Torsdag 22 oktober 2015 kl 19.00 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Tobias Ringborg Solist: Ellen Nisbeth, viola Helsingborgs Symfoniorkester Konsertm채stare: Dan Almgren
Franz Berwald Minnen fr책n norska fj채llen
ca 10 min
Rebecca Clarke Violasonat (ork: Ruth Lomon)
ca 25 min
Allegro ma non troppo Vivace Adagio
PAUS Benjamin Britten Lachrymae
ca 10 min
Johannes Brahms Serenad nr 2 A-dur
ca 35 min
Allegro moderato Scherzo: Vivace Adagio non troppo Quasi menuetto Rondo: Allegro
Torsdag Stor, Torsdag Mini
Tobias Ringborg dirigent Tobias Ringborg inledde sin musikerbana som violinist, men gav sig i samband med att han vann de svenska orkestrarnas dirigenttävling här i Helsingborg år 2000 även i kast med dirigentyrket. Hans livslånga passion för opera har fått utlopp i samtliga svenska operahus och Tobias har byggt upp en stor operarepertoar av såväl klassiska verk som nyskrivet. Operadirigerandet har även fört honom utanför Sveriges gränser genom engagemang vid exempelvis Den Jyske Opera, Opera North i Leeds och Scottish Opera. År 2010 spelade Ringborg in sin första opera på skiva, Jacopo Foronis Cristina Regina di Svezia från 1849, tillsammans med
GöteborgsOperans kör och orkester. Samma år förärade Kungliga Musikaliska Akademien honom Herbert Blomstedts dirigentpris, och året därpå, 2011, invaldes han dessutom som ledamot i nyss nämnda akademi. Ringborg har just avslutat en tre år lång period som chefsdirigent för Dalasinfoniettan, och han ledde under fjolårssäsongen bland annat Rossinis Greve Ory vid Malmö Opera, Mozarts Figaros bröllop vid Norrlandsoperan och Verdis Trubaduren vid Scottish Opera. Dessutom gjorde han konserter och skivinspelningar med bland andra Kungliga Filharmonikerna, Orchestra of Opera North och Århus Symfoniorkester.
Ellen Nisbeth viola Uppsalafödda Ellen Nisbeth är ett av de senaste stjärnskotten bland svenska instrumentalsolister. Hon har bland annat vunnit det Svenska solistpriset 2012 och Nordiska solistpriset 2013 och har redan hunnit framträda med Göteborgs Symfoniker, Kringkastingsorkestret i Oslo, Bergen Filharmoniske Orkester och symfoniorkestrarna i Norrköping, Trondheim och Gävle. I fjol uruppförde hon tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av Daniel Blendulf en violakonsert skriven direkt för henne av Britta Byström.
Verket spelades in på en kritikerrosad skiva som släpptes förra hösten, om vilken ansedda brittiska tidskriften Gramophone bland annat skrev att Nisbeth är ”A model soloist”. Ellen Nisbeth framträder regelbundet vid en rad internationella festivaler, exempelvis i Bergen, Oslo, Stavanger, Risør och Verbier med musiker som Martin Fröst, Leif Ove Andsnes, Daniel Hope, Ray Chen och Truls Mørk. Hon har fått sin utbildning vid Norges musikkhøgskole, Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och vid Royal College of Music i London.
Gå med i Helsingborgs Symfoniorkesters vänförening! www.hsv-vanner.se
Franz Berwald (1796–1868) Minnen från norska fjällen Sommaren 1827 var Franz Berwald på resa i Norge tillsammans med pianisten Jan van Boom. De gav konserter i Christiania (Oslo) och Bergen, och av dagboksanteckningarna framgår det att de tog vägen upp i bergen över Valdres och Laerdal, en av de äldsta rutterna mellan öst och väst i Norge. År 1829 flyttade Berwald till Berlin och drev ett institut för sjukgymnastik. Våren 1841 flyttade han till Wien och det var här tonmålningen Minnen från norska fjällen tillkom. Det första framförandet gavs i mars 1842 i Wien med Berwald som dirigent och musiken fick ett positivt mottagande. I maj 1842 gavs det i Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm. Då hade Berwald varit
utomlands under tretton år och konserten var inte någon triumf, men kritikerna var åtminstone positiva. En tysk recensent skrev 1847 att Minnen från norska fjällen inleds med ett tema som Berwald hade hört sjungas av en kusk under sin resa i Norge, en information som med stor säkerhet kom från Berwald själv. Det inledande andantet klingar förvånansvärt likt norsk folkmusik och det finns likheter med en norsk ”springar” som publicerats i en senare upptecknad folkmusiksamling. Några exakta citat är det dock inte frågan om, utan Berwald har komponerat fritt efter sina norska intryck.
