Torsdag 7 april 2016 kl 19.00 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Stefan Solyom Solist: Anna Larsson, alt Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren
Teresa Procaccini Marionetter
ca 10 min
Allegro spiritoso Tempo di Valzer Allegro brillante
Richard Wagner Wesendoncksånger
ca 20 min
Der Engel Stehe still Im Triebhaus Schmerzen Träume
PAUS Antonín Dvořák Symfoni nr 7 d-moll
ca 40 min
Allegro maestoso Poco adagio Scherzo: Vivace – Poco meno mosso Finale: Allegro
Torsdag Stor, Torsdag Mellan
Stefan Solyom dirigent Stefan Solyom inledde sin tid på posten som Helsingborgs Symfoniorkesters chefsdirigent under förra säsongen, med allt från säsongsupptaktens Konsert för orkester av Bartók, via konsertversionen av Bernsteins Candide till vårens gästspel i såväl tyska Leverkusen som vid Sibelius-Nielsenfestivalen i Stockholms Konserthus.
Som gästdirigent återkommer Solyom regelbundet till bland andra Kungliga filharmonikerna i Stockholm, Göteborgs Symfoniker, Lahtis Symfoniorkester, radioorkestrarna i Hamburg, Leipzig och Stuttgart samt Deutsche Kammerphilharmonie Bremen. Sedan 2009 är han chefsdirigent för anrika Deutsches Nationaltheater & Staatskapelle Weimar, en institution med stolta anor där man bland företrädarna på chefsdirigentposten hittar storheter som J.S. Bach och Franz Liszt. Åren 2006–09 var Stefan Associate Guest Conductor för BBC Scottish Symphony Orchestra och under en treårsperiod 2010–13 förste gästdirigent för Norrköpings Symfoniorkester.
Stefan har regelbundet gästat Helsingborgs Symfoniorkester ända sedan slutet av 1990talet, vilket också var tiden då hans dirigentkarriär tog fart. Bland annat debuterade han vid Kungliga Operan 1999, vann 1:a pris i Sibeliustävlingen i Helsingfors 2000 och debuterade på Komische Oper i Berlin (Rossinis Barberaren i Sevilla) 2002. Anna Larsson alt Hovsångerskan Pers Anna Larsson från Vattnäs utanför Mora gästade Helsingborgs Symfoniorkester för första gången i mars 1999, då som solist i Brahms Altrapsodi och Bruckners Mässa i f-moll. Det senaste gästspelet var för två år sedan (faktiskt nästan på dagen!), då hon tillsammans med Solyom och orkestern uruppförde Benjamin Staerns Sånger av bländvit kärlek. Efter sin utbildning vid Operahögskolan i Stockholm skaffade sig Anna Larsson under 90-talets andra hälft relativt snabbt tillträde till de riktigt stora musikscenerna. Detta genom att först debutera med Berliner Philharmoniker under ledning av Claudio Abbado (Mahlers andra symfoni), och därefter gestalta Erda i Wagners Rhenguldet på Staatsoper Unter den Linden i Berlin med Daniel Barenboim på dirigentpulten.
Hon har genom åren gästat Teatro alla Scala i Milano, Wiener Staatsoper, Bayerische Staatsoper i München, Royal Opera House of Covent Garden i London, Det Konglige Teater och naturligtvis Kungliga Operan i Stockholm. Dessutom har hon framträtt vid stora festspel som exempelvis de i Salzburg och Aix-enProvence. På konsertestraden har hon framträtt med en lång rad världsorkestrar såsom Berliner Philharmoniker, New York Philharmonic Orchestra, Wiener Philharmoniker, Chicago Symphony Orchestra, Los Angeles Philharmonic och London Symphony Orchestra. Anna Larsson är sedan år 2011 såväl hovsångerska som ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien. Dessutom driver hon tillsammans med maken Göran Eliasson sedan ett antal år sitt eget konserthus i sin hemby i Dalarna, Vattnäs Konsertlada.
Teresa Procaccini (f. 1934) Marionetter opus 121 Teresa Procaccini kan i dag se tillbaka på en synnerligen gedigen gärning inom italienskt och internationellt musikliv – som tonsättare, musiker, pedagog och organisatör. Hennes stora opuslista omfattar de flesta genrer och former från kammarmusik till opera, men även musik för tecknad film och tv. Ett speciellt område har varit kompositioner för barn, t.ex. pedagogiskt upplagda kortoperor och musiksagor, men även musik avsedd att framföras av unga utövare.
