Torsdag 17 mars 2016 kl 19.00 Helsingborgs Konserthus Fredag 18 mars kl 18.30 Varbergs Teater Dirigent: Stefan Solyom Solister: Andreas Brantelid, cello Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Fredrik Burstedt
Franz Berwald Estrella de Soria, ouvertyr
ca 10 min
Robert Schumann Cellokonsert
ca 25 min
Nicht zu schnell Langsam Sehr Lebhaft
PAUS Johannes Brahms Symfoni nr 2 D-dur
ca 40 min
Allegro ma non troppo Adagio non troppo Allegretto grazioso – Presto ma non assai Allegro con spirito
Torsdag Stor, Torsdag Mini
Stefan Solyom dirigent Stefan Solyom inledde sin tid på posten som Helsingborgs Symfoniorkesters chefsdirigent under förra säsongen, med allt från säsongsupptaktens Konsert för orkester av Bartók, via konsertversionen av Bernsteins Candide till vårens gästspel i såväl tyska Leverkusen som vid Sibelius-Nielsenfestivalen i Stockholms Konserthus. Stefan har regelbundet gästat Helsingborgs Symfoniorkester ända sedan slutet av 1990talet, vilket också var tiden då hans dirigentkarriär tog fart. Bland annat debuterade han vid Kungliga Operan 1999, vann 1:a pris i Sibeliustävlingen i Helsingfors 2000 och debuterade på Komische Oper i Berlin (Rossinis Barberaren i Sevilla) 2002.
Som gästdirigent återkommer Solyom regelbundet till bland andra Kungliga filharmonikerna i Stockholm, Göteborgs Symfoniker, Lahtis Symfoniorkester, radioorkestrarna i Hamburg, Leipzig och Stuttgart samt Deutsche Kammerphilharmonie Bremen. Sedan 2009 är han chefsdirigent för anrika Deutsches Nationaltheater & Staatskapelle Weimar, en institution med stolta anor där man bland företrädarna på chefsdirigentposten hittar storheter som J.S. Bach och Franz Liszt. Åren 2006–09 var Stefan Associate Guest Conductor för BBC Scottish Symphony Orchestra och under en treårsperiod 2010–13 förste gästdirigent för Norrköpings Symfoniorkester.
Andreas Brantelid cello Det har gått tio år sedan Andreas Brantelid vann den svenska uttagningen till Eurovisionens tävling Young Musicians här i Helsingborgs Konserthus. Sedan gick han som förste svensk och vann även Europafinalen, vilket i kombination med segern i Paulo International Cello Competition året därpå (2007) innebar en fin start på solistkarriären. Inte för att Brantelid trots sina då blott tjugo år var någon nykomling på konsertpodiet; redan som fjortonåring debuterade han med Det Kongelige Kapel i Köpenhamn i Elgars Cellokonsert. Andreas Brantelid har framträtt med bland andra City of Birmingham Symphony Orchestra, DR Symfoniorkestret, Kungliga Filharmonikerna, Tonhalleorchester Zürich och Mahler Chamber Orchestra. Under förra säsongen debuterade han i Japan tillsam-
mans med Yomiuri Nippon Symphony Orchestra och dessutom med London Philharmonic Orchestra och radioorkestern i Leipzig. Innevarande säsong innehåller bland mycket annat Brantelids debut med radioorkestern i Frankfurt. Även som kammarmusiker har Brantelid hunnit med en hel del. Han har gett sonataftnar och kammarkonserter i Concertgebouw i Amsterdam, Musikverein i Wien, Carnegie Hall i New York och Wigmore Hall i London. Han har medverkat vid musikfestivaler i bland annat Jerusalem, London, Kuhmo, Verbier, Bergen och Schleswig-Holstein. Andreas Brantelid spelar på en Stradivarius från 1707 med namnet Boni-Hegar vilken han lånar av den norske konstsamlaren Christen Sveaas.
Franz Berwald (1796–1868) Estrella de Soria, ouvertyr Franz Berwald brukar med sina fyra symfonier räknas som den mest framstående av våra tidiga svenska symfoniker. Till operakonsten närde han dock en livslång, men bara delvis besvarad, kärlek. Trots att han var en framstående violinist fann inte Berwald sin försörjning enbart inom musiken, utan var en verklig mångsysslare. Bland annat var han en föregångare inom den moderna sjukgymnastiken, där han var först i världen med att använda mekaniska apparater, vilka han uppfunnit själv.
Berwalds mest framgångsrika opera, Estrella de Soria, fulbordades år 1841 i Paris, men kom att sättas upp för första gången drygt 20 år senare i Stockholm. Operan sattes åter upp 1898 och 1947 men har aldrig kunnat hävda någon plats på repertoaren. Ouvertyren är dock ett elegant stycke orkestermusik som framförs desto flitigare åtminstone här i Helsingborg, där den framförts minst en handfull gånger under den senaste 25årsperioden.
