Torsdag 28 april 2016 kl 19.00 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Andrew Manze Solist: Urban Stenqvist, tuba Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren
Edward Elgar Froissart, konsertouvertyr
ca 15 min
Ralph Vaughan Williams Tubakonsert
ca 15 min
Prelude: Allegro moderato Romance: Andante sostenuto Rondo alla tedesco: Allegro
PAUS Robert Schumann Symfoni nr 2 C-dur
ca 40 min
Sostenuto assai – Allegro ma non troppo Scherzo: Allegro vivace Adagio espressivo Allegro molto vivace
Konserten spelas in av:
Torsdag Stor, Torsdag Mini
Andrew Manze dirigent Det har åter blivit dags att hälsa Helsingborgs Symfoniorkesters förre chefsdirigent Andrew Manze hjärtligt välkommen åter på dirigentpulten. För ett och ett halvt år sedan – i maj 2014 – satte Andrew tillsammans med orkestern en värdig punkt för sitt åtta år långa chefsdirigentskap genom att på två konserter under samma vecka framföra Johannes Brahms fyra symfonier. I augusti 2014 avslutade Manze också ett fyraårigt förordnande som Associate Guest Conductor för BBC Scottish Symphony Orchestra. Direkt efter sitt avslutade chefskap här i Helsingborg tillträdde Andrew Manze som chefsdirigent för NDR Radiophilharmonie i Hannover, och under de senaste säsongerna har han debuterat med bland andra New York
Philharmonic, Los Angeles Philharmonic, London Philharmonic Orchestra och Orquestra Sinfônica do Estado de São Paulo. Dessutom har Manze gästat Gewandhausorchester Leipzig, Finska radions symfoniorkester och DR SymfoniOrkestret för att bara nämna några få. I somras framträdde han för fjärde året i rad vid festivalen Mostly Mozart i New York. Att Manze har en bakgrund som en av världens ledande barockviolinister är väl dokumenterat genom en rad inspelningar av violinmusik från Pandolfi och Vivaldi till Mozart och Schubert. Dessutom har han med sin sakkunskap bidragit till nya notutgåvor av Bachs och Mozarts sonater och konserter för några av världens ledande musikförlag.
Urban Stenqvist tuba Urban Stenqvist, till vardags och sedan 2007 Helsingborgs Symfoniorkesters tubaist, är född och uppvuxen i Kristianstad. Han fick sin utbildning i Karlstad och vid Musikhögskolan i Ingesund, och verkade därefter under en tioårsperiod mellan åren 1978 och 1988 som tubaist vid regionmusiken i hemstaden Kristianstad. Efter ett halvår i operaorkestern på Stora Teatern i Göteborg fick han hösten 1989 tubajobbet i Norrköpings Symfoniorkester. Där blev han kvar till för nio år sedan, då han blev Helsingborgs Symfoniorkesters första fastanställda tubaist, och således återvände till den skånska fosterjorden.
Urban Stenqvist har vid ett flertal tillfällen varit solist med orkester. Här i Helsingborg fick vi i januari 2011 höra honom framföra Torbjörn Iwan Lundquists Landskap för tuba och stråkorkester. Med Norrköpings Symfoniorkester var han solist inte mindre än tre gånger och före sin tid i Norrköping solist med Sinfonietta Syd och Kristianstads orkesterförening. Vid dessa tillfällen har han bland annat framfört tubakonserter av Ralph Vaughan Williams (den vi ska få höra i kväll) och Erland von Koch. Dessutom har han uruppfört konserter av Ulf Öhlund och Rainer Kuisma.
Gå med i Helsingborgs Symfoniorkesters vänförening! www.hsv-vanner.se
Edward Elgar (1857–1934) Froissart, konsertouvertyr opus 19 Elgars mest kända verk hör vi varje år när vi ser Promskonserten från Albert Hall i London på TV. Pomp and Circumstance från 1902 med sin tillagda text ”Land of Hope and Glory” blev Storbritanniens inofficiella nationalsång och den blev så populär att Elgar adlades 1904 och fick tilläggstiteln ”Sir”. Men vägen dit var inte helt enkel. Han kom från Worcester i västra England och ville bli tonsättare. Han ville till Leipzig och studera men saknade pengar. Som tonsättare var han självlärd. Vintern 1890 var han nygift, bodde i London, hade knapert med pengar och inte någon var intresserad av honom som tonsättare. Ironiskt nog beställde Worcester Festival Committee i november 1889 ett orkesterverk till en festival som skulle ges i Worcester i september 1890. Under våren började Elgar komponera, inspirerad av Wagners melodik och tematik,
av César Francks kromatik och av Walter Scotts skriverier kring Jean Froissarts krönika om det hundraåriga kriget mellan Frankrike och England under 1300-talet. På första partitursidan har Elgar skrivit ett motto för ouvertyren: ”When Chivalry Lifted up her lance on high …” som syftade på de heroiska riddarnas kamp. Konsertouvertyren Froissart har en inledning som påminner om Wagners inledning till Mästersångarna. Sedan svindlar flera korta teman iväg som avslöjar den unge tonsättarens entusiasm inför sitt verk. Froissart uruppfördes den 10 september 1890, dirigent var tonsättaren. Recensionerna var positiva. I The Daily Thelegraph kunde man läsa: ”The work … is one of considerable interest, arising rather from promise than actual achievement … Let him go on. He will one day ’arrive’”.