Ambitionerna inom det pedagogiska området har även resulterat i flera läroböcker med tillhörande ljudband. Teresa Procaccini var i början av 1970-talet direktör för musikkonservatoriet i Foggia och undervisade under flera år i komposition vid S:t Ceciliakonsevatoriet i Rom. Som tonsättare har hon stilistiskt placerat sig i 1900-talets mittfåra där förebilder som Bartók och Stravinskij kan anas. Orkesterverket Marionetter kom till 1990 och är skrivet i neoklassicistisk anda.
Richard Wagner (1813–83) Wesendoncksånger (orkestrering: Felix Mottl) Året 1848 präglades av revolutioner och uppror. Det började i februari i Paris och snart spred sig oron runt om i Europa. Missnöjet gällde bland annat kraven på ökat medbestämmande för de lägre samhällsklasserna, och i Tyskland handlade det om ambitionerna att avskaffa monarkin i de många småstaterna och skapa en enad tysk nation. Richard Wagner anslöt sig till revolten och stöttade aktivt upproret i maj 1849 mot kungen av Sachsen. När revolten misslyckades tvingades Wagner i en exil som kom att vara i tolv år. Efter ett misslyckat försök att rymma långt bort med den sexton år yngre beundrarinnan Jessie Laussot etablerade sig Wagner i Zürich, där även hans fru Minna Planer så småningom, något motvilligt, anslöt. Efter några år fick Wagner kontakt med den förmögne affärsmannen Otto Wesendonck som blev både vän och sponsor, och erbjöd såväl ekonomiskt stöd som möjlighet för paret Wagner att bo i en mindre byggnad på den Wesendonckska egendomen. Wagner fick därmed möjlighet att i lugn och ro arbeta med tetralogin Nibelungens Ring. Han tappade
dock fullständigt fokus när han förälskade sig i Otto Wesendoncks unga, vackra och begåvade hustru Mathilde, och inledde istället arbetet med Tristan och Isolde vars historia om förbjuden kärlek – som endast kunde fullbordas i livet efter detta – stod mer i samklang med hans egen sinnesstämning. Wagner tog för vana att besöka Mathilde och visa det stycke av librettot som han skrivit under dagen, vilket i sin tur inspirerade henne till de romantiska dikter som Wagner tonsatte för sång och piano, och vilkas musikaliska material delvis utgjorde förstudier till Tristan och Isolde. Exempelvis innehåller Träume grundtematiken för kärleksduetten i operans andra akt. Då Minna Planner sommaren 1858 fick se ett av Richards brev till Mathilde fick deras relation ett abrupt slut, och så småningom även Richards och Minnas redan från början stormiga äktenskap. Otto och Mathilde förblev dock gifta livet ut. De fem sångerna publicerades och uruppfördes 1860 under titeln Fünf Gedichte für eine Frauenstimme men textförfattarens namn offentliggjordes först efter Mathilde Wesendoncks död 1902.
Antonín Dvořák (1841–1904) Symfoni nr 7 d-moll opus 70 Antonín Dvořák föddes i en by ett par mil norr om Prag, dit han senare kom som sextonårig musikstuderande. I storstaden fick han gott om möjligheter att stifta bekantskap med det nya och stora i musikvärlden. Han såg och hörde dirigenter som Franz Liszt och Hans von Bülow, och i mars 1859 fick han höra pianovirtuosen Clara Schumann. Under 1860-talet verkade Dvořák som musiker, han spelade viola i Prags nybildade teaterorkester och gav pianolektioner. Sina färdigheter som tonsättare finslipade han i det tysta, först i början av 1870-talet gjorde han seriösa försök att lansera sig som komponist. Den första influensen till sin sjunde symfoni fick Dvořák efter att ha hört Brahms senaste symfoni (nr 3 i F-dur). En tid senare fick han lägligt nog en beställning på en symfoni, och inte från vilken orkester som helst, utan från Philharmonic Society i London, orkestern som bland annat drygt ett halvsekel tidigare beställt Beethovens nia. Vid den här tiden förde den tjeckiska befolkningen en intensifierad kamp för sitt språk, sin kultur och sin nationella identitet. Man hade sedan 1600-talet varit en del av det Habsburgska riket, vilket naturligtvis lett till stark germanisering. Dvořák kände en stark längtan efter att kunna ge sitt bidrag till kampen, och efter att på fem dagar i december 1884 ha färdigställt skissen till den första satsen skrev han i ett brev: ”Gud give att denna tjeckiska musik ska skaka världen!” Det är inte svårt att höra det tjeckiska folkets kamp redan i den första satsens början. Satsen har en
