Söndag 29 mars 2015 kl 18.00 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Pier Giorgio Morandi Solist: Olga Scheps, piano Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Gordan Trajković
Giuseppe Martucci Notturno Gess-dur
ca 5 min
Frédéric Chopin Pianokonsert nr 1 e-moll
ca 40 min
Allegro maestoso Romanze: Larghetto Rondo: Vivace
PAUS Peter Tjajkovskij Symfoni nr 4 f-moll
ca 45 min
Andante sostenuto – Moderato con anima Andantino in modo di canzona Scherzo: Pizzicato ostinato Finale: Allegro con fuoco
Söndag Stor, Söndag Mini
Pier Giorgio Morandi dirigent
Dirigering lärde han sig dels vid Mozarteum i Salzburg hos Ferdinand Leitner och i USA för Leonard Bernstein och Seiji Ozawa.
för den italienska operarepertoaren – en eftertraktad gästdirigent vid operahus i bland annat Wien, Frankfurt, Bologna, Bryssel och Seoul. Han har även en diger meritlista på konsertestraden, och bland alla de orkestrar han gästat finns London Symphony Orchestra, London Philharmonic Orchestra, Bayerska radions symfoniorkester, Ungerska radions symfoniorkester, Budapests filharmoniker och Tokyo Philharmonic Orchestra.
År 1989 knöts Morandi till Romoperan där han ledde Verdis Ernani och Puccinis Madame Butterfly, men även ett stort antal symfonikonserter. Sedan dess har hans karriär gått stadigt uppåt och idag är han – kanske i synnerhet tack vare sin stora känsla
Här i Sverige har Pier Giorgio Morandi – förutom givetvis en rad framträdanden hos oss i Helsingborg – dirigerat vid GöteborgsOperan (där han i höstas dirigerade Puccinis Tosca) och vid Kungliga Operan i Stockholm, där han lett en lång rad uppsättningar.
På dirigentpulten i kväll står HSO:s förste gästdirigent, Pier Giorgio Morandi. Innan vår italienske maestro slog in på dirigentbanan studerade han oboe och komposition vid Giuseppe Verdi-konservatoriet i Milano, där han även under en tid verkade som solooboist vid det mytomspunna operahuset La Scala.
Olga Scheps piano Olga Scheps är född i Moskva, men flyttade i sexårsåldern tillsammans med sin familj till Tyskland. Olga – vars far också är en framstående pianist – fick som fyraåring upptäcka pianot på egen hand, men började efter familjens flytt till Tyskland lära sig spela under mera ordnade former. Hon avslutade sina studier för professor Pavel Gililov i Köln år 2013, och hon har även studerat för professorerna Arie Vardi och Dmitri Bashkirov. Dessutom var självaste Alfred Brendel en av dem som tidigt uppmärksammade Olga Scheps talang och uppmuntrade hennes instrumentala utveckling. Kvällens solist har framträtt med orkestrar som Orchestre Philharmonique de Monte-
Carlo, Warszawas filharmoniska orkester, Mozarteumorchester Salzburg, Royal Scottish National Orchestra och Zürcher Kammerorchester. Hon har också samarbetat med dirigenter som Yakov Kreitzberg, Lorin Maazel, Michel Tabachnik och Antoni Wit. Under innevarande spelår turnerar Olga Scheps med solorecitaler i Sydkorea, Japan och Israel, turnerar i Tyskland med Orchestre National du Capitole de Toulouse och Tugan Sokhiev. Sedan 2010 ingår hon i Sony Classicals artiststall, och har till dags dato fyra album på sitt samvete, den senaste släpptes i början av förra året och innehåller Chopins båda pianokonserter, ackompanjerade av Stuttgarter Kammerorchester.
Giuseppe Martucci (1856–1909) Notturno Gess-dur opus 70 nr 1 Italiensk 1800-talsmusik är för oss synonym med opera. Men det finns faktiskt en italiensk fin 1800-talstonsättare som inte skrev någon opera: Giuseppe Martucci. Han var ett pianistiskt underbarn från Kampanien som började konsertera vid åtta års ålder. Tre år senare kom han in på konservatoriet i Neapel. Hans internationella pianistkarriär startade med en Europaturné 1875, då han var 19 år gammal. Martucci utnämndes sedermera till professor först i Neapel och senare i Bologna. Han var en skicklig dirigent som bl.a. ledde det första italienska framförandet av Wagners Tristan och Isolde i Bologna 1888.
Martucci började tidigt komponera och på hans omfattande opuslista finns två symfonier, två pianokonserter, kammarmusikverk, en mängd pianokompositioner samt vokalverk, bl.a. en mässa för kör och orkester. Här finns mycket att botanisera i. Arturo Toscanini var en flitig förespråkare för Martuccis musik under sin tid som dirigent för NBC Symphony Orchestra. Notturno nr 1 för orkester är ett av hans mest spelade verk. Den komponerades 1891 och är en nattlig stämningsbild. Det är lätt att föreställa sig att det är en varm italiensk sommarnatt. Skönt att finnas till, alla bekymmer är långt borta.
