Torsdag 6 oktober 2016 kl 19.00 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Stefan Solyom Solist: Lisa Larsson, sopran Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren
Thomas Adès Living Toys
ca 20 min
I. Angels – II. Aurochs – BALETT – III. Militiamen – IV. H.A.L.’s Death – BATTLE – V. Playing Funerals – TABLET
Rolf Martinsson Ich denke Dein...
ca 25 min
Nähe des Geliebten Liebes-Lied Blaue Hortensie Die Liebende schreibt Mondnacht
PAUS Jean Sibelius Symfoni nr 6 d-moll
ca 30 min
Allegro molto moderato Allegretto moderato Poco vivace Allegro molto
Torsdag Stor, Torsdag Mellan
Stefan Solyom dirigent Stefan Solyom är sedan hösten 2014 chefsdirigent för Helsingborgs Symfoniorkester. Hans båda första säsonger som orkesterns chefsdirigent har innehållit allt från Bartóks Konsert för orkester som inledde hösten 2014 till Stravinskijs Petrusjka som avslutade våren 2016, via gästspel vid Sibelius-Nielsenfestivalen i Stockholm och två konsertturnéer till Tyskland. Stefan har regelbundet gästat HSO ända sedan slutet av 1990-talet, vilket också var tiden då hans dirigentkarriär tog fart med debuter vid Kungliga Operan i Stockholm och Komische Oper i Berlin, och dessutom förstapriset i Sibeliustävlingen i Helsingfors år 2000.
Som gästdirigent återkommer Solyom regelbundet till bland andra Kungliga filharmonikerna i Stockholm, Göteborgs Symfoniker, Lahtis Symfoniorkester, Deutsche Kammerphilharmonie Bremen och radioorkestrarna i Leipzig, Frankfurt och Stuttgart. Han var under perioden 2006–09 Associate Guest Conductor för BBC Scottish Symphony Orchestra och mellan 2010 och 2013 förste gästdirigent för Norrköpings Symfoniorkester. I somras avslutade Stefan dessutom sitt åtagande som chefsdirigent för anrika Deutsches Nationaltheater & Staatskapelle Weimar, en post han haft sedan år 2009.
Lisa Larsson sopran Växjöbördiga sopranen Lisa Larsson började sin musikerbana som flöjtist, och studerade så småningom sång i Basel. Hennes första operaengagemang var vid Zürichoperan, där hon samarbetat med dirgenter som Nikolaus Harnoncourt och Franz Welser-Möst. Efter debuten vid La Scala under Riccardo Muti gjorde hon en rask internationell karriär, främst som Mozartinterpret. Hon har gästat betydande operahus (Londons Covent Garden, La Fenice i Venedig, Bayerische Staatsoper i München etc.) och festivaler (Salzburg, Glyndebourne, Luzern med flera). Samtidigt har hon etablerat ett efterfrågat namn som konsertsångerska och har fram-
trätt med orkestrar som Berliner Philharmoniker, Wiener Symphoniker, Hong Kong Philharmonic Orchestra och New Japan Philharmonic Orchestra i Tokyo under dirigenter som Claudio Abbado, Sir Colin Davies, Edo de Waart och Daniel Harding. Hon samarbetar även med barockspecialister som Sir John Eliot Gardiner, Ton Koopman och Franz Brüggen. Bland de senaste tillskotten till hennes omfattande diskografi finner man en lovordad tolkning av Strauss Vier Letzte Lieder under Douglas Boyd och en skiva med Mahlers fjärde symfoni och sånger ur Des Knaben Wunderhorn vilken släpptes hösten 2014.
Är du nyfiken på vad den lilla pappersrullen som delas ut till våra dirigenter och solister innehåller? HSO har valt att visa sin uppskattning genom att i våra gästers namn adoptera 1000 hektar regnskog under ett års tid – istället för att dela ut blommor.
