Torsdag 10 november 2016 kl 19.00 Söndag 13 november 2016 kl 18.00 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Stefan Solyom Solister: Daniel Frank, tenor Liine Carlsson, sopran Andrea Baker, mezzosopran Anders Jakobsson, bas Helsingborgs Konserthuskör Kormästare: Mats Paulson Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Fredrik Burstedt
Richard Wagner Gästernas intåg ur Tannhäuser
ca 10 min
Matroskör ur Den flygande holländaren
ca 5 min
Spinnkör ur Den flygande holländaren
ca 5 min
Förspel och Isoldes kärleksdöd ur Tristan och Isolde
ca 15 min
PAUS Akt 3 ur Lohengrin
ca 70 min
Torsdag Stor, Torsdag Mini Söndag Stor, Söndag Mellan
Stefan Solyom dirigent Stefan Solyom är sedan hösten 2014 chefsdirigent för Helsingborgs Symfoniorkester. Hans båda första säsonger som orkesterns chefsdirigent har innehållit allt från Bartóks Konsert för orkester som inledde hösten 2014 till Stravinskijs Petrusjka som avslutade våren 2016, via gästspel vid Sibelius-Nielsenfestivalen i Stockholm och två konsertturnéer till Tyskland. Stefan har regelbundet gästat HSO ända sedan slutet av 1990-talet, vilket också var tiden då hans dirigentkarriär tog fart med debuter vid Kungliga Operan i Stockholm och Komische Oper i Berlin, och dessutom förstapriset i Sibeliustävlingen i Helsingfors år 2000.
Som gästdirigent återkommer Solyom regelbundet till bland andra Kungliga filharmonikerna i Stockholm, Göteborgs Symfoniker, Lahtis Symfoniorkester, Deutsche Kammerphilharmonie Bremen och radioorkestrarna i Leipzig, Frankfurt och Stuttgart. Han var under perioden 2006–09 Associate Guest Conductor för BBC Scottish Symphony Orchestra och mellan 2010 och 2013 förste gästdirigent för Norrköpings Symfoniorkester. I somras avslutade Stefan dessutom sitt åtagande som chefsdirigent för anrika Deutsches Nationaltheater & Staatskapelle Weimar, en post han haft sedan år 2009.
Daniel Frank tenor (Lohengrin) Efter tio år som rocksångare och sångpedagog gjorde Daniel Frank 2009 sin operadebut på Folkoperan i barytonrollen John Sorel i Gian Carlo Menottis Konsuln. Våren 2010 gestaltade han för första gången ett tenorparti – Severin i Kurt Weills Silversjön, också det på Folkoperan. Våren 2013 gjorde han titelrollen i Wagners
Tannhäuser på Deutsche Opera am Rhein i Düsseldorf och samma sommar sjöng han samma roll i Colombia med Gustavo Dudamel. Under 2014 blev det ännu en Tannhäuser, nu på Kungliga Operan och i fjol rolldebuterade han som Lohengrin vid Konzert Theater Bern.
Liine Carlsson sopran (Elsa) Den svenska sopranen Liine Carlsson fick sin utbildning vid Operastudion i Göteborg, Musikhögskolan i Malmö och Operahögskolan i Stockholm. Hon debuterade år 2006 – året efter sin examen i Stockholm – på Kungliga Operan i rollen som Aida i Svall, Daniel Börtz opera om hedersmord vars första uppsättning även senare sattes upp på
såväl Norrlandsoperan som Folkoperan. Efter den framgången följde år 2007 titelrollen i Jacopo Foronis Christina regina di Svezia vid Vadstena-Akademien. Under innevarande spelår gestaltar Liine Carlsson bland annat Senta i Wagners Den flygande holländaren vid Theater Magdeburg.
Andrea Baker mezzosopran (Ortrud) Den amerikanskfödda mezzosopranen Andrea Baker fick sin utbildning i Boston och Rochester och debuterade på San Franciscooperan 1995. Hennes repertoar omfattar allt från titelrollen i Carmen och Fricka i Wagners Valkyrian till Mescalina i Ligetis Le grand macabre och Nen-Nen i
Dominique Le Gendres Bird of Night från 2003. Hon har samarbetat med dirigenter som Zubin Mehta, Sir Simon Rattle, Valery Gergiev och Sir Charles Mackerras och framträtt bland annat i Royal Albert Hall och Barbican Centre i London, Berliner Philharmonie och Cité de la Musique i Paris.
