUS
Torsdag Stor, Torsdag Mini
ca 30 min
Laurence Cummings dirigent och orgelsolist Engelsmannen Laurence Cummings är i dagarna Sverigeaktuell inte bara här i Helsingborg utan även i Göteborg, där han i lördags dirigerade premiären av Glucks Orfeus och Eurydike på GöteborgsOperan. Cummings är en synnerligen eftertraktad barockinterpret, och bland hans övriga aktuella engagemang finner man uppdrag för Händelfestivaler i London och Göttingen, samarbeten med London Handel Players och English Concert samt operaproduktioner med Opera North i Leeds och English National Opera.
annat Opéra de Lyon och Zürichoperan. Det ovan nämnda aktuella gästspelet på GöteborgsOperan är inte heller hans första. Där har han tidigare hållit i produktioner av Händeloperorna Julius Caesar och Alcina. Han gästar regelbundet English Concert och Orchestra of the Age of Enlightenment, såväl hemma i England som på turné. Dessutom samarbetar han med Royal Liverpool Philharmonic Orchestra, Ulster Orchestra, Halléorkestern, Irish Baroque Orchestra och Royal Scottish National Orchestra.
Just barockopera tycks ha blivit något av en specialitet för Laurence Cummings, för English National Opera har han gjort bl.a. Poppeas kröning, Orfeus (båda av Monteverdi), Semele, Radamisto och oratoriet Messias (alla av Händel). Vid den berömda Glyndebournefestivalen har han lett uppsättningar av Händels Julius Caesar och Purcells The Fairy Queen. Han har också gästat bland
Bland Laurence Cummings inspelningar finner man bland annat en inspelning för BIS av en länge försvunnen Händelkantat, Gloria, med solister som Hillevi Martinpelto, Emma Kirkby och Anne Sofie von Otter. Han har även spelat in en försvarlig mängd cembalomusik för Naxos, och gjort inspelningar för Sony BMG och Harmonia Mundi.
Åshilld Henriksen valthorn Åshilld Henriksen är naturligtvis inget obekant ansikte för en trogen konsertbesökare, hon har ju i inte mindre än tre och ett halvt decennium varit Helsingborgs Symfoniorkesters solohornist. Dessutom har hon vid minst ett halvdussin tillfällen klivit fram och axlat solistrollen, senast år 2008, då hon tillsammans med sina hornkollegor framförde Robert Schumanns Konsertstycke för fyra horn. Tidigare har hon bland annat framfört en hornkonsert av norrmannen Wolgang Plagge och Richard Strauss andra hornkonsert. Åshilld har också gjort solistframträdanden med
exempelvis Oslo-Fiharmonien och Bergen Filharmoniske Orkester. Norskfödda Åshilld har studerat vid Norges musikkhøgskole (för Frøydis Ree Wekre) och Musikhochschule Carl Maria von Weber i Dresden (för Peter Damm). Kvällens solist är också en mycket aktiv kammarmusiker, inte minst i blåskvintetten Pollux. Hon har gett ut en solo-cd ackompanjerad av HSO och Hannu Lintu, med musik av bl.a. Mozart, Saint-Saëns och Lars-Erik Larsson.
För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner.se
Georg Friedrich Händel (1685–1759): Ur Water Music Orgelkonsert F-dur opus 4 nr.4 Georg Friedrich Händel var tysken som blev Englands främste barockkompositör. Född i tyska Halle samma år som kollegan Johann Sebastian Bach hamnade han via en treårig Italienvistelse i London vid 25 års ålder. Och efter några piruetter vid hovet i Hannover slog han sig ner i London för gott. Så följde år av en enorm produktion av operor, oratorier, vokalverk, kammar- och orkestermusik samt ett dussin orgelkonserter. Orkesterverket Water Music kan ha varit ett sätt att blidka den nye engelske kungen George I vid en båtfärd på Themsen år 1715. Saken var nämligen den att Händel under sin anställning som kapellmästare hos kurfursten
Georg i Hannover tagit bondpermis för att stanna i London hos sin mentor drottning Anna. Kurfurste Georg blev ganska vred. Så dog drottning Anna och vem hamnar då på tronen om inte denne kurfurste från Hannover! Händels fenomenala orkestermusik lär dock ha blidkat den nye kungen, som begärde da capo tre gånger. Sanningshalten är dock omtvistad. Orgelkonserterna opus 4 är sex till antalet och komponerade runt 1736. Alla orgelkonserterna uruppfördes under 1738. Denna den fjärde har en första sats där temat är hämtat ur Händels opera Alcina.