Thomas Adès (f. 1971) Living Toys, för kammarensemble (1993) Thomas Adès är Storbritanniens kanske största nutida tonsättarnamn internationellt. När han skriver en ny opera, som sommarens The Exterminating Angel i Salzburg (vilken kommer till Köpenhamn om något år), är det alltid en stor happening och många ser denna kompositör, pianist och dirigent som ett geni, samtidigt som han ofta framstår som en lite udda person. Kammarverket Living Toys har han beskrivit som ett barns tonsatta dröm om hjältedåd bland såväl änglar som jordiska varelser. Adès tar oss till forntiden, till framtiden, ut i kriget och inte minst ut i yttre rymden, allt inom loppet av 20 minuter. Här hör man också hans stora kärlek till slagverk och ”anything that could be hit, blown or scraped”, som han har sagt i en sällsynt intervju i The Times från 2011. Hur Adès själv var som drömmande barn? ”Tjock” har han berättat – och lite pretentiös. Han gillade att spela Liszt hemma och gick gärna runt med James Joyces Ulysses under armen, fick höga betyg i skolan men skolkade ofta och ville ibland bara förlora sig med blicken i himlen. Från en tidig ålder visste han också att han var gay – ett tufft läge för en ung pojke i det tidiga 1980-talets England där klimatet för homosexuella var betydligt hårdare än det är nu. Och så var det ju det där med uddaskapet: I samma The Times-intervju berättar han att han tror sig vara bipolär med autistiska drag men egentligen inte vill ha någon diagnos: ”I just know it as being human”, säger han. ”It all makes me the musician I am.” Och det har han ju alldeles rätt i.
Här nedan följer några ledtrådar till musiken i ”Living Toys”, som trots sin indelning i olika satser spelas i ett svep utan paus: I. Angels: Hornsolo, gongar och olydigt träblås hörs alla samtidigt i en vilt krumbuktande ”dans med änglar”. II. Aurochs: En gigantisk uroxe stångas med barnet som besegrar oxen likt en matador och får ett eget hjältetema på köpet. Detta till kastanjetter och handklapp i orkestern. BALETT: Här kan man bland annat höra ett sjunkande E-D-C-tema i hornet som bygger vidare på tonmaterial från sats två. III. Militiamen: Virveltrumma och trumpet slåss i ett slags jazzparodi på en militärmarsch som är omöjlig att marschera till, där rytmen hela tiden snubblar. Orkestern gör inpass som gör det hela ännu mer instabilt, inte helt olikt det kända riffet från ”I feel good” med James Brown. Men så börjar det mer och mer likna en mardröm… IV. H.A.L.’s Death: … och plötsligt har drömmen tagit oss till rymden, närmare bestämt Stanley Kubrick-filmen 2001: A Space Odyssey där den artificiella intelligensen H.A.L. dör, sjungandes sången Daisy Bell av Harry Dacre. Adès har modellerat om denna sång och lagt melodin i de mörkaste instrumenten så att den blir nästan omöjlig att höra. Högt över allt svävar en sopraninoblockflöjt – barnet självt som nu blivit astronaut. BATTLE: Jazz-piccolotrumpeten från ”Militiamen” kommer tillbaka på ett kort besök. V. Playing Funerals: Barnet drömmer om en militärbegravning med förstämda trummor medan blåset sjunger en uppgiven sorgesång utan ord som svänger åt olika håll med känslan av att vara utan styrsel. TABLET: Ett minnesmärke reses över hjältebarnet och tre saluter spelas.
