161124 slutversion 1 0 logga

Page 1

Torsdag 24 november 2016 kl 19.00 Helsingborgs Konserthus Fredag 25 november 2016 kl 19.30 Kungsbacka Teater Dirigent: Bramwell Tovey Solist: Torleif Thedéen, cello Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren

Jocelyn Morlock Oiseaux bleus et sauvages

ca 10 min

Dmitrij Sjostakovitj Cellokonsert nr 2

ca 35 min

Largo Allegretto – Allegretto

PAUS Anton Bruckner Symfoni nr 6 A-dur

ca 55 min

Majestoso Adagio: Sehr feierlich Scherzo: Nicht schnell Finale: Bewegt, doch nicht zu schnell

Torsdag Stor, Torsdag Mellan


Bramwell Tovey dirigent ”Famed for his amusing, erudite, and delightfully irreverent remarks from the stage, he’s, as one critic put it, ’… the witty bloke everybody wants to sit next to at the pub.’” Eugenia Zukerman, MusicalAmerica.com Bramwell Tovey – som i kväll leder Helsingborgs Symfoniorkester för femte gången – är sedan år 2000 chefsdirigent för Vancouver Symphony Orchestra och han har tidigare varit chefsdirigent för såväl Winnipeg Symphony Orchestra som Luxemburgs filharmoniker. På vår sida av Atlanten har han bland annat gästat London Philharmonic Orchestra, London Symphony Orchestra, Bournemouth Symphony Orchestra och Frankfurts radioorkester. För några år sedan

debuterade han dessutom i Australien då han tillsammans med violinisten Christian Tetzlaff gästade Melbourne Symphony Orchestra. Under förra säsongen gästade Tovey bland annat New York Philharmonic, Los Angeles Philharmonic, Cleveland och Philadelphia Orchestra, och symfoniorkestrarna i Chicago, Boston, Sydney, Melbourne och Montreal. Bramwell Tovey är även verksam som pianist och tonsättare med beställningsverk för New York Philharmonic, Los Angeles Philharmonic och Toronto Symphony Orchestra på sin meritlista. Här i Helsingborg fick vi våren 2013 höra honom som pianosolist i det egna stycket Pictures in the Smoke för piano och brassinstrument.

Torleif Thedéen cello Torleif Thedéen kan utan överdrift sägas vara en av de verkliga trotjänarna bland Helsingborgs Symfoniorkesters gästsolister. Under det senaste kvartsseklet har han tillsammans med orkestern framfört flera av cellorepertoarens hörnstenar, från Haydns Cdurkonsert till 1900-talsklassiker som Brittens Cellosymfoni och Prokofjevs Sinfonia Concertante. Sedan Thedéen år 1985 vann tre av musikvärldens mest prestigefulla cellotävlingar har han turnerat över hela världen och gästat bland annat Royal Philharmonic Orchestra, City of Birmingham Symphony Orchestra, Tjeckiska filharmonin, Halléorkestern, Oslofilharmonin, Göteborgs Symfoniker, Kungliga Filharmonikerna och Sveriges Radios Symfoniorkester. Han har samarbetat med dirigenter som Esa-Pekka Salonen, Paavo Berglund, Neeme Järvi,

Gennadij Rozhdestvenskij, Franz WelserMöst, Sakari Oramo, Osmo Vänskä, Andrew Litton och Leif Segerstam. Under de senaste säsongerna har Thedéen gästat Tokyo Metropolitan Orchestra och London Philharmonic Orchestra (med vilka han framförde Elgars Cellokonsert i Royal Festival Hall under ledning av Mario Venzago). Tillsammans med Julian Rachlin och Itamar Golan var Thedéen också solist i Beethovens trippelkonsert i Musikverein med Wiener Symphoniker. Om bara några dagar mottar Torleif Thedéen Kungliga Musikaliska Akademiens Interpretpris 2016 som han tilldelats ”för decennier av musicerande kännetecknat av värme, briljans och kvalitet in i minsta detalj."


Jocelyn Morlock (f. 1969) Oiseaux bleus et savages (2003) Den kanadensiska tonsättaren Jocelyn Morlock är sedan hösten 2014 Composer in Residence hos Vancouver Symphony Orchestra. Hon fick internationell uppmärksamhet för första gången vid ISCM:s (International Society for Contemporary Music) världsmusikdagar 1999 då hennes kammarmusikverk Bird in the Tangled Sky framfördes. Sedan dess har hennes musik vunnit en rad priser och utmärkelser. Orkesterverket Oiseaux bleus et savages beställdes av CBC (Canadian Broadcasting Company) och uruppfördes av Vancouver Symphony Orchestra den 4 juni 2003. Verket

inledde även innevarande säsong i Vancouver och nu har alltså orkesterns chefsdirigent Bramwell Tovey tagit det med sig hit till Helsingborg. Det cirka tio minuter långa stycket är som titeln (”Blå och vilda fåglar”) antyder inspirerat av fåglar och det inleds mycket riktigt med fågelsång; först hörs en piccolaflöjt och snart även de två flöjterna. Efter denna korta inledning följer en mjukt svängig huvudsats med klart minimalistiska drag, i en klangvärld som vid något tillfälle – åtminstone hos undertecknad – för tanken till Coplands Appalachian Spring.