Ralph Vaughan Williams (1872–1958) Tubakonsert Edward Elgar var mycket ung när han skrev Froissart, Ralph Vaughan Williams var mycket gammal, 82 år, när han skrev konserten för tuba. De kom från radikalt olika sociala miljöer. Elgar kom från ett enkelt hem och hade snabb framgång. Vaughan Williams hade rötter i familjen Wedgwood, han var rik, välutbildad men det tog flera år innan han hade framgång som tonsättare. De två hade också helt olika idéer om hur musiken skulle låta. Elgar var tyskinspirerad men när Vaughan Williams var ung hade han intresserat sig för den franska musiken, impressionisterna, Ravel och för den engelska folkmusiken som tillsammans med modernismen klingar i bakgrunden i flera av hans verk.
Konserter för tuba är inte vardagsmat. De första solistiska verken för tuba var en sonat av Hindemith och Vaughan Williams konsert. Vaughan Williams konsert är den ”stora” konserten för tuba. Dagens tuba är ett ungt instrument. Fram till 1800-talets början användes den största serpenten för de djupa klangregistren. Under 1800-talets början utvecklades ofikleiden, som är den moderna tubans föregångare. Först kring 1800-talets mitt började den första tuban komma in i orkestrarna. Innan Vaughan Williams skrev tubakonserten hade han komponerat sju av sina nio symfonier, flera solokonserter, andra orkesterverk, körverk, operor och kammarmusik.
Tubakonserten blev hans sista verk för soloinstrument. Den framfördes första gången vid London Symphony Orchestras 50-årsjubileum år 1954, solist var Philip Catelinet som också gjorde den första skivinspelningen. Tubakonserten går i f-moll och enligt gammal brittisk tradition spelas den på F-tuba. De två yttersatserna rasslar snabbt fram. I den lång-
samma satsen, Romanza, klingar spår av engelsk folkmusik fram. Vaughan Williams skrev i programbladet 1954 att tubakonserten låg ”närmare Bachs form än Wienskolans” (d.v.s. Mozarts och Beethovens konserter). Den var enkel skrev Vaughan Williams och ”man kan lyssna på den utan ingående förklaringar”.
Robert Schumann (1810–56) Symfoni nr 2 C-dur opus 61 Robert Schumann påbörjade sin andra symfoni året efter det att han följt hustrun Clara på hennes konsertturné i Ryssland under första halvan av 1844, i december 1845. Efter bara ett par veckor hade han en första grov skiss klar, och i februari 1846 påbörjade han orkestreringen. Arbetet drog ut något på tiden, men i oktober 1846 stod symfonin klar. En mycket fin Schumannkännare, John Daverio, har utvecklat idén att Schumann i sin andra symfoni växlar mellan tre olika ”toner” eller ”stämningar”: det sublima, det heroiska och det humoristiska. Mer eller mindre oavhängigt skiftena mellan stämningarna kan han arbeta med tidigare presenterade teman och redan använt tonmaterial. Det gör till exempel att den högtidliga, sublima inledningen av den första satsen ger material åt expositionen när satsen växlar över i snabbt tempo, men då inte den koralliknande melodin, utan motteman och episoder. Fantastisk humor följer i scherzot, en sats som visar att Schumann älskade den smått galne författaren Jean Paul. Ett svindlande vackert, svidande sorgset adagio utgör verkets känslomässiga centralpunkt, men Schumann siktar på en bejakande final – och inledningens koral återkommer som andra grupp i satsens sonatform, men nu som en
melodi som skulle kunna höra hemma i en sång. Ett brev Schumann skrev 1849 har gjort att man i verket har velat spåra en utvecklingsgång från sjukdom och depression till återställd jämvikt: symfonin ”påminner om mörka tider” och bara i arbetet med den sista satsen hade han börjat ”känna sig som sig själv”. Men någon sådan klar och tydlig livskurva går inte att hitta. Skisserna gjordes i december 1845, i slutet av en svår livsfas som varat sedan sommaren 1844, medan det egentliga arbetet skedde under 1846. Ändå ska inte liv och verk skiljas åt på ett fundamentalt vis, här finns ett komplext samspel. Det enda som ska undvikas är att man betraktar symfonin som musikalisk beskrivning av ett tillfrisknande. Istället har vi att göra med en av 1800-talets centrala symfonier. Artistpresentationer: Mats Persson Verkkommentarer: Eva Öhrström (Elgar, Vaughan Williams), Erik Wallrup (Schumann)