Rolf Martinsson (f. 1956) Ich denke Dein… (2014) Rolf Martinsson är en av Sveriges internationellt ledande tonsättare. Han är professor i komposition vid Musikhögskolan i Malmö och ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien. Det framgångsrika samarbetet med Lisa Larsson har resulterat i över 100 framföranden och lett till stora sambeställningar som kvällens sångcykel Ich denke Dein... som sambeställdes av Tonhalle-Orchester Zürich, Helsingfors Filharmoniska Orkester, Nederländska Filharmoniska Orkestern, Göteborgs Symfoniker och Philharmonia Orchestra, samt Garden of Devotion (2014) för sopran och stråkorkester, en sambeställning med bland andra Nederländska Kammarorkestern, Scottish Chamber Orchestra, Stuttgarter Kammerorchester, Lapplands kammarorkester och Svenska Kammarorkestern. Samarbetet inkluderar också Into Eternity (2015) för sopran och orkester, uruppförd vid invigningen av Malmös nya konserthus, Malmö Live, Till skuggan av en verklighet (2013) för sopran och stråkkvartett och den höga versionen av Orchestral Songs on Poems by Emily Dickinson (2009) för sopran och orkester. Lisa Larsson har uruppfört alla dessa verk som också är tillägnade henne och hon har nu även Martinssons Lukaspassionen på sin repertoar. Rolf Martinsson samarbetar också med artister, dirigenter och orkestrar som Anne
Sofie von Otter, Håkan Hardenberger, Martin Fröst, Alan Gilbert, Manfred Honeck, Sakari Oramo, Andris Nelsons, Cleveland och Philharmonia Orchestra, Boston Symphony Orchestra, BBC Symphony Orchestra och alla de stora nordiska orkestrarna i konserthus som Carnegie Hall, Musikverein, Concertgebouw och Berliner Philharmonie. Om Ich denke Dein… berättar Martinsson: Sångerna har komponerats i nära samarbete med Lisa Larsson, ett samarbete som har varit en central och värdefull del i kompositionsprocessen. Våra samtal om balansen mellan stavelser och melismer har varit av största vikt när det kommit till att uttrycka dikterna, själva berättelsen. Jag har ägnat stor uppmärksamhet åt den dynamiska balansen och färgsättningen för att sätta handlingen i centrum. Därmed har orkestreringen blivit mycket viktig men också vår diskussion om det optimala registret för öppna och slutna vokaler, liksom tempi och det rytmiska upplägget av sångstämman. De vackra dikterna av Rilke, Eichendorfff och Goethe är fulla av musik och respektive dikts form har varit en inspiration för mig i skapandet av de musikaliska formerna. Musiken balanserar ibland stundtals på gränsen mellan tonalitet och atonalitet i försöken att uttrycka stämningen i dikternas sköna landskap mellan dröm och verklighet.
Jean Sibelius (1865–1957) Symfoni nr 6 d-moll opus 104 Åren efter första världskriget hade Sibelius börjat röra på sig internationellt igen. Han dirigerade i Sverige, Danmark och
Storbritannien, där han för övrigt träffade Ralph Vaughan Williams (som senare kom att dedicera en symfoni till Sibelius). Sibelius är
nu närmare 60 år och hemma har han efter sju års nykterhet börjat festa med sina vänner igen, som i ungdomens dagar. Efter varje fest kommer ruelsen och han stänger in sig i sin tonsättarkammare, där han ”renar sig” genom intensivt arbete på den sjätte symfonin, vilken faktiskt först skissades som en lyrisk violinkonsert. Symfonin uruppfördes i Helsingfors den 19 februari 1923, med Sibelius på dirigentpulten. Symfonin mottogs med förvåning och förvirring av publiken, som sannolikt hade den magnifikt klingande femte symfonin i minnet. Sexan är betydligt mera återhållen. Den är förvisso ljus i tonen – kritikerna berömde den för dess ”idyll” – men den går i dorisk kyrkotonart och saknar därmed klanger och kolorit som omvärlden kanske förväntade sig. Själv sade Sibelius några år efter symfonins tillkomst, att hans symfoni var som kallt källvatten, där de andra (Ravel, Stravinskij med flera) bjöd en cocktailbrygd. Så sexan blev den kanske minst spelade av Sibelius sju symfonier (bortsett från den dystra fyran) och så har det i stort sett fortsatt. Men ganska snart upptäcktes symfonin av entusiasterna, som menade att den var en mästerlig skapelse och att det är den symfoni, som bäst representerar Sibelius innersta väsen. Det må vara hur det vill med det, men helt klart är att symfonin utgör en viktig pusselbit i Sibelius skapande och att symfonin genom åren möts av allt större hängivenhet. Och nu så är det dags för Helsingborgspubliken att göra en närmare bekantskap.
