Torsdag 8 september 2016 kl 19.00 Söndag 11 september 2016 kl 18.00 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Stefan Solyom Solist: Leonie Rettig, piano Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Fredrik Burstedt
Britta Byström Utflykt i det okända
ca 20 min
Sergej Rachmaninov Rapsodi på ett tema av Paganini
ca 25 min
PAUS Johannes Brahms Pianokvartett g-moll opus 25 (Orkestrerad av Arnold Schönberg) Allegro Intermezzo: Allegro ma non troppo Andante con moto Rondo alla zingarese: Presto
Torsdag Stor, Torsdag Mellan Söndag Stor, Söndag Mellan
ca 45 min
Stefan Solyom dirigent Stefan Solyom inleder med denna veckas konserter sin tredje säsong som chefsdirigent för Helsingborgs Symfoniorkester. De båda första säsongerna har innehållit allt från Bartóks Konsert för orkester som inledde hösten 2014 till Stravinskijs Petrusjka som avslutade våren 2016, via gästspel vid Sibelius-Nielsenfestivalen i Stockholm och två konsertresor till Tyskland. Stefan har regelbundet gästat HSO ända sedan slutet av 1990-talet, vilket också var tiden då hans dirigentkarriär tog fart med debuter vid Kungliga Operan i Stockholm och Komische Oper i Berlin, och dessutom förstapriset i Sibeliustävlingen i Helsingfors år 2000.
Som gästdirigent återkommer Solyom regelbundet till bland andra Kungliga filharmonikerna i Stockholm, Göteborgs Symfoniker, Lahtis Symfoniorkester, Deutsche Kammerphilharmonie Bremen och radioorkestrarna i Leipzig, Frankfurt och Stuttgart. Han var under perioden 2006–09 Associate Guest Conductor för BBC Scottish Symphony Orchestra och mellan 2010 och 2013 förste gästdirigent för Norrköpings Symfoniorkester. I somras avslutade Stefan dessutom sitt åtagande som chefsdirigent för anrika Deutsches Nationaltheater & Staatskapelle Weimar, en post han haft sedan år 2009.
Leonie Rettig Piano Veckans gästsolist är den 25-åriga pianisten Leonie Rettig. Hon studerade för Vladimir Kraniev vid musikhögskolan i Hannover från femton års ålder och fram till Kranievs bortgång 2011. Därefter bedrev hon fortsatta studier i Italien vid Accademia Pianistica Internatzionale – Incontri col Maestro. Redan som tolvåring vann Leonie Rettig andra pris i den internationella Rubinsteintävlingen för unga pianister i Paris och hon har därefter vunnit en lång rad priser i nationella och internationella tävlingar. Som fjortonåring debuterade hon som solist med orkester i Griegs pianokonsert och hon har
redan hunnit konsertera i bland annat Portugal, Sydafrika, Ukraina och Schweiz. Under säsongen som kommer ger Leonie Rettig soloaftnar i USA, Kanada, Sydafrika, Tyskland, Schweiz och Österrike. Leonie Rettig har en viss förkärlek för speciella projekt som kombinerar klassisk musik med andra konstformer. Till exempel samarbetar hon med nattklubben Tangoloft i hemstaden Berlin, där besökarna i juli fick dansa tango till Bachs Goldbergvariationer och om ett par veckor får dansa till Chopins pianomusik.
Är du nyfiken på vad den lilla pappersrullen som delas ut till våra dirigenter och solister innehåller? HSO har valt att visa sin uppskattning genom att i våra gästers namn adoptera 1000 hektar regnskog under ett års tid – istället för att dela ut blommor.
Britta Byström (f. 1977) Utflykt i det okända ”What we see and what we seem are but a dream, a dream within a dream”. Med de orden inleds Peter Weirs film Picnic at Hanging Rock som baserades på Joan Lindsays roman med samma namn från 1967. Berättelsen utspelas på Alla hjärtans dag år 1900. En grupp skolflickor på picknick vid Hanging Rock i Australien råkar ut för ett vulkanutbrott, och tre av flickorna försvinner spårlöst – som om de uppslukats av berget. Med utgångspunkt i Weirs poetiska och mångbottnade film har Britta Byström skapat en briljant orkestrerad tondikt där just försvinnandet är ett centralt motiv. Stycket
kan beskrivas som en serie försvinnanden och förvandlingar som avlöser varandra. Mot slutet hörs orkesterklangen slukas upp av en svärm ringande trianglar – ett sätt att gestalta hur flickorna uppslukas av berget. Byström har försökt fånga en rad andra konkreta element från filmen: skolflickorna i sina vita klänningar, det farliga men lockande berget där alla klockor oförklarligt stannar på klockan tolv, det oförklarliga som driver flickorna att klättra högre och högre, och – slutligen – den obesvarade frågan: vad var det egentligen som hände?
