Torsdag 20 mars 2014 kl 19.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Rumon Gamba Solist: Jesper Olsson, piano Helsingborgs Symfoniorkester Konsertm채stare: Dan Almgren
Jean Sibelius Valse triste Scen med tranor
ca 10 min
Sergej Rachmaninov Pianokonsert nr 2 c-moll
ca 35 min
Moderato Adagio sostenuto Allegro scherzando
PAUS Ralph Vaughan Williams Symfoni nr 5 D-dur Preludio Scherzo Romanza Passacaglia
Torsdag Stor, Torsdag Mini, Piano
ca 40 min
Rumon Gamba dirigent Engelsmannen Rumon Gamba, som gästade HSO för första gången i januari 2006, återvänder i kväll för femte gången. Han är utbildad vid Royal Academy of Music i London och började sin dirigentbana som assistent hos BBC Philharmonic Orchestra. Han är chefdirigent för NorrlandsOperans Symfoniorkester sedan 2009 och för Aalborg Symfoniorkester sedan hösten 2011. Mellan 2002 och 2010 var han chefdirigent för Iceland Symphony Orchestra. På Rumon Gambas gedigna meritlista hittar man gästspel över stora delar av världen, bland annat hos symfoniorkestrarna i Toronto, Indianapolis, Hongkong, Tokyo och Melbourne. Han har även dirigerat New York Philharmonic Orchestra, Münchenfilharmoni-
kerna, Nordtyska radions symfoniorkester i Hamburg, Belgiska nationalorkestern och Göteborgs Symfoniker. Rumon Gamba har även lett flera uppmärksammade uruppföranden, bland annat Nico Muhlys opera Two Boys på English National Opera och Brett Deans Violakonsert med BBC Symphony Orchestra. Dessutom ledde han såväl den isländska premiären av MarkAntony Turnages Scherzoid, som de svenska premiärerna av Mark-Antony Turnages Blood on the Floor och Poul Ruders Dancer in the Dark. Han dirigerade också City of Birmingham Symphony Orchestra vid världspremiären av Per Nørgårds sagokantat The Will-o'-the-Wisps go to Town, vilken beställdes till H.C. Andersens 200-årsdag.
Jesper Olsson piano (DIPLOMAND) Östgöten Jesper Olsson fick sin första pianoundervisning vid Finspångs kommunala musikskola som tioåring. Därefter vidtog studier vid musikgymnasiet i Norrköping, Vadstena Folkhögskola och Musikkonservatoriet Falun varefter han antogs vid musikkonservatoriet i Köpenhamn, där han studerade i fem år för Bohumila Jedlickova. Jesper har också under sina studierår deltagit i en rad mästarkurser, för bland andra Hans Leygraf, Andrzej Jasiński, Laurent Boullet och Staffan Scheja. Efter sin Masterexamen i Köpenhamn har Jesper Olsson gått diplomutbildningen vid
Musikhögskolan i Malmö för professor Hans Pålsson. I fjol avlade han sin diplomexamen och gjorde också de två första av tre diplomkonserter. Kvällens debutkonsert utgör alltså det allra sista steget i denne unge musikers formella utbildning. Jesper Olsson har en solorepertoar som sträcker sig från barocken till samtida musik, med tyngdpunkten i wienklassicism och romantik. Han är även en flitigt anlitad kammarnusiker och ackompanjatör.
För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner.se
Jean Sibelius (1865–1957): Valse triste opus 44 nr 1 Scen med tranor opus 44 nr 2 År 1903 skrev Jean Sibelius en rad stråkstycken till Arvid Järnefelts drama Kuolema (Döden). Året efter omarbetade han en vals från den första akten för liten orkester, och det omarbetade resultatet – Valse triste – skulle snabbt bli hans allra mest spelade verk. Sibelius musik ackompanjerar en scen där en kvinna i dvalan just före döden återupplever en balscen från sin ungdom – de ljuva minnena växelspelar med dödsångesten. Musiken fångar på ett fascinerande sätt tidsandan, likt en Strindberg eller Edvard Munch. Stycket spelades snart överallt, vilket paradoxalt – och tråkigt – nog kom att skada Sibelius rykte bland så kallade ”seriösa” musikkännare.
Efter Valse triste följer Scen med tranor, också det en bearbetning av teatermusiken till Kuolema. Här avbryts i styckets mitt den subtila stråksatsen av tranornas rop i klarinetterna, en rad intervall som mycket lätt kan föra tanken till det berömda ”svantemat” ur femte symfonins finalsats. Att de flyttande tranornas och svanarnas läten hade en stark symbolisk betydelse för honom vittnar såväl brev som dagboksanteckningar om, här ett citat ur ett brev till vännen Axel Carpelan: ”Sett alla dessa dagars tranor; flyttande söderut med full musik. Varit den läraktiga eleven åter. Deras läten mitt lifs ledtråd.”
