Torsdag 18 september 2014 kl 19.00 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Gérard Korsten Solist: Johan Skeppstedt Andersson, flöjt Nina Schlemm, harpa Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren Joseph Haydn Symfoni nr 8 G-dur ”Le soir”
ca 25 min
Allegro molto Andante Menuetto – Trio La tempestà: Presto
Wolfgang Amadeus Mozart Konsert för flöjt, harpa och orkester C-dur
ca 30 min
Allegro Andantino Rondeau. Allegro
PAUS Robert Schumann Symfoni nr 3 Ess-dur ”Den rhenska” Lebhaft Scherzo. Sehr mässig Nicht schnell Feierlich Lebhaft Konserten spelas in av
Torsdag Stor, Torsdag Mini
ca 35 min
Gérard Korsten dirigent Gérard Korsten, född i Sydafrika, började sin musikerkarriär som violinist. Efter studier för Ivan Galamian och Sándor Végh blev han konsertmästare i Camerata Salzburg. Han hade under ett decennium (1987–96) samma position i Chamber Orchestra of Europe, varefter han valde att inrikta sig på dirigentyrket. Tidigare har Gérard Korsten varit chefdirigent för Uppsala Kammarorkester, The South African State Theatre i Pretoria och Teatro Lirico di Cagliari. Han har bland annat gästat Scottish Chamber Orchestra, Deutsche Kammerphilharmonie, Sveriges Radios Symfoniorkester och Melbourne Symphony
Orchestra. Dessutom har han dirigerat vid en lång rad ansedda operahus såsom Teatro alla Scala i Milano, Glyndebourne Festival Opera och Kungliga Operan i Stockholm. Tillsammans med Chamber Orchestra of Europe har Gérard Korsten spelat in Tjajkovskijs Stråkserenad och Souvenir de Florence för Deutsche Grammophon. Dessutom har han gjort flera operainspelningar med Teatro Lirico di Cagliari. För närvarande är Gérard Korsten chefdirigent för Symphonieorchester Vorarlberg i Bregenz och konstnärlig ledare för The London Mozart Players.
Johan Skeppstedt Andersson flöjt Helsingborgs Symfoniorkesters soloflöjtist, Johan Skeppstedt Andersson, är född i Östersund 1975. Han har studerat vid Ingesunds Folkhögskola för Torleif Ander, och därefter på musikerlinjen vid Musikhögskolan i Malmö för Anders Ljungar-Chapelon, Bertil Melander och Sven-Olof Johansson. Dessutom studerade han under våren 1999 vid Royal Academy of Music i London. År 2002
anställdes Johan som alternerande soloflöjtist i Malmö Symfoniorkester, men från och med januari 2008 är han som sagt soloflöjtist i Helsingborgs Symfoniorkester. Johan har vid flera tillfällen framträtt som solist med orkester, bland annat har han med HSO tidigare framfört flöjtkonserter av André Jolivet och Mozart.
Nina Schlemm harpa Nina Schlemm började studera harpa vid nio års ålder för Siegfried Reiff i Berlin. Redan innan studentexamen fick hon plats vid Hamburger Musikhochschule där hon studerade hos professor Maria Graf. Utbytesprogrammet ERASMUS möjliggjorde även studier i Utrecht hos Erika Waardenburg, och hon har deltagit i
mästarkurser för Pierre Jamet i Frankrike och Susann McDonald i USA. Sedan våren 2003 är Nina Schlemm anställd i Det Kongelige Kapel i Köpenhamn, och för den regelbundne konsertbesökaren är hennes ansikte troligen bekant, då hon under de senaste säsongerna vid ett flertal tillfällen gästat HSO då repertoaren kräver harpa.
Joseph Haydn (1732–1809) Symfoni nr 8 G-dur ”Le soir” Den första maj 1761 upprättades ett berömt kontrakt med vilket den 29 årige Joseph Haydn anställdes som vice kapellmästare hos Prins Paul Anton Esterházy. Det skulle bara gälla för tre år men Haydn kom att stanna livet ut som anställd hos familjen Esterházy. Prins Paul Anton var militär och mycket kulturellt intresserad. Han talade flera språk flytande, bland annat latin, hade ett stort bibliotek och spelade dessutom fiol, flöjt och luta! Paul Antons första beställning av Haydn var tre symfonier, nr 6-8, vilka Haydn kallade Le matin (morgonen), Le midi (middagstiden) och Le soir (kvällen). De franska namnen var ett tecken på tidens vurm för allt franskt. Vi vet att titlarna är autentiska men det finns inte mycket beskrivande musik i de tre symfonierna, inte på samma sätt som exempelvis i Vivaldis De fyra årstiderna. I Le soir endast en mycket måttlig storm i sista satsen.
