Torsdag 7 maj 2015 kl 19.00 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Sascha Goetzel Solist: Stefan Arnold, piano Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren
Ludwig van Beethoven Pianokonsert nr 4 G-dur
ca 35 min
Allegro moderato Andante con moto Rondo: Vivace
PAUS Franz Schubert Symfoni nr 9 C-dur
ca 55 min
Andante – Allegro ma non troppo Andante con moto Scherzo: Allegro vivace Allegro vivace
Torsdag Stor, Torsdag Mini
Sascha Goetzel dirigent Wienaren Sascha Goetzel började spela violin i sexårsåldern. Ett antal år senare utexaminerades han från universitetet i Graz, och fick anställning som violinist i anrika Wiener Philharmoniker. Där fick han under ett tiotal år självfallet rikliga tillfällen att samarbeta med och på närhåll studera många av världens främsta dirigenter. Han tog även privatlektioner för bland andra Zubin Mehta, Riccardo Muti och Seiji Ozawa. Bland de orkestrar Goetzel har gästat finner man City of Birmingham Symphony Orchestra, Nordtyska radions orkester i Hannover, Luxemburgs filharmoniker, Berliner Symphoniker och symfoniorkestrarna i Baltimore och Toronto. Helsingborgs Symfoniorkester stiftade bekantskap med Sascha Goetzel i juni 2007 då
vi tillsammans med världstenoren José Carreras gav en välgörenhetsgala på Ovesholms gods. Som operadirigent har Goetzel verkat vid Wiens båda stora operahus, Staatsoper och Volksoper. Dessutom har han bland mycket annat dirigerat vid Marinskijteatern i S:t Petersburg och operan i Los Angeles. Han har samarbetat med en rad ryktbara sångare, som exempel kan nämnas Placido Domingo, Anna Netrebko, José Cura, Thomas Hampson och Bo Skovhus. För närvarande är Goetzel chefdirigent och konstnärlig ledare för Borusan Istanbul Philharmonic Orchestra och förste gästdirigent för såväl Orchestre Symphonique de Bretagne som Kanagawa Philharmonic Orchestra i Japan.
Stefan Arnold piano Stefan Arnold är alltid en kär gäst hos Helsingborgs Symfoniorkester, och ikväll gästar han orkestern för femte gången. Den första gången var i maj 2001, då han framförde Ravels Pianokonsert med Okko Kamu på dirigentpulten. Sedan Stefan Arnold vann den internationella Bösendorfertävlingen i Wien 1988 har han etablerat sig på den europeiska konsertscenen, och framträtt i salar som Tonhalle i Zürich, Berliner Philharmonie, Salzburgs Festspielhaus och Musikverein i Wien. Han har varit solist med bl.a. Mozarteumorchester Salzburg, Bamberger Symphoniker, Stuttgarter Philharmoniker och Singapore Symphony Orchestra, och samarbetat med dirigenter som Jeffrey Tate, Yuri Simonov, Miguel Harth-Bedoya och Okko Kamu.
Skivinspelningar med Stefan Arnold kan man hitta på skivmärkena Harmonia Mundi och Ambitus. Under de senaste åren har han spelat in exklusivt för Ambitus, vilket resulterat i dryga tiotalet cd:s. Stefan Arnold har studerat vid en rad tyska musikhögskolor. Först i födelsestaden Würzburg och därefter i Hannover, där han fick svenske pianonestorn Hans Leygraf som lärare. Efter Hannover följde studier vid Mozarteum i Salzburg, och till sist tog han sin examen vid Musikhochschule Berlin. Sedan 2004 är Stefan Arnold själv pianoprofessor vid Universität für Musik und darstellende Kunst i Wien.
