Torsdag 6 november 2014 kl 19.00 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Daniel Blendulf Solist: Cecilia Zilliacus, violin Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren
Wolfgang Amadeus Mozart Ouvertyr till ”Trollflöjten”
ca 5 min
Franz Schubert Symfoni nr 5 B-dur
ca 30 min
Allegro Andante con moto Menuetto: Allegro molto Allegro vivace
PAUS Carl Nielsen Violinkonsert g-moll
ca 35 min
Præludium: Largo – Allegro cavalleresco Poco adagio – Rondo: Allegretto scherzando
Torsdag Stor, Torsdag Mini
Daniel Blendulf dirigent Kvällens dirigent, Daniel Blendulf, började sin musikerbana som cellist, med en framgångsrik solistkarriär och som medlem i såväl Mahler Chamber Orchestra som Lucerne Festival Orchestra. År 2005 påbörjade han dirigentstudier, inspirerad av den legendariske pedagogen Jorma Panula. Tre år senare vann han Svenska Dirigentpriset och sedan dess har karriären gått spikrakt uppåt. Daniel Blendulf har vid det här laget hunnit gästdirigera hos de flesta av Sveriges symfoniorkestrar. År 2012 debuterade han med Göteborgs Symfoniker och under säsongen 2012–2013 ledde han Kungliga Filharmonikerna vid inte mindre än tre konserter. Bland annat i uruppförandet av Anders Nilssons violinkonsert med kvällens gästartist Cecilia Zilliacus som solist. Under
fjolåret gästade han Helsingborgs Symfoniorkester inte mindre än två gånger, vid Musik i Kullabygdens öppningskonsert förra sommaren och vid en abonnemangskonsert i september. Förra säsongen (2013–2014) innehöll även bland annat två konserter med Sveriges Radios Symfoniorkester, gästspel hos Malmö Symfoniorkester, debut i Finland (med Tammerfors filharmoniker) och ett Sibeliusprogram med Orquesta Sinfónica de Tenerife. Innevarande säsong innehåller en rad internationella debuter, bland annat med Sydney Symphony Orchestra, New Zeeland Symphony Orchestra, Malaysian Philharmonic Orchestra, Zürcher Kammerorchester och Kringkastingsorkestret i Oslo.
Cecilia Zilliacus violin Ikväll hälsar vi en av de senaste säsongernas trognaste gästsolister välkommen tillbaka till Helsingborg. Det är drygt ett och ett halvt decennium sedan Cecilia Zilliacus 1997 vann både det svenska Solistpriset och den nordiska Solistbiennalen i Trondheim, och hon har sedan länge etablerat sig i det främsta ledet bland svenska violinister. Under säsongen 2001–2002 blev hon utvald att medverka i det internationella samarbetsprojektet ”Rising Stars”, vilket innebar kammarmusikkonserter i flera av världens ledande musikmetropoler. Vid det här laget har Cecilia Zilliacus gästat alla Sveriges och ett stort antal nordiska symfoniorkestrar, och ute i Europa har det blivit gästspel hos bland andra BBC National Orchestra of Wales, Holländska radions
symfoniorkester och Zagrebs filharmoniska orkester. Cecilia Zilliacus är även en kammarmusiker av rang. Sedan femton år tillbaka har hon ett fruktbart samarbete med Johanna Persson (viola) och Kati Raitinen (cello) i stråktrion ZilliacusPerssonRaitinen, en trio som sedan några år tillsammans är konstnärliga ledare för kammarmusikserien Äntligen måndag i Stockholms Konserthus. Cecilia Zilliacus är en regelbunden gäst vid en lång rad nordiska kammarmusikfestivaler, och är från sommaren 2015 ny konstnärlig ledare för Katrina kammarmusik på Åland. Hon undervisar även vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och är ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien.
Wolfgang Amadeus Mozart (1756–91) Ouvertyr till ”Trollflöjten” K 620 Mozarts sista opera Trollflöjten hade premiär på Freihaus-Theater auf der Wieden i Wien den 30 september 1791. Mozart avled endast nio veckor efter premiären, men han hann ändå uppleva den omedelbara sensation som operan väckte i Wien. Den hade till en del politisk bakgrund. Kejsar Josef II dog 1790 och när då hans broder Leopold III kom till makten betydde det att den liberala regimen ersattes av en reaktionär. En period av tolerans försvann. Frimurarna och andra grupper med liberala tankar utsattes för förföljelser och förbud. Mozart och Trollflöjtens librettoförfattare Emanuel Schikaneder var båda frimurare och i operan finns många frimurarsymboler. Trollflöjten börjar och slutar i Ess-dur vilket var frimurarnas speciella tonart, naturlig eftersom man oftast använde blåsare i sin musik. Ouvertyrens långsamma inledning startar med tre ackord, en symbol för människan som
söker inträde genom att klappa på porten. De tre ackorden klingar en andra gång mitt i ouvertyren och då med ännu större symbolisk kraft. Den första tryckta upplagan av operan innehöll två gravyrer. Den ena föreställde porten till frimurarnas ”inre rum”. Frimurarsymbolerna var tydliga för publiken och förmodligen inte helt ofarliga. I en tid av ökat politiskt tryck förmedlade Mozarts Trollflöjten lindring och hopp. Sarastros prästerliga brödraskap var en bild av ljusets och humanitetens seger. Något av det märkligaste med Trollflöjten är den musikaliska stilblandningen. Där finns dramatisk koloratur à la opera seria, enkla folkviseliknade melodier, sträng bachkoral och högtidliga körer, men Mozart lyckas ändå förena de heterogena elementen till en enhet. Ouvertyren vittnar om Mozarts enastående förmåga att smälta samman lärt och lekfullt – barockens stämkonst med den nya tidens krav på enkelhet.
Franz Schubert (1797–1828) Symfoni nr 5 B-dur D 485 ”Mozart, odödlige Mozart! vilka bilder av en ljusare och bättre värld har du inte inpräglat i våra själar!” Så skrev den 19-årige Franz Schubert i sin dagbok när han komponerade sin femte symfoni i B-dur sommaren 1816, sex månader efter den fjärde i c-moll. Symfonin är alldeles tydligt inspirerad av Mozarts musik. Den är orkestrerad för en liten symfoniorkester med bara en flöjt, två oboer, två fagotter och två horn i blåssektionen. Inga klarinetter, inga trumpeter och inte heller pukor. Det var exakt samma besättning som Mozart använde i
originalversionen av sin Symfoni nr 40 i gmoll. Schuberts tonspråk ligger nära både Haydn och Mozart men man märker redan personliga drag som varslar om vad som skall komma, speciellt i klangbehandlingen och i överraskande harmonier. Symfonin är den enda av Schuberts symfonier som inte har en långsam inledning. Man kastas direkt in i allegrot med en spänstig kort idé och den genomsyrar hela satsen. Ett charmfullt andra tema kontrasterar fint. Den långsamma andra satsen kan sägas utgöra
symfonins kärna. Den är den längsta och också den mest innehållsrika med flera olika episoder och överraskande vändningar. Speciellt slutet av satsen pekar fram mot romantiken.
Den som en gång upplevde Hasse och Tages Spader, Madame! (vilken genomgående lånade musik av Franz Schubert) kommer att nicka igenkännande under menuetten, den tredje satsen. Den korta finalen har ett härligt melodiflöde trots det snabba tempot.
Carl Nielsen (1865–1931) Violinkonsert g-moll opus 33 Carl Nielsen har berikat instrumentalkonsertrepertoaren med tre stora och betydelsefulla konserter, för violin, flöjt och klarinett. Violinkonserten är den tidigaste av de tre och den komponerades 1911. En av impulserna till konserten var det besök Nielsen gjorde på Troldhaugen, Griegs hem utanför Bergen, efter inbjudan av Griegs änka Nina. Grieg hade nästan femtio år tidigare i Danmark skrivit sin enda solokonsert för piano. I Norge skisserade nu Nielsen första satsen av sin violinkonsert och den blev färdig samma år.
Konserten fick en originell form. Den består av två långa satser som båda inleds med ett långsamt parti. Melodiken utmärks av en enkelhet som är omisskännligt nielsensk och harmoniken rör sig med små men verkningsfulla medel. Balansen mellan soloviolin och orkester är skickligt utarbetad. Soloviolinen får rika möjligheter att visa upp sig i första satsens två kadenser. Den andra satsens snabba del är en elegant dans i tretakt. Även här får violinisten visa sig på styva linan i ett soloparti.
Som violinist och mångårig medlem av Det Kongelige Kapel kände Nielsen väl till alla fiolens virtuosa möjligheter, men att förena dem med den symfoniska stil han kommit fram till innebar problem. Nielsen skrev: ”Å ena sidan skulle det ju vara ordentlig musik och å den andra sidan skulle det vara meningslöst att skriva just en konsert om man inte tog hänsyn till instrumentet. Men det är just här det kniper, ty alltför utdragna passager kan jag inte finna mig i.” Nielsen lyckades i alla fall förena virtuositet med en symfonisk hållning.
Violinkonserten anses mycket krävande och länge var det bara Nielsens kollega Peder Møller som spelade den. Nielsens svärson den ungersk-danske violinisten Emil Telmányi blev efter 1920 den främste ambassadören för violinkonserten, som i dag är en omistlig del av standardrepertoaren. Artistpresentationer: Mats Persson Verkkommentarer: Per Nyrén
För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner.se