Rebecca Clarke (1886–1979) Violasonat (orkestrering: Ruth Lomon) Rebecca Clarkes musik uppmärksammades först när hon var i 90-årsåldern. Hon föddes i Harrow utanför London och dog i New York. Hennes far var amerikan och modern från Tyskland och själv hade hon både amerikanskt och engelskt medborgarskap. Mellan 1903 och 1905 studerade Clarke viola och komposition vid Royal Academy of Music i London men studierna avbröts i samband med att en av hennes lärare friade till henne. Mellan 1908 och 1910 var hon en av de få kvinnor som studerade komposition för Sir Charles Stanford vid Royal College of Music och hennes musik fick viss uppmärksamhet. Efter ett av faderns vredesutbrott tvingades hon avsluta studierna och hon fick plats som altviolinist i Norah Clench Quartet, en av Englands första professionella stråkkvartetter. Åren 1916–24 tillbringade Clarke i USA och här tillkom violasonaten (1919) och pianotrion
(1921) som båda blev prisbelönta. Violasonaten lämnades in till en tävling anonymt och man trodde att hennes namn var pseudonym för Ernest Bloch. Över hundra verk har hon komponerat, enbart kammarmusik, sånger och körverk och de flesta tillkom före 1920-talets slut. Trots att Clarke var en betydelsefull person i det engelska musiklivet glömdes hon snabbt bort som tonsättare. Hon kände Vaughan Williams och Holst, hon mötte Ravel och gav konserter med kända musiker som Pablo Casals, Arthur Rubinstein och Myra Hess. Hon gifte sig 1944 med pianisten och tonsättaren James Friskin och i många musiklexikon fann man hennes namn under hans. Först under 1970-talet, i samband med att kvinnorörelsen blev starkare, började man framföra Rebecca Clarkes musik. 1976, tre år innan hon dog, upptäcktes sonaten för viola
och piano på nytt. Verket orkestrerades 2007 av Ruth Lomon. Clarkes stil är både eklektisk och distinkt, här finns både senromantik och modernitet, flödande melodier i fransk harmonik inspirerad av Debussy och Ravel, djärv
kromatik och modala, robusta passager kombinerat med ett fräscht nytänkande som placerar sonaten bland de idag främsta verken för viola.
Benjamin Britten (1913–1976) Lacrymae Benjamin Brittens Lachrymae för viola och piano komponerades efter ett möte med den amerikanske violasten William Primrose 1950. Stycket framfördes första gången vid Aldeburghfestivalen samma sommar av Primrose med Britten vid klaveret. Först 1976 arrangerade han pianostämman för stråkorkester. Britten anknöt gärna till äldre musik i sina kompositioner. Undertiteln för kompositionen är ”Reflections on a song of Dowland”
och det är Dowlands sorgsna sång If my complaints could passions move som är inspirationskällan. Sången handlar om Dowlands sorg efter ett avslag från en vacker dam. Första frasen i sången finns i violans inledande motiv, motivet återkommer regelbundet men det är framför allt Dowlands harmonik som Britten har komponerat över i sitt variationsverk.
Johannes Brahms (1833–1897) Serenad nr 2 A-dur opus 16 Serenad för liten orkester opus 16 komponerade Brahms under en period mellan 1858 och 1859 i Detmold. Förebilder för serenaden var Mozarts serenader och divertimenton, Beethovens septett och Schuberts oktett men även inspiration från hans vän Robert Schumann klingar i verket. Verket har en stråkbesättning utan violiner, och idén att komponera för mörkare klanger kan Brahms ha fått från operavärlden, men det var överhuvudtaget populärt under 1800-talet att komponera för mörka klanger. I december 1858 hade Brahms skickat första satsen till Clara Schumann och hon skrev till honom att serenaden hade charm. Ett år senare skickade han de tre första satserna till henne och hon skrev tillbaka: ”Vad ska jag säga om Adagiot? … Jag kan inte finna ord att förklara den glädje det har gett mig … Den är mycket vacker!” Några veckor senare var hela serenaden klar.
Serenaden trycktes första gången 1860 men Brahms återvände flera gånger till den och 1875 publicerades den igen med smärre ändringar och tillägg av dynamiska beteckningar. Brahms rekommenderade att orkestern på stråksidan skulle bestå av minst åtta viola, sex celli och fyra kontrabasar. Träblåsarna och de två hornen gör att serenaden klingar som en blåsarserenad. Mottagandet vid första konserten var vänligt, men många var missnöjda. I Leipzig 1875 skrev en kritiker att serenaden var färglös, en Londonkritiker skrev att adagiosatsen var den vackraste. Trots all kritik och all positiv respons serenaden har fått under årens lopp, kan vi idag konstatera att den är ett mästerverk som klingar mycket vackert. Artistkommentarer: Mats Persson Verkkommentarer: Eva Öhrström