Torsdag 16 april 2015 kl 19.00 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Stefan Solyom Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Fredrik Burstedt
Ludwig van Beethoven Symfoni nr 3 Ess-dur ”Eroica”
ca 50 min
Allegro con brio Marcia funebre: Adagio assai Scherzo: Allegro e vivace Finale: Allegro molto
PAUS Carl Nielsen Symfoni nr 3 ”Sinfonia Espansiva” Allegro espansivo Andante pastorale (Sångsolister: Hanna Husáhr, sopran och Joa Helgesson, baryton)
Allegretto un poco Finale: Allegro
Torsdag Stor, Torsdag Mellan
ca 40 min
Stefan Solyom dirigent Stefan Solyom – som gör sin första säsong som chefdirigent för Helsingborgs Symfoniorkester – är inte precis någon alldeles ny bekantskap, åtminstone inte för den regelbundne konsertbesökaren. Stefan och HSO har en relation som sträcker sig ända tillbaks till slutet av 1990-talet, då han bland annat vann orkesterns egen tävling för unga svenska dirigenter. Sedan dess har han varit en uppskattad gästdirigent vid minst ett dussintal abonnemangskonserter. Slutet av 1990-talet var just tiden då Solyoms dirigentkarriär tog fart, han debuterade vid Kungliga Operan 1999, vann 1:a pris i Sibeliustävlingen i Helsingfors 2000 och debuterade på Komische Oper i Berlin (Rossinis Barberaren i Sevilla) 2002. Som gästdirigent återkommer Solyom regelbundet till bland andra Kungliga filharmoniker-
na i Stockholm, Göteborgs Symfoniker, Lahtis Symfoniorkester, radioorkestrarna i Leipzig och Stuttgart samt Dresdner Philharmonie. Sedan 2009 är han chefdirigent för anrika Deutsches Nationaltheater & Staatskapelle Weimar, en institution med stolta anor där man bland Stefans företrädare hittar storheter som J.S. Bach och Franz Liszt. Åren 2006–09 var han Associate Guest Conductor för BBC Scottish Symphony Orchestra och under en treårsperiod 2010–13 förste gästdirigent för Norrköpings Symfoniorkester. På Kungliga Operan i Stockholm har Solyom sedan debuten för ett och ett halvt decennium sedan dirigerat en lång rad uppsättningar. På Frankfurtoperan har han bland annat gjort Gounods Romeo och Julia och Puccinis Tosca, den sistnämnda ledde han även vid sin debut på Opéra National de Paris år 2009.
Ludwig van Beethoven (1770–1827): Symfoni nr 3 Ess-dur opus 55 ”Eroica” Beethovens tredje symfoni är tveklöst en av de viktigaste och mest storslagna symfonier som någonsin skrivits. Den tillkom efter ett krisår i den 32-årige tonsättarens liv. Ställd inför tilltagande och oåterkallelig dövhet och plågad av depression skrev han det så kallade Heiligenstadttestamentet. Detta brev, adresserat till hans bröder men aldrig sänt, upptäcktes efter hans död. Brevet visar att Beethoven övervägde självmord, men också att han valde hjältemod före feghet: ”Det enda som höll mig tillbaka var min konst.” Senare talar han om en ny väg: ”Jag är inte nöjd med de verk jag hittills skrivit. Hädanefter skall jag
välja en ny väg.” Ett år senare visar Eroican att han slagit in på denna nya väg. Efter några privata genomspelningar i Prins Lobkowitz palats i Wien under år 1804, uruppfördes symfonin offentligt på Theater an der Wien den 7 april 1805. Denna kväll visade Beethoven för första gången världen sitt fullt utvecklade skapargeni. Många av de första åhörarna tyckte att den första satsen lät som en batalj, och den andra var definitivt en sorgmarsch. Finalen däremot tycks ha förbryllat premiärpubliken. Vad kunde den tänkas handla om? Faktum är att
finalens huvudtema är hämtat från en blygsam så kallad kontradans som Beethoven hade skrivit i en hast några år tidigare. Vad som särskilt tilltalade Beethoven med denna enkla dansform var att den inte tog hänsyn till några som helst klasskillnader eller sociala barriärer. Vem som helst kunde delta i en kontradans. Sida vid sida dansade kungligheter med fattiga, tjänare med adelsmän. Detta var helt i samklang med Beethovens instinktiva tro på den franska revolutionens valspråk frihet, jämlikhet, broderskap och hans intresse för Napoleon Bonaparte (1769–1821). Beethoven var en stor beundrare av Napoleon, outsidern av relativt ringa börd som hade blivit primus inter pares (”den främste bland jämlikar”) i den franska härskarklassen tack vare sin skicklighet som militär, politiker och konstitutionell reformator. Beethoven kallade ursprungligen symfonin för Bonaparte, ända tills han hörde om fransmannens beslut att utropa sig själv till kejsare. Episoden då den vredgade kompositören rev bort ordet Bonaparte från symfonins titelsida är välkänd: ”Så inte heller han är något mer än en vanlig man. Nu kommer även han att trampa på alla mänskliga rättigheter och bara ge efter för sin egen ärelystnad; han kommer att sätta sig själv över alla andra och bli en tyrann!” Titeln ändrades till Sinfonia Eroica, med undertiteln ”för att fira minnet av en stor man”.
