Torsdag 19 maj 2016 kl 19.00 Söndag 22 maj 2016 kl 18.00 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Stefan Solyom Solist: Francisca Skoogh, piano Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Fredrik Burstedt
Richard Wagner Förspel till akt 1 ur Lohengrin
ca 10 min
Sergej Rachmaninov Pianokonsert nr 3 d-moll
ca 40 min
Allegro ma non tanto Intermezzo: Adagio – Finale: Alla breve
PAUS Igor Stravinskij Petrusjka (1947)
ca 35 min
Torsdag Stor, Torsdag Mellan Söndag Stor, Söndag Mellan
Stefan Solyom dirigent Stefan Solyom inledde sin tid på posten som Helsingborgs Symfoniorkesters chefsdirigent under förra säsongen, med allt från säsongsupptaktens Konsert för orkester av Bartók, via konsertversionen av Bernsteins Candide till vårens gästspel i såväl tyska Leverkusen som vid Sibelius-Nielsenfestivalen i Stockholms Konserthus. Stefan har regelbundet gästat Helsingborgs Symfoniorkester ända sedan slutet av 1990talet, vilket också var tiden då hans dirigentkarriär tog fart. Bland annat debuterade han vid Kungliga Operan 1999, vann 1:a pris i Sibeliustävlingen i Helsingfors 2000 och debuterade på Komische Oper i Berlin (Rossinis Barberaren i Sevilla) 2002.
Som gästdirigent återkommer Solyom regelbundet till bland andra Kungliga filharmonikerna i Stockholm, Göteborgs Symfoniker, Lahtis Symfoniorkester, radioorkestrarna i Hamburg, Leipzig och Stuttgart samt Deutsche Kammerphilharmonie Bremen. Sedan 2009 är han chefsdirigent för anrika Deutsches Nationaltheater & Staatskapelle Weimar, en institution med stolta anor där man bland företrädarna på chefsdirigentposten hittar storheter som J.S. Bach och Franz Liszt. Åren 2006–09 var Stefan Associate Guest Conductor för BBC Scottish Symphony Orchestra och under en treårsperiod 2010–13 förste gästdirigent för Norrköpings Symfoniorkester.
Francisca Skoogh piano Det är en stor glädje att hälsa Helsingborgsbördiga Francisca Skoogh välkommen åter som solist framför Helsingborgs Symfoniorkester. Det är faktiskt nästan på dagen 30 år sedan den då nyblivna tonåringen Francisca (den 24 maj 1986) debuterade med orkestern, då som solist i en pianokonsert av Joseph Haydn. Vid hennes senaste gästspel – i september 2009 var det Gershwins Rhapsody in Blue som stod på programmet, och Thomas Søndergård som stod på dirigentpulten. Francisca Skoogh har studerat för lärare som Hans Pålsson, Romuald Sztern, Pascal Devoyon, Bohumila Jedlickova och Dominique Merlet, och har tagit examen och tilldelats det prestigefyllda ”Premier Prix” i
såväl piano som kammarmusik vid Conservatoire national supérieur de musique et de danse i Paris. Hon har även tagit Solistdiplom vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium i Köpenhamn. År 1998 vann hon Solistpriset i Stockholm och två år senare erhöll hon andra pris i Michelangelitävlingen i Italien. Genom åren har Francisca framträtt såväl med de flesta av våra svenska orkestrar som utomlands i samarbete med dirigenter som Okko Kamu, Susanna Mälkki, Joana Carneiro, Heinz Wallberg, Leif Segerstam, Gianandrea Noseda och Pinchas Steinberg. Vid sidan av pianospelet är Francisca dessutom doktorand i konstnärlig forskning vid Musikhögskolan i Malmö.
Gå med i Helsingborgs Symfoniorkesters vänförening! www.hsv-vanner.se
Richard Wagner (1813–83) Förspel till akt 1 ur Lohengrin Den medeltida legenden om graalriddaren Lohengrin – som hjälper Elsa av Brabant, oskyldigt anklagad för mordet på sin bror – kom Wagner i kontakt med under sin vistelse i Paris 1839–42 då han var fullt sysselsatt med Tannhäuser. I november 1845 fullbordade han operans libretto, och fem år senare dirigerade Franz Liszt premiären i Weimar. Lohengrin föregår en vändpunkt i Wagners skapande. Efter den satte han sig ner med Nibelungens ring, och vidareutvecklade sin vision om operan som Gesamtkunstwerk
(allkonstverk), där musik, sång, dans, poesi och konst förenas. När Lohengrin i operan dyker upp i en båt som dras av en svan, för att duellera för att bevisa Elsas oskuld, ställer han som enda villkor till henne att hon aldrig får fråga honom om hans namn eller härkomst. Detta hemlighetsfulla och mystiska som omger denna riddare från en annan värld, ger sig till känna redan i förspelets inledning, där de skimrande stråkklangerna och blåsarackorden skapar en atmosfär av overklighet.