I sjätte symfoni skapas en meditativ klangbild med hjälp av ett mycket enkelt melodiskt material och fascinerande rytmiska upprepningar. Sibelius har använt sig av kyrkotonarter förut, men aldrig har de dominerat så som i sexan. Första satsens enkla tema är de fem tonerna d-e-f-g-a. Musiken blinkar lika mycket åt den finska folkmusiken som den medeltida renässansmusiken, särskilt då Palestrina. Enligt Sibelius följer satsen sonatformen, ”helt fritt”. Huvudintresset hamnar på de olika motiv som stiger fram och skapar tematisk betydelse. Men ett valthornsmotiv ruskar om idyllen. Stråkarna ökar spänningen. Skuggorna blir längre. Andra satsen skall vara en långsam sats, men har beteckningen Allegretto moderato. Här gäller det dock för dirigenten att hålla igen, annars uteblir den berikande kontrasten. En bit in i satsen gör träblåsarna något som påminner om fågelsång. Kanske i skymningen. Tredje satsen börjar som en ritt, men övergår i en skicklig dialog mellan träblåsare och stråkar. Den fjärde satsen inleds med en frågasvaralternering som övergår i en sakral stämning i oboerna, vilken besvaras av stråkarna. Efter ett mörkare mellanparti, kommer fråga-svar tillbaka. Hela symfonin slutar med ett diminuendo i stråkarna. Musiken har kommit till ro. Artistpresentationer: Mats Persson Verkkommentarer: Hanna Höglund (Adès) Rolf Martinsson (Martinsson) Tommie Ling (Sibelius)
Rolf Martinsson: Ich denke Dein… 1 - Nähe des Geliebten (Den älskandes närhet) Ich denke dein, wenn mir der Sonne Schimmer vom Meere strahlt; ich denke dein, wenn sich des Mondes Flimmer in Quellen malt.
På dig jag tänker, när Aurora prålar I morgonskyn, På dig, när månens kyska bild sig målar I källans bryn.
Ich sehe dich, wenn auf dem fernen Wege der Staub sich hebt; in tiefer Nacht, wenn auf dem schmalen Stege der Wandrer bebt.
När dammets moln på vägarna sig höjer, Jag skådar dig, I nattens djup, då rädda vandrarn plöjer Sin öde stig.
Ich höre dich, wenn dort mit dumpfem Rauschen die Welle steigt! I'm stillen Haine geh' ich oft zu lauschen, wenn alles schweigt.
Din stämma hör jag, när bland rosor bäcken Jag sorla hör; Jag hör dig än, när ej i poppelhäcken En fläkt sig rör.
Ich bin bei dir, du seist auch noch so ferne, du bist mir nah! Die Sonne sinkt, bald leuchten mir die Sterne. O, wärst Du da!
Ja, älskade, hur fjärran du må vara, Du är dock här. Fritt över hav och alper låt mig fara, Jag blir dig när.
– Johann Wolfgang von Goethe (övers. Erik Johan Stagnelius)
2 - Liebes-Lied (Kärleksvisa) Wie soll ich meine Seele halten, daß sie nicht an deine rührt? Wie soll ich sie hinheben über dich zu andern Dingen? Ach gerne möcht ich sie bei irgendwas Verlorenem im Dunkel unterbringen an einer fremden stillen Stelle, die nicht weiterschwingt, wenn deine Tiefen schwingen. Doch alles, was uns anrührt, dich und mich, nimmt uns zusammen wie ein Bogenstrich, der aus zwei Saiten eine Stimme zieht. Auf welches Instrument sind wir gespannt? Und welcher Spieler hat uns in der Hand? O süßes Lied.
