Lördag 3 oktober 2015 kl. 18.00 Växjö Konserthus Söndag 4 oktober 2015 kl 18.00 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Pier Giorgio Morandi Solist: Dejan Lazić, piano Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Gordan Trajković
Gioacchino Rossini Ouvertyr till Askungen
ca 10 min
Franz Liszt Pianokonsert nr 1 Ess-dur
ca 20 min
Allegro maestoso. Tempo giusto. Quasi adagio – Allegretto vivace – Allegro marziale animato
PAUS Peter Tjajkovskij Symfoni nr 5 e-moll
ca 45 min
Andante – Allegro con anima Andante cantabila, con alcuna licenza Valse: Allegro moderato Finale: Andante maestoso – Allegro vivace
Söndag Stor, Söndag Mini
Pier Giorgio Morandi dirigent
Dirigering lärde han sig dels vid Mozarteum i Salzburg hos Ferdinand Leitner och i USA för Leonard Bernstein och Seiji Ozawa.
kanske i synnerhet tack vare sin stora känsla för den italienska operarepertoaren – en eftertraktad gästdirigent vid operahus i bland annat Wien, Frankfurt, Bologna, Bryssel och Seoul. Han har även en diger meritlista på konsertestraden, och bland alla de orkestrar han gästat finns London Symphony Orchestra, London Philharmonic Orchestra, Bayerska radions symfoniorkester, Ungerska radions symfoniorkester, Budapests filharmoniker och Tokyo Philharmonic Orchestra.
År 1989 knöts Morandi till Romoperan där han ledde Verdis Ernani och Puccinis Madame Butterfly, men även ett stort antal symfonikonserter. Sedan dess har hans karriär gått stadigt uppåt och idag är han –
Här i Sverige har Pier Giorgio Morandi – förutom givetvis en rad framträdanden hos oss i Helsingborg – dirigerat vid GöteborgsOperan och vid Kungliga Operan i Stockholm, där han lett en lång rad uppsättningar.
Det har blivit dags för säsongens första möte med Helsingborgs Symfoniorkesters förste gästdirigent Pier Giorgio Morandi. Innan vår italienske maestro slog in på dirigentbanan studerade han oboe och komposition vid Giuseppe Verdikonservatoriet i Milano, där han även under en tid verkade som solooboist vid det mytomspunna operahuset La Scala.
Dejan Lazić piano Den kroatiske pianovirtuosen Dejan Lazić är född i Zagreb, men växte upp i Salzburg där han också fick sin utbildning vid Mozarteum. Idag bor han i Amsterdam, men har – såklart – hela världen som sitt arbetsfält. Under innevarande säsong gästar han bland annat BBC Philharmonic, Royal Scottish National Orchestra, Düsseldorfer Symphoniker och på andra sidan jordklotet framträder han med Tasmanian Symphony Orchestra, Auckland Philharmonia och Adelaide Symphony Orchestra. Till helgens konserter anländer Dejan Lazić i ilfart från ett framträdande vid Schubertiaden
i österrikiska Hohenems tillsammans med bl.a. Martin Fröst, vilket ägde rum på fredagskvällen. Senare under hösten väntar bland annat två veckor med Indianapolis Symphony Orchestra och Brahms båda pianokonserter, och Sjostakovitjs första pianokonsert med Nordtyska radions symfoniorkester i Hamburg. Dejan Lazić kan höras på ett dussintal album på märket Channel Classics, bland annat i en spännande serie under namnet ”Liaisons”, där oväntade tonsättarpar ställs sida vid sida, exempelvis Domenico Scarlatti/Béla Bartók och Carl Philipp Emanuel Bach/Benjamin Britten.
Gå med i Helsingborgs Symfoniorkesters vänförening! www.hsv-vanner.se
Gioacchino Rossini (1792–1868) Ouvertyr till Askungen Gioacchino Rossini var jämte kollegorna Bellini och Donizetti dominanten under den så kallade bel canto-epoken i operans historia. Den lätthet med vilken Rossini kunde komponera operamusik är flerfaldigt omvittnad. Det sades att han använde lika mycket tid för att skriva en aria som det tog att koka en kastrull med pasta, och hans mest berömda opera Barberaren i Sevilla färdigställdes på endast tretton dagar. Icke desto mindre hamnade han ständigt i tidsnöd och lösningen blev allt som oftast att i stället för att komponera en ny ouvertyr återbruka en gammal. Så blev det
även med Askungen, och det verk som öppnade premiären den 25 januari 1817 i Teatro Valle i Rom var tidigare känt som ouvertyr till La gazzetta från året innan. Librettot i operan följer i stort sagan som vi känner den, men är mer jordnära och saknar såväl den goda fen som den magiska pumpan och glasskon är ersatt av ett armband. Rossinis magi har emellertid borgat för att Askungen hör till de av hans 39 operor som ständigt återkommer i nya uppsättningar världen över.
