Söndag 16 november 2014 kl 18.00 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Stefan Solyom Helsingborgs Symfoniorkester Helsingborgs Konserthuskör Kormästare: Mats Paulson Konsertmästare: Dan Almgren
Leonard Bernstein
CANDIDE (konsertversion)
Solister: David Danholt – Candide Ditte Andersen – Kunigunda Ingrid Tobiasson – Den gamla damen Magnus Kyhle – Pangloss, Martin Uwe Schenker-Primus – Maximilian, Kapten Heiko Börner – Guvernören, Vanderdendur, Ragotski Carolina Krogius – Paquette
Söndag Stor, Söndag Mellan
Stefan Solyom dirigent Under den innevarande hösten inleder HSO sitt samarbete med sin nye chefdirigent Stefan Solyom. Det är faktiskt hela 29 år sedan en av Sveriges sju största professionella symfoniorkestrar senast hade en svensk på chefdirigentposten.
Som gästdirigent återkommer Solyom regelbundet till bland andra Kungliga filharmonikerna i Stockholm, Göteborgs Symfoniker, Lahtis Symfoniorkester, radioorkestrarna i Leipzig och Stuttgart samt Dresdner Philharmonie.
Inte för att Stefan Solyom är någon ny bekantskap, varken för HSO eller för den regelbundne konsertbesökaren. Stefan och orkestern har en relation som sträcker sig ända tillbaks till slutet av 1990-talet, då han bland annat vann orkesterns egen tävling för unga svenska dirigenter. Sedan dess har han varit en uppskattad gästdirigent vid minst ett dussintal abonnemangskonserter.
Sedan 2009 är han chefdirigent för anrika Deutsches Nationaltheater & Staatskapelle Weimar, en institution med stolta anor där man bland Stefans företrädare hittar storheter som J.S. Bach och Franz Liszt. Åren 2006–09 var han Associate Guest Conductor för BBC Scottish Symphony Orchestra och under en treårsperiod 2010–13 förste gästdirigent för Norrköpings Symfoniorkester. På Kungliga Operan i Stockholm har Solyom sedan debuten för ett och ett halvt decennium sedan dirigerat en lång rad uppsättningar. På Frankfurtoperan har han bland annat gjort Gounods Romeo och Julia och Puccinis Tosca, den sistnämnda ledde han även vid sin debut på Opéra National de Paris år 2009.
Slutet av 1990-talet var just tiden då Solyoms dirigentkarriär tog fart, han debuterade vid Kungliga Operan 1999, vann 1:a pris i Sibeliustävlingen i Helsingfors 2000 och debuterade på Komische Oper i Berlin (Rossinis Barberaren i Sevilla) 2002.
David Danholt tenor Den danske tenoren David Danholt har fått sin utbildning vid Det Kongelige Musikkonservatorium i Köpenhamn. På Det Jyske Opera har han sedan debuten år 2008 (titelrollen i Gounods Faust) gjort en rad stora roller, bl.a. Nemorino i Donizettis Kärleksdrycken, Tamino i Mozarts Trollflöjten och Alfredo i Verdis La traviata. När Köpenhamns nya
operahus invigdes medverkade Danholt i uppsättningen av Verdis Aïda, och för övrigt har han bland mycket annat sjungit Händels Messias i Thomaskyrkan i Leipzig och gestaltat roller vid brittiska Grange Park Opera, Staatstheater Mainz och vid festspelen i Bregenz.
Ditte Andersen sopran Ditte Andersen utexaminerades från Operaakademien i Köpenhamn för fem år sedan. Sedan dess har hon etablerat sig som en av Skandinaviens ledande höga lyriska sopraner. Mellan åren 2006 och 2008 var Ditte Andersen knuten till Deutsche Oper i Berlin, där hon gestaltade roller som Sophie i Richard Strauss Rosenkavaljeren, Susanna i
Mozarts Figaros Bröllop och Greta i Humperdincks Hans och Greta. Ditte Andersen har redan hunnit gästspela vid en lång rad europeiska operahus, i exempelvis Paris, Bryssel, Amsterdam, Budapest samt vid Drottningholms Slottsteater i Stockholm. Dessutom har hon gjort ett flertal roller vid Det Kongelige Teater i Köpenhamn.
Ingrid Tobiasson mezzo Hovsångerskan Ingrid Tobiasson är sedan 1988 anställd vid Kungliga Operan i Stockholm, där hon genom åren gestaltat en lång rad av operalitteraturens viktiga mezzosopranroller, exempelvis titelrollen i Bizets Carmen, Fricka i Rhenguldet, Ortrud i Lohengrin och Kundry i Parsifal (samtliga av Wagner), mrs Quickly i Verdis Falstaff och Klytemnestra i Richard Strauss Elektra.
Utöver sin gärning vid Stockholmsoperan har hon även här i Sverige gästat såväl GöteborgsOperan som Norrlandsoperan och Malmö Opera, och gästspelat på en rad europeiska operascener, bland andra Oper Frankfurt, Deutsche Oper i Berlin och Théâtre Royal de la Monnaie i Bryssel.
