Torsdag 24 september 2015 kl 19.00 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Johannes Gustavsson Solist: Anders Paulsson, sopransaxofon Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren
Ástor Piazzolla Adiós Nonino
ca 5 min
Rolf Martinsson Airy Flight
ca 5 min
Rolf Martinsson Golden Harmony Sopransaxofonkonsert nr 1
ca 25 min
PAUS Carl Nielsen Symfoni nr 4 ”Det Uudslukkelige” Allegro Poco allegretto Poco adagio quasi andante Con anima. Allegro
Konserten spelas in av
Torsdag Stor, Torsdag Mini
ca 35 min
Johannes Gustavsson dirigent Värmlänningen Johannes Gustavsson gästar regelbundet en rad skandinaviska orkestrar, bland annat Sveriges Radios Symfoniorkester, Kungliga Filharmonikerna, Göteborgs Symfoniker, Oslofilharmonin och Kristiansand Symfoniorkester. Mellan åren 2010 och 2014 var han förste gästdirigent för Västerås Sinfonietta, och sedan 2011 är han tillsammans med violinisten Giles Apap konstnärlig rådgivare för Nordiska Kammarorkestern i Sundsvall. År 2012 tillträdde Johannes Gustavsson även som chefsdirigent för finska Uleåborgs stadsorkester och dessutom är han sedan i juli 2015 chefsdirigent för Wermland Opera.
Johannes Gustavsson har en omfattande repertoar och har uruppfört dryga trettiotalet nordiska orkesterverk. På skiva har han bland annat medverkat i inspelningar av Anders Eliassons dubbelkonsert för violin, piano och orkester med Sveriges Radios Symfoniorkester och samme tonsättares Quo Vadis med Michael Weinius, Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören. Båda dessa inspelningar gjordes för skivbolaget CPO. Dessutom har han spelat in musik av Helsingborgssonen Tobias Broström tillsammans med Gävle Symfoniorkester och musik av den danske 1800-talstonsättaren C.F.E. Horneman med DR SymfoniOrkestret i Köpenhamn.
Anders Paulsson sopransaxofon Som solist på kvällens konsert välkomnar vi något så unikt som en turnerande sopransaxofonsolist – Anders Paulsson. Han har alltsedan debuten i Carnegie Hall 1992 framträtt i 25 länder och uruppfört verk av femtiotalet tonsättare i bland annat Alice Tully Hall i New York, Maybeck Hall i San Francisco, Wigmore Hall i London, Concertgebouw i Amsterdam, Palau de la Música i Valencia, Moscow International Performing Arts Centre och Kitakyushu Performing Arts Centre i Japan. Anders Paulssons bakgrund som klassiskt skolad musiker – utbildad bl.a. vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och Manhattan School of Music i New York – kompletterad med en förkärlek för improvisation har gjort att han haft förmånen att samarbeta med ett brett
spektrum av artister från Anne Sofie von Otter, Håkan Hagegård och Gunnar Idenstam till Alice Babs, Red Mitchell och The Real Group. Han spelade för fredspristagaren Nelson Mandela 1993 och har framträtt i sjutton minusgrader vid nyårsfirandet på Skansen och inför 55 000 åhörare på Yankee Stadium i New York. Dessutom var han i april 2007 med om att framträda vid den första konserten som direktsändes i det internetbaserade spelet Second Life. Anders Paulsson har spelat in ett femtontal cd-skivor och bland de senaste finner man Swedish Concertos for Soprano Saxophone, vilken förutom Rolf Martinssons Golden Harmony innehåller musik av Sven-David Sandström och Anders Eliasson.
Ástor Piazzolla (1921–92) Adiós Nonino Adiós Nonino är en av Ástor Piazzollas mest populära kompositioner och finns i ett otal olika arrangemang. Den komponerades 1959 som en hyllning till Vicente ”Nonino” Piazzolla, Ástors nyligen bortgångne far som 30 år tidigare, i en New Yorks många pantbanker, för nitton dollar hade köpt ett dragspel av typ bandoneon till sonens åttaårsdag. Ett år senare hade Astor gjort sin första inspelning och en hisnande musikalisk resa och en enastående karriär hade startat. Piazzolla lärde sig älska J.S. Bach, studerade Stravinskijs och Bartóks verk och ägnade sig åt jazz, men hans musikaliska hemvist och naturliga uttrycksform var tangon. Redan som tonåring spelade han med Argentinas främsta dans-
orkestrar och så småningom skulle han utveckla tangon både vad gäller form och innehåll, föra in den i konsertsalarna, bilda egna ensembler och skapa fruktbara samarbeten med jazzikoner som Gerry Mulligan och klassiska mästare som Yo-Yo Ma. I ett skede av karriären tänkte Piazzolla att han borde överge tangon för att utvecklas som tonsättare. Den legendariska pedagogen Nadia Boulanger gav honom emellertid ett råd i motsatt riktning efter att ha hört hans tango Triunfal: ”Astor, dina klassiska verk är välskrivna, men här finns den sanne Piazzolla. Överge honom aldrig! ”
