Söndag 6 mars 2016 kl 18.00 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Stefan Solyom Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren
Richard Strauss Serenad för blåsare Ess-dur
ca 10 min
Rolf Martinsson Kalliope
ca 25 min
Calliope (intrada) – Urania – Terpsichore Euterpe – Polyhymnia – Melpomene Klio – Erato – Thalia
PAUS Wolfgang Amadeus Mozart Symfoni nr 39 Ess-dur
ca 30 min
Adagio – Allegro Andante con moto Menuetto: Allegretto Finale: Allegro
Söndag Stor, Söndag Mini
Stefan Solyom dirigent Stefan Solyom har varit en regelbunden gäst hos Helsingborgs Symfoniorkester ända sedan han i juni 1998 som nittonåring vann orkesterns egen tävling för unga dirigenter, och sedan hösten 2014 har han dessutom rollen som chefsdirigent. Han är för övrigt den första svenska dirigenten sedan mitten av 80talet som innehar detta ämbete hos någon av landets sju största professionella symfoniorkestrar. Tiden kring millennieskiftet kan sägas markera startskottet för Solyoms dirigentkarriär; året efter dirigenttävlingen här i Helsingborg debuterade han vid Kungliga Operan i Stockholm, år 2000 vann han Sibeliustävlingen i Helsingfors och två år efter det dirigerade han Rossinis Barberaren i Sevilla vid sin debut på Komische Oper i Berlin. Mellan åren 2006 och 2009 var Stefan Solyom Associate Guest Conductor hos BBC Scottish Symphony Orchestra, och under tre säsonger (2010–13) förste gästdirigent för Norrköpings Symfoniorkester. Sedan 2009 är han chefsdirigent för anrika Deutsches Nationaltheater & Staatskapelle Weimar, en institution med stolta anor där man bland Stefans företrädare hittar storheter
som J.S. Bach och Franz Liszt. Och för all del även Helsingborgs Symfoniorkesters chefsdirigent under 1980-talet, Hans-Peter Frank. Som gästdirigent återkommer Stefan Solyom regelbundet till bland andra Kungliga filharmonikerna i Stockholm, Göteborgs Symfoniker, Lahtis Symfoniorkester, radioorkestrarna i Leipzig och Stuttgart, Deutsche Kammerphilharmonie Bremen samt Dresdner Philharmonie. Vid sidan av Solyoms karriär på konsertestraderna firar han även triumfer som operadirigent. Sedan den tidigare nämnda debuten i Stockholm 1999 har han tolkat ett brett urval ur operarepertoaren, exempelvis Tosca (Puccini) vid Opéra national de Paris, Gounods Faust (Gounod) och Le villi (Puccini) vid Frankfurtoperan, Falstaff (Verdi) vid Deutsche Oper Berlin, Rucklarens väg (Stravinskij) och Powder Her Face (Thomas Adès) vid musikfestivalen i Bremen, Läderlappen (Johann Strauss dy) och Barberaren i Sevilla (Rossini) vid Komische Oper Berlin, och nyligen Puccinis Turandot vid Théâtre du Capitole de Toulouse. Dessutom har han genom åren lett en rad uppsättningar vid Kungliga Operan i Stockholm.
Richard Strauss (1864–1949) Serenad för blåsare Ess-dur opus 7 Richard Strauss hade just fyllt sjutton år när han 1881 komponerade sin Serenad för tretton blåsinstrument. Det är den tidigaste av Strauss kompositioner som finns på orkesterrepertoaren idag och den vittnar om tidigt
förvärvad kunskap att skriva för blåsinstrument. Det var kanske inte så märkligt eftersom Richards far var solohornist i Münchens hovorkester. Richard växte upp i en omgivning fylld av musik och han började
spela piano redan som fyraåring och violin ett halvår senare. När han var sex skrev han sina första kompositioner, och de flöt sedan fram i snabb takt: pianostycken, sånger och kammarmusik. Det första orkesterstycket, Festmarsch, komponerade Richard vid tolv års ålder och en farbror till honom såg till att den berömda firman Breitkopf & Härtel tryckte partituret. I katalogen över opublicerade verk finns också en tidig symfoni. Den unge tonsättaren hade naturligtvis stor hjälp av att han fick sina kompositioner framförda. Festmarsch spelades kort efter publikationen av amatörorkestern Wilde Gungl. Sångerna sjöngs av en sångare på Münchenoperan och Richard själv – som tidigt blivit en skicklig pianist – spelade sina egna pianokompositioner. När blåsarserenaden skrevs var Strauss redan en ganska erfaren kompositör även om den kanske inte vittnar om exempelvis Mendelssohns tidiga prov på genialitet.