Ludwig van Beethoven (1770–1827) Pianokonsert nr 4 G-dur opus 58 Ludwig van Beethovens intresse för pianokonsertformatet vaknade redan i hans allra tidigaste tonår, han gjorde sitt första försök att komponera en konsert som trettonåring Detta var ungefär vid samma tid som Mozart i Wien påbörjade sin odödliga räcka av mogna verk i genren. En av dessa Mozartkonserter – nummer 20 i d-moll, K 466 – skulle den unge Beethoven själv komma att framföra (med sina egna kadenser), då han efter flytten till Wien 1792 höll på att göra sig ett namn som pianovirtuos i musikmetropolen. Beethovens två första egna fullbordade pianokonserter härrör också från dessa hans första Wienår, medan nummer tre är från början av det nya seklet och uruppfördes på samma konsert som den andra symfonin i april 1803. Den fjärde pianokonserten fullbordades i mars 1806 och framfördes för första gången vid en privat konsert hos furst Lobkowitz året därpå. Det offentliga uruppförandet dröjde dock ända till den legendomsusade maratonkonserten den 22 december 1808, då även såväl körfantasin som symfonierna nummer fem och sex hördes för första gången. Konserten är tillägnad den av Beethovens välgörare inom den högre aristokratin som han hade det längsta och minst konfliktfyllda vänskapsförhållandet till – ärkehertig Rudolph. (Listan på verk som denne fick sig tillägnade innefattar de fjärde och femte pianokonserterna, Missa Solemnis och – förstås – pianotrion opus 97 med tillnamnet ”Ärkehertigen”.) Om Beethovens tre första konserter kan sägas till fullo utveckla arvet efter Mozart,
tydliggör den fjärde en utveckling mot något nytt, som nästan kan sägas peka fram mot Brahms pianokonserter några decennier framåt i musikhistorien. Vi rör oss mot en helt annan, betydligt tätare integration mellan solist och orkester. Detta märks genast i konsertens första takter; i stället för den klassiska solokonsertens traditionella formschema, där orkestern presenterar det tematiska materialet innan solisten tillåts breda ut sig, öppnar Beethoven verket med att ett stilla G-durackord får klinga i pianot någon sekund varefter den första satsens karakteristiska rytmiska motiv presenteras. Först av solisten i huvudtonarten G-dur, och därefter, efter bara ett fåtal takter av stråksektionen, något överraskande i den s.k. medianttonarten H-dur. Denna mjuka nästan magiska öppning sätter stämningen för verket, det är i grunden ömsint och lyrisk musik, lekfull, elegant och endast bitvis kraftfull och dramatisk. Mycket av dramatiken återfinns i mellansatsen, där pianots ensamma sång ställs mot mörka, laddat punkterade stråkinpass. Detta kontrastrika växelspel har fått många att tro att det bakom musiken döljer sig ett konkret programinnehåll, men man får nog utgå ifrån att så inte är fallet. Efter en kort solokadens i satsens slut återkallar kontrabasarna som en viskning det punkterade stråkmotivet under en liggande stråkmatta och andantet klingar ut i stilla e-moll. Men utan uppehåll bryter ljuset åter in och lekfullhet och virtuoseri får stå i första rummet i det briljanta avslutande rondot.
Franz Schubert (1797–1828): Symfoni nr 9 C-dur D 944 Franz Schubert visade redan i mycket unga år musikalisk fallenhet. Tillsammans med sin far och sina äldre bröder spelade han stråkkvartett i hemmet. Han sjöng i kör, och fick så småningom även undervisning i komposition, bland annat av Antonio Salieri. Som ung tonsättare var han mycket produktiv, men sökte inte offentligheten. I början av 1820talet försökte han etablera sig som teater- och operakompositör, men av olika skäl uteblev framgångarna. Eftersom den största delen av Schuberts musikerliv ägnades åt att skriva musik för, och musicera tillsammans med en intim krets av vänner, är det så klart helt naturligt att hans allra viktigaste arv till eftervärlden består av pianostycken, kammarmusikverk och inte minst en omfattande och ovärderlig sångskatt.
I oktober skickade Schubert – eftersom han inte hade råd att själv bekosta ett uruppförande – partituret till Gesellschaft der Musikfreunde, som stod för kostnaderna för att skriva ut stämmorna, och någon gång under hösten 1827 arrangerade en inofficiell genomspelning. Den nästan timslånga symfonin ansågs dock både för lång och för svår. Man ska komma ihåg att vid den här tiden var en så lång symfoni fortfarande något exceptionellt, även om Beethoven redan skapat ett par symfoniska kolosser – Eroican (nr 3, 1805) och den nionde, med kör och sångsolister (1824). Även för dagens musiker är Schuberts nionde symfoni såväl tekniskt utmanande som ett fysiskt kraftprov, eftersom de flesta av orkesterns instrumentgrupper erbjuds få vilopauser.
Men även som symfoniker förtjänar Schubert utan tvekan sin plats i historieböckerna. Efter sex symfonier (nr 1-6) som alla var avsedda för den lilla amatörorkester som uppstått då familjens stråkkvartett successivt utökats, och två ofullbordade (nr 7 i E-dur, och 8 i h-moll, vilka båda för några år sedan framfördes av HSO i Brian Newboulds rekonstruerade versioner), nämner Schubert i mars 1824 för första gången i ett brev, att han förbereder sig på att skriva en stor symfoni. Följande sommar skisserades det mesta av symfonin, och någon gång under våren eller sommaren 1826 stod verket klart.
Tio år efter Schuberts död besökte Robert Schumann Wien, och Schuberts bror Ferdinand gav honom en kopia av partituret till den stora C-dursymfonin. Schumann betraktade symfonin som ”himmelskt lång”, och tog med sig partituret till Felix Mendelssohn i Leipzig, som tillsammans med Gewandhausorkestern uruppförde symfonin offentligt den 21 mars 1839. Artistpresentationer och verkkommentarer: Mats Persson
Gå med i Helsingborgs Symfoniorkesters vänförening! www.hsv-vanner.se