”Det är synd att jag inte förstår mig på krigskonsten lika väl som tonkonsten. Jag skulle ha krossat honom!”
Utan tvekan drog Beethoven paralleller mellan sig själv och Napoleon. De var i princip jämngamla, immigranter som strävade mot en ledande ställning i sina nya länder, drivna av de högsta ideal, orädda då de mötte motstånd. Den ene ledde stormningen genom försvarselden och över bron vid Arcole, den andre gick i spetsen för ett konstnärligt avantgarde. Att det är fullt möjligt att Beethoven såg saker och ting på detta vis bekräftas av en kommentar han fällde om Napoleon år 1806:
Den typen av ”förklaringar” kan dock knappast hjälpa oss nå full förståelse av denna musik. Samtidigt som han funnit sin nya väg hade Beethoven lärt sig att vara självisk: inga karaktärer ur grekiska myter eller epos och ännu mindre någon liten fransk general får diktera villkoren på hans arena. Om där finns ett budskap att uttyda så ligger det kanske i Beethovens förkärlek för den där anspråkslösa kontradansen: konsten gör oss fria, jämlika, förbrödrade, odödliga, hjältemodiga.
Före Eroican hade symfonier haft för avsikt att vara uppbyggliga, underhållande och medryckande, inte att utmana eller oroa. Eroican utsatte sina åhörare för en lång rad kompositoriska överraskningar, vilka manifesterade en helt ny estetik. Det är därför knappast överraskande att publikfavoriten denna premiärkväll inte blev Eroican utan en annan symfoni på programmet, av Anton Eberl. Eroican hade olyckligt nog placerats som sista nummer på ett långt konsertprogram. Publiken blev förvirrad och uttråkad av den och de flesta lyssnarnas första reaktion var att beklaga sig över dess längd. (Den är ungefär dubbelt så lång som de flesta tidigare symfonier.) ”Jag betalar ännu en Kreuzer om det bara kunde ta slut!” ropade en åhörare under uruppförandet. Efter att närmare ha bekantat sig med verket visade kritikerna prov på en enorm uppfinningsrikedom i sina försök att förklara symfonins drama och intensitet i uttrycket. Man sökte litterära paralleller – såväl i den antika grekiska litteraturen (t.ex. Homeros Illiaden) som den samtida tyska (Schillers pjästrilogi Wallenstein, Beethoven högaktade Schiller).
Carl Nielsen (1865–1931) Symfoni nr 3 opus 27 ”Sinfonia Espansiva” Carl Nielsens sex symfonier är skrivna under en period av nästan 35 år och de visar upp ett brett uttrycksregister. De tre första verken i serien präglas av optimism och livsglädje, medan symfonierna fyra och fem – skrivna i skuggan av första världskriget – innehåller större kontrast mellan ljus och mörker. I det tryckta programmet till konserten den 28 februari 1912, då den tredje symfonin, Sinfonia Espansiva, uruppfördes med Nielsen själv som dirigent, stod det bara: ”Symfoni (ny)”, men inför det andra uppförandet i maj samma år kom Nielsen fram till att första satsens karaktärsbeteckning kunde vara lämplig som en överskrift till hela symfonin. Så fick den heta Sinfonia Espansiva. Exakt vad Nielsen menade med en expansiv symfoni har man haft svårt att formulera men sannolikt kan man se en förklaring i musikens oerhört vitala kraft. Symfonin, som skrevs under åren 1910–11, blev Nielsens internationella genombrottsverk. Redan före uppförandet i Köpenhamn hade Nielsen dirigerat verket med Concertgebouworkestern i Amsterdam och då var både publiken och kritiken mycket positiv. Under de följande åren dirigerade tonsättaren symfonin i Stuttgart, Helsingfors och Stockholm.
Symfonin inleds med ett entonigt kort rytmiskt motiv med en kraft och vitalitet som kommer att prägla hela första satsen. En träblåsepisod fungerar som avspännande element. I mittdelens genomföring brister musiken ut i en lössläppt vals. Den andra satsen med beteckningen Andante pastorale domineras av två kontraster: en lantlig atmosfär med träblåsarna exponerade över en liggande ton och en mer uttrycksfull, intensivt sjungande stråksats. Den pastorala stämningen förstärks när två soloröster, en sopran och en baryton, stämmer upp en livsbejakande ordlös cantilena. Den tredje satsen har en infallsrikedom som sträcker sig från allvarligt fugerade partier till nästan komiska instrumentalklanger. Finalen inleds med en bred hymnmelodi som sammanfattar den förening av livsglädje och idyll som finns i Nielsens Sinfonia Espansiva. Artistpresentationer: Mats Persson Om Beethoven: Andrew Manze (översättning Mats Persson) Om Nielsen: Per Nyrén
Gå med i Helsingborgs Symfoniorkesters vänförening! www.hsv-vanner.se