Frédéric Chopin (1810–49) Pianokonsert nr 1 e-moll opus 11 Frédéric Chopins pianokonsert i e-moll fick nummer ett trots att den komponerades efter f-mollkonserten. Detta eftersom den blev den första av de båda som publicerades. Den fick sitt uruppförande 11 oktober 1830 i Warszawa med tonsättaren själv vid flygeln. Det skedde vid en av flera ”avskedskonserter” som arrangerades innan Chopin lämnade Polen, som det kom att visa sig för gott. Chopin lämnade sitt hemland Polen i en tid av stor politisk oro, vilken ledde fram till ett blodigt revolutionsförsök med starka repressalier mot polackerna som följd. Av den politiska situationen finns dock få spår i den övervägande lyriska musiken. Chopin hämtade i sina bägge konserter inspiration från Dusseks och Hummels pianokonserter snarare än från Beethovens mer dramatiska konsertform. Orkesterns roll är mer underordnad än i Beethovens konserter och reduceras i långa partier till rent ackompanjemang. Formen är den klassiska med tre satser: snabb-
långsam-snabb. I första satsen presenterar orkestern tre melodier som därefter tas upp något varierade av solisten. Den tredje av dem, en uppåtgående romantisk melodi i dur, fastnar lätt i minnet. Andra satsen, Romanze, flödar av melodisk charm och skönhet. Över ett enkelt ackompanjemang breder Chopin ut melodiarabesker som inspirerats av de stora operaartisternas belcantokonst. Kanske finns det i satsen också spår av förälskelsen i sångerskan Konstanze Gladkowska. Ett lätt orosmoln i mitten av satsen förmörkar inte den ljuva nocturnestämningen. Den avslutande satsen är ett rondo, en sats med en återkommande refräng, som presenteras av solisten efter en kort orkesterintroduktion. I noterna står karaktärsbeteckningen scherzando, skämtsamt. Den dansanta prägeln ger lyssnaren en glimt av den polska folkmusik som Chopin älskade och som skulle påverka mycket av hans senare skapande.
Peter Tjajkovskij (1840–93) Symfoni nr 4 f-moll opus 36 Ödet spelar en huvudroll i Tjajkovskijs fjärde symfoni. Det är elementa. Men frågan är vad den där rollen egentligen går ut på. Symfonins inledande ödesmotiv återkommer på nyckelställen i verket, men har ödeskaraktären trängt djupare än så? Det finns mycket biografiskt stoff att ta upp. Tillkomsttiden tillhörde den svartaste i Tjajkovskijs liv. I maj 1877 fick han ett brev från en ung kvinna, en av hans elever på konservatoriet, som sade sig vara djupt förälskad i honom. Trots att han var homosexuell blev det hastigt och olustigt giftermål redan i juli. Sedan tog det bara några veckor innan katastrofen kom; ett nervöst sammanbrott följt av ett självmordsförsök. Tjajkovskij fick fly. Men det är inte som man först kan tro, nämligen att ödestemat som finns i symfonin skulle ha sitt ursprung i den hastiga äktenskapshistorien. Det är snarare tvärtom. En total upptagenhet av ödets obevekliga nycker fick honom att se kvinnan som ödesbestämd för honom. Så skriver han i ett brev. I ett annat berättar han att börjat att komponera symfonin under den gångna vintern och hunnit bli klar med första versioner av tre satser i maj. Det var samtidigt som han fick brevet från den unga kvinnan. Tjajkovskij har också hänvisat till Beethovens femte symfoni, men det bara på ett idémässigt, inte ett musikaliskt och strukturellt plan. Däremot har David Brown, författare till en av många Tjajkovskijbiografier, sett hur djupt ödestänkandet trängt in i symfonins material. Tjajkovskij hade nämligen blivit djupt tagen av Bizets Carmen, också det som bekant ett
ödesmättat verk, och enligt Brown hade han vid komponerandet plockat ut Don Josés första aria och kombinerat dess melodi med Carmens aria då hon spår sin egen död. Här finns ursprunget till den första satsens huvudtema – och det i samma tonart som båda Carmenscenerna, f-moll. I ett brev till mecenaten Nadezjda von Meck har Tjajkovskij detaljerat, men inte alltid så träffsäkert, spunnit vidare på ett program för symfonin. Om andra satsen, buren av ett folkviseartat svårmod, sägs att den uttrycker den melankoli som dyker upp när man vilar efter att ha arbetat hårt – boken man slagit sig till ro med faller ur händerna, och så kommer minnena över en. Scherzot, ett virvlande pizzicatorace för stråkinstrumenten med ett dansant blåsarsvar, blir till en scen med en halvfull bonde framfantiserad i ett lätt rus. I finalen anas Tolstoj när Tjajkovskij säger att den som misslyckats med att själv finna lyckan bör gå ut till folket – en inlånad rysk folkmelodi ger stöd för den självuttolkningen. Otvetydigt är att ödestemat, när det åter dyker upp, inte tar överhanden. Ödet har släppt sitt grepp om Tjajkovskijs hals. För tillfället. Artistpresentationer: Mats Persson Verkkommentarer: Per Nyrén (Martucci, Chopin), Erik Wallrup (Tjajkovskij) Gå med i Helsingborgs Symfoniorkesters vänförening! www.hsv-vanner.se