stormig, tragisk grundstämning, mot vilken det lyriska sidotemat kontrasterar. (Anar man förresten inte i detta sidotema en genklang av cellosolot från Brahms andra pianokonsert som uruppfördes två år tidigare?) Satsen tonar till slut bort i djupaste resignation. Den andra satsen följer, nobel och uttrycksfull. Dvořák skrev under arbetet till en vän: ”I mitt sinne finns Kärleken, Gud och mitt Fosterland.” I scherzosatsen möter vi kanske det allra mest nationella tonspråket – som hämtat från tonsättarens alla slaviska danser och rapsodier. I finalsatsen står åter den fosterländska kampen i fokus, men nu tycks resignationen från slutet av den första satsen som bortblåst. Dvořák sade sig ha velat visa det tjeckiska folkets förmåga till hårdnackat motstånd mot det politiska förtrycket. Symfonins uruppförande i London den 22 april 1885 blev en succé. När verket så skulle ges ut i tryck skulle förhandlingarna med den tyske förläggaren, Simrock, komma att spegla musikens kamp för det tjeckiskt nationella. Fritz Simrock propsade bl.a. på att titelsidan skulle vara helt på tyska, inklusive den tyska formen av tonsättarens förnamn (Anton). Dessutom erbjöd han ett mycket lågt arvode, vilket Dvořák till slut lyckades dubbla till 6 000 mark. Artistpresentationer: Mats Persson Verkkommentarer: Hans Bodin (Procaccini, Wagner) Mats Persson (Dvořák)
Gå med i Helsingborgs Symfoniorkesters vänförening! www.hsv-vanner.se
Richard Wagner: Wesendoncksånger Text: Mathilde Wesendonck (1828–1902)
Der Engel (Ängeln) In der Kindheit frühen Tagen hört ich oft von Engeln sagen, die des Himmels hehre Wonne tauschen mit der Erdensonne,
I min barndoms första dagar hörde jag om änglar talas, de som himlens höga fröjder bytte ut mot jordiskt solsken,
dass, wo bang ein Herz in Sorgen schmachtet vor der Welt verborgen, dass, wo still es will verbluten und vergehn in Tränenfluten,
så, att när ett ängsligt hjärta trånar dolt från världens åsyn, så, att när det tyst förblöder och förgås i tårars flöde,
dass, wo brünstig sein Gebet einzig um Erlösung fleht, da der Engel niederschwebt, und es sanft gen Himmel hebt.
när i lidelse det ber om att få sin frälsnings lön, då skall ängeln sväva ned, och mot himlen lyfta det.
Ja, es stieg auch mir ein Engel nieder, und auf leuchtendem gefieder führt er, ferne jedem Schmerz, meinen Geist nun himmelwärts!
Även hit till mig en ängel nedsteg, och med ljusa vingars fjädrar för han, bort från smärtors kval, nu min själ mot himlens höjd! (Översättning: Mats Persson)
Stehe still (Stanna upp) Sausendes, brausendes Rad der Zeit, Messer du der Evigkeit; leuchtende Sphären im weiten All, die ihr umringt den Weltenball; urewige Schöpfung, halte doch ein, genug des Werdens, lass mich sein!
Susande, brusande tidens hjul, du som mäter evighet; lysande sfärer som omger oss, i universums vida rymd; urtidernas skapelse, stanna upp, håll upp att bli, och lämna mig!
Halte an dich, zeugende Kraft, Urgedanke, der ewig schafft! Hemmet den Atem, stillet den Drang, schweiget nur eine Sekunde lang! Schwellende Pulse, fesselt den Schlag; ende, des Wollens ewiger Tag! Dass in selig süssem Vergessen ich mög’ alle Wonnen ermessen!
Hejda dig nu, alstrande kraft, ursprungstanke, som skapar jämt! Hejda din andning, stilla din drift, tystna om så blott för en sekund! Svallande pulsar, bromsa ert slag; avsluta viljans eviga dag! Då i salig, ljuvaste glömska kan jag alla fröjder bli varse!
Wenn Aug’ in Auge wonnig trinken, Seele ganz in Seele versinken; Wesen in Wesen sich wiederfindet, und alles Hoffen’s Ende sich kündet; die Lippe verstummt in staunendem Schweigen, keinen Wunsch mehr will das Inn’re zeugen: erkennt der Mensch des Ew’gen Spur, und löst dein Räthsel, heil’ge Natur!
