Söndag 11 december 2016 kl 18.00 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Rumon Gamba Solist: Isabelle van Keulen, violin Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren
Carl Maria von Weber Friskytten, ouvertyr
ca 10 min
Robert Schumann Violinkonsert d-moll
ca 25 min
In kräftigen, nicht zu schnellem Tempo Langsam – Lebhaft, doch nicht schnell
PAUS Ludwig van Beethoven Symfoni nr 6 F-dur ”Pastoralsymfonin”
ca 45 min
Glada känslors uppvaknande vid ankomsten till landet (Allegro ma non troppo) Scen vid bäcken (Andante molto moto) Lantfolkets muntra samvaro (Allegro) – Åskväder. Storm (Allegro) – Herdesång. Glada och tacksamma känslor efter stormen (Allegretto)
Söndag Stor, Söndag Mini
Rumon Gamba dirigent Engelsmannen Rumon Gamba ersätter denna vecka Joana Mallwitz som sjukanmälde sig i förra veckan. Gamba har sedan 2006 varit en regelbunden gäst hos Helsingborgs Symfoniorkester och ledde senast orkestern i bland annat Elgars Enigmavariationer i november i fjol. Han har tidigare varit chefsdirigent för Iceland Symphony Orchestra (2002–10), Norrlandsoperan (2009–15) och Aalborg Symfoniorkester (2011–15). Bland de orkestrar Rumon Gamba har gästat återfinns bland annat New York Philharmonic Orchestra, Münchenfilharmonikerna, Nord-
tyska radions symfoniorkester i Hamburg och Göteborgs Symfoniker. Under den senaste tiden har han bland annat gästat Orquesta Sinfónica de Galicia i spanska La Coruña, Radioorkestern i Köln, BBC Symphony Orchestra, Copenhagen Phil och Residentie Orkest i Haag. Rumon Gamba har även lett flera uppmärksammade uruppföranden, bland annat Nico Muhlys opera Two Boys på English National Opera och världspremiären av Per Nørgårds sagokantat The Will-o'-theWisps go to Town, vilken beställdes av City of Birmingham Symphony Orchestra till H.C. Andersens 200-årsdag.
Isabelle van Keulen violin Ikväll hälsar vi den nederländska violinisten Isabelle van Keulen välkommen tillbaka till Helsingborg. Det har faktiskt gått ett helt dussin år sedan hon senast framträdde med Helsingborgs Symfoniorkester. Kvällens solist slog igenom när hon som tonåring vann finalen i Eurovisionens tävling Young Musicians 1984. Sedan dess har Isabelle van Keulen haft en karriär som kanske framförallt präglas av en imponerande mångsidighet. Hon har ett mer än tjugoårigt samarbete med pianisten Ronald Brautigam, hon har grundat en egen festival (Delft Chamber Music Festival, som hon var konstnärlig ledare för åren 1997–2006) och hon spelar både violin och viola, ofta på samma konsert. Dessutom gör hon förstås solistframträdanden världen över med orkestrar som Berliner Philharmoniker, NHK
Symphony Orchestra i Tokyo och Concertgebouworkestern i Amsterdam. Även van Keulens repertoar vittnar om mångsidighet. Utöver den mer traditionella repertoaren från 17- och 1800-talen har hon framfört en rad verk från de två senaste århundradena, av exempelvis John Adams, Henri Dutilleux och Oliver Knussen. Hon har också fått flera konserter skrivna direkt för sig, av bland andra Erkki-Sven Tüür och Theo Loevendie. Dessutom framför hon gärna mindre kända verk av exempelvis Ernst Krenek, Allan Pettersson och Ferrucio Busoni. Sedan hösten 2012 är Isabelle van Keulen också verksam som professor i violin, viola och kammarmusik vid Universitetet i Luzern.
Är du nyfiken på vad den lilla pappersrullen som delas ut till våra dirigenter och solister innehåller? HSO har valt att visa sin uppskattning genom att i våra gästers namn adoptera 1000 hektar regnskog under ett års tid – istället för att dela ut blommor.
Carl Maria von Weber (1786–1826) Ouvertyr till Friskytten Lyssna noga på musiken ett par minuter in i Ouvertyren, där valthornens skogsidyll bryts av en antydan av Samuels (djävulen) tema, för här menar musikforskningen att en ny epok startar: Den tyska romantiska operan. Friskytten anses som helhet vara den tyska romantiska operans genombrott och efter den dundrande succén vid urpremiären i Berlin 1820 har den intagit ställningen som Tysklands nationalopera. Ouvertyren är, bortsett från en melodi, ett så kallat potpurri på olika teman ur operan.
Carl Maria von Weber skrev ett flertal operor, men Friskytten är den stora succén. Han föddes i Eutin 1786, son till en officer, kapellmästare och kringresande teaterföreståndare. Pappan var dessutom farbror till Mozarts hustru Constanze. Carl Maria fick sporadisk skolutbildning men desto mer erfarenheter från scen och musik. Han dog av tbc i London, blott 39 år gammal. Han begravdes också i London, men genom Richard Wagners försorg återfördes hans stoft 20 år senare till Tyskland.
