Torsdag 22 maj 2014 kl 19.30 Söndag 25 maj 2014 kl 18.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Pier Giorgio Morandi Solist: Sara Trobäck, violin Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Fredrik Burstedt
Alexander Borodin På Centralasiens stäpper
ca 10 min
Max Bruch Violinkonsert nr 1 g-moll
ca 25 min
Vorspiel: Allegro moderato Adagio Finale: Allegro energico
PAUS Antonín Dvořák Symfoni nr 9 ”Från nya världen”
ca 45 min
Adagio – Allegro molto Largo Scherzo: Molto vivace Allegro con fuoco
Torsdag Stor, Torsdag Mellan Söndagsserien, Violin
Pier Giorgio Morandi dirigent På dirigentpulten i kväll står HSO:s förste gästdirigent, Pier Giorgio Morandi. Innan vår italienske maestro slog in på dirigentbanan studerade han oboe och komposition vid Giuseppe Verdi-konservatoriet i Milano, där han även under en tid verkade som solooboist vid det mytomspunna operahuset La Scala. Dirigering lärde han sig dels vid Mozarteum i Salzburg hos Ferdinand Leitner och i USA för Leonard Bernstein och Seiji Ozawa. År 1989 knöts Morandi till Romoperan där han ledde Verdis Ernani och Puccinis Madame Butterfly, men även ett stort antal symfonikonserter. Sedan dess har hans karriär gått stadigt uppåt och idag är han – kanske i synnerhet på grund av sin stora känsla för den italienska operarepertoaren –
en eftertraktad gästdirigent vid operahus i bland annat Wien, Frankfurt, Bologna, Bryssel och Seoul. Han har även en diger meritlista på konsertestraden, och bland alla de orkestrar han gästat finns London Symphony Orchestra, London Philharmonic Orchestra, Bayerska radions symfoniorkester, Ungerska radions symfoniorkester, Budapests filharmoniker och Tokyo Philharmonic Orchestra. Här i Sverige har Pier Giorgio Morandi – förutom givetvis en rad framträdanden hos oss i Helsingborg – dirigerat vid GöteborgsOperan (där han i lördags gjorde den sista i en rad föreställningar av Puccinis Tosca) och vid Kungliga Operan i Stockholm, där han lett en lång rad uppsättningar.
Sara Trobäck violin Göteborgs Symfonikers Förste Konsertmästare Sara Trobäck Hesselink gästar nu i veckan HSO som solist för fjärde gången, och senast det begav sig var i mars 2008 då hon framförde Mendelssohns e-mollkonsert. Sara konserterar som solist och kammarmusiker såväl i Sverige som internationellt. Bland annat har hon vid en rad tillfällen varit solist med London Soloists, och konserterat i bland annat Skottland, Tyskland, Frankrike, Spanien, Portugal och Kina. Här hemma har hon gästat exempelvis Svenska Kammarorkestern, Stockholm Sinfonietta, Norrbottens Kammarorkester, Musica Vitae och ”sin egen” orkester, Göteborgs Symfoniker där hon
bland annat år 2010 uruppförde en violinkonsert av Johannes Jansson. Sara Trobäck Hesselink är född 1978 i Örebro, började spela violin vid fem års ålder och påbörjade som sextonåring studier vid Musikhögskolan i Göteborg. Efter två år där med professor Tibor Fülep som lärare följde studier vid Royal Academy of Music i London för György Pauk. Sara har även deltagit i mästarkurser för bl.a. Lord Yehudi Menuhin, Ruggiero Ricci, Dmitri Sitkovetsky, Joshua Bell och Maxim Vengerov. En mästarkurs för den sistnämnde filmades för övrigt av brittisk tv, och programmet har sänts i en lång rad länder.
Alexander Borodin (1833–87) På Centralasiens stäpper I Phil G. Gouldings bok Klassisk musik listar författaren de, enligt hans mening, 50 främsta kompositörerna och där kvalar den ryske kompositören Alexander Borodin in som nummer 50. Så Borodin, som egentligen var vetenskapsman och professor i kemi, var också en hejare på att skriva musik. Musiken komponerade han långsamt och på helgerna. Borodin hade alltid svårt att få tiden att räcka till och produktionen blev aldrig så stor. Hans mest kända verk, operan Furst Igor, tog 20 år att färdigställa. I hans musik finns en unik känsla för det orientaliska, både vad gäller rytm och melodi. Det är uppenbart i Furst Igor, men också i kvällens inledande verk På
Centralasiens stäpper, där han på sju minuter hinner ge färg åt såväl Orientens kamelkaravaner som de ryska truppernas närvaro. En fulländad miniatyr som kombinerar arvet efter den orientaliske fadern och slaviska modern. Stycket är komponerat 1880 inför ett firande av tsar Alexander II:s erövringar i Centralasien, men uruppfördes i ett annat sammanhang. Klarinetten ska tolka det ryska och det engelska hornet det asiatiska. Stycket är tillägnat Borodins gode vän Franz Liszt.
