Fredag 30 oktober 2015 kl 19.00 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Stefan Solyom Nordisk Orkesterakademi Helsingborgs Symfoniorkester Konsertm채stare: Fredrik Burstedt
Gustav Mahler Symfoni nr 1 D-dur Langsam. Schleppend Kr채ftig bewegt Feierlich und gemessen, ohne zu schleppen St체rmisch bewegt
Nordisk orkesterakademi sponsras av:
ca 55 min
Stefan Solyom dirigent Helsingborgs Symfoniorkesters unge chefsdirigent Stefan Solyom inledde sin tid på denna post under förra säsongen, med allt från säsongsupptakten med Bartóks Konsert för orkester, via konsertversionen av Bernsteins Candide till gästspel i såväl tyska Leverkusen som vid SibeliusNielsenfestivalen i Stockholms Konserthus. Stefan har regelbundet gästat Helsingborgs Symfoniorkester ända sedan slutet av 1990talet. Det var också tiden då hans dirigentkarriär tog fart med debuter vid Kungliga Operan i Stockholm och Komische Oper i Berlin, och dessutom förstapriset vid Sibeliustävlingen i Helsingfors år 2000.
Som gästdirigent återkommer Solyom regelbundet till bland andra Kungliga filharmonikerna i Stockholm, Göteborgs Symfoniker, Lahtis Symfoniorkester, Deutsche Kammerphilharmonie Bremen och radioorkestrarna i Leipzig, Frankfurt och Stuttgart. Han var under perioden 2006–09 Associate Guest Conductor för BBC Scottish Symphony Orchestra och mellan 2010 och 2013 förste gästdirigent för Norrköpings Symfoniorkester. Sedan 2009 är han dessutom chefsdirigent för anrika Deutsches Nationaltheater & Staatskapelle Weimar.
Nordisk Orkesterakademi Under den gångna veckan har den tredje upplagan av projektet Nordisk Orkesterakademi genomförts. Projektets syfte är bland mycket annat att ge musicerande ungdomar möjlighet att under en vecka få arbeta tillsammans med professionella musiker, knyta kontakter såväl med andra ungdomar som med yrkesverksamma musiker och att stimulera intresset för musikeryrket – och därigenom verka för en stabil återväxt.
Under veckan har kursdeltagarna inkvarterats på vandrarhemmet i Laröd, och förutom orkesterrepetitioner har man repeterat sektionsvis. De deltagande ungdomarna har rekryterats från kulturskolor, musikgymnasier, folkhögskolor med musikprofil samt från musikhögskolor i norden. Kavlifonden Norge har tidigare stöttat projektet och från och med i år har fonden beviljat stöd under tre år, till och med 2017.
Gustav Mahler (1860–1911) Symfoni nr 1 D-dur Gustav Mahler brukar idag betraktas som en av de stora tonsättarprofilerna i brytningstiden då romantiken upplöstes i 1900-talets många skiftande stilriktningar, och som en av de allra största bland symfoniker. Under sin levnad etablerade han sig dock i första hand som
operadirigent, och kom med åren att inrätta sin tillvaro så, att han komponerade huvudsakligen under sina sommarledigheter. Mahler var av judisk börd och växte upp under anspråkslösa förhållanden i den lilla sta-
den Jihlava (Iglau) i Böhmen. Efter studietiden i Wien fick han sina första engagemang som dirigent bland annat i Ljubljana och Olomouc. Vid kungliga teatern i Kassel – där han tjänstgjorde mellan 1883 och 1885 – dirigerade han för första gången sin egen musik offentligt, scenmusiken till Scheffels skådespel Der Trompeter von Säckingen. Därpå följde sejourer i Prag (1885–86), Leipzig (1886–1888) och Budapest (1888– 1891). Såväl i Prag som Budapest präglades Mahlers arbete av slitningar mellan nationella strömningar och det österrikisk-tyska kulturella inflytandet, i Leipzig å andra sidan kom han redan från början på kollisionskurs med den äldre kollegan Arthur Nikisch. År 1891 tillträdde Gustav Mahler som chefsdirigent vid Hamburgoperan, där han kom att stanna i sex år. År 1897 lyckades Mahler till slut nå den eftertraktade posten som Wienoperans chefsdirigent och konstnärlige ledare, ett mål som nog inte varit möjligt att nå utan att konvertera från judendomen och bli katolik, vilket Mahler gjorde i februari detta år. (Det är dock inte alls säkert att Mahler såg detta som en stor eftergift, han har av flera biografer beskrivits som agnostiker livet igenom.) Den första versionen av Mahlers första symfoni tillkom under hans tid i Leipzig, vintern 1887–88. Den var då längre sett till speltiden, men när det kommer till orkesternumerären åtskilligt mindre än i den mest kända och slutgiltiga versionen – den som framförs i kväll. Fram till det tredje framförandet – i Hamburg 1893 – hade verket fem satser, och beskrevs vid de första framförandena som en symfo-
nisk dikt även om Mahler i sina brev oftast refererade till det som en symfoni. De fem satserna i denna version var indelade i två avsnitt. Det första avsnittet – med titeln ”Från ungdomens dagar” – bestod av förstasatsen och scherzot (Kräftig bewegt), och mellan de båda ett andante, ”Blumine”, som senare utgick när symfonin reviderades. Det andra avsnittet bestod av de båda avslutande satserna under rubriken ”Commedia umana” (Den mänskliga komedin). Orkesternumerären var från början den vanliga senromantiska, med tre träblåsinstrument i varje stämma, fyra horn och tre vardera av trumpeter och tromboner. Men då symfonin tiotalet år senare fick sin slutgiltiga form, hade Mahler adderat en rad blåsarstämmor, och orkesterstorleken motsvarar i mångt och mycket de båda efterföljande symfonierna, vilka fullbordades 1894 (nr 2) och 1896 (nr 3). Allra mest hade hornsektionen växt, med ytterligare tre stämmor, och i finalens mäktiga slut skriver han dessutom till ett par stämmor för ännu ett ospecificerat antal horn. För säkerhets skull lägger han till en fotnot i partituret om att hornen här skall överrösta allt, inklusive trumpeterna (”Die Hörner Alles, auch die Trompeten übertönen!”). Man behöver inte studera ett Mahlerpartitur särskilt länge för att inse att den mannen visste vad han ville … Symfonins långsamma inledning startar med ett ensamt liggande A från stråksektionen, varpå träblåsarna introducerar ett fallande kvartintervall, ett motiv som kan sägas utgöra hela verkets urcell, och som i inledningen blandas med dämpade fanfarer, blir till lockande gökrop och snart inkorporeras i allegrodelens huvudtema. Cellogruppen får
introducera detta tema, som Mahler återanvänder från den andra av fyra sånger i sångcykeln Lieder eines fahrenden Gesellen – ”Ging heut Morgen übers Feld”. Introduktionens naturlyriska stämning blir i allegrot livligt pastoral, men när vi når genomföringsdelen är allt åter stillhet, sånär som på fågelsång i flöjter och klarinetter. Här klagar cellosektionen i ett litet fallande motiv som förflyttar oss från dur till moll. Engelsmannen Deryck Cooke är i sin essä om symfonin kanske inte helt fel ute när han berättar om hur Mahler en gång lämnades ensam i skogen av sin far, som sade till honom att sitta still tills han återvände. Han kom inte tillbaka förrän flera timmar senare, men Mahler satt kvar, förlorad i dagdrömmar. När musiken förflyttats till orolig f-moll och spända marsch-rytmer tycks leda till ett skräckinjagande klimax, vänder trumpetfanfarer det hela till ett strålande Ddur och en sprudlande reprisdel. Scherzosatsen är en rustik ländler i A-dur, där såväl basarnas ostinatofigur som träblåsarnas melodi bygger på första satsens inledande kvartintervall. Här är det inte svårt att spåra en av den unge Mahlers influenser, den 36 år äldre Anton Bruckner. (Mahler hade förresten varit en av Bruckners få supportrar vid det katastrofala uruppförandet av hans tredje symfoni år 1877.) Triodelen – i mjuk Fdur – bjuder på lika delar sentimentalitet och elegans. Symfonins långsamma sats, den tredje, inleds med ett utmärkt exempel på Mahlers unika förmåga att pendla mellan det extremt
komplexa, färgsprakande och storslagna och det allra mest avskalat enkla. Med ett av orkesterlitteraturens mest kända kontrabassolon inleder han här en begravningsmarsch baserad på en mollvariant av den välbekanta barnvisan Broder Jakob. Marschen avbryts först av något som närmast liknar ett klezmerband (oboer, klarinetter, trumpeter, bastrumma och cymbal) i en förförisk – i sammanhanget närmast hädisk – melodi där partituret ger instruktionen ”Mit Parodie”. Senare klingar ännu ett tema Mahler lånat av sig själv, en trösterik melodi i G-dur, ur den sista sången i Lieder eines fahrenden Gesellen (”Die zwei blauen Augen”). Satsen klingar ut med sorgmarschens ackompanjemangsmotiv, ja, ni gissade rätt, kvartintervallet från symfonins början. Ett cymbalslag inleder finalen och vad Mahler kallade ”ett skri från ett sårat hjärta”. Återigen samma oroliga, ängsliga f-moll som i slutet av första satsens genomföringsdel, en stormigt kamplysten marsch som så småningom kollapsar av utmattning. Ur stillheten tonar en längtansfull stråkcantilena, vilken när senare för andra gången återvänder blandas med naturmåleriet från den första satsen. När den oroliga f-mollmarschen stegras för sista gången formligen exploderar den i glänsande D-durfanfarer, som inleder det majestätiskt triumfatoriska slutet. Artistpresentationer och verkkommentarer: Mats Persson
Gå med i Helsingborgs Symfoniorkesters vänförening! www.hsv-vanner.se