Serenaden, som består av en enda sats, är komponerad i traditionell sonatform med två huvudteman som presenteras i det inledande partiet. Men den normala genomföringen med tematisk bearbetning ersätts av en fri episod som startar med en improvisatorisk soloslinga i oboen. Därpå följer ett parti i en avlägsen molltonart och i ett snabbare tempo. Reprisen inleds med huvudtemat spelat av valthornet. Pappa Strauss nickade säkert gillade när han hörde solot. Serenaden uruppfördes i november 1882. Dirigent var Franz Wüllner, som lite mer än tio år tidigare lett uruppförandet av Wagners Rhenguldet och Valkyrian. Den inflytelserike dirigenten Hans von Bülow hörde verket något år senare och blev så imponerad av den unge tonsättaren att han beställde ett nytt verk av Strauss för samma besättning.
Rolf Martinsson (f. 1956) Kalliope Muserna, sångens gudinnor, var alla döttrar till guden Zeus, födda invid Olympen. I stråkorkesterverket Kalliope får de nio muserna var sin sats, där dessa kontrasterande karaktärer bildar utgångspunkt för fantasin i ett improvisatoriskt komponerande. Satserna är uppdelade i tre grupper om tre satser, så att tempi och karaktärer kontrasterar och varieras maximalt. De nio muserna är var och en beskyddarinna för olika konstnärliga grenar: Calliope (intrada), den främsta av de nio muserna och moder till flera av Apollons barn, är den episka poesins och vetenskapens beskyddarinna. Urania, astronomins beskyddarinna, Terpsichore beskyddarinna av körlyrik och dans, Euterpe beskyddarinna av flöjtspelet, Polyhymnia dansens, de reli-
giösa hymnernas och pantomimens beskyddarinna, Melpomene "Den sjungande", sångens och tragedins beskyddarinna, Klio hjältediktens, retorikens och historiebeskrivningens beskyddarinna, Erato förkroppsligande den lyriska poesin eller hymnen och Thalia "Den blomstrande" är komedins och scenkonstens beskyddarinna. Rolf Martinsson är en av Sveriges internationellt ledande tonsättare. Han är professor i komposition vid Musikhögskolan i Malmö och ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien. Hans samarbeten inkluderar ledande artister, dirigenter och orkestrar som Lisa Larsson, Anne Sofie von Otter, Håkan Hardenberger, Martin Fröst, Alan Gilbert,
Manfred Honeck, Sakari Oramo, Andris Nelsons, Stefan Solyom, Cleveland och Philharmonia Orchestra, Boston Symphony Orchestra, BBC Symphony Orchestra och
alla de stora nordiska orkestrarna i konserthus som Carnegie Hall, Musikverein, Concertgebouw och Berliner Philharmonie.
Wolfgang Amadeus Mozart (1756-91) Symfoni nr 39 Ess-dur K 543 Mozarts tre sista symfonier – de i Ess-dur, gmoll och C-dur, alla från 1788 – sticker ut i jämförelse med större delen av hans övriga produktion. De har nämligen varken beställare eller något framförande intecknat då de skrevs. Naturligtvis har det gett upphov till en hel del tankar som får honom att likna det romantiska geniet – konstnären som skapar för sin egen skull, inte för någon betalande adelsman eller prelat, än mindre för någon marknad. Haydn skulle om något år vara på väg till England, och där skulle han erövra den framväxande borgerliga publiken. Men Mozart hade varken någon adelsman, kyrka eller någon marknad. Men stämmer det? Maynard Solomon, som skrivit en av tegelstenarna om Mozarts liv, ställer sig tvivlande. Enligt honom var tanken förmodligen att tonsättaren skulle dyka upp med några verk under en ny serie sommarkonserter där i Wien, eller så var det också för hans del London som hägrade. Det gör förstås inte symfonierna sämre. Möjligen har symfonin i Ess-dur nr 39 hamnat lite i skymundan av sina yngre bröder, men det är samtidigt ett av Mozarts finaste verk. Inte mäktig som Jupiter, inte förtvivlad – utan strålande.
I den långsamma inledningen – vilken de två sista symfonierna saknar – sätts tonen an, en skinande värld men som utan tvekan också har skuggor. Det som utgör symfonins egenart är ljusspelet, där skuggan är det som är konsekvensen av strålarna. Att sedan allegrot smyger igång med ett melodiskt huvudtema, utan egentlig följande kontrast med andratemat, hindrar inte att Mozart låter antyda att allt inte endast är ljus. Den ytterst sirliga melodiken i Andante con moto tycks föra musiken än längre ut i solgasset, men reaktionen kommer, för mitt i stillheten visar det sig att mörkret tagit sig in någonstans. Den utvikningen tycks sedan vara fullkomligt försvunnen, bara för att dyka upp en gång till. Om andantet låter antyda danssteg råder det ingen tvekan om att nästa sats är en menuett, men trion visar att också dansare kan drömma. Att så det avslutande allegrot rusar iväg är helt enligt logiken, som om det vill lämna alla bekymmer efter sig. Men tre dagar efter symfonins fullbordande skrev Mozart ännu ett av sina många tiggarbrev. Artistpresentationer: Mats Persson Verkkommentarer: Per Nyrén (Strauss) Rolf Martinsson (Martinsson) Erik Wallrup (Mozart)
Gå med i Helsingborgs Symfoniorkesters vänförening! www.hsv-vanner.se