Torsdag 10 april 2014 kl 19.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Christoffer Nobin Solist: Anna Christensson, piano Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: GordanTrajković
Gioacchino Rossini Ouvertyr till Wilhelm Tell
ca 12 min
Ludwig van Beethoven Pianokonsert nr 3 c-moll
ca 35 min
Allegro con brio Largo Rondo: Allegro
PAUS Dmitrij Sjostakovitj Symfoni nr 15 A-dur Allegretto Adagio – Allegretto Adagio – Allegretto
Torsdag Stor, Torsdag Mini, Piano
ca 45 min
Christoffer Nobin dirigent Christoffer Nobin har fått sin dirigentutbildning vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium i Köpenhamn, och han har dessutom studerat såväl komposition som sång vid Musikhögskolan i Malmö. Som dirigent debuterade Christoffer år 2011 med Copenhagen Phil (tidigare Sjællands Symfoniorkester). I början av dirigentkarriären har han haft förmånen att få verka som assistent åt dirigenter som Louis Langrée och Paavo Järvi i samband med turnéer till bland annat Metropolitan Opera i New York, Barbican Centre i London och Théâtre des Champs Elysées i Paris. Han har även dirigerat Deutsche Kammerphilharmonie i Bremen, Göteborgs Symfoniker, Det Kongelige Teater i Köpenhamn, Den Jyske Opera och Wermland Opera.
Nu i höstas verkade Christoffer Nobin som kormästare, producent och assistent åt Paavo Järvi under Deutsche Kammerphilharmonies uppsättning av Beethovens Fidelio. Bland andra uppdrag nyligen och i den närmsta framtiden finner man bland annat en återinbjudan till Göteborgs Symfoniker i december i fjol, debuten på Malmö Opera i februari och inte mindre än fyra produktioner med Norrköpings Symfoniorkester under år 2014. Christoffer Nobin är även synnerligen aktiv som tonsättare och arrangör. Han har skrivit arrangemang för de flesta av Sveriges symfoniorkestrar, varit medkompositör till fem musikaler och hans första opera kommer att ha premiär i november 2014.
Anna Christensson piano Anna Christensson tog solistdiplom vid Kungliga Musikhögskolan 2007, efter studier för Anders Kilström och Mats Widlund. Hon har även studerat för bland andra Jiri Hlinka, András Schiff, Rita Wagner och Ferenc Rados. Hon har redan hunnit framträda i samtliga nordiska och baltiska länder, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien, Österrike, Ryssland och USA. År 2010 kom hon på en hedrande andraplats i prestigefyllda Solistpriset, efter ha framfört Schumanns pianokonsert med Göteborgs Symfoniker. Anna Christensson har även gjort solistframträdanden med bland andra
Gävle Symfoniorkester, Uppsala Kammarorkester och Kungliga Filharmonikerna. Hon har framträtt vid festivalen Messiaen08 i Stockholms Konserthus, vid Pianofestivalen i Brescia samt vid en rad svenska kammarmusikfestivaler. Att Anna Christensson inte bara intresserar sig för den klassiska och romantiska standardrepertoaren märks inte minst på hennes debut-cd från 2009, en dubbel-cd med musik av Henning Mankell (1868–1930). Ann Christensson är även medlem i Curios Chamber Players, en ensmble för samtida kammarmusik.
För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner.se
Gioacchino Rossini (1792–1868): Ouvertyr till Wilhelm Tell Av Rossinis alla ouvertyrer – de är minst 39 till antalet – är den till Wilhelm Tell den mest berömda. Den anses av många som ett symfoniskt poem snarare än en ouvertyr och är faktiskt indelad i fyra avskiljbara satser under de cirka 12 minuter den varar. Satserna är: Gryning, Storm, Boskapen kallas in och De schweiziska soldaternas marsch. Ouvertyren skrevs till Wilhelm Tell, som blev Rossinis sista opera. Inte därför att han sedan
avled utan för att han tröttnade på att skriva opera och kände sig motarbetad av operavärlden. Resten av livet – han levde ytterligare nästan 40 år efter premiären av Wilhelm Tell – ägnade han sig i huvudsak åt sakral musik och mat. Ouvertyren har använts av en mängd andra kompositörer. Bland annat av Sjostakovitj i första satsen av kvällens symfoni.