Robert Schumann (1810–56) Cellokonsert a-moll opus 129 Robert Schumanns Cellokonsert tillkom bara några veckor efter det att Robert och hustrun Clara (en av 1800-talets stora pianovirtuoser) flyttat från Dresden till Düsseldorf, där Robert skulle leda stadens orkester. Som dirigent var Schumann uppenbart inte helt lyckad, och så småningom eskalerade åter den fysiska och psykiska ohälsa han brottats med i omgångar ända sedan början av 1830-talet. (Sannolikt led Schumann av såväl bipolärt syndrom som hjärnsyfilis.) Efter ett självmordsförsök i februari 1854 bad han själv att få bli intagen på mentalsjukhuset i Endenich, och där kom han också att sluta sina dagar den 29 juli 1856. Men åter till cellokonserten. Den 10 oktober känner sig Schumann enligt en dagboksanteckning ”manad att komponera”, och endast två veckor senare (den 24:e) skriver han ”cellokonsert fullbordad”. I autografpartituret har konserten från början kallats ”Konsertstycke”, vilket kan antyda att han här, precis som i pianokonserten, ursprungligen avsåg att skriva ett kortare, ensatsigt verk. I sin
slutgiltiga form har konserten tre satser, men Schumann – som var känd för att avsky applåder mellan satserna – låter satserna följa varandra utan avbrott. I den korta lyriska andrasatsen har solisten en duett med orkesterns solocellist, vilket en del har tolkat som en dialog mellan Robert och hustrun Clara. I finalens inledning citerar Schumann det tidigare materialet på ett sätt som kan föra tankarna till inledningen på finalen i Beethovens nionde symfoni. Först den 9 juni 1860 uruppfördes denna djupt personliga cellokonsert. Det faktum att Robert Schumann aldrig fick höra konserten, och att den senare under långa perioder varit mycket sällan spelad, närmast bortglömd, kan säkert delvis tillskrivas att just dess personliga och nästan lite gåtfulla karaktär passat illa i tider då såväl publik som utövare föredragit mer virtuos och utåtriktad repertoar. Idag betraktas konserten nog ändå som en av de tre stora romantiska cellokonserterna vid sidan Dvořáks och Elgars.
Johannes Brahms (1833–97) Symfoni nr 2 D-dur opus 73 Att det tog Johannes Brahms två decennier att kasta av sig det ok vännen Robert Schumann lagt på hans axlar genom att i en tidningsartikel mer eller mindre utropa honom till Beethovens arvtagare och fullborda sin första symfoni, är nog en av musikhistoriens mer kända berättelser. När han så år 1876 fullbordat c-mollsymfonin dröjde det bara ett år innan hans andra verk i genren, den andra symfonin i D-dur opus 73 stod klar. Brahms komponerade ofta verk parvis, och det kan ha varit så att de båda symfonierna delvis tog form parallellt. Efter den första symfonins många avsiktliga likheter med Beethovens femma, ville många musikälskare betrakta nummer två som en ny pastoralsymfoni. Den komponerades i Pörtschach vid sjön Wörth i Kärnten där, enligt Brahms brevrapport, ”melodierna flyger så tätt att man måste se upp så att man inte trampar på en”. Uruppförandet ägde rum i Wien den 30 december 1877, efter att den skjutits upp några dagar eftersom orkestern var totalt utmattad efter det omtalat katastrofala uruppförandet av Bruckners tredje symfoni och Wienpremiären av Wagners Rhenguldet. I ett samtida vittnesmål beskrivs uruppförandet som ett ”mönsterframförande, med varmast tänkbara bifall. Tredje satsen fick tas om. Adagiot var den enda av satserna som, helt i linje med dess djupsinniga innehåll, inte applåderades, men det var trots detta den musikaliskt mest värdefulla satsen”. Detta på ytan soliga verk har en mörk sida, vilken Brahms antydde i förväg med många ”skämt” till sina vänner – att musikerna borde bära sorgband, att partituret borde tryckas med en svart ram. Till en kollega som
ifrågasatte användandet av tromboner redan i symfonins inledning svarade Brahms med osedvanlig uppriktighet: ”Jag ville gärna klara mig utan tromboner i första satsen, och jag försökte … Om jag skulle förklara denna fras, skulle jag tillstå att jag är en extremt melankolisk person, att svarta vingar ständigt flaxar över våra huvuden, och att i min produktion – kanske inte helt av en slump – följs denna symfoni av en liten essä över den stora frågan ’Varför’ [motetten Warum, op.74, nr.1]. Denna motett kastar en skugga över den fridfulla symfonin, och kanske förklarar den de där trombonerna och pukorna.” Texten till Warum är delvis hämtad från Jobs bok och är ett bra exempel på hur Brahms verk för att bli bäst förstådda och uppskattade bör ses som en enda helhet, som en jättelik samling variationer över att vara Brahms. Kortare vokalverk tillkom ofta under vad han själv kallade sina ”baksmällor” efter de större verken. Hans val av sångtexter, och sättet han tonsätter dessa ”mindre” verk kastar mycket ljus över symfonierna. Exempelvis citerar D-dursymfonins första sats minst två av Brahms sånger, bl.a. hans kanske allra mest välkända, vaggsången ”Guten abend, gut’ nacht” (op. 49 nr. 4). Först med två symfonier under bältet och Schumanns drygt två decennier gamla profetia i praktiken uppfylld, skulle Brahms till slut odla det imponerande helskägg han skulle bära under hela återstoden av sitt liv. Artistpresentationer: Mats Persson Verkkommentarer: Mats Persson (Berwald, Schumann), Andrew Manze (Brahms)