Sergej Rachmaninov (1873–1943) Rapsodi på ett tema av Paganini Sergej Rachmaninov tillbringade de sista 25 åren av sitt liv i USA, dit han emigrerat via Skandinavien vid slutet av den Ryska revolutionen. Han komponerade i ganska begränsad omfattning, dels eftersom livet som turnerande konsertpianist upptog den största delen av hans tid, men också eftersom han tidvis plågades av svår hemlängtan. Somrarna 1932–39 tillbringade han dock i sitt sommarhus Villa Senar (nära Luzern i Schweiz), ett hus Rachmaninov låtit bygga för att så långt som möjligt efterlikna familjens gamla egendom i Ryssland. Här komponerade han två av sina mest framträdande sena verk; Rapsodi på ett tema av Paganini (1934) och den tredje symfonin (1936). Paganinirapsodin består av 24 variationer över det välkända – och i den här typen av verk flitigt använda – temat från den 24:e och sista av Paganinis capricer för soloviolin. Efter en kort inledning hörs först den första varia-
tionen, först därefter presenteras själva temat av violinerna. Den mest kända av de 24 variationerna är nog den artonde, där Rachmaninov bytt ut Paganinis bomärke mot sitt eget genom att vända a-molltemats inledande fem toner upp och ned, och skifta tonarten till mjukaste Dess-dur. I stället för Paganinis demoniskt stringenta tema klingar så Rachmaninovs smeksamt passionerade sång. Rapsodins avslutande variation är så tekniskt krävande för solisten att Rachmaninov själv kort före uruppförandet inte trodde sig kapabel att ta sig igenom stycket. En vän föreslog då att han skulle tumma på sin normalt strikta hållning till alkohol före sina framträdanden och ta ett glas Crème de menthe för att lugna nerverna. Efter succén kom Rachmaninov att ta ett glas mintlikör inför varje framförande av rapsodin och han lär dessutom ha gett den tjugofjärde variationen smeknamnet ”Crème de menthe-variationen”.
Johannes Brahms (1833–97) Pianokvartett g-moll opus 25 (Orkestrerad av Arnold Schönberg) Termen ”kammarmusik” uppkom under 1600talet och avsåg musik komponerad för att framföras i hemmiljö – i motsats till kyrkomusik eller teatermusik. En lite modernare definition av ordet vore att beskriva det som musik för ett antal solistiska instrument. Under 1800-talets gång skedde också en utveckling mot formmässigt storskaligare och mer komplexa kammarmusikverk; från Beethovens sena stråkkvartetter, via Robert Schumann till den tjugoårige Brahms pianotrio i H-dur (opus 8) och hans första pianokvartett, den i g-moll. Musiken hade blivit så krävande att en genomsnittlig amatörmusiker knappast längre kunde hoppas på att bemästra stämmorna och kammarmusiken kom också att flytta ut ur de adliga och borgerliga hemmen, för att ta plats i konsertsalarna. Johannes Brahms nyss nämnda kvartett för piano, violin, viola och cello i g-moll fullbordades år 1861. Trots att 28-åringen av samtida storheter som Liszt och Wagner betraktades som något av en bakåtsträvande traditionalist var kvartetten en tuff nöt att knäcka för Wienpubliken och verket fick ett blandat mottagande. Till och med nära vännen Clara Schumann – som spelade pianostämman vid uruppförandet (i Hamburg 1861) – lär ha tyckt att den första satsen saknade en del klarhet. Arnold Schönberg hade ett speciellt förhållande till Brahms. De båda möttes när Schönberg var i tonåren och hans tidiga verk var djupt influerade av den store föregångaren. Livet igenom fortsatte han att studera och analysera Brahms partitur. Så det var kanske inte så märkligt att han på 1930-talet tog fasta på de symfoniska kvaliteter han såg i g-mollkvartetten och gjorde den orkesterversion vi
ska få höra i kväll. I ett ofta citerat brev till en musikkritiker och programskribent i San Francisco anger Schönberg själv sina skäl till att ta itu med projektet: ”1. Jag tycker om stycket. 2. Det spelas sällan. 3. Det spelas alltid väldigt illa, ju bättre pianisten är desto starkare spelar han och man kan inte höra stråkarna. Jag ville att allt skulle höras, och det har jag uppnått.” Schönberg sade också att hans tanke med orkestreringen var att skapa en orkesterklang som han föreställt sig att Brahms skulle ha gjort om han ännu hade varit i livet. Bland de saker han alltså föreställde sig att Brahms skulle ha lagt sig till med finner man ett mer avancerat bruk av brassinstrumenten, med kromatik och en mer framträdande roll som melodiförande instrument. Brahms var ju mycket traditionell på den punkten och komponerade för äldre tiders trumpeter och horn (som saknade ventiler och därför inte kunde spela alla toner) trots att modernare instrument förekom även på hans tid. Dessutom kryddar han orkesterklangen – inte minst i den färgstarka finalsatsen – med slagverksinstrument som xylofon och klockspel. Men – trots att Schönberg så att säga har utvecklat Brahms orkesterteknik efter eget huvud, har han gjort ett hantverk som visar på fantastisk känsla för föregångarens orkestrering. Arnold Schönbergs orkestrering av Johannes Brahms pianokvartett är i sanning en mästerlig hyllning till en äldre mästares gärning. Artistpresentationer och verkkommentarer: Mats Persson