Rolf Martinsson (f.1956) Airy Flight Golden Harmony Golden Harmony är ett verk som vilar i den klassiska musiktraditionen och titeln anspelar på skön balans, det gyllene instrumentet och en vacker klang. Konserten tillkom i ett hängivet samarbete med Anders Paulsson, berättar Rolf Martinsson och tillägger att Paulssons lysande spel har inspirerat honom att skriva ett verk som närmar sig jazzen. Det är snarast harmonik och melodik som har den kopplingen men också Anders Paulssons färgrika ton och skönt befriande frasering. Det föll sig därför naturligt att även programsätta Airy Flight, en jazzig bossa nova för solist och stråkar. Martinsson har samarbetat med en lång rad orkestrar, dirigenter och solister som Anne Sofie von Otter, Martin Fröst, Håkan Hardenberger, Alan Gilbert, Andris Nelsons, Cleveland Orchestra, Boston Symphony Orchestra, BBC Symphony Orchestra, City of Birming-
ham Symphony Orchestra och de stora nordiska orkestrarna. Hans samarbete med sopranen Lisa Larsson har lett till över 100 framföranden i sambeställningar mellan ledande europeiska orkestrar som Philharmonia Orchestra, Melbourne Symphony Orchestra, Islands Symfoniorkester, Kungliga Filharmonikerna och Malmö Symfoniorkester. Under perioden 2014–17 är Martinsson Composer in Residence hos Helsingborgs Symfoniorkester och 2014–15 hade han samma befattning hos Nederländska filharmonin. Rolf Martinsson är professor i komposition vid Musikhögskolan i Malmö och ledamot av Kungl. Musikaliska Akademien. Över 20 av hans verk presenterades vid Stockholm International Composer Festival 2008 och hans trumpetkonsert Bridge framfördes vid Nobelpriskonserten i Stockholm 2014. Mer info: www.rolfmartinsson.com
Carl Nielsen (1865–1931) Symfoni nr 4 ”Det Uudslukkelige” Vid tiden då Carl Nielsens fjärde symfoni började ta form i hans sinne, under våren 1914, befann tonsättaren sig mitt uppe i en livskris såväl i sitt yrkesliv som privat. Som komponist hade han förvisso i och med Sinfonia Espansiva fått sitt definitiva genombrott internationellt; han hade själv med framgång dirigerat denna sin tredje symfoni ute i Europa. Men hans tjänst vid Köpenhamnsoperan, där han sedan 1908 varit fast anställd som kapellmästare, hade sedan en tid tillbaka börjat vålla honom mer sorg än glädje. Han och förstekapellmästaren Frederik Rung kom ofta på kollisionskurs och dessutom hade Nielsen fått en konkurrent i Georg Høeberg, vilken vid Rungs död i januari 1914 fick fast anställning, vilket ledde till att Nielsen sade upp sig. Även på det privata planet tornade orosmoln upp sig. Nielsens hustru Anne Marie hade undan för undan blivit alltmer klar över att maken under hennes många resor hade – som Nielsenforskaren Torben Schousboe uttryckte det – ”svårt att motstå närmanden från andra kvinnor”. Trots att hennes respekt för konstnären Carl Nielsen var obruten hade Anne Marie fått nog och under de följande åren försökte makarna att successivt frigöra sig från varandra. Under våren 1914 bär alltså Nielsen på embryot till fjärde symfonin och i början av maj skriver han till sin bortresta hustru: ”Jag har en idé till ett nytt arbete, utan program, men som skall uttrycka det vi känner som viljan till liv eller livsyttringar, alltså: allt som rör sig, allt som vill liv … bara liv och rörelse, men olikartat, mycket olikartat, men i ett enda sammanhang, och liksom ständigt rinnande, i en stor sats, i en ström. Jag måste hitta ett ord, eller en kort titel, som säger detta: det är
nog. Jag kan inte riktigt förklara vad jag vill, men det jag vill är gott.” Mindre än två månader senare satte skotten i Sarajevo Europa i brand. Då symfonin i februari 1916 under pågående världskrig fick sitt uruppförande i Köpenhamns Musikförening hade Nielsen inte bara funnit sin titel, Det Uudslukkelige, utan även sammanfattat något av det han menade med orden ”Musik är liv, och liksom detta outsläckligt”. Symfonin – vars fyra satser avlöser varandra utan avbrott – inleds med ett stormigt allegro där dock två klarinetter redan tidigt introducerar ett rofyllt tema i E-dur vilket senare ska visa sig få en viktig roll. Det följande harmoniska intermezzot spelas i huvudsak av träblås och den långsamma tredje satsen inleds av stråket med bredd och intensitet. Ett nytt, nästan stammande motiv ökar spänningen och leder till satsens kulmen varpå stråkarna brister ut i en vansinnesjakt som får ett abrupt slut. Efter en kort, förtätad tystnad tar finalsatsen ett dansant tag i åhöraren. Det dröjer inte länge förrän den första satsens kampmoment åter infinner sig och ställs på sin spets då de två (!) pukslagarna brister ut i duell. Nielsen föreskriver att pukorna ska placeras på varsin sida av podiet, samt att de även då de spelar svagt ska ”behålla en viss hotfull karaktär”. Viljan till liv – eller kanske livet självt? – går slutligen segrande ur striden då brasset med sin mäktiga version av Edurtemat till slut lyckas lugna stråkarnas i det närmaste hysteriska stämning. Artistkommentarer: Mats Persson Verkkommentarer: Hans Bodin (Piazzolla) Mats Persson (Martinsson, Nielsen)