Johan Helmich Roman (1694–1758): Ur Drottningholmsmusiken ”Den svenska musikens fader” kallades Johan Helmich Roman. Och det är en sanning som står sig än i dag. Roman föddes i en musikerfamilj i Stockholm och blev snabbt en mästare både på violin och oboe. Han studerade i London för bland andra självaste Händel och gjorde en studieresa till Italien innan han blev hovkapellmästare i Stockholm och sedermera hovintendent. Han drog sig dock så småningom tillbaka till sin gård i Ryssby norr om Kalmar där han levde till sin död, komponerande in i det sista. Mest andlig musik de senare åren.
Drottningholmsmusiken komponerades som bröllopsmusik för bröllopet mellan Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika den 18 augusti 1744 på Drottningholms slott. Verket består av 33 satser. Detta är Romans mest berömda verk. Den första satsen öppnar för en musikalisk värld som dittills inte hörts i Sverige. Romans omfattande andliga musik glömdes bort under många år men lyftes åter fram i ljuset i mitten av 1900-talet. Ett exempel är Svenska mässan, som spelas flitigt i dag.
Wolfgang Amadeus Mozart (1756–91): Hornkonsert nr 4 Ess-dur K 495 Sommaren/hösten 1786 var en mycket produktiv period för Mozart. Efter att i tre eller fyra år ha varit sin egen herre var han nu åter
beroende av de konsertarrangörer och teaterdirektörer som styrde i det musikaliska Wien. Han var, inte minst av ekonomiska skäl,
redo att tillhandahålla sådan musik han kunde få betalt för. Figaros bröllop hade haft premiär samma vår, visserligen lades den ned efter endast nio föreställningar, men den gjorde desto större succé i Prag, dit Mozart snart också skulle söka sig. Ur hans penna flödade piano- och stråkkvartetter, trios, variationer för piano, Symfoni nr 38 (Pragsymfonin), pianokonserten i C-dur (nr 25) samt Hornkonserten i Ess-dur, nr 4.
sista satsen. Men i ”version fyra” är den förfinad och mera raffinerad. De båda yttersatserna har mera allvar och tyngd.
Den senare skrevs, liksom de övriga hornkonserterna, för vännen Joseph Leutgeb, av Mozart kallad ”åsnan”. Men blåsa horn kunde han sannolikt, för den fjärde hornkonserten är ingen enkel match. Konserten är nästan en kopia av den andra hornkonserten, särskilt i
Tredje satsen öppnar med snabba och spänstiga jakthornssignaler (chasse) där Mozart med tempoangivelsen Allegro vivace lade sig på gränsen till vad åtminstone dåtidens hornister förmådde. Konserten är ganska kort, cirka en kvart, om den spelas raskt.
Konserten börjar med ett allegro moderato där temat delvis är hämtat från Mozarts Maurerfreude (K 471) från året innan. Andra satsen är en romans, en behagfull melodi som hanteras varsamt av horn och orkester. Satsen är den mest framåtblickande av de tre.
Joseph Haydn (1732–1809): Symfoni nr 92 G-dur Hob. 1/92 ”Oxford” Om Johan Helmich Roman var den svenska musikens fader, så var Joseph Haydn symfonins fader, eller snarare utvecklare. Om du söker den gladaste symfoniska musik av alla att pigga upp dig med, så är det Haydn du skall vända dig till. Och du har att välja på! 104 symfonier står det i de flesta böcker, men efterhand som det letas i arkiven är man nu uppe i 108. Precis som Händel fann Haydn sina ivrigaste beundrare i London. Han levde också där under perioder av sitt liv. Redan under den första vistelsen i London, år 1791, ville Oxforduniversitet utse honom till hedersdoktor. Och ett sådant utnämnande krävde åtminstone en symfoni i gengäld att spelas upp vid promoveringen. Haydn hade då påbörjat den räcka symfonier som kallas ”Londonsymfonierna” och meningen var att en av dessa skulle framföras vid promoveringen. Men Haydn kom i tidsnöd och fick rycka en av sina redan färdiga symfonier. Och det blev den sista av de så kallade ”Parissymfonierna”, nr 92 i G-dur, som nu lite felaktigt fick tillnamnet
”Oxfordsymfonin”. Vilken som skulle blivit den egentliga Oxfordsymfonin vet man inte. Första satsen börjar med en långsam introduktion, för att snart – i allegrodelen – övergå i Haydns glittrande tonspråk. Det glada temat varieras satsen igenom. Andra satsen, Adagio cantabile, har ett sångbart tema, som bryts av en mera intensiv passage i moll. Tredje satsen, en traditionell menuett, har den klassiska ABA-formen, d.v.s. menuetten återtas efter en kontrasterande triodel. Fjärde satsen, Presto, är förhållandevis kort men hinner ändå bygga upp spänningar och förlösningar före finalens klimax. Artistpresentationer: Mats Persson Verkkommentarer: Tommie Ling