Anders Jakobsson bas (Kung Heinrich) Efter det att Anders Jakobsson i slutet av 70talet utexaminerats från Opera-Akademiet i Köpenhamn ingick han under många år i Det Kongelige Teaters fasta solistensemble. Bland de många roller han gestaltat på Köpenhamnsoperan kan nämnas titelrollen i Figaros bröllop (Mozart), Masetto och
Kommendanten i Don Juan (Mozart), Verdiroller som Sparafucile i Rigoletto, Greve Clas Horn i Maskeradbalen, Saul i Saul og David, Jeronimus i Maskarade (båda av Carl Nielsen) samt den roll han nu ikläder sig här hos oss, Kung Heinrich i Wagners Lohengrin.
Richard Wagner (1813–83) Utdrag ur Tannhäuser, Den flygande holländaren, Tristan och Isolde, Lohengrin Richard Wagner är en av de mest kontroversiella i musikhistoriens långa rad av tonsättare. Han var egocentrisk, utnyttjade hänsynslöst både kvinnor och män i sin omgivning. Om de var rika pumpade han dem på pengar, om de var sångare eller sångerskor drev han dem till deras absoluta spets. ”Wagnerianer” kallar sig de som älskar hans musik, de är många och menar att Wagners musik är den bästa operamusik som finns. En konkurrent hade han: Verdi i Italien var lika
stor tonsättare som Wagner och de två vägrade att mötas. Wagners liv var fullt av motsättningar. År 1813 föddes han i Leipzig, hans far dog strax därefter och modern flyttade till Dresden och gifte om sig med en man som var skådespelare. Föräldrahemmet var muntert och sällskapligt. Man hade kostymerade fester, lekte med dockteater, man sjöng och läste dikter. Hemmiljön var livlig, rolig och kreativ fram till dess att styvfadern dog 1821. Flera av
Richard Wagners syskon blev skådespelare och Richard drömde om att bli teaterskribent. Först senare kom musiken in i hans liv. När han var femton år gammal skrev han sin första operatext och mellan 1831 och 1833, när han studerade komposition i Leipzig, tillkom tre ungdomsoperor. En av familjens vänner i Dresden var tonsättaren Carl Maria von Weber, vars operor Friskytten och Euryanthe var stora succéer kring 1820-talet. Webers musik kan ses som ett frö till det som Wagner senare utvecklade: den genomkomponerade operan med ledmotiv där musiken börjar vid aktens början och klingar i en helhet fram till aktens slut – till skillnad från de då populära operorna av t.ex. Rossini, Donizetti och Bellini som var uppbyggda som så kallade nummeroperor, med klart avskilda recitativ, arior, duetter, och körer. Till skillnad från Verdi skrev Wagner själv texterna till alla sina operor. Han betraktade sig som en diktare och texterna benämndes Dichtung till skillnad från libretto som är den vanligaste beteckningen. Efter studierna i Leipzig inledde Wagner sin bana som teatermusiker. År 1836 gifte han sig i Königsberg (nuvarande Kaliningrad) med skådespelerskan Minna Planer. Året efter utsågs han till kapellmästare i Riga och här komponerade han operan Rienzi. För att undkomma sina kreditorer flydde han 1839 med båt från Baltikum till London, en stormig färd som gav den första inspirationen till Den flygande holländaren. I september samma år anlände Wagner till Paris. Här försökte han få Rienzi uppförd vilket misslyckades, istället fängslades han för sina skulder. Väl utkommen från fängelset började han komponera på holländaren.
Sedan operan i Dresden antagit Rienzi flyttade Wagner dit och 1843 blev han hovkapellmästare vid Semperoper. I Dresden komponerade han Tannhäuser och påbörjade Lohengrin samtidigt som han började studera klassiska och germanska sagor. Europa skakades våren 1848 av flera revolutioner och Wagner, som var en radikal man, engagerade sig politiskt. Äktenskapet med Minna Planer föll sönder och våren 1849 landsförvisades han från Tyskland och flydde till Schweiz. Vid den här tiden skrev han flera kulturpolitiska skrifter, den mest kända är Oper und Drama (1851). 1850-talet tillbringade han till stora delar på familjen von Wesendoncks egendom i Schweiz där han, inspirerad av Schopenhauers filosofi och kärleken till Mathilde Wesendock började skriva dramat som resulterade i operan Tristan och Isolde. Redan tidigare hade han börjat skriva på dramat Nibelungens ring (Rhenguldet, Valkyrian, Siegfried och Ragnarök) som fullföljdes under 1860-talet och i samband med att Ludwig II av Bayern, som var en stor Wagnerbeundrare, löste Wagners ekonomiska problem. Tannhäuser hade premiär i Dresden 1845. Wagner föreskrev att det förutom orkestern i diket skulle finnas 22 träblåsare, 12 horn, 12 trumpeter, 4 basuner, slagverk och engelskt horn bakom scenen, en jätteorkester som man brukar pruta på. Tannhäuser är en riddare som utkämpar striden mellan den sensuella kärleksextasen hos Venus och kärleken till den renhjärtade och förandligade Elisabeth. Gästernas intåg utspelar sig i operans andra akt. Det drar ihop sig till sångarfest på Wartburg och Elisabeth ska äntligen få återse sin älskade Tannhäuser i sångarsalen i Wartburg, som tack vare Elisabeths närvaro ska besökas av flera
gäster. Scenen inleds med trumpetsignaler som förkunnar gästernas ankomst, varpå
adelsmännen och deras damer välkomnar strömmen av sångargäster:
Freudig begrussen wir die edle Halle, wo Kunst und Frieden immer nur verweil’, wo länge noch der frohe Ruf erschalle: Thüringens Fursten, Landgraf Herman, Heil!