Magnus Kyhle baryton Magnus Kyhle är en av de verkliga trotjänarna i Kungliga Operans fasta solistensemble, under drygt ett 30-tal år har han gestaltat över 100 roller i över 1000 föreställningar. Bland mycket annat har han gjort Loge och Mime i Wagners Nibelungens ring, Herodes i Richard Strauss Salome och Canio i Leoncavallos Pajazzo. Under innevarande säsong medverkar han i uppsättningarna av
Wagners Tristan och Isolde, Puccinins Madama Butterfly och Poulencs Karmelitsystrarna. Magnus Kyhle har tidigare även varit anställd vid operahus i såväl Darmstadt som Salzburg, och har gjort en rad gästspel i bland annat Tyskland, Österrike och Japan.
Uwe Schenker-Primus baryton Uwe Schenker Primus är född i sydtyska Rosenheim och fick sin huvudsakliga utbildning vid Hochschule für Musik i Würzburg. Han har sjungit en bred repertoar
innefattande allt från Monteverdis Mariavesper och Bachs Juloratorium till Pendereckis Lukas-Passion och John Adams The Wound-Dresser.
Sedan säsongen 2009–2010 tillhör han solistensemblen vid Deutsches Nationaltheater Weimar, där han för närvarande medverkar i uppsättningar av Rosenkaval-
jeren (Richard Strauss), Falstaff (Verdi), La Bohème (Puccini), Lohengrin (Wagner) och Werther (Massenet).
Heiko Börner tenor Frilansande tenoren Heiko Börner var under en period knuten till Mainfrankentheater Würzburg (2004–08), och gjorde där en rad ledande tenorroller, som exempelvis Rodolfo i La Bohème, titelrollen i Gounods Faust, Max i Webers Friskytten och Cavaradossi i Puccinis Tosca. Under de senaste
säsongerna har han bland mycket annat gästat Bayreuthfestspelen och gestaltat en rad roller vid Theater Bremen. Hösten 2013 debuterade han i titelrollen i Wagners Lohengrin vid Deutsches Nationaltheater Weimar, i en uppsättning som återkommer nu i december.
Carolina Krogius mezzo Mezzosopranen Carolina Krogius är född i Finland och har fått sin utbildning vid Åbo konservatorium och fram till 2009 vid Royal Northern College of Music i Manchester. Mellan åren 2009 och 2011 tillhörde hon Thüringer Opernstudio, och under dessa år debuterade hon även i Weimar, där hon
gjorde Mozartroller som Zerlina (Don Giovanni), Cherubino (Figaros bröllop) och andra damen i Trollflöjten. Sedan säsongen 2011–2012 tillhör Carolina Krogius den fasta ensemblen vid Südthüringisches Staatstheater i Meiningen.
Leonard Bernstein (1918–90) Candide, konsertversion Skall man namnge en person som under 1900-talet personifierar den klassiska musiken och dess ”cross-over”, allt från symfonier till musikaler, skulle nog många sätta den amerikanske pianisten, dirigenten och tonsättaren Leonard Bernstein främst. Bernstein var inte bara en produktiv tonsättare utan anses också som en av tidens främsta dirigenter. Och, det får man inte glömma, en pedagog av klass med otaliga radio- och tv-serier om musik och med flera böcker om musikens inflytande över våra liv.
Leonard Bernstein föddes i Lawrence, Massachusetts, i en invandrad rysk-judisk familj. När Leonard var tio år kom ett piano i huset, vilket han genast började traktera – och det med framgång. Men den konservative fadern hade inte mycket till övers för musiker, så när det gick upp för honom att Leonard hade musikaliska ambitioner blev det problem. Pojkens musikaliska drivkraft var dock stark, och han fick sin utbildning; först vid Boston Latin School och sedan vid Harvard och Curtis Institute. Under somrarna 1940–43 studerade han vid Tanglewood och
blev där assistent till den store dirigenten Serge Koussevitzky, vars praktfulla dirigentstil han influerades av. Bernstein blev biträdande dirigent för New York Philharmonic 1943 och i december samma år blev han med en sliten klyscha ”berömd över en natt” då han med mycket kort varsel fick hoppa in som ersättare för Bruno Walter. Konserten sändes i radio över hela USA och succén var given. Så småningom skulle han bli chefdirigent för denna orkester under tio år. Bernstein var en världsmedborgare och for klotet runt, antingen med sina New Yorkfilharmoniker i släptåg eller för att dirigera andra orkestrar, som LSO i London och Wienfilharmonikerna. De senare hade han ett speciellt förhållande till, med de gemensamma Mahlertolkningarna. Bernsteins synnerliga energi omfattade också att dirigera samtida tonsättare, dock var han inte speciellt förtjust i dem som anammat Wienskolan och tolvtonstekniken alltför dogmatiskt. Han gjorde nordisk musik en stor tjänst genom att introducera både Jean Sibelius och Carl Nielsen för den amerikanska publiken. Bland det sista han dirigerade var en konsert i december 1989 där man satt samman en orkester bestående av väst- och östtyska musiker, samt musiker från de fyra segrarnationerna för att spela på båda sidor om den nyss fallna muren. Bernstein var också en flitig tonsättare och skrev flera sceniska verk, av vilka West Side Story är det mest kända, men han skrev också en räcka symfonier, orkester- film- och
