Torsdag 26 februari 2015 kl 19.00 Söndag 1 mars 2015 kl 18.00 Helsingborgs Konserthus Lördag 28 februari 2015 kl 16.00 Kulturkvarteret, Kristianstad Dirigent: Stefan Solyom Solist: Catherine Manoukian, violin Jakob Koranyi, cello Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren
Carl Nielsen Helios, ouvertyr
ca 10 min
Johannes Brahms Konsert för violin, cello och orkester a-moll
ca 35 min
Allegro Andante Vivace non troppo
PAUS Jean Sibelius Symfoni nr 5 Ess-dur
ca 35 min
Tempo molto moderato – Allegro moderato (ma poco a poco stretto) Andante mosso, quasi allegretto Allegro molto
Torsdag Stor, Torsdag Mellan Söndag Stor, Söndag Mellan
Stefan Solyom dirigent Stefan Solyom har stått på dirigentpulten framför Helsingborgs Symfoniorkester regelbundet sedan slutet av 1990-talet – och sedan i höstas gör han det i egenskap av orkesterns chefdirigent. Slutet av 1990-talet var just tiden då Solyoms dirigentkarriär tog fart, han debuterade vid Kungliga Operan 1999, vann 1:a pris i Sibeliustävlingen i Helsingfors 2000 och debuterade på Komische Oper i Berlin (Rossinis Barberaren i Sevilla) 2002. Som gästdirigent återkommer Solyom regelbundet till bland andra Kungliga filharmonikerna i Stockholm, Göteborgs Symfoniker, Lahtis Symfoniorkester, radioorkestrarna i Leipzig och Stuttgart samt Dresdner Philharmonie.
Sedan 2009 är han chefdirigent för anrika Deutsches Nationaltheater und Staatskapelle Weimar, en institution med stolta anor där man bland Stefans företrädare hittar storheter som J.S. Bach och Franz Liszt. Han har tidigare varit förste gästdirigent för såväl BBC Scottish Symphony Orchestra som Norrköpings Symfoniorkester. På Kungliga Operan i Stockholm har Solyom sedan debuten för ett och ett halvt decennium sedan dirigerat en lång rad uppsättningar. På Frankfurtoperan har han bland annat gjort Gounods Romeo och Julia och Puccinis Tosca, den sistnämnda ledde han även vid sin debut på Opéra National de Paris år 2009.
Catherine Manoukian violin Kanadensiskan Catherine Manoukian – född i Toronto – solistdebuterade redan som 12åring i Paganinis D-durkonsert tillsammans med Vancouver Symphony Orchestra. Mellan åren 1994 och 2000 studerade hon för den legendariska pedagogen Dorothy DeLay i New York. Sedan debuten i Vancouver har Catherine Manoukian framträtt med bland andra Calgary Philharmonic Orchestra, Toronto Symphony Orchestra, Tokyo
Philharmonic Orchestra, Tokyo Symphony Orchestra, Armeniens filharmoniska orkester och Norrköpings Symfoniorkester. Catherine Manoukian har spelat in soloskivor för skivbolagen Marquis Classics och JVC Victor, och dubbelkonserten som framförs i kväll kommer att spelas in om två veckor, för att tillsammans med Brahms Violinkonsert (inspelad i januari) ges ut på Berlin Classics.
Jakob Koranyi cello Jakob Koranyi, vinnare av Solistpriset 2006 och andrapristagare i Rostropovichtävlingen i Paris 2009, är ännu en i raden av internationellt erkända svenska cellister. Han har vid ett flertal tillfällen framträtt vid den prestigefyllda Verbierfestivalen och han är en återkommande gäst hos Chamber Music Society of the Lincoln Center i New York.
I kammarmusiksammanhang har Koranyi samarbetat med internationella stjärnor som Yuri Bashmet, Kim Kashkashian, Leonidas Kavakos, Mischa Maisky och Julian Rachlin, och i solistrollen har han framträtt med Orchestre de Paris, Staatskapelle Weimar, Orchestra Filharmonia Veneta, och – förstås – alla våra svenska symfoniorkestrar.
Carl Nielsen (1865–1931) Helios, ouvertyr opus 17 Carl Nielsens första stora tonsättarframgång kom i mars 1894, då hans första symfoni uruppfördes av Det Kongelige Kapel. Nielsen – som då och ända fram till 1905 var anställd i orkestern – fick på kapellmästaren Johan Svendsens uppmaning resa sig från sin andraviolinplats och komma fram för att ta emot Kungaparets och resten av den entusiastiska publikens ovationer. Från 1901 fick Nielsen ett slags årlig konstnärslön, och från 1903 även ett fast kontrakt med Wilhelm Hansens förlag, vilket också garanterade honom en viss inkomst oavsett hur mycket eller lite han komponerade. Tack vare detta kunde han våren 1903 ta ledigt från
orkesterjobbet och följa med sin hustru, skulptrisen Anne Marie Carl-Nielsen, som skulle resa till Grekland för att studera statyer och reliefer i Akropolismuseet. Mellan den 10 mars och 23 april komponerade han konsertouvertyren Helios, vilken han i ett brev beskrev som ”… mit nye Solsystem”. Den bästa beskrivningen av musiken finner man i det motto, som tillsammans med dedikationen till tonsättarkollegan Julius Röntgen återfinns i förstautgåvan: ”Stilhed og mörke så stiger sol under frydefuld lovsang Vandrer sin gyldne vej saenker sig stille i hav.”