Robert Schumann (1810–56) Violinkonsert d-moll Violinkonserten i d-moll är ett av Schumanns sista betydelsefulla verk. Men det förblev okänt för alla, bortsett från en mycket liten krets, i mer än 80 år. Och konsertens öde är förvisso annorlunda. Schumann skrev konserten i Düsseldorf på tre veckor, mellan 11 september och 3 oktober 1853, till vännen Joseph Joachim, en av dåtidens främsta violinister. Tillsammans med sin orkester i Hannover spelade Joachim för Schumann igenom konserten i oktober 1853. Sedan hamnade den i byrålådan hos Joachim. Schumann utvecklade nu snabbt sin psykiska sjukdom och i februari 1854 försökte han ta sitt liv. Och sedan Schumann berättat att andra satsens tema kom till honom via Mendelssohns och Schuberts andar, började Joachim tvivla på om violinkonserten var en frisk mans verk. Så han lade helt enkelt embargo på den och när han dog 1907 donerade han partituret till det preussiska arkivet i Berlin och bestämde att verket inte fick framföras förrän 100 år efter Schumanns död, det vill säga 1956.
Men 1937 fick violinisten Yehudi Menuhin sig tillsänt ett partitur av verket och offentliggjorde att han skulle uruppföra det den 3 oktober 1937 i San Francisco. Då dök en släkting till Joseph Joachim upp, violinisten Jelly d'Arányi, och hävdade att hon hade första tjing på konserten. För det hade Schumann och Joachim lovat henne under en seans. Följden av bråket blev att Joseph Goebbels fick ögonen på det hela och proklamerade att konserten var tysk egendom och därför skulle uruppföras i Tyskland. Och så blev det. Den 27 november 1937 framfördes äntligen Schumanns enda violinkonsert för första gången med Georg Kulenkampff som solist tillsammans med Berliner Filharmoniker under ledning av Karl Böhm. Konserten har sedan dess sakta vunnit acceptans i violinkonsertvärlden. Och anses i dag vara ett av Schumanns viktigare verk. Den har de klassiska tre satserna – snabb, långsam, snabb – men har ett mera symfoniskt upplägg än tidigare violinkonserter. Den är nära besläktad med Schumanns
tredje symfoni, ”Den rhenska” från 1850. Första satsen är kraftfull och det symfoniska upplägget gör att det saknas kadens. Den andra satsen har karaktären av ett lyriskt
intermezzo som går direkt över i tredje satsen som är ett danslikt sonatrondo med starka influenser av polonäsens rytmer. Satsen går i D-dur.
Ludwig van Beethoven (1770–1827): Symfoni nr 6 F-dur opus 68 ”Pastoralsymfonin” Efter en rad motgångar under 1800-talets första år – den tyngsta naturligtvis att gradvis förlora sin hörsel – tycks Ludwig van Beethoven från sommaren 1806 till slutet av 1808 formligen ha begravt sig själv i arbete. Hans produktivitet är under denna period enastående, och det är inte vilka verk som helst som flödar från hans penna. De tre så kallade Razumovskykvartetterna, fjärde symfonin, violinkonserten, fjärde pianokonserten och två pianotrios (op 70), är bara några av alla mästerverk från dessa år. Under den här perioden växte även två helt väsensskilda symfonier fram i mästarens sinne. Den dramatiska ”Ödessymfonin” skrevs huvudsakligen under sommaren 1807 och den milda och naturlyriska ”Pastoralsymfonin” färdigställdes 1808. Men de första skisserna till de båda verken har daterats till 1804 respektive 1802. Trots denna oerhörda produktivitet, och trots att Beethoven egentligen inte hade några problem med att få betalt för sin musik, sökte han förbättra sin ekonomiska stabilitet med en fast inkomst. Han försökte förgäves få de kejserliga teatrarna att kontraktera honom för en ny opera årligen, men även få tillåtelse att årligen hålla en konsert på någon av teatrarna, där han själv fick behålla intäkterna. Den 22 december 1808 ställdes så Theater an der Wien till Beethovens förfogande. Programläggningen vittnar om höga ambitioner, möjligen även om en smula brist på omdöme. Det blev ett fyra timmar långt program, som förutom symfonierna nr 5 och 6 bl.a. innehöll
en pianokonsert (nr 4 i G-dur), delar av Cdurmässan (op 86) och körfantasin (opus 80). Mestadels ny musik, för såväl musiker som åhörare. Man hade alldeles för kort repetitionstid och konsertlokalen var dåligt uppvärmd. Inte så konstigt att konserten fick ett ganska blandat mottagande. Vad det ekonomiska resultatet blev för Beethoven är tyvärr inte känt för eftervärlden. I den sjätte symfonins idylliska första sats – vilken sägs innehålla blott ett enda mollackord (i slutet av genomföringsdelen) – skiner solen över ett somrigt landskap. Scen vid bäcken, sats två, för tankarna till ett porlande vattendrag redan i de första takternas inledande stråkackompanjemang. I satsens avslutande coda, imiterar träblåsarna fågelsång. Den fågelintresserade åhöraren har förmodligen inga svårigheter med att artbestämma flöjtens näktergal, oboens ”vaktelslag” och de två klarinetternas ropande gök. Scherzosatsens lantliga festligheter får ett abrupt slut. Några första regndroppar faller över andraviolinerna, och snart bryter musikhistoriens mest kända oväder ut. När stormen så småningom bedarrar, kan man nästan för sitt inre öga ana en regnbåge innan finalsatsens början markeras av en herdes hornsignal. Artistpresentationer: Mats Persson Verkkommentarer: Tommie Ling: (Weber, Schumann) Mats Persson: (Beethoven)