Torsdag 19 mars 2015 kl 19.00 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Stefan Solyom Solist: Alban Gerhardt, cello Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren
Andrea Tarrodi Lucioles
ca 10 min
Edward Elgar Cellokonsert e-moll
ca 30 min
Adagio – Moderato – Lento – Allegro molto Adagio Allegro – Moderato – Allegro, ma non troppo
PAUS Ludwig van Beethoven Symfoni nr 4 B-dur
ca 35 min
Adagio – Allegro vivace Adagio Allegro molto e vivace Allegro ma non troppo
Torsdag Stor, Torsdag Mini
Stefan Solyom dirigent Stefan Solyom – som är mitt uppe i sin första säsong som Helsingborgs Symfoniorkesters chefdirigent – inledde sin relation med HSO redan i slutet av 1990-talet, då han bland annat vann orkesterns egen tävling för unga svenska dirigenter. Sedan dess har han varit en uppskattad gästdirigent vid minst ett dussintal abonnemangskonserter. Just slutet av 1990-talet kan sägas markera startskottet för Solyoms dirigentkarriär, då han debuterade vid Kungliga Operan 1999, vann 1:a pris i Sibeliustävlingen i Helsingfors 2000 och debuterade på Komische Oper i Berlin (Rossinis Barberaren i Sevilla) 2002. Som gästdirigent återkommer Solyom regelbundet till bland andra Kungliga filharmoniker-
na i Stockholm, Göteborgs Symfoniker, Lahtis Symfoniorkester, radioorkestrarna i Leipzig och Stuttgart samt Dresdner Philharmonie. Sedan 2009 är han chefdirigent för anrika Deutsches Nationaltheater & Staatskapelle Weimar, och under åren 2006–09 var han Associate Guest Conductor för BBC Scottish Symphony Orchestra och under en treårsperiod 2010–13 förste gästdirigent för Norrköpings Symfoniorkester. På Kungliga Operan i Stockholm har Solyom sedan debuten dirigerat en lång rad uppsättningar. På Frankfurtoperan har han bland annat gjort Gounods Romeo och Julia och Puccinis Tosca, den sistnämnda ledde han även vid sin debut på Opéra National de Paris år 2009.
Alban Gerhardt cello Berlinaren Alban Gerhardt kommer från en musikerfamilj, hans mamma är sångerska och pappan Axel Gerhardt var under mer än 40 år medlem i Berliner Philharmoniker. Under det senaste decenniet har Alban Gerhardt etablerat sig i det verkliga toppskiktet bland turnerande cellosolister, vilket kan utläsas i den digra meritlistan. Han har framträtt med bl.a. Berliner Philharmoniker, Concertgebouworkestern i Amsterdam, London Philharmonic Orchestra, Philharmonia Orchestra, Tonhalle-Orchester Zürich, Sydney Symphony Orchestra, NHK Symphony Orchestra i Tokyo, Cleveland Orchestra, Philadelphia Orchestra, Chicago Symphony Orchestra och Los Angeles Philharmonic. Detta under ledning av en samling namnkunniga dirigenter som Kurt Masur, Christoph von Dohnányi, Christoph Eschenbach, Sir Neville Marriner, Marek Janowski, Sir Colin Davis,
Leonard Slatkin, Michael Tilson-Thomas, Kent Nagano, Sakari Oramo, Neeme Järvi, Esa-Pekka Salonen, Vladimir Jurowski och Andris Nelsons. Under innevarande säsong är Alban Gerhardt Artist-in-Focus i Londons Wigmore Hall, och avslutar en treårig sejour som artist in residence hos Oregon Symphony Orchestra. Alban Gerhardt har spelat in skivor för Deutsche Grammophon och Hyperion, och har i samarbete med tonsättare som Peteris Vasks, Jörg Widmann, Unsuk Chin och Osvaldo Golijov bidragit till att utöka repertoaren för sitt instrument. Alban Gerhardt spelar på en cello byggd av den italienske mästaren Matteo Goffriller (1659–1742).
Andrea Tarrodi (f. 1981) Lucioles (2011) I sitt orkesterverk Lucioles (som är franska för eldflugor) har Andrea Tarrodi hämtat inspiration från en egen haikudikt, ett vackert litet stycke naturlyrik – vilket också går igen i den livfullt skimrande, och samtidigt majestätiskt stillastående orkestersatsen. Vid näckrosbladen lägger eldflugorna till. Sjön lyser inatt. Andrea Tarrodi började spela piano som åttaåring, och har studerat komposition vid
Kungliga Musikhögskolan i hemstaden Stockholm, vid Conservatorio di Musica di Perugia och vid Musikhögskolan i Piteå. Hon tog sin masterexamen i komposition år 2009, och fick sitt genombrott året därpå, då hon vann Uppsala Tonsättartävling med orkesterverket Zephyros. År 2011–13 var hon hustonsättare i Sveriges Radio P2, och 2012 var hon Vårens Tonsättare i Berwaldhallen. Lucioles tillkom på beställning från Svenska Kammarorkestern i Örebro, som uruppförde det den 29 mars 2012.
