Söndag 13 december 2015 kl 18.00 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Andrew Manze Solist: Francesco Piemontesi, piano Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren
Wolfgang Amadeus Mozart Pianokonsert nr 26 D-dur
ca 35 min
Allegro Larghetto Allegretto
PAUS Anton Bruckner Symfoni nr 5 B-dur
ca 85 min
Adagio – Allegro Adagio. Sehr langsam Scherzo: Molto vivace Finale: Adagio – Allegro moderato
Söndag Stor, Söndag Mini
Andrew Manze dirigent Det har åter blivit dags att hälsa Helsingborgs Symfoniorkesters förre chefsdirigent Andrew Manze hjärtligt välkommen åter på dirigentpulten. För ett och ett halvt år sedan – i maj 2014 – satte Andrew tillsammans med orkestern en värdig punkt för sitt åtta år långa chefsdirigentskap genom att på två konserter under samma vecka framföra Johannes Brahms fyra symfonier. I augusti 2014 avslutade Manze också ett fyraårigt förordnande som Associate Guest Conductor för BBC Scottish Symphony Orchestra. Direkt efter sitt avslutade chefskap här i Helsingborg tillträdde Andrew Manze som chefsdirigent för NDR Radiophilharmonie i Hannover, och under de senaste säsongerna har han debuterat med bland andra New York
Philharmonic, Los Angeles Philharmonic, London Philharmonic Orchestra och Orquestra Sinfônica do Estado de São Paulo. Dessutom har Manze gästat Gewandhausorchester Leipzig, Finska radions symfoniorkester och DR SymfoniOrkestret för att bara nämna några få. I somras framträdde han för fjärde året i rad vid festivalen Mostly Mozart i New York. Att Manze har en bakgrund som en av världens ledande barockviolinister är väl dokumenterat genom en rad inspelningar av violinmusik från Pandolfi och Vivaldi till Mozart och Schubert. Dessutom har han med sin sakkunskap bidragit till nya notutgåvor av Bachs och Mozarts sonater och konserter för några av världens ledande musikförlag.
Francesco Piemontesi piano Den schweiziske pianisten Francesco Piemontesi gör sedan några år en imponerande internationell karriär. Han har framträtt med orkestrar som Cleveland Orchestra, Bayerska radions symfoniorkester, London Philharmonic Orchestra, Philharmonia Orchestra och Israel Philharmonic Orchestra i samarbete med dirigenter som Charles Dutoit, Marek Janowski, Zubin Mehta, Sir Roger Norrington, Sakari Oramo och Vasily Petrenko. Under innevarande spelår framträder Francesco Piemontesi med bland andra Münchner Philharmoniker, Orchestre Philharmonique de Radio France, Chamber Orchestra of Europe, Los Angeles Philharmonic och DR SymfoniOrkestret. Dessutom debuterar han med Gewandhaus-
orkestern i Leipzig. Så sent som i torsdags framträdde han med Oslofilharmonikerna, och tillsammans med kvällens dirigent Andrew Manze ska han under kommande veckor framträda med såväl Svenska Kammarorkestern som Deutsches Symphonie-Orchester Berlin och Scottish Chamber Orchestra. Francesco Piemontesi fick sin utbildning vid Hochschule für Musik und Theater i Hannover, och har därefter studerat för Alfred Brendel, Murray Perahia, Cécile Ousset och Alexis Weissenberg. Han var en av pristagarna vid Queen Elisabethtävlingen 2007 och var mellan åren 2009 och 2011 en av de utvalda unga artisterna i BBC:s projekt New Generation Artists.
Wolfgang Amadeus Mozart (1756–91) Pianokonsert nr 26 D-dur K 537 ”Kröningskonserten” Mozarts näst sista pianokonsert, nr 26 i D-dur, ”Kröningskonserten” slutfördes den 24 februari 1788 och framfördes första gången i april ett år senare vid Fredrik Wilhelm II av Preussens hov i Dresden med Mozart vid fortepianot. Men det var inte detta framförande som gav konserten dess namn utan ett framförande ytterligare ett och ett halvt år senare, vid en konsert i samband med Leopold II:s kröning till kejsare i Frankfurt am Main den 9 oktober 1790. Kejsar Leopold hade valt ut ett antal musiker som skulle förgylla hans kröning, men Mozart fanns inte med på den listan. Mozart åkte dock till kröningen på eget bevåg och gav en konsert med bland annat pianokonserten i Fdur (nr 19) samt kvällens D-durkonsert. Därav namnet ”Kröningskonserten”.
Det var inte Mozart själv som gav konserten dess namn och dessutom är stora delar av pianostämman rekonstruerad av någon annan. För i originalpartituret har Mozart på många ställen bara dragit ett streck när det gäller solostämman. Han hade den själv i huvudet. Och de båda sista satserna har fått tempobeteckningar av någon annan än Mozart. Pianokonserten i D-dur var omåttligt populär under 1800-talet men i vår tid har den fått stå tillbaka för främst konserterna nr 19, 20, 21, 23 och 27. Mozartspecialisten Alfred Einstein betecknar konserten som en hors d´oeuvre där Mozart imiterar sig själv. Den glada konserten är dock både briljant och älskvärd.
Anton Bruckner (1824–96) Symfoni nr 5 B-dur Anton Bruckner var kusinen från landet i det sena 1800-talets förfinade Wien. Han var son till en byskollärare, visserligen en musikalisk sådan, och han skulle komma att följa i sin faders fotspår. Han utbildade sig alltså mycket riktigt till lärare, men musiken fanns där hela tiden. Pappan hade tidigt gett honom lektioner, men när Anton var tolv år dog pappan, och mamman stod där med en försvarlig skara barn att försörja. Så Anton fick ta plats som korgosse i ett kloster. Utöver en mager lön fick han undervisning i piano. Som sjuttonåring fick Anton Bruckner anställning som hjälplärare vid en skola i en liten alpby. All sin lediga tid ägnade han åt musiken
och för att dryga ut lönen på två gulden i månaden spelade han på bondbröllop och skötte orgeln i byns kyrka. Bruckner ägnade hela sin ungdomstid åt att utbilda sig inom musik. Tack var sin skicklighet som instrumentalist och organist, samt sina stora teoretiska kunskaper fick han år 1856 plats som organist i domkyrkan i Linz. Här arbetade och komponerade den fromme och blide Bruckner fram till år 1868 då han erbjöds och accepterade en tjänst som lärare i komposition vid konservatoriet i Wien.
Åren 1875–76, den period då den femte symfonin kom till, var ingen bra tid för Bruckner. Han sågs över axeln av etablissemanget, lönen från konservatoriet var omöjlig att leva på, och han fick inga elever eftersom han förtalades av den tidens ledande musikkritiker, Eduard Hanslick, en man som avskydde Franz Liszt och Richard Wagner men älskade Mozart, Beethoven och Brahms. När Bruckner uttalade sin stora beundran för Wagner råkade också han genast i onåd hos den mäktige Hanslick. Liszt och Wagner var oberörbara för Hanslicks maliciösa sarkasmer, som han publicerade i "Neue Freie Presse". Men den blide och tafatte Bruckner hade svårt att värja sig. Det gick så långt att när Bruckner äntligen började få uppskattning och kejsar Franz Josef II frågade honom vad han önskade, svarade Bruckner: ”Om Ers Majestät kunde få den där Hanslick att sluta skriva illa om mig.” Att ändra på Hanslick gick knappast, men Bruckner utnämndes så småningom till hedersdoktor vid universitet i Wien, samt förärades en rejäl bostad i ett av kejsarens mindre palats, där han de sista åren levde ett stilla liv med sin Gud och sin musik. Den femte symfonin i B-dur tillkom som sagt under en period av yttre svårigheter och ett liv nära svältgränsen. Symfonin uruppfördes
med orkester först år 1894 vid en konsert i Graz. Då var Bruckner själv så sjuk att han inte kunde närvara. Symfonin har ibland kallats ”Den tragiska”, eller ”Pizzicatosymfonin” (tre av de fyra satserna börjar med pizzicato i stråkarna). Man kan säga att symfonin präglas av eftertänksamhet fram till sista satsens överväldigande jubel i den fugerade finalen. De båda yttre satserna står i B-dur och de båda mellansatserna i d-moll. Bruckner älskade sina nio symfonier (den sista är ofullbordad) och var helt övertygad om deras storhet, trots att han inte upplevde någon större respons hos samtiden. När Bruckner själv ledde uruppförandet av sin tredje symfoni i Wien 1877 troppade publiken av under framförandet, och när han slog av slutackordet och vände sig om för att ta emot applåder fanns det bara en handfull kvar i salongen. Däribland Gustav Mahler, som då var hans trogne elev. Liksom Mahler har Bruckner fått en sen blomning och först ett halvsekel efter de båda tonsättarnas död började deras storhet komma till sin rätt. Artistpresentationer: Mats Persson Verkkommentarer: Tommie Ling
Gå med i Helsingborgs Symfoniorkesters vänförening! www.hsv-vanner.se