Amanda Maier-Röntgen Från Wikipedia
Amanda Röntgen-Maier, född den 19 februari 1853 i Landskrona, död den 15 juli 1894 i Amsterdam i Nederländerna, var en svensk violinist och kompositör. Hon var Sveriges första kvinnliga utexaminerade musikdirektör. Född i ett musikaliskt hem i Landskrona upptäcktes Amanda M:s musikbegåvning tidigt. Den första undervisningen på violin och piano gavs av fadern, en god amatörmusiker. Vid 16-års ålder åkte Amanda till Stockholm, där hon med stor framgång började studera vid Kungl. Musikhögskolan. Förutom huvudinstrumentet violin, studerades även orgel, piano, cello, kompositions- och harmonilära. Tre år senare utexamninerades Amanda Maier som den första svenska kvinna med titeln musikdirektör. Amanda gav konserter som violinist i både