Prins Paul Anton hade en förnämlig orkester med många skickliga musiker. Konsertmästaren Luigi Tomasini var en av den tidens främsta violinister och Haydn tog tillfället i akt att skriva solopartier för flera instrument i Le soir, precis som Bartók gjorde långt senare i sin Konsert för orkester. Man kan tänka sig att prins Paul Anton log med kännarmin när Haydn byggde upp den första satsen på en enda kort musikalisk idé eller då han fick höra den långsamma satsens solopartier i stråkar och flöjt. Kanske hoppade han till ordentligt i menuettens mittdel där Haydn originellt nog gett kontrabasen ett solo! Över finalen står det La tempestà och stormen gav Haydn möjlighet att visa upp orkesterns virtuositet. Prins Paul Anton Eszterházy bör ha varit mycket nöjd med sina musikaliska undersåtar.
Wolfgang Amadeus Mozart (1756–91) Konsert för flöjt, harpa och orkester C-dur K 299 1778 befann sig Mozart i Paris och under sex månader sökte han förgäves få en fast tjänst som kunde ge både en säker inkomst och en ställning som motsvarade hans begåvning. Under denna tid fick han en beställning av Hertig de Guînes på en konsert för flöjt, harpa och orkester. Hertigen var en skicklig flöjtist och han planerade att uppföra konserten tillsammans med sin dotter Marie som spelade harpa. Mozart skrev i ett brev att hertigen var en utomordentligt skicklig flöjtist och att dottern spelade harpa magnifikt. Marie tog också kompositionslektioner för Mozart men när det
gällde att bedöma hennes talanger på detta område var Mozart inte lika nådig. Hertigen betalade aldrig Mozart för konserten och vi vet inte med säkerhet om beställaren någonsin uppförde den. Harpan var vid denna tid outvecklad och betraktades inte som ett reguljärt orkesterinstrument. Att komponera en konsert för flöjt och harpa var därför något mycket ovanligt och Mozart kom heller inte att använda harpan i något annat verk. Formen med två konserterande soloinstrument, sinfonia concertante, var mycket populär vid denna tid.
Den första satsen inleds direkt med huvudtemat. Det andra viktiga temat presenteras av valthornet. I den andra satsens andantino finns en lyrisk passage som återkommer flera gånger och biter sig inställsamt fast hos lyssnaren. Den avslutande satsen är ett rondo
med återkommande refräng. Mozart komponerade själv inga kadenser till sin konsert. De som spelas i kväll är komponerade av John Thomas (sats 1 och 2) och Heinz Holliger (sats 3).
Robert Schumann (1810–56) Symfoni nr 3 Ess-dur opus 97 ”Den rhenska” Robert Schumanns tredje symfoni i Ess-dur tillkom på hösten 1850 i Düsseldorf. Året innan hade Schumann fått erbjudande om att bli musikdirektör i Düsseldorf. Han tvekade till en början eftersom han hade tänkt sig en anställning med högre status men i mars 1850 tackade han ja och flyttade ifrån Dresden. Han inledde sin nya tjänst med en serie abonnemangskonserter och vid en av dem, den 6 februari 1852, dirigerade Schumann själv uruppförandet av symfonin i Ess-dur. Symfonins ljusa och öppna grundstämning vittnar om att de själskriser som drabbat honom sedan sommaren 1844 åtminstone för tillfället var övervunna. Flera av melodierna, t.ex. det dominerande förstatemat i den andra satsen, har en folkviseaktig enkelhet som känns helt problemfri. Den rytmiska komplexiteten i inledningssatsens huvudtema ger musiken en energi och bärighet som håller utan att kännas ansträngd. Tillnamnet ”Den rhenska” var inte Schumanns egen idé utan beteckningen härstam-
mar från en av hans tidigaste biografer, W.J. von Wasielewski. Däremot hade Schumann själv gett den fjärde satsen en överskrift vid uruppförandet: ”Im Charakter der Begleitung einer feierlichen Ceremonie” (Som ett ackompanjemang till en högtidlig ceremoni). Schumann hade upplevt en kardinalsinvigning i den mäktiga Kölnerdomen och gestaltade den musikaliskt med en allvarlig blåsarkoral som blev utgångspunkt för en strängt fugerad sats. Satsens arkaiserande stil bryter starkt mot de övriga satserna och vittnar som så många andra av Schumanns verk om ett inträngande studium av Bachs musik. Vid senare uppföranden togs överskriften bort. Symfonin följer med sin femsatsighet inte den klassiska symfonins utformning. Den är ett tidigt exempel på en ny romantisk symfonityp där satserna utgör en serie av episoder mer än en logisk utvecklingskurva. Artistpresentationer: Mats Persson Verkkommentarer: Per Nyrén
För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner.se