Hur skall jag stämma mina sinnen att de inte rör vid dina? Hur får jag dem att spela kring helt andra ting och minnen? Ack gärna gömde jag väl dem Vid någonting förglömt och utan spår, Vid dunkla stilla vattendrag ett hem dit dina strömmar inte når. Och ändå, allt som rör vid oss, fördelar sig på oss båda – liksom lydde vi en stråke som på t v å strängar spelar en enda stämma . . . Förunderliga instrument på vilket vi är spända, är det gudasänt? Och vem är spelaren som har oss i sin hand? O ljuva melodi. – Rainer Maria Rilke (övers. Patrik Reuterswärd)
3 - Blaue Hortensie (Blå hortensia) So wie das letzte Grün in Farbentiegeln sind diese Blätter, trocken, stumpf und rauh, hinter den Blütendolden, die ein Blau nicht auf sich tragen, nur von ferne spiegeln.
Så som det sista gröna i en målardegel är dessa blomblad, grova, torra, gråa, bakom blomsterklasar som, ej blåa, blott reflekterar färgen som en fjärran spegel.
Sie spiegeln es verweint und ungenau, als wollten sie es wiederum verlieren, und wie in alten blauen Briefpapieren ist Gelb in ihnen, Violett und Grau;
De speglar den i dimma oprecist, som ville de förlora den igen, på gamla blåa brevarks vis finns violett och gult och grått i dem;
verwaschenes wie an einer Kinderschürze, Nichtmehrgetragenes, dem nichts mehr geschieht: wie fühlt man eines kleinen Lebens Kürze.
Dess färg om blekta barnförkläden minner, som ej behövs, som inte används mer:
Doch plötzlich scheint das Blau sich zu verneuen in einer von den Dolden, und man sieht ein rührend Blaues sich vor Grünem freuen.
Dock plötsligt tycks det blåa komma åter i en av alla klasar, och man ser ett ljuvligt blått som sig åt grönskan glädjas låter.
Det känns hur fort ett litet liv förrinner.
– Rainer Maria Rilke (övers. Martinsson)
4 - Die Liebende schreibt (Den älskande skriver) Ein Blick von deinen Augen in die meinen, ein Kuß von deinem Mund auf meinem Munde – Wer davon hat, wie ich, gewisse Kunde, mag dem was anders wohl erfreulich scheinen?
En blick från dina ögon i mina, en kyss från din mun på mina läppar – Kan någon som, likt mig, fått känna detta i annat någonsin en glädje finna?
Entfernt von dir, entfremdet von den Meinen, führ ich stets die Gedanken in die Runde, und immer treffen sie auf jene Stunde, die einzige; da fang ich an zu weinen.
Långt bort från dig, och fjärran från de mina, låter jag ständigt mina tankar vandra runt, och alltid träffar de i varje stund, den ende; då börjar mina tårar rinna.
Die Träne trocknet wieder unversehens: Er liebt ja, denk ich, her in diese Stille – und solltest du nicht in die Ferne reichen?
Men plötsligt torkar tårarna som rann: Han älskar ju, jag tänker, i det stilla – och skulle du ej ifrån fjärran nå fram?
Vernimm das Lispeln dieses Liebewehens; mein einzig Glück auf Erden ist dein Wille, dein freundlicher zu mir – gib mir ein Zeichen!
Förnim så bruset ifrån kärleksbäcken; min enda levnadslycka är din vilja, din omtanke om mig – giv mig ett tecken! – Johann Wolfgang von Goethe (övers. Martinsson)
5 - Mondnacht (Månnatt) Es war, als hätt der Himmel die Erde still geküßt, daß sie im Blütenschimmer von ihm nun träumen müßt.
Mot jorden himlen sänkte sig stilla till en kyss, att hennes panna blänkte i dröm om honom nyss.
Die Luft ging durch die Felder, die Ähren wogten sacht, es rauschten leis die Wälder, so sternklar war die Nacht.
En fläkt på fältet rördes bland axen av och an, och skogen sakta hördes, och stjärnklar natten brann.
Und meine Seele spannte weit ihre Flügel aus, flog durch die stillen Lande, als flöge sie nach Haus.
Min själ sin vinge spände igenom stilla värld till fjärran flykt och kände som ginge hem vår färd. – Joseph von Eichendorff (övers. Fredrik Vetterlund)