När ögon byter ljuva blickar, själar möts och helt smälter samman; väsen i väsen sig återfinner, och all förhoppning slutligt har stillnat; då läppar i stum förvåning blir tysta, inget mer begär vårt inre alstrar: då skönjer mänskan evigt spår, och svar på gåtan, helga natur! (Mats Persson)
Im Treibhaus (I växthuset) Hochgewölbte Blätterkronen, Baldachine von Smaragd, Kinder ihr aus fernen Zonen saget mir warum ihr klagt?
Mäktigt välvda trädens kronor, baldakiner av smaragd, barn som är från fjärran zoner säg mig varför klagar ni?
Schweigend neiget ihr die Zweige, malet Zeichen in die Luft, und der Leiden stummer Zeuge, steiget aufwärts, süsser Duft.
Tyst ni sänker era grenar, ritar tecken i det blå, sorgens tysta, stumma vittne, stiger upp, den söta doft.
Weit in sehnendem Verlangen breitet ihr die Arme aus, und umschlinget wahnbefangen öder Leere nichtg’en Graus.
Brett i längtansfull förväntan sträcks nu era armar ut, och i villfarelse famnar öde tomhet, intig skräck.
Wohl ich weiss es, arme Pflanze: ein Geschicke theilen wir, ob umstrahlt von Licht und Glanze, unsre Heimat ist nicht hier!
Men jag vet det, arma plantor: samma öde delar vi, trots att ljusglans oss omstrålar, är vår hembygd inte här!
Und wie froh die Sonne scheidet von des Tages leerem Schein, hüllet der, der wahrhaft leidet, sich in Schweigens Dunkel ein.
Och som solen lyckligt fjärmas ifrån dagens tomma sken, sveper den, som verkligt lider, sig i tystnads mörker in.
Stille wird’s, ein säuselnd Weben füllet bang den dunklen Raum: Schwere Tropfen seh’ ich schweben an der Blätter grünem Saum.
Allt blir tyst, en stilla susning fyller ängsligt dunkelt rum: Tunga droppar ser jag sväva utmed bladens gröna rand. (Mats Persson)
Schmerzen (Smärtor) Sonne, weinest jeden Abend dir die schönen Augen roth, wenn im Meeresspiegel badend dich erreicht der frühe Tod;
Sol, du gråter varje afton tills din vackra blick blir röd, när vid havets rand du badar nås du av för tidig död;
doch ersteh’t in alter Pracht, Glorie der düstren Welt, du am Morgen neu erwacht wie ein stolzer Siegesheld!
Men i fornstor prakt uppstår, dystra världens gloria, du om morgonen får liv likt en segerhjälte stolt!
Ach, wie sollte ich da klagen, wie, mein Herz, so schwer dich sehn, muss die Sonne selbst verzage muss die Sonne untergehn?
Ack, varför jag skulle klaga, och mitt hjärta sakna dig, om nu solen må misströsta om nu solen må förgås?
und gebieret Tod nur Leben, geben Schmerzen Wonnen nur: O, wie dank’ ich, dass gegeben solche Schmerzen mir Natur!
och om endast död ger livet, om blott smärtor fröjder ger: Ja, då tackar jag naturen som mig dessa smärtor gav! (Mats Persson)
Träume (Drömmar) Sag’, welch wunderbare Träume halten meinen Sinn umfangen, dass sie nicht wie leere Schäume sind in ödes Nichts vergangen?
Vilka underbara drömmar får min själ att ständigt brinna utan att likt fala strömmar ut i tomma intet svinna?
Träume, die in jeder Stunde, jedem Tage schöner blüh’n, und mit ihrer Himmelskunde selig durch’s Gemüte ziehn?
Drömmar, som var dag, var timma stiligare står i blom, ses likt fjärran stjärnor glimma, skänker själen rikedom!
Träume, die wie hehre Strahlen in die Seele sich versenken, dort ein ewig Bild zu Malen: Allvergessen, Eingedenken!
Drömmar, som likt stolta strålar ner i sinnets djup sig banar och en evig bild där målar – tanken på den enda manar.
Träume, wie wenn Frühlingssonne aus dem Schnee die Blüten küsst, dass zu nie geahnter Wonne sie der neue Tag begrüsst,
Drömmar, som i vårsols lyster driver blomstren upp ur snö, i dess sköna sällhet dyster natten lägger sig att dö
dass sie wachsen, dass sie blühen, träumend spenden ihren Duft, sanft an deiner Brust verglühen, und dann sinken in die Gruft.
När de växer, när de blommar, drömmande de dofter ger, dör vid bröstets helgedomar och i graven sjunker ner. (Patrik Ringborg)