Max Bruch (1838–1920) Violinkonsert nr 1, g-moll Max Bruch platsar inte, enligt nyss nämnde Phil G. Goulding, bland de 50 mest framstående kompositörerna, men hans Violinkonsert i g-moll räknas trots det som en av de fem främsta från romantiken (Beethoven, Mendelssohn, Brahms och Tjajkovskij är de självklara). Bruch komponerade mer än 200 verk, varav ytterligare ett par är violinkonserter, men inga av dem har nått upp till gmollkonsertens popularitet. Bruch, som föddes och växte upp i Köln, fick tidigt musikalisk utbildning av sin mor och redan vid nio år ålder skrev han sin första komposition. Under entusiastiskt stöd från föräldrarna fortsatte Bruch sin musikaliska utbildning och blev förutom tonsättare och pianist också dirigent och lärare i komposition i olika tyska städer för att slutligen hamna vid Hochschule für Musik i Berlin, staden där han också slutade sina dagar.
Bruchs kompositioner är i huvudsak i den romantiska stilen. Hans förebilder var Felix Mendelssohn och Johannes Brahms. När det gäller romantiska orkesterverk, i synnerhet verk med konsertanta inslag samt körverk, var han otroligt flitig, men trots stark personlig prägel anses hans kompositioner för tidsbundna för att stå sig idag. Inom parentes kan nämnas att Bruch hade ett slags förkärlek till Sverige och komponerade bland annat en svit över svenska teman, samt Svenska danser, utan att musiken har någon speciell svensk prägel. Violinkonserten kom till 1866, men reviderades kraftigt med hjälp av den berömde violinisten Joseph Joachim, som framförde den 1867 i det skick som den nu spelas. Första satsen är ovanlig såtillvida att den är ett preludium till andra satsen och direkt
sammankopplad med denna. Konserten börjar mjukt i pukorna, sedan tar flöjterna upp melodin, som tas över av violinen med en kort kadens. Detta upprepar sig innan huvudtemat sätter in. Mot slutet av satsen uppträder ytterligare ett par kadenser innan orkesterns tutti glider över i andra satsen på en låg ton i stråkarna Denna sats, Adagio, är konsertens själ och hjärta. De rika, expansiva temata som pre-
senteras av violinen hålls synnerligen levande av den underliggande orkestern. Det är framför allt den här satsen som gjort konserten så älskad. Tredje satsen, Allegro energico, öppnar expansivt men återhållet i orkestern innan den briljanta violinstämman sätter in. Mot finalen klättrar violinen allt högre, innan den och orkestern i ett accelerando rusar in i slutackordet.
Antonín Dvořák (1841–1904) Symfoni nr 9 e-moll opus 95 ”Från nya världen” År 1892 lämnade Antonín Dvořák sitt tjeckiska hemland för att bli kompositionslärare vid det nyinstiftade musikkonservatoriet i New York. Där blev han bekant med Harry T. Burleigh, en afro-amerikansk sångare och tonsättare, som introducerade amerikanska negro spirituals för Dvořák. Han blev entusiastisk över musiken och med hjälp av en spökskrivare publicerade han en artikel i New York Herald där det stod: ”Jag är nu övertygad om att detta lands framtida musik måste bygga på de sånger som kallas negermelodier.” Hans uttalande väckte stor uppmärksamhet och ökade nyfikenheten på Dvořáks första amerikanska verk, speciellt som det var en symfoni med titeln ”Från nya världen”. Uruppförandet den 16 december 1893 i Carnegie Hall med New Yorks filharmoniska orkester blev en enorm succé. Dvořák rapporterade till sin förläggare Simrock att ingen kompositör upplevt en liknande triumf tidigare. Hans namn blev så populärt att man sålde kravatter och spatserkäppar med varunamnet Dvořák.
Symfonin var hans nionde och sista och har kommit att bli hans mest spelade och populära verk. Många tyckte sig höra amerikanska tongångar i symfonin. Första satsens andra tema hade likheter med Swing low, Sweet chariot. Dvořák själv förnekade sambandet och sa: ”Detta är och kommer alltid att förbli tjeckisk musik … Det är andan i neger- och indianmelodierna som jag har försökt återge i min nya symfoni.” Dvořáks fantastiska förmåga att skapa starka och lättillgängliga melodier firar triumfer i denna symfoni. Alla satser har minnesvärda teman och han präntar in dem genom att låta dem återkomma i de olika satserna. Andra tonsättare har använt sig av liknande teknik för att stärka helheten i större verk men hos Dvořák blir citaten mer ett slags minnesvisioner än en formstärkande idé. Artistpresentationer: Mats Persson Verkkommentarer: Tommie Ling (Borodin, Bruch), Per Nyrén (Dvořák)
För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner.se