Edward Elgar (1857–1934): Cellokonsert e-moll opus 85 I en vacker formulering menade Elgar att de vackraste sångerna berättar om de sorgligaste av tankar (”sweetest songs are those that tell of saddest thought”). Med sin cellokonsert visade han vad han menade. Det har kommit att bli hans mest populära verk, präglat av mycket höstliga kvaliteter. Det går inte att komma ifrån att det är den 20-åriga Jacqueline du Prés inspelning från 1965 som kommit att sätta sin prägel på senare årtiondens syn på verket. Här finns inte ett spår av brittisk imperialism, tvärtom är det en individualiserad röst som besjunger den mänskliga existensens villkor. Sådant gör man lika bra ung som gammal. Sant är att Elgar hade lång tid kvar att leva när han 1919 blev färdig med konserten. Men de sista femton åren var inte speciellt produktiva – bland annat avbröt han arbetet på en pianokonsert – samtidigt som celloverket komponerades som avslutning på en intensiv period då stämningsmässigt besläktade kammarverk tillkom (violinsonaten, stråkkvartetten och pianokvintetten). Förlösningen skedde i
en sommarstuga belägen i de skogbeklädda delarna av West Sussex. Cellons inledande, gripande gester skapar allt utrymme för det som komma skall. Det sångbara huvudtemat är harmoniskt mångtydigt, men låter E vara den centrala tonen. Den mer rörliga mellansektionen består av en växling mellan e-moll och E-dur, men sedan vänder satsen tillbaka till det väl inarbetade huvudtemat. Övergången till scherzot sker med en pizzicatoversion av solocellons inledande recitativ, och den värld som öppnar sig kontrasterar med sin livfullhet och energi. Det följande adagiot är en romantisk meditation som förblir hängande mot slutet – Elgars förläggare ville gärna se ett riktigt slutackord för att satsen skulle kunna ges ut på egen hand, men tonsättaren vägrade. Det finns mycket av Shakespeares Falstaff i slutsatsen, en bitsk skämtsamhet, men det avbryts av två återbesök: först i Adagiot och sedan i förstasatsens recitativ. Det är i dessa återblickar nostalgin bryter fram. Elgars värld hade försvunnit, lämnad i ruiner efter Första världskriget.
Ludwig van Beethoven (1770–1827): Symfoni nr 4 B-dur opus 60 Åren 1804–05 var inte den mest produktiva perioden i Beethovens liv, och för oss som har facit i hand är det inte svårt att hitta en rad sannolika förklaringar. Dels ägnade han mycket möda åt operan Fidelio. Dessutom uppvaktade han med viss intensitet den unga änkan Josephine von Brunsvik, som dock avvisade allt som sträckte sig längre än varm vänskap. Det är väl inte heller osannolikt att det trauma han genomgått när han insett att hans hörsel oåterkalleligen försämrades, och skulle resultera i total dövhet, fortfarande inverkade på hans skaparkraft. Perioden från våren 1806 till slutet av 1808 kom dock att bli mycket produktiv. Under år 1806 tillkom förutom den fjärde symfonin även de tre så kallade Rasumovskykvartetterna (stråkkvartetterna opus 59), violinkonserten, pianosonaten opus 57 (Appassionata) samt det mesta av den fjärde pianokonserten. Under 1807 och 1808 skapades de två kanske allra mest spelade Beethovensymfonierna, Ödessymfonin och Pastoralsymfonin (nr 5 och 6). Den fjärde symfonin skrevs efter en beställning från greve Franz von Oppersdorff. Efter den storslagna tredje symfonin, Eroican, möter vi i fyran en mer avskalad och klassicistisk Beethoven. Symfonin är cirka 20 minuter kortare än föregångaren, och orkesternumerären är reducerad med en flöjt och ett horn. Det huvudsakliga skälet till detta borde vara att beställaren hört, och imponerats av Beethovens andra symfoni, varpå
Beethoven lade skisserna till det som skulle bli den femte åt sidan, för att i stället skapa något i mera traditionellt Haydnsk anda. Det går dock inte att missta sig på att det är Beethoven som är symfonins upphovsman. Det allvarstyngda men lågmälda inledande adagiot trevar sig fram mot ett fortissimoackord som startar en medryckande överledning till den första satsens energiskt sprittande allegrodel. Genomföringsdelen är ovanligt kort och konfliktfri för att vara av Beethoven. Huvudtemat tycks snarare få en än mer dansant karaktär, särskilt när det bäddas in i en sammetslen, svävande melodilinje. I den sorglöst soldränkta adagiosatsen, i melodiös och mjuk Ess-dur, sjungs och varieras melodin över en kontrasterande punkterad rytmisk puls. Den tredje satsen har märkligt nog inte fått beteckningen Scherzo, det rör sig om en såväl uppsluppen som intrikat lek med rytmer. Finalen är en larmande dans, full av lekfullhet och uppfinningsrikedom. Virtuosa sextondelsrörelser samsas med lättfotad elegans, lika upplyftande för åhöraren som halsbrytande för utövaren. Artistpresentationer: Mats Persson Verkkommentarer: Erik Wallrup (Elgar) Mats Persson (Tarrodi, Beethoven)
Gå med i Helsingborgs Symfoniorkesters vänförening! www.hsv-vanner.se