Franz Liszt (1811–86) Pianokonsert nr 1 Ess-dur Franz Liszt föddes i Doborján, Ungern (numer Raiding i Österrike) och visade tidigt prov på en extraordinär musikalisk begåvning. Familjen flyttade till Wien där Franz kunde studera komposition för Antonio Salieri och piano för Carl Czerny. Vid en konsert i april 1823 lovordades den unge pianovirtuosen av den då 53-årige Beethoven och senare samma år fortsatte äventyret i Paris, vars musik- och kulturliv Franz Liszt så småningom skulle bli en del av. Förebilder och inspirationskällor var bl.a. Paganini, Berlioz, Chopin, Victor Hugo och Georges Sand. Liszts karriär kan bitvis föra tankarna till några av vår tids rockstjärnors framfart. Omfattande turnerande, hysterisk idoldyrkan och mer eller mindre skandalomsusade amorösa äventyr. År 1848 valde han emellertid att hoppa av ”cirkuslivet” (som han uttryckte det) för att bli kapellmästare i Weimar, som under ett drygt decennium blev ett centrum för det musikaliska avantgardet och den ”nytyska” stilen. Bland annat uruppfördes 1850 den till exil
förvisade Wagners opera Lohengrin under Liszts ledning. Som tonsättare gjorde Liszt avtryck i musikhistorien med att introducera den nya formen symfonisk dikt där Les Preludes och Mazeppa hör till de mest kända. Naturligt nog utgör virtuos pianomusik en stor del av hans produktion. Den första av de tre pianokonserterna påbörjades 1830 men uruppfördes först tjugofem år senare med tonsättaren vid flygeln och Hector Berlioz på dirigentpulten. Verket bryter med den klassiska tresatsiga formen och är till det yttre organiserat i ett enda tjugo minuters block. Man kan dock skönja en indelning som snarast påminner om en symfoni, med en kraftfull inledning följd av ett långsamt avsnitt, en scherzoliknande del och till slut en final där teman från de tre första delarna återkommer. Verket bjuder på en smärre kaskad av musikaliska idéer och infall och ger solisten ytterst få tillfällen till rast och vila!
Peter Tjajkovskij (1840–93): Symfoni nr 5 e-moll opus 64 Den femte symfonin komponerades sommaren 1888 och tillägnades en äldre tysk musikpedagog, Theodor Avé-Lallemant, som Tjajkovskij hade träffat på en konsertresa i Tyskland. Lallemant hade då kritiserat Tjajkovskijs musik för att vara alltför skränigt instrumenterad och innehålla för mycket slagverkseffekter. Han hade gett Tjajkovskij rådet att flytta till Tyskland för att han bättre skulle kunna tillägna sig den klassiska tyskösterrikiska symfonitraditionen. Tjajkovskijs femte symfoni med sin dedikation kan ses som ett vederläggande av Avé-Lallemants kritik. Den bygger starkt på den klassiska traditionen. Den har samma förhållande mellan satserna och samma formtyper inom satserna. Endast i den långsamma satsen finns skrämmande inbrytningar som är främmande för den Västeuropeiska symfonitraditionen före Mahler. Samtidigt är symfonin omisskännligt personlig musik. Bland skisserna finns ett utkast till program för den första satsen: ”Introduktion – total underkastelse inför ödet eller Försynens outgrundliga plan vilket är samma sak. Allegro 1. Mummel, tvivel, klagan. Förebråelser för … XXX 2. Skall jag kasta mig i trons armar? Ett underbart program, om det bara kan bli verklighet.” Symfonins fyra satser binds samman av ett ödestema som presenteras direkt i inledningen av klarinetterna i lågt läge. Det återkommer med olika betydelse i de övriga tre satserna. Första satsens allegro har tre viktiga teman. Det första som inleder allegrot spelas av
klarinett och fagott. Nästa tema är en passionerad stråksång och det tredje temat utgörs av en dialog mellan stråkar och blåsare med flera ingredienser. Satsen slutar i mörker. Den långsamma andra satsen utgår från mörkret med låga stråkackord. De varslar om att något viktigt kommer att hända. Huvudtemat är ett av musiklitteraturens mest berömda hornsolon. Satsens andra viktiga melodi spelas av oboen. Den lär ha en text: ”O que je t´aime! O mon amie!” (Vad jag älskar dig! Min vän!). Oboemelodin tas upp av stråkarna och leder till en höjdpunkt. Något helt oväntat sker när ödestemat från första satsen brutalt bryter satsens kärleksfulla stämning med hård blåsarklang. Är kärleken omöjlig? Det går inte att undvika att känna att något djupt personligt ligger bakom episoden. Den tragiska stämningen blåser bort i tredje satsens obekymrade vals. Satsen har tre delar. Den centrala fylls med livliga dekorativa slingor som spiller över till den avslutande valsdelen. Ödestemat hörs alldeles i slutet. Nu berövat sin hotfulla kraft. I finalen förvandlas ödestemat. Stråksektionen sjunger inledningsvis temat i förtröstansfull dur. Allegrot bygger vidare på den optimistiska stämningen och driver satsen med frenesi och rytmisk vitalitet mot ett lyckligt slut. Är det Försynens räddande famn eller är det en besvärjelse? Artistpresentationer: Mats Persson Verkkommentarer: Hans Bodin (Rossini, Liszt) Per Nyrén (Tjajkovskij)