Sergej Rachmaninov (1873–1943): Pianokonsert nr 2 c-moll opus 18 Sergej Rachmaninov kom från en familj ur den gamla ryska aristokratin, med bibehållen överklassattityd och sinande kassakistor. Som ung studerade han först i S:t Petersburg, men studieresultaten var inte de bästa. I stället reste han efter en tid till Moskva, där han våren 1891 utexaminerades med högsta betyg och etablerade sig som fri konstnär. Flytten till Moskva skulle dock komma att ligga honom i fatet några år senare, då hans första symfoni i mars 1897 uruppfördes i S:t Petersburg under ledning av Alexander Glazunov. Den starka rivaliteten mellan de båda ryska metropolerna spelade sannolikt stor roll då ”Moskvaflyktingen” Rachmaninovs musik fick bära skulden för det inte helt lyckade framförandet. Troligen hade slarviga förberedelser av den redan då gravt alkoholiserade Glazunov viss inverkan, och enligt flera
vittnen var han dessutom kraftigt berusad på konserten. Den 24-årige Rachmaninov tog mycket illa vid sig av kritiken och hamnade i en depression som varade i hela tre år. I början av år 1900 genomgick han terapi (s.k. självsuggestion) hos en doktor Nikolaj Dahl, en terapi som hjälpte honom upp ur depressionen och löste hans skrivkramp. Därför är det inte så underligt att hans andra pianokonsert, som stod klar i april 1901, är tillägnad just Dr. Dahl. Konsertens två sista satser skrevs relativt snabbt och problemfritt i slutet av sommaren 1900, men den första satsen fick Rachmaninov brottas desto mer med. Därför beslutade han sig för att först uruppföra de två färdiga satserna i december 1900. Det fullständiga uruppförandet ägde rum nästan ett helt år senare, i oktober 1901.
Konserten blev snabbt en oerhörd succé, och återupprättade Rachmaninovs tonsättarrykte. Verket har blivit något av en hörnsten i pianorepertoaren, och älskats av åhörare i över ett sekel. Melodikern Rachmaninov har också inspirerat andra, faktiskt så långt som till ren stöld. Man kan exempelvis höra det
utsökt lyriska temat från den andra satsen i Eric Carmens ”All By Myself” från 1975, och finalsatsens andratema – som klingar så grandiost i hela orkestern just före den korta codan – i Frank Sinatras ”Full Moon and Empty Arms” från 1945.
Ralph Vaughan Williams (1872–1958): Symfoni nr 5 D-dur Vaughan Williams började komponera på denna sin femte symfoni år 1938. Mycket av symfonins tematiska material är hämtat från hans operaprojekt The Pilgrim’s Progress, vilket vid denna tid tycktes ha blivit skrinlagt för gott. (Operan – eller ”moraliteten”, som tonsättaren själv ville kalla den – skulle dock komma att fullbordas och få sin premiär år 1951.) Stilistiskt är denna symfoni, efter den våldsamt dissonanta fjärde, en återgång till det stillsamt romantiska tonspråk man finner exempelvis i nummer två (A London Symphony) och tre (A Pastoral Symphony), vilka båda framförts av HSO under de senaste säsongerna. I symfonins två första satser, Preludio och Scherzo, tycks tonsättaren vilja förvilla lyssnarens öra. Dock med vitt skilda metoder; i den första handlar det om flitiga tonartsskiften som gör det svårt att känna styckets tonala grund, i scherzot handlar det om rytmiska element, i huvudsak en lek med skiftande fraslängder. Den tredje satsen – Romanza – har ett huvudtema som är hämtat från den första akten av ovan nämnda opera, där den sjungs till texten ”He hath given me rest by his sorrow and life by his death” – en textrad som Vaughan Williams först satte som inskription
till denna sats. Symfonin avslutas med en passacaglia, vars karakteristiska upprepade baslinje så småningom överges. Istället återtas material från första satsen innan Vaughan Willams tar ett stillsamt farväl. Symfonin uruppfördes av London Philharmonic Orchestra under tonsättarens ledning i juni 1943 vid en Promskonsert i Royal Albert Hall. Den tillägnades vår store nordiske symfoniker, Jean Sibelius, med den ursprungliga dedikationen: ”Utan tillåtelse och med det uppriktigaste smicker tillägnad Jean Sibelius, vars storartade exempel är värt all imitation.” Dedikationen kortades i den första tryckta utgåvan till ”Utan tillåtelse tillägnad Jean Sibelius.” Vaughan Williams hade inte behövt oroa sig över det där med Sibelius samtycke, för i den finske tonsättarens dagboksanteckningar från hösten 1943 lyser följande notering som ett ensamt ljus i de annars av världskrigets fasor förmörkade dagboksbladen: ”Igår en stor stund – som en soligare tillvaros smekning. Hörde Vaughan Williams mig dedicerade symfoni. Från Stockholm under Sargent. Kultur och rik mänsklighet! Är djupt tacksam. Mig ger Williams mer än någon kan ana.” Artistpresentationer och verkkommentarer: Mats Persson