kammarmusik. Hans stil är melodisk, med drag av Stravinsky, Sjostakovitj, Richard Strauss och med jazzinfluenser och latinamerikanska rytmer. Han var inte främmande för motiv och idéer från skilda håll. Därför kunde han komponera två så skilda verk som Candide och West Side Story samtidigt. Han var förstås en arbetsnarkoman, vilket kanske hjälpte. Candide är operett, musikal eller opera, allt efter behag. Alla versionerna finns. Det vi skall lyssna till i kväll är en konsertant version, som märkligt nog kallas ”den skotska versionen”. Inte för den är snål, i stort sett alla nummer finns där. Den uruppfördes i Glasgow och historien förs framåt av en berättare, där texten skrivits av Bernstein själv. Candide eller optimismen är ursprungligen en satirisk pikaresk- och idéroman av Voltaire, som sparkar både på kyrkan och överheten, utgiven första gången 1759. Idén till att göra Candide som musikal kom från den amerikanska dramatikern Lillian Hellman, som 1953 föreslog Bernstein att han skulle göra musiken till hennes libretto. Jodå, Bernstein var intresserad och de fick med sig John La Touche för att skriva lyriken, men han ersattes raskt av poeten Richard Wilbur. Trots massor av musikaliska skisser från Bernstein gick det trögt. ”Voltaires bok var som ett segt gammalt skinn att ta sig igenom”, skriver Bernstein själv i en kommentar. Men efter tre år nådde man slutligen punkten då föreställningen kunde presenteras i Boston. Och då hade både Bernstein, Hellman och även Dorothy Parker bidragit med lyriken. Genom åren skulle det
inte vara slut med det. Candide ansågs vara teaterhistoriens mest ”överarbetade” show. Mottagandet av Candide var knappast positivt. Den fick kritik för att vara kvasiintellektuell och allegorisk. Candide från 1956 fann inte nåd varken på Broadway eller i London. I början på 70-talet lät Bernstein författaren Hugh Wheeler skriva om Lillan Hellmans libretto, medan Stephan Sondheim fick bättra på lyriken. Och se – Candide blev nu den succé musiken alltid förtjänat. Äntligen hade Bernsteins ”älsklingsbarn” nått sin publik. Candide är rakt igenom fantastisk musik – inte bara showstoppern och den halsbrytande koloraturarian ”Glitter and Be Gay”. Bernsteins musik är en mycket intrikat tribut till Gilbert & Sullivan, Offenbach, Puccini, Bellini och en lång rad andra europeiska kompositörer. ”Det är helt enkelt en kärleksförklaring till den europeiska musiken. Den är pastisch och den är eklektisk, men så skall den vara”, skriver Bernstein inför uppsättningen i London 1989 där Candide nu uppträdde i operaformat. Candide (på franska ungefär ”Den godtrogne”) är historien om den borne optimisten. När det hela börjar är han en yngling och bor på ett slott i Tyskland
tillsammans med sin lärare Pangloss. Candide och baronens dotter Kunigunda älskar i hemlighet varandra och när de ertappas mitt i en kyss börjar eländet – eller äventyret. Utsparkad från slottet värvas Candide av bulgariska armén och får uppleva krigets fasor. Men eftersom han av Pangloss fått sig itutat att de lever ”i den bästa av världar”, tar han allt med jämnmod. Han återvänder till slottet, men där är allting ödelagt, han träffar sin gamle professor Pangloss och de reser till Lissabon, där inkvisitionen vill avrätta dem. Men de räddas av den förfärliga jordbävningen 1755 och flyr för att så småningom i Sydamerika hitta Eldorado. De blir rika, men Candide kan inte vara utan sin Kunigunda utan reser vidare och förlorar sin förmögenhet. Han återser Kunigunda som efter sju bedrövelser blivit lyxprostituerad. Nu har Candide fått nog, gifter sig med Kunigunda och köper sig en plätt mark för sina sista pengar. Pangloss är desillusionerad, men kan inte utåt släppa sin tes om att vi lever i den bästa av världar. Candide tror honom inte längre utan konstaterar bara i sin berömda slutreplik: ”Väl talat, låt oss nu odla vår trädgård!” Vad Voltaire menade med detta tvistar man om än i dag. Artistpresentationer: Mats Persson Verkkommentarer: Tommie Ling
För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner.se
Credits for the programme: Leonard Bernstein, book by Hugh Wheeler on Voltaire, Lyrics by Richard Wilbur, with additional lyrics by Stephen Sondheim, John La Touce, Lillian Hellman, Dorothy Parker and Leonard Bernstein. Orchestrations by Leonard Bernstein and Hershy Kay. Musical continuity and additional orchestrations by John Mauceri, with a narration for concert version by Leonard Bernstein and John Wells, adapted from the satire by Voltaire and the book by Hugh Wheeler edited and supplemented by Erik Haagensen.
Den talade dialogen är översatt till svenska av: Erik Fägerborn