Torsdag 14 januari 2016 kl 19.00 Helsingborgs Konserthus Dirigent och violinsolist: Julian Rachlin Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Gordan Trajković
Wolfgang Amadeus Mozart Figaros bröllop, ouvertyr
ca 5 min
Wolfgang Amadeus Mozart Violinkonsert nr 3 G-dur
ca 25 min
Allegro Adagio Rondeau. Allegro
PAUS Felix Mendelssohn Bartholdy Symfoni nr 4 A-dur ˮDen italienskaˮ
ca 30 min
Allegro vivace Andante con moto Con moto moderato Saltarello. Presto
Torsdag Stor, Torsdag Mellan
Julian Rachlin dirigent och violinsolist Kvällens dirigent och solist, Julian Rachlin, är född 1974 i Litauens huvudstad Vilnius. Fyra år senare lämnade han och hans familj det dåvarande Sovjetunionen och slog sig ned i Österrike. Som nioåring påbörjade han studier för Boris Kuschnir vid konservatoriet i Wien, och han fick så småningom också privatlektioner för Pinchas Zukerman. Tio år gammal gjorde Rachlin sitt första offentliga framträdande, och år 1988 vann han Eurovisionens prestigefulla tävling Young Musicians, vilket bland annat ledde till att han – som den yngste någonsin – fick framträda som solist med anrika Wiener Philharmoniker, under ledning av Riccardo Muti. Idag räknas Julian Rachlin sedan många år bland de främsta av turnerande violinsolister, och framträder regelbundet med världens främsta orkestrar, under dirigenter som Bernard Haitink, James Levine, Zubin Mehta och André Previn. Redan 1998 debuterade Julian Rachlin dessutom som dirigent, och i den rollen har han framträtt med orkestrar som Academy of St. Martin in the Fields, Copenhagen Phil, English Chamber Orchestra, Israel Philharmonic Orchestra, Luzerne Sinfonieorchester, Tonkünstler Orchester i Wien och Zürcher Kammerorchester. I slutet av 1990-talet blev Rachlin även uppmuntrad av Pinchas Zukerman att för sin konstnärliga utvecklings skull även ägna sig åt violinens större släkting, violan. Med tiden har han kommit att tillägna sig det mesta av solorepertoaren även för detta instrument, och han har till och med fått ny musik skriven
för sig. Den polske tonsättaren Krzysztof Penderecki skrev en dubbelkonsert för violin, viola och orkester, vilken uruppfördes i Musikverein i Wien år 2012 av Rachlin i sällskap med Janine Jansen, Mariss Jansons och Bayerska Radions Symfoniorkester. En artist som Julian Rachlin har naturligtvis en späckad kalender. Under innevarande spelår framträder han bland annat med La Scalaorkestern och Riccardo Chailly, Bayerska Radions Symfoniorkester och Mariss Jansons (vid Luzernfestivalen) och Leipzigs Gewandhausorkester och Herbert Blomstedt (vid festivalen i Edinburgh). För en vecka sedan ledde han Pragfilharmonin, även då i den dubbla rollen som dirigent och solist. Den gången hade han dock inte violinen utan violan under hakan vid framförandet av Mozarts Sinfonia Concertante för violin och viola. Efter kvällens konsert väntar Orchestre National de France, med vilken han ska framföra Sjostakovitjs första violinkonsert, såväl i Paris som på turné i USA och Kanada. Julian Rachlin spelar på en Stradivariusviolin från 1704 som bär namnet ”Ex-Liebig” eftersom den under slutet av 1800-talet ingick i en Herr Liebigs instrumentsamling. Mellan 1952 och 1991 trakterades denna fiol av Wolfgang Schneiderhan, under många år konsertmästare i Wiener Philharmoniker och med en framstående solistkarriär. I början av 2000-talet stod instrumentet under en period till den danske violinisten Nikolaj Znaiders förfogande, men sedan en tid är det alltså Julian Rachlin som disponerar detta fantastiska instrument från den italienska fiolbyggarkonstens gyllene tidsålder.
Wolfgang Amadeus Mozart (1756–91) Figaros bröllop, ouvertyr Ouvertyren till Mozarts opera buffa Figaros bröllop är en glödande inspiration inför alla de komiska spänningar som följer i operan. Handlingen bygger på ett skådespel av fransmannen Pierre Beaumarchais i vilket aristokratins makt i det förrevolutionära Frankrike kritiseras. Librettoförfattaren Lorenzo da Ponte (som för övrigt var Mozarts librettist även till Don Giovanni och Così fan tutte) tonade visserligen ner kritiken, men den var trots det fullt tydlig. Librettot är en satir över aristokratins privilegier, i detta fall den för våra moderna öron fullständigt groteska traditionen att husets herre, greve Almaviva, ägde rätten att beröva varje brud i huset hennes oskuld inför hennes äktenskap.
Kammartjänarna Figaro och Susanna väntar på tillåtelse från greven att gifta sig, greven visar ett starkt intresse för Susanna, och Figaro är utom sig av bitter vrede, frustration och förakt. Grevinnan i sin tur är sorgsen och pagen Cherubin är förälskad i henne. Allt utvecklas till en hysterisk förvecklingskomedi som utspelar sig under en galen dag på Almavivas gods. Figaros bröllop hade premiär i maj 1786 och den blev redan från början en stor succé. Men kritiken mot hovet och aristokraterna var tydlig – trots att den som sagt tonats ner av da Ponte – och många anser att operans politiska handling blev början till den isolering som Mozart skulle komma att uppleva i Wien under resten av sitt liv.
Wolfgang Amadeus Mozart (1756–91) Violinkonsert nr 3 G-dur K 216 Mozart var nitton år gammal när han skrev sina fem violinkonserter mellan april och december 1775. Han var anställd vid ärkebiskopens hov i Salzburg men hade redan stor erfarenhet av världen. Som femåring visades han upp som underbarn på resor till München, Mainz, Frankfurt, Bryssel, Paris och London. Mellan åren 1767 och 1772 gjorde Mozart tre resor till Italien, och under dessa Italienresor mognade han som musiker och tonsättare. Fram till hösten 1777 följde några lugna år i Salzburg. De två första violinkonserterna är serenadliknande till sin karaktär och det är först i den
tredje konserten som Mozart har funnit sin form. Konserten är enkel i sin struktur men rik på teman och framför allt starkt personlig i uttrycket. Den första satsen är komponerad i sonatform, den romantiska mellansatsen är franskinspirerad och finalen börjar i en kokett tretakt, som så småningom avbryts av ett andante i moll, vilket låter som en fransk romans. Därpå följer en kontrasterande visa, full av tysk folklighet. Satsen har ett raffinerat slut med blåsarna som lämnar scenen tom genom att liksom springa efter stråkarna, som redan har försvunnit bort.
Felix Mendelssohn Bartholdy (1809–47) Symfoni nr 4 A-dur opus 90 ”Den italienska” Felix Mendelssohn var 21 år gammal när han komponerade sin italienska symfoni. Man brukar aldrig tala om Mendelssohn som underbarn. Det beror kanske på att han tillhörde en mycket rik familj. Familjen Mendelssohn hade anor: Felix farfar, Moses Mendelssohn var en 1700-talets främsta filosofer, pappa Abraham var en stenrik affärsman och mamma Lea kom även hon från en stenrik familj. Lägg därtill att Felix fastrar än idag är kända som tidens mest bildade salongsdamer. Familjen väntade sig att Felix skulle överta bankaffärerna men han blev tonsättare och musiker istället.
Hebriderna och skissade upp sin skotska symfoni. Vid ett kort besök i Berlin skissade han upp både sin andra symfoni, Lobgesang, och Reformationssymfonin (nr 5) innan resan till södern började. Resan gick över Schweiz ner till Italien och vidare till Rom.
Tolv stråksymfonier hade han komponerat före femton års ålder, dessutom kammarmusik och musik till flera skådespel. Hösten 1825 var den svenska överstinnan Malla Silfverstolpe inbjuden till familjen Mendelssohns stora salong på Leipziger Strasse i Berlin. Solister och en stor orkester med inbjudna musiker gav bland annat Beethovens Körfantasi opus 80 för orkester, kör och piano samt Mendelssohns första symfoni i C-dur. Dirigent och pianosolist var Felix själv.
Han ville att den skulle bli glad, ”den lyckliga symfonin” kallade han den, och det friska schwunget hörs redan i de första takterna. Den sista satsen, Saltarello, bygger på en folklig italiensk dans med höga hopp och benkast. Dansen såg och fascinerades Mendelssohn av under en kväll med vänner i Italien.
Som alla rika unga män gjorde också Felix Mendelssohn en så kallad ”Grand Tour”. Mellan 1829 och 1833 reste han först till London och vidare till Skottland, där han bland annat komponerade konsertouvertyren
Mendelssohn var en naturmänniska, vilket inte minst skildras i de tavlor som han målade. Naturen i Italien gav honom inspiration till den italienska symfonin, som han menade var den friskaste av hans symfonier. I Rom i februari 1831 började han komponera och under vårens resa från Rom till Neapel fortsatte han.
Den italienska symfonin framfördes första gången den 13 maj 1833 i London med Mendelssohn själv som dirigent, och den blev en enorm succé. Publiken menade att det var den bästa konsert de någonsin hade hört. Artistpresentationer: Mats Persson Verkkommentarer: Eva Öhrström
Gå med i Helsingborgs Symfoniorkesters vänförening! www.hsv-vanner.se