Johannes Brahms (1833–97) Konsert för violin, cello och orkester a-moll opus 102 I mitten av 1880-talet fick sig Johannes Brahms 30-åriga vänskap med den store violinvirtuosen Joseph Joachim en ordentlig törn. Joachim och hans fru hade separerat, efter det att han blivit övertygad om att hustrun hade en affär med Fritz Simrock – Brahms förläggare. Brahms ställde sig på hustruns sida i ett brev till henne, som hon kom att använda som bevismaterial i skilsmässoprocessen, vilket ledde till att vännerna Brahms och Joachim bröt med varandra. När Robert Hausmann, cellist i Joachims berömda kvartett, några år senare bad Brahms att skriva en konsert för honom, beslöt Brahms sig för att slå två flugor i en smäll, och gjorde konserten till en dubbelkonsert för violin och cello. Clara Schumann kallade konserten ett försoningsverk, och det är inget tvivel om att Brahms sträcker ut en vänskaplig hand, även på det strikt musi-
kaliska planet; han använder flitigt tonserien A-E-F som musikalisk byggsten, vilket är en omvändning av F-A-E, akronymen för den fras Joachim tidigt i livet gjort till sitt motto ”Frei aber einsam” – Fri men ensam. (I början av Brahms och Joachims vänskap hade ju Brahms, Schumann och en av Schumanns elever dessutom tillsammans komponerat den s.k. F-A-E-sonaten som en gåva till Joachim.) Brahms inkorporerade även ett tema från en av Joachims favoritkonserter, en konsert av Viotti, i sin dubbelkonsert. Även om dubbelkonserten med tiden visat sig väl försvara sin plats på konsertrepertoaren fick den ett svalt mottagande då den uruppfördes i oktober 1887, vilket – tragiskt nog – fick den självkritiske tonsättaren att förstöra de skisser han redan gjort för en andra konsert för samma solistuppsättning.
Jean Sibelius (1865–1957) Symfoni nr 5 Ess-dur opus 82 150-åringen Jean Sibelius, den störste och mest hyllade av nordiska symfoniker, skrev sammanlagt sju symfonier. Den femte kan utan överdrift beskrivas som ett centralverk i hans produktion. I Erik Tawaststjernas stora biografi ägnas hela den fjärde delen (av sammanlagt fem) åt åren 1914-19 då detta mästerverk skapades, och genom två stora revisioner fick sin slutgiltiga form. Det fjärde bandet inleds med utdrag ur Sibelius dagbok från den 29 juli 1914. Sibelius rapporterar från den stora världen: ”Krig förklaradt. Österrike – Serbien.” Och på den egna horisonten konstaterar han att svalkan – som avlöst de tidigare dagarnas varma ostvindar – kändes angenäm, samt att han hade ”fått ett härligt tema”. Man kan mycket väl tänka sig att det allra första fröet till femte symfonin såddes i Sibelius sinne just denna dag. Det är i alla fall svårt att tänka sig att något av mästarens många andra teman skulle passa bättre in på beskrivningen ”ett härligt tema” än just finalsatsens underbara sång i träblås och stråk. I den stora skissbok Sibelius använde sig av från och med sensommaren 1914 växte idéer till symfonin fram, från och med december 1914 parallellt med den sjätte, vars första skisser härrör sig från denna tid. Tawaststjerna visar faktiskt även på hur en del material flyttades mellan dessa båda symfonier under arbetets gång. Den första versionen av femman stod, efter en kamp mot klockan, klar och uruppfördes av Helsingfors stadsorkester på tonsättarens femtioårsdag den 8 december 1915. På dirigentpulten stod Sibelius själv. Trots att symfonin mottagits väl insåg Sibelius redan på nyåret att den inte höll för hans egen självkritik, utan en revision var nödvändig.
Av den andra versionen, från 1916, finns inte mycket bevarat. Endast delvis kan den spåras, bakom ändringar och inklistrade lappar i de orkesterstämmor som användes vid slutversionens premiär den 24 november 1919. Den femte symfonins form har varit föremål för en rad diskussioner och oenigheter mellan biografer och musikforskare. Särskilt den första satsen. I den första versionen var symfonin renodlat fyrsatsig, men i slutversionen är förstasatsen och scherzot sammansmälta till en helhet. Man kan inte låta bli att förundras över hur dessa lärda män ägnat så mycken möda åt att analysera denna fantastiska musik, som så motvilligt låter sig analyseras. I satsen låter Sibelius några få grundidéer gradvis utvecklas och transformeras. Det allra tydligaste exemplet är kanske den inledande hornsignalen, med sina stigande kvartsprång, vilka även får sätta en effektiv punkt på scherzodelens våldsamma slutstegring. Den andra satsen är en enkel variationssats över en melodi som presenteras av flöjter och pizzicatostråkar. Finalen börjar med ett virvlande stråktremolando, som snart mynnar ut i att hornen introducerar det ”svingande” motiv till vilket Sibelius sägs ha fått inspiration av svanarnas läten. Över detta motiv sjunger celli och träblåsare finalens centraltema, en äkta sibeliansk, enkel men storslagen, melodi. Senare deklameras denna melodi av unisona stråkar i klagande ess-moll varpå en mäktig slutstegring leder till ett minst sagt överraskande slut. Artistpresentationer och verkkommentarer: Mats Persson Gå med i Helsingborgs Symfoniorkesters vänförening! www.hsv-vanner.se