Med glädje hälsar vi den ädla salen, där konst och frid må städse råda, där länge än man glatt skall ropa: Leve Thüringens furste, Lantgreve Herman!
Idén till Den flygande holländaren fick Wagner som tidigare nämnts under den stormiga flykten från Baltikum till London 1839. Resan var stormig och man sökte nödhamn på Norges sydkust. Redan i operans ouvertyr hör vi hur stormarna rasar, vinden tjuter och vågorna slår mot båten. I den första akten tvingas sjökaptenen Daland i nödhamn och medan Daland sover bordas hans skepp av ett spökskepp. Skeppet tillhör Holländaren, som bär på en förbannelse: endast en gång vart sjunde år får han angöra land och endast om han då lyckas finna en
hustru som förblir honom trogen ska förbannelsen brytas. Holländaren hör att Daland har en ogift dotter, Senta, vars hand Daland lovar bort till Holländaren mot löfte om en skattkista full med guld. Akt två inleds hemma hos Daland innan husets herre och Holländaren kommit hem. Några flickor från trakten har samlats och medan Senta sitter nedsjunken i en fåtölj och tittar drömskt på ett porträtt av en svartklädd främling på väggen sjunger flickorna:
Summ’ und brumnin’, du gutes Rädchen, munter, munter, dreh’ dich um! Spinne, spinne tausend Fädchen, gutes Rädchen, summ’ und brumm’! Mein Schatz ist auf dem Meere draus’, er denkt nach Haus ans fromme Kind; mein gutes Rädchen, braus’ und saus’! Ach! gäbst du Wind, er käm’ geschwind. Spinnt! Spinnt! Spinnt! FleiBig, Mädchen! Brumm’! Summ’! Gutes Rädchen! Tra la ra la la …
Surra och brumma, du kära hjul, snurra glatt, snurra runt! Spinn, spinn tusende trådar. kära hjul, surra och brumma! Min skatt är där ute på havet, han tänker på hemmet och hjärtevännen; mitt kära hjul, brusa och susa! Ack, ville du blåsa, då kom han med fart. Spinn! Spinn! Spinn flitigt, flickor! Brumma och surra! Kära hjul! Tra la ra la la …
I slutet av akt två möts så Senta och Holländaren och hon svär honom trohet in till döden. Den tredje akten inleds vid en havsvik nära Dalands hus. De norska matroserna ska
snart bjudas mat och dryck av de tidigare så flitigt spinnande flickorna, men först sjunger de och dansar:
Steuermann, lass die Wacht! Steuermann, her zu uns! Ho! He! Je! Ha! Hisst die Segel auf! Anker fest!
Styrman, lämna vakten! Styrman, kom till oss! Ho! He! Je! Ha! Hissa upp seglen! Säkra ankaret!
Steuermann, her! Fürchten weder Wind noch bösen Strand wollen heute mal recht lustig sein! Jeder hat sein Mädel auf dem Land, herrlichen Tabak und guten Branntwein. Hussassahe! Klipp’ und Sturm’ drauss – Jollohohe! lachen wir aus! Hussassahe! Segel ein! Anker fest! Klipp’ und Sturm’ lachen wir aus! Steuermann, lass die Wacht! Steuermann, her zu uns! Ho! He! Je! Ha! Steuermann her, trink mit uns! Ho! He! Je! Ha! Klipp’ und Sturm’ He! sind vorbei, He! Hussahe! Hallohe! Hussahe! Steuermann, Ho! Her, kom mund trink mit uns!