Ludwig van Beethoven (1770–1827): Pianokonsert nr 3 c-moll opus 37 Pianokonserten i c-moll bygger på skisser som Beethoven gjorde redan 1797 och som han sedan fullbordade till sin tredje pianokonsert 1803. Beethoven skulle hålla en akademi och ratade de båda första pianokonserterna, som han ansåg förlegade. I stället lät han sin vurm för Mozarts c-mollkonsert K 491 (nummer 24) blomma ut i sin tredje pianokonsert. Den blev också en brytning med den för tiden rådande uppfattningen att en pianokonsert skulle innehålla ett briljerande soloinstrument och en ackompanjerande orkester. Tredje pianokonserten är det första genomförda exemplet på en symfoniskt upplagd konsert där solist och orkester existerar på mera lika villkor. Något som Mozart antyder i sin 24:e pianokonsert, men som Beethoven genomdriver konsekvent och rakt på sak. Resultatet är en drivande, rytmiskt och melodiskt inspirerad konsert. Den tredje är den enda av Beethovens fem pianokonserter som går i moll.
När konserten uruppfördes med Beethoven vid pianot för nästan precis 201 år sedan hade Beethoven inte hunnit skriva ned solostämman, och notvändaren klagade över att Beethoven spelade ”från tomma papper med några hieroglyfer på”. I början av 1970-talet använde koreografen Birgit Cullberg konserten till sin banbrytande tv-balett Rött vin i gröna glas. Första satsen, Allegro con brio, öppnar nästan hotfullt. Militäriskt. Fast och markerat. I genomföringen börjar det tematiska växelspel som kännetecknar den symfoniska stilen. Andra satsen är ett Largo som ställer sig i starkaste kontrast till första satsen. Inåtvänt och drömlikt. Pianot börjar ensamt med långa fylliga ackord. Satsen går i E-dur. Tredje satsen, Rondo, är dansant och pådrivande och skiftar ständigt form och växlar mellan dur och moll.
Dmitrij Sjostakovitj (1906–75): Symfoni nr 15 A-dur opus 141 Dmitrij Sjostakovitjs var utan tvekan en av 1900-talets främsta kompositörer, men vem han var som person är svårare att säga. Han var en som lärde sig det sovjetiska systemets spelregler, belönades rikligt, men han levde också stundtals i skräck för systemet. Enligt ”sina” memorarer (sanningshalten är delvis ifrågasatt) var han en dissident. Men utåt verkade han inom systemet och ställde upp på att fördöma både Alexander Solzjenitsyn och Andrej Sacharov när dessa utsattes för häxjakt av den sovjetiska staten. Den 15:e symfonin blev Sjostakovitjs sista stora symfoniska verk. Många anser den vara en summering av hans livsverk, hans musikaliska testamente med blinkningar både till andra tonsättare och till sig själv. Symfonin väver in en mängd citat från bland annat Rossinis Wilhelm Tell, från ödesmotivet i Wagners Nibelungens Ring, från Gustav Mahler med flera. Bland citaten från Sjostakovitjs egna verk känner vi bland annat igen passacaglia från hans första violinkonsert, samt den i flera andra verk viktiga signaturen D-Ess-C-H. Citaten i symfonin drog igång en mängd spekulationer om "dolda" meddelanden. Man får ju inte glömma att när symfonin kom till hade Stalin visserligen varit död i 20 år, men det rigida och människoföraktande sovjetsystemet existerade fortfarande. Själv sade han: ”Jag vet inte varför citaten är där, men jag kunde bara inte låta bli.” Symfoni nr 15, A-dur, är komponerad 1971 och uruppfördes året därpå under ledning av sonen Maxim Sjostakovitj, samme Sjostakovitj som vid ett par tillfällen gästat Helsingborgs Symfoniorkester.
Första satsen, Allegretto, öppnar med ett klockspel som följs av en lång passage på soloflöjt som snart växer ut till en fladdrande melodi innan Rossini (!) styr upp det hela. Satsen rullar vidare, prövande i stort sett alla orkesterns instrument. Musiken har ett litet naivt uttryck och Sjostakovitj satte också underrubriken ”Leksaksaffären” på symfonins första sats. Andra satsen, Adagio, öppnar med en kuslig koral i blecket som övergår i en smäktande klagan i cellon, alternerande mot brasset. En trumvirvel bringar orkestern till tutti. Mera dämpade toner avlöser innan tredje satsen, Allegretto, kommer attacca (utan uppehåll). Denna korta sats domineras av grimaserande klanger i framförallt träblås. Den sista satsen, Adagio, öppnar med samma kusliga stämning som den andra. Satsen fortskrider, antar formen av en slags passacaglia och alluderar på flera av Sjostakovitjs tidigare verk, bland annat fjärde och sjunde symfonierna, samt andra cellokonserten. Satsen har ett dynamiskt och gripande förlopp. Klockspel och celesta över ett ihållande C avslutar hela symfonin. Artistpresentationer: Mats Persson Verkkommentarer: Tommie Ling