Dmitrij Sjostakovitj (1906–75) Cellokonsert nr 2 opus 126 Dmitrij Sjostakovitj och Mstislav Rostropovich möttes första gången på Moskvakonservatoriet i början av 1940-talet. Den då tonårige cellisten gick i Sjostakovitjs kompositionsklass – ja, Rostropovich lär faktiskt ha varit en ganska lovande tonsättare i sin ungdom. En lång och varm vänskap formades och Rostropovitch pratade senare i livet ofta i intervjuer med vördnad och beundran om den äldre vännens humanism och Sjostakovitj i sin tur tillägnade den store cellisten sina båda cellokonserter. Den första, betydligt mer välkända och oftare spelade konserten uruppfördes 1959 i Leningrad. Sex år senare, i början av år 1966, komponerade Sjostakovitj så denna den andra under en vistelse på Krimhalvön. Kompositionsprocessen vållade honom osedvanlig möda. Den första satsen var ursprungligen tänkt som inledningen på en symfoni, men omarbetades och kallades i ett brev för

”Symfoni nummer fjorton med en cellostämma”. Den sista satsen – erkände Sjostakovitj för Rostropovitj senare – höll inte måttet och fick bytas ut i sin helhet till den allegrettosats som avlutar konserten i dess slutgiltiga form. Den inledande largosatsen inleds med att solisten slår an den grubblande mörka stämning som präglar verkets båda yttersatser. Till synes mödosamt tar sig solostämman upp ur sitt mörkaste register. Den andra satsens scherzoliknande allegretto är på alla sätt urtypiskt för sin upphovsman: uppsluppet – sardoniskt. Den sista satsen följer utan avbrott men övergången markeras av hornfanfarer ackompanjerade av virveltrumma, följt av en solokadens. Liksom den första satsen är den sista uppbyggd kring ett stort klimax efter vilket musiken långsamt falnar. På slutet hörs från slagverkssektionen den spöklika ”urverksmusik” som också kom


att få avsluta tonsättarens femtonde symfoni några år senare. Rostropovich uruppförde verket i Moskva på tonsättarens sextioårsdag den 25 september

1966. Orkestern leddes av Jevgenij Svetlanov och för den som är intresserad finns faktiskt en filmupptagning från just den konserten att se på Youtube (Sök exempelvis på ”Shostakovich cello concerto 2”).

Anton Bruckner (1824–96) Symfoni nr 6 A-dur Det tog lång tid innan publik och inte minst kritiker accepterade Anton Bruckners symfoniska stil. Visserligen lyfte Richard Wagner fram Bruckner som tidens störste symfoniker framför Brahms, men den ledande kritikern i Wien, Eduard Hanslick, tog helt avstånd från Bruckners symfonier. När Bruckners tredje symfoni spelades första gången 1877 i Wien blev det en fullständig katastrof. Publiken flydde och till och med musiker i orkestern lämnade konsertlokalen. Den 17-årige Gustav Mahler var en av de få åhörare som uppskattade symfonin. Runt 1880 svängde dock sympatierna och inom några år kunde Bruckner få sin fjärde och sjunde symfoni framförda. 1886 blev han riddare av Franz Joseforden och erhöll ett kejserligt stipendium. Efter pensioneringen från statliga musikkonservatoriet fick han ett årligt statligt underhåll och kunde flytta in på slottet Belvedere, där han bodde fram till slutet av sitt liv. Bruckners sjätte symfoni i A-dur komponerades åren 1879–81. Det enda framförandet som han själv fick tillfälle att höra var när Wiener Philharmoniker framförde andra och tredje satsen år 1883. Det första kompletta framförandet skedde 1899. Dirigent var då Gustav Mahler, som hade gjort åtskilliga ändringar i partituret. Först 1901 fick publiken

höra Bruckners partitur i originalversion. Sedan dess hör symfonin till stamrepertoaren. Alla Bruckners symfonier har fyra satser och en likartad storform. De tidiga symfonierna fram till den sjunde utnyttjar en ganska moderat orkesterbesättning med endast dubbla träblås. Den första satsen i sjätte symfonin med beteckningen Majestoso (Bruckners stavning!) inleder med ett upprepat rytmiskt mönster på en hög violinton och under detta presenteras det viktigaste temat i basen. Den långsamma satsen med beteckningen Sehr feierlich, mycket högtidligt, pendlar mellan två skilda stämningar: Sorgesången i inledningens stråkcantilena med klagande oboeinsatser och andratemats skönt kontrasterande stråksats fylld av värme och ömhet. Den tredje satsen, ett scherzo, är som en österrikisk variant av Mendelssohns En midsommarnattsdröm i sitt raffinerade och lekfulla spel med klanger. Finalen summerar hela symfonin och leder efter flera stora stegringar fram till den slutliga triumfen. Artistpresentationer: Mats Persson Verkkommentarer: Mats Persson (Morlock, Sjostakovitj) Per Nyrén (Bruckner)

Är du nyfiken på vad den lilla pappersrullen som delas ut till våra dirigenter och solister innehåller? HSO har valt att visa sin uppskattning genom att i våra gästers namn adoptera 1000 hektar regnskog under ett års tid – istället för att dela ut blommor.


Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.