Styrman, kom till oss! Vi rädes varken vind eller elak strand, i dag skall vi ha roligt! Alla har sin flicka på land, härlig tobak och gott brännvin. Hussassahe! Klippor och storm där ute – Jollohohe! skrattar vi åt! Hussassahe! In med seglen! Säkra ankaret! Klippor och storm skrattar vi åt! Styrman, lämna vakten! Styrman, kom till oss! Ho! He! Je! Ha! Styrman hit, drick med oss! Ho! He! Je! Ha! Klippor och storm, He! Är över nu, He! Hussahe! Hallohe! Hussahe! Styrman, Ho! Kom hit, kom och drick med oss!
Så småningom hör Holländaren om hur Senta svikit sin tidigare pojkvän Erik. Han drar slutsatsen Senta kommer att svika även honom och att förbannelsen således ännu är i kraft. Han sätter segel och Senta rusar upp på en klippa. Med orden ”Här står jag, trogen dig intill min död!” kastar hon sig i havet. Holländarens skepp går genast i kvav och i fjärran ses de båda omslingrade stiga upp ur havet, mot himlen.
är bortlovad till kung Marke. Tristan drar vidare till sin borg i Normandie där han dör. Isolde kommer och operan slutar med att hon dör kärleksdöden. Förspelet har fyra ledmotiv. Det inledande är kärleksförtrollningens motiv, det andra kärlekslängtans motiv, det tredje, ödesmotivet, klingar i kontrabasar och låga register och det fjärde motivet: kärleken övergår i förvissning, gestaltas av snabbt uppåtgående violinpassager. Förspelet går direkt över i första akten och först i slutet av denna akt kommer ett avslut. I hela operan finns ett tjugotal ledmotiv, som återkommer med jämna mellanrum för att påminna lyssnaren om handlingen. Den sista arian i operan är Isoldes kärleksdöd som ibland, som ikväll, framförs tillsammans med förspelet i en ren orkesterversion. Den inleds med kärleksdödsmotivet. I en praktfull orkestersats avslutas operan som den inleddes: med kärleksförtrollningens motiv.
I Tristan och Isolde har Wagner nått sin slutliga form för operan. Den är genomkomponerad och här finns utarbetade ledmotiv. Wagners idé var att musiken och sången skulle sammanbindas till en enhet. Orkestersatsen komponerades så att den uttryckte det personerna verkligen tänkte och kände, vilket förstärker det som förmedlas av sångarna på scenen. Orkestern fick därmed en mycket viktig funktion. Tristan och Isolde komponerades under slutet av 1850-talet och början av 1860-talet. Huvudmotivet i operan är kärleksföreningen genom döden. Tristan och Isolde är ohjälpligt fästade vid varandra men Isolde
Efter paus får vi höra hela den sista akten ur Lohengrin, som uruppfördes 1850 i Weimar av Franz Liszt. Det dröjde faktiskt ända till
1861 innan Wagner själv fick höra den. I operans första akt har Kung Heinrich anlänt till Brabant (tidigare ett hertigdöme i nuvarande Belgien och Holland) för att samla ihop en armé för att driva ut ungrarna från sitt territorium. Greve Friedrich av Telramund – förmyndare åt den minderårige hertig Gottfried av Brabant – anklagar hertigens storasyster Elsa för att av maktlystnad ha mördat sin bror och gör själv anspråk på hertigdömet. Elsa dyker upp och eftersom hon är oskyldig säger hon sig vara villig att bevisa sin oskuld genom en så kallad gudsdom (vilket med den tidens rättspraxis innebar att saken avgjordes genom att två kämpar möttes). Hon utser en riddare hon sett i sina drömmar att slåss mot Telramund för sin sak, faller på knä och ber till Gud att han ska sända henne hjälp. En riddare dyker upp – i en båt dragen av en svan – och går med på att slåss för Elsas sak, dock på villkor att hon aldrig får fråga honom vem han är och var han kommer ifrån. Riddaren besegrar Telramund, men skonar hans liv. I den andra aktens början försöker Telramunds hustru Ortrud (som är hedning och trollkvinna) gjuta nytt mod i honom och smider planer på att få Elsa att ställa de förbjudna frågorna till riddaren. Kung Heinrich vill göra riddaren till ny hertig av Brabant, men då folket samlas för att viga Elsa och riddaren dyker Ortrud upp och anklagar riddaren för att ha magiska krafter och dölja sitt rätta jag. Telramund anser sig orätt besegrad då hans motståndare inte röjt sin identitet. Lohengrin tröstar Elsa, som börjat tvivla och oroa sig. Den tredje akten inleds med de två stycken ur operan som oftast används utanför operascenen. Först det energiska förspelet och därefter – när ridån går upp – klingar den välkända brudkören. Vi befinner oss i brud-
gemaket där Elsa och riddaren förs in. När brudkören klingat ut blir de två nygifta äntligen ensamma. Lohengrin sjunger Das süsse lied verhallt; wir sind allein. (Den sköna sången har förklingat, vi är ensamma.) Under en nära halvtimmeslång duettscen prisar de båda först sin kärlek, men efter en stund börjar det tvivel Ortrud tidigare att sått gro i Elsas sinne. När hon första gången åter för på tal att hon inte får veta vem han är tillrättavisar riddaren henne genom att utropa hennes namn. Hon svarar: Wie süss mein name deinem Mund entgleitet! Gönnst du des deinen holden Klang mir nicht? (Så ljuvt mitt namn glider ur din mun! Unnar du mig inte den ljuva klangen av ditt?) Riddaren visar henne trädgården utanför det öppna fönstret och sjunger om hur han njuter dess söta men hemlighetsfulla dofter utan att ställa frågor. Elsa låter sig dock inte bevekas. Efter en stund tar hon upp Ortruds beskyllningar om trolldom och tycker sig till och med se svanen dyka upp: Hörtest du nichts? Vernahmest du kein Kommen? (Hörde du inget? Hörde du ingen komma?) Så kan hon till slut inte hålla sig: Woher die Fahrt? Wie deine Art? (Varifrån kom du? Din härkomst?) Greve Telramund rusar in med draget svärd, Elsa räcker riddaren hans svärd och han fäller Telramund. Riddaren beordrar att den slagne ska bäras inför Kung Heinrich, där ska han också besvara Elsas frågor. Efter ett orkestermellanspel med stormande stråkar och smattrande fanfarer har adelsmän och manskap i gryningen samlats inför Kungen. Telramunds lik bärs in, även Elsa dyker upp med ett följe. Riddaren förklarar att han inte, som tänkt kan leda Kungens soldater i strid mot ungrarna. Dessutom hävdar han att han dräpt Telramund i självförsvar. Han
förklarar vidare – till de församlades fasa – att Elsa brutit sitt löfte och ställt de förbjudna frågorna. Så börjar han – In fernem Land, unnahbar euren Schritten (I fjärran land, för edra steg onåbar) – sin långa berättelse om borgen Montsalvat där Gralen står, om dess hemliga riddare, som om de röjs genast måste försvinna.
Ortrud avslöjar att svanen i själva verket är Gottfried som hon förtrollat och att om Lohengrin fått stanna hade han kunnat befria den unge hertigen, som nu i stället får följa honom hem. Det sista Lohengrin gör innan han försvinner (nu dras båten i stället av en vit duva) är att bryta förtrollningen. Gottfried rusar till Elsa som sjunker ihop livlös.
Till slut avslöjar han så sitt namn: Vom Gral ward ich zu euch daher gesandt: Mein Vater Parzival trägt seine Krone, sein Ritter ich – bin Lohengrin genannt. (Av Gral blev jag till eder sänd; min fader Parsifal hans krona bär, hans riddare är jag – Lohengrin benämnd.) Medan Kungen och övriga prisar hans ädla ursprung känner Elsa marken sjunka under sig och ropar tillintetgjord efter luft.
Lohengrin kom att bli Wagners stora genombrott. Operan gjorde ett stort intryck på många, så stort på kung Ludvig II av Bayern att han efter 1860-talet stod för huvudparten av Wagners kostnader. Wagner var nu etablerad, 1870 gifte han sig med Franz Liszts dotter Cosima, operan i Bayreuth byggdes, likaså Villa Wahnfried där Wagner och hans familj bodde. Idag är Villa Wahnfried ett museum över Wagner som är öppet för besök och operan ger under somrarna festspel med Wagners operor.
Så dyker svanen upp för att hämta Lohengrin. Han förklarar för Elsa att om han bara fått stanna en tid hos henne hade han kanske fått se hennes unge bror återvända. Han ger henne tre saker som Gottfried ska ha om han kommer tillbaka: ett horn att skänka hjälp vid fara, ett svärd att ge seger i strid och en ring som ska påminna honom om Lohengrin, som en gång räddat hans syster i nöd.
Artistpresentationer: Mats Persson Verkkommentar: Eva Öhrström/Mats Persson Svensk översättning av sångtexter: Sven Lenninger
Är du nyfiken på vad den lilla pappersrullen som delas ut till våra dirigenter och solister innehåller? HSO har valt att visa sin uppskattning genom att i våra gästers namn adoptera 1000 hektar regnskog under ett års tid – istället för att dela ut blommor. Gå med i Helsingborgs Symfoniorkesters vänförening! www.hsv-vanner.se