Sergej Rachmaninov (1873–1943) Pianokonsert nr 3 d-moll opus 30 Sergej Rachmaninov fick år 1908 en stor framgång med sin andra symfoni, och året därpå komponerade han – inför sin första konsertturné i USA – denna sin tredje pianokonsert. Han hann inte studera in solostämman före avresan, utan lärde sig den under överfarten. Konserten, som med fog betraktas som ett av repertoarens mäktigaste kraftprov, uruppfördes den 28 november 1909 av tonsättaren själv, ackompanjerad av New York Symphony Society och Walter Damrosch. Verket kom att vinna enorm popularitet först några decennier senare, då den unge Vladimir Horowitz blev en av dmollkonsertens främsta ambassadörer, och dessutom synnerligen god vän med sin betydligt äldre pianistkollega Rachmaninov. Konsertens första sats inleds i rörelse, med en sublim kontrast mellan stråkarnas lite otåliga ”trampande” och pianots långt spunna melodi, satsens huvudtema – markerad commodo (bekvämt, avslappnat). Snart får solisten dock en betydligt mer hektisk tillvaro
när satsen når en rad storslagna höjdpunkter, kanske i synnerhet den grandiosa inledningen på solokadensen. Efter kadensen återtas musiken från satsens början, och följs av en kort porlande liten coda. I den andra satsen går stämningen från melankoliskt eftertänksam till passionerat längtansfull, innan ett kort valsartat scherzoparti tar vid. Lyssna sedan på hur subtilt och närmast omärkligt Rachmaninov låter musiken återgå till den stillsamma adagiopulsen. En kort solokadensliknande sekvens leder oss direkt in i finalsatsen, som en sats i traditionell sonatform, men i mittdelen avviker tonsättaren från det strikta formschemat och återtar material från den första satsen. Konserten slutar på sant Rachmaninovskt manér; först klingar en passionerat triumfatorisk melodi i orkestertutti ackompanjerat av solisten, varpå musiken accelererar mot den avslutande rappa fyrtonsrytm, som med rätta kommit att betraktas som tonsättarens signatur.
Igor Stravinskij (1882–1971) Petrusjka (version 1947) Petrusjka är den andra av de tre baletter som Igor Stravinskij i början av 1910-talet komponerade för Sergej Djagilevs berömda danstrupp Ballets Russes i Paris. Egentligen hade Stravinskij redan under fullbordandet av Eldfågeln (som var den första av det tre) det som skulle bli Våroffer (den tredje) i tankarna, men då Djagilev några månader efter premiären på Eldfågeln besökte Stravinskij för att prata om den nya baletten, fann han till sin överraskning tonsättaren upptagen med ett helt annat projekt, ett konsertant verk. Han hade under komponerandet en bild framför sig av en marionettdocka som plötsligt fick liv, vilket fick Djagilev att tänka på Petrusjka – den ryska varianten av det vi här i Sverige kallar Kasper – dockan som var en del av karnevalsfirandet i samband med fastan i 1830-talets S:t Petersburg. Och på den vägen blev det, Stravinsky komponerade musiken till Petrusjka under vintern, och baletten fick sin premiär den 13 juni 1911. Petrusjka består av fyra scener som framförs utan avbrott, men åtskiljs av kraftfulla trumvirvlar. I den första scenen pågår fastekarnevalen för fullt på ett torg i S:t Petersburg, och i inledningen hörs gatuförsäljarnas rop, och två dansande flickor – den ena ackompanjerad av ett positiv (träblåsare), den andra av en speldosa (celesta) – tävlar om uppmärksamheten. En öronbedövande trumvirvel riktar fokus på en dockteater i scenens mitt. En trollkarl dyker upp, och improviserar en lång melodi på flöjt. Dockteaterns ridå går upp och tre dockor blir synliga: Moren, Ballerinan och Petrusjka. När Trollkarlen vidrör dem med flöjten tycks de vakna till liv, och börjar dansa. I den andra scenen befinner vi oss i Petrusjkas rum, dit han i inledningen brutalt sparkas in av Trollkarlen, och faller ihop på
golvet. När han sakta tar sig samman och reser sig hörs i klarinetterna det så kallade ”Petrusjka-ackordet”; två parallella treklanger i C-dur och Fiss-dur. Petrusjka uttrycker sin självömkan, sin kärlek till Ballerinan och sitt hat mot Trollkarlen. Ballerinan smyger sig in i rummet, och när Petrusjka upptäcker henne tar han upp en närmast maniskt atletisk dans, som i sin vildsinthet skrämmer iväg henne. Petrusjka faller återigen till marken. I scen tre har vi förflyttats till Morens rum, en romantiserad ökentablå med palmer, exotiska blommor och sand. Ballerinan dyker upp, dansar och spelar en kaxig melodi på en leksakstrumpet. De båda börjar uppvakta varandra i en vals, men så småningom dyker Petrusjka upp och attackerar Moren, men tvingas fly för sitt liv. I den fjärde och sista scenen är vi åter på torget, där en rad karaktärer dansar. Några ammor, en bonde (med sin dansande björn), romer, kuskar och människor i djurförklädnader. Petrusjka dyker upp, jagad av Moren, som till folkets fasa hugger ner Petrusjka med sin sabel. Trollkarlen ställs till svars, men försöker lugna ner stämningen genom att lyfta upp Petrusjkas dockkropp över huvudet och skaka den för att påminna alla om att det ju endast rör sig om en docka. Det skymmer och folket skingras. Trollkarlen börjar ge sig av, med Petrusjkas kropp i famnen. Plötsligt – till en smattrande, ilsket trotsig trumpetfanfar – visar sig Petrusjkas vålnad och räcker lång näsa åt sin plågoande, Trollkarlen, som skräckslagen lämnar scenen. Några stråkpizzicaton avslutar medan scenen släcks ner, och kvar sitter åskådaren och undrar vad som är verkligt och inte. Programtexter: Mats Persson