Torsdag 26 januari 2017 kl 19.00 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Gérard Korsten Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Gordan Trajković
Béla Bartók Musik för stränginstrument, slagverk och celesta
ca 30 min
Andante tranquillo Allegro Adagio Allegro molto
PAUS Nikolaj Rimskij-Korsakov Scheherazade Largo e maestoso – Allegro non troppo Lento – Andantino – Allegro molto Andantino quasi allegretto Allegro molto
Torsdag Stor, Torsdag Mellan
ca 45 min
Gérard Korsten dirigent Gérard Korsten är född i Pretoria men är idag bosatt i Zürich och Arezzo (Toscana). Han började sin musikerkarriär som violinist och fick sin utbildning hos Ivan Galamian och Sándor Végh. Därefter blev han konsertmästare i Camerata Salzburg och hade under ett decennium (1987–96) samma position i Chamber Orchestra of Europe, varefter han valde att inrikta sig på dirigentyrket. Tidigare har Gérard Korsten varit chefsdirigent för Teatro Lirico di Cagliari, Uppsala Kammarorkester, The South African State Theatre i Pretoria, Symphonieorchester Vorarlberg i Bregenz och konstnärlig ledare för The London Mozart Players. Han har bland annat gästat Scottish Chamber Orchestra, Deutsche Kammerphilharmonie Bremen, Sveriges Radios Symfoniorkester
och Melbourne Symphony Orchestra. Dessutom har han dirigerat vid en lång rad ansedda operahus såsom Teatro alla Scala i Milano, Glyndebourne Festival Opera och Kungliga Operan i Stockholm. Tillsammans med Chamber Orchestra of Europe har Gérard Korsten spelat in Tjajkovskijs stråkserenad och Souvenir de Florence för Deutsche Grammophon. Gérard Korsten gästar ikväll Helsingborgs Symfoniorkester för femte gången. Första gången var i februari 1997 och den senaste i september 2014, då bland annat Schumanns tredje symfoni och Mozarts konsert för flöjt, harpa och orkester stod på programmet.
Béla Bartók (1881–1945) Musik för stränginstrument, slagverk och celesta Béla Bartók är naturligtvis den främste bland ungerska kompositörer genom tiderna och dessutom utan tvekan en av den förra seklets alla största tonsättare. Han skrev musik i alla den västerländska konstmusikens genrer, operor, solokonserter, körverk, kammar- och orkestermusik. Han gjorde sig också känd för sitt omfattande arbete med att samla och uppteckna folkmusik, huvudsakligen ungersk men även slovakisk, rumänsk, bulgarisk och algerisk. Folkmusiken fascinerade honom och satte en stark prägel på det mesta av hans egen musik. Musik för stränginstrument, slagverk och celesta beställdes för firandet av Basler Kammerorchesters tioårsjubileum år 1936 av orkesterns ledare Paul Sacher (en välbeställd
herre som genom åren beställde musik från en lång rad av 1900-talets storheter – exempelvis Stravinskij, Martinů, Honegger, Hindemith och Richard Strauss). Verket är komponerat för två stråkorkestrar som på podiet är placerade på var sin sida av och omringar övriga instrument: piano, harpa, celesta, pukor och slagverk. Den inledande satsen är en långsam fuga med ständigt skiftande taktart. Fugans tema presenteras först av de båda violasektionerna och rör sig i fyra oregelbundna frasbågar utifrån tonen A och upp en kvint till E och tillbaka. Varje ny temainsats i fugan startar hela tiden på en ny ton i två samtidiga kvintsekvenser: uppåt (A)-E-H-Fiss-Giss och nedåt (A)-D-G-C-F-B. Vid satsens kulmen
möts de på tonen Ess, som upprepas av samtliga fioler och altfioler. Denna höjdpunkt understryks också av satsens enda bastrumslag. Därefter återvänder Bartók till det ursprungliga A:et med en inverterad (upp-ochnervänd) version av fugatemat. Han komprimerar också återtåget genom kvintcirkeln till ungefär hälften av den första delens längd. I slutet av satsen hörs två av violingrupperna i en motgående skalrörelse från A till Ess och tillbaka – själva essensen av hela fugasatsen.
Den tredje satsen, Adagio, är ett fint exempel på Bartóks så kallade ”nattmusik”, en stämningsfull blandning av magiska, nattliga ljud. Naturnära och ljudhärmande, men man tycker sig också ana hur Bartók vill visa på det nära släktskapet mellan naturen och matematiken. Tonerna i den inledande xylofonfrasen är grupperade enligt inledningen av Fibonaccis talserie (den där varje nytt tal utgör summan av de båda föregående): 1-1-2-3-58, som sedan spegelvänds 5-3-2-1-1.
Som kontrast till den svävande karaktären som den första satsens växlande taktarter ger, följer ett rytmiskt stringent Allegro. Friskt, djärvt och stundtals aggressivt, en effektfull kontrast till den första satsens mörker och mystik. I satsens öppning ställs de båda stråkorkestrarna mot varandra och pianot och harpan gör sina första entréer.
Finalsatsen är en livligt rustik folkdans, som efterhand utvecklas till musik som skulle kunna ackompanjera vilken skräckfilm som helst innan stråkarna på högra sidan av podiet intonerar en variant av den första satsens fugatema. Ett kort cellosolo leder oss tillbaka till satsens inledande folkdans, som också avslutar verket.
Nikolaj Rimskij-Korsakov (1844–1908) Scheherazade Nikolaj Rimskij-Korsakov föddes i den lilla staden Tikhvin 20 mil öster om S:t Petersburg. De flesta av hans manliga släktingar var av tradition militärer, oftast marinofficerare, så även Nikolajs 22 år äldre bror Voin vars upptäcktsresor inspirerade den unge Nikolaj så till den grad att han senare sade sig ha utvecklat en stark kärlek till havet trots att han ännu aldrig fått se det. Från sex års ålder fick han pianoundervisning och brodern lät honom hållas med pianolektionerna eftersom han tänkte att det skulle hjälpa honom att utveckla sina sociala färdigheter. Som tolvåring påbörjade han sin militära utbildning och under ungdomsåren och senare också under en stor del av sitt vuxna liv kombinerade Rimskij-Korsakov musiken med tjänstgöring i den ryska flottan. I femtonårsåldern började han även att studera komposition för sin pianolärare Feodor A. Kanille, som ett par år
senare introducerade honom för den några år äldre Milij Balakirev vilken blev något av en mentor. Tillsammans med César Cui, Modest Mussorgskij och Alexander Borodin kom de senare att kallas De mäktiga fem. Vid 27 års ålder hade Rimskij-Korsakov redan rykte om sig som en mästerlig instrumentatör och utnämndes till professor i ”praktisk komposition och instrumentation” vid konservatoriet i S:t Petersburg. Hans rykte byggde dock på ett par tidiga verk som komponerats i stort sett på ren intuition, hans teoretiska kunskaper var egentligen ganska bristfälliga. Av Peter Tjajkovskij fick han det (självklara) rådet att förkovra sig. Så under den första tiden som professor höll sig Rimskij-Korsakov minst ett steg före sina elever genom att ägna sin lediga tid åt flitiga självstudier. Han komponerade under en treårsperiod inte alls,
utan ägnade sig åt övningar i kontrapunkt, fugor och koraler. Senare skrev han att detta var så lärorikt att han snart blev konservatoriets allra bäste elev. Han blev naturligtvis också med tiden en utmärkt lärare. Sommaren 1888 komponerade RimskijKorsakov det som kommit att bli hans kanske allra mest populära och verk (möjligtvis med undantag av ett litet mellanspel ur en av hans operor som ofta briljeras med i de mest skiftande arrangemang – Humlans flykt), den symfoniska sviten Scheherazade. Som ramberättelse för sin symfoniska berättelse valde tonsättaren sagosamlingen Tusen och en natt, ett val som låg väl i tiden då det i 1800-talets Ryssland fanns en stark fascination för orientens mystik. Historien känner väl de flesta till: Efter att ha blivit bedragen av en av sina hustrur bestämmer sig den mäktige Sultanen för att alla kvinnor är lömska och svekfulla. Därför ska han ta sig en ny hustru varje dag och låta avrätta henne i gryningen efter bröllopsnatten. Scheherazade blir den sista i raden, för hon överlistar honom genom att berätta så gripande sagor för honom, att han varje morgon skickar iväg bödeln med oförrättat värv eftersom han måste höra fortsättningen på sagan nästa kväll. Omedelbart i verkets inledning möter vi dramats två huvudpersoner. Först den dominante och allvarsamme sultanen, vars tema bygger på en fallande tonserie och presenteras av stråkar i lågt register, lågt brass, klarinetter och fagotter. Efter en serie träblåsackord får vi höra Scheherazade; en soloviolin som till synes utan minsta
ansträngning slingrar sig genom hela instrumentets register, sagoberätterskan trollbinder sin åhörare. Rimskij-Korsakov ställde sig något tveksam till att alltför utförligt redogöra för de sagor som sedan förtäljs, men till en av de första partiturutgåvorna lät han sig övertalas att sätta titlar på de fyra satserna, titlar som ströks i senare versioner. Den första satsen kallades ”Havet och Sinbads skepp” och det råder inget som helst tvivel om att vi befinner oss på havet. Här får ynglingen Nikolajs kärlek till havet utlopp i praktfullt rullande orkestrala dyningar. Sats två bar titeln ”Kalendarprinsen” och här bjuds efter Scheherazades inledande kadens på riktigt exotiska tongångar i solistiska träblåsinsatser. Den ömsinta inledningen på sats tre är en bra ledtråd till dess titel: ”Den unga prinsen och prinsessan”. Finalsatsen tycks inledas med ett meningsutbyte mellan Sultanen och Scheherazade innan den avslutande berättelsen tar vid. ”Festival i Bagdad. Havet. Skeppsbrott.” kallades satsen och det är en dramatisk och fartfylld resa där tonsättaren skickligt binder ihop verket till en helhet genom att återanvända tematiskt material från tidigare satser. När stormen bedarrat hör vi Scheherazades avslutande ord och Sultanen som fullt hörbart resignerat och gett upp alla tankar på att avrätta henne, när hans tema hörs för sista gången i pianissimo från celli och kontrabasar. Artistpresentationer och verkkommentarer: Mats Persson
Är du nyfiken på vad den lilla pappersrullen som delas ut till våra dirigenter och solister innehåller? HSO har valt att visa sin uppskattning genom att i våra gästers namn adoptera 1000 hektar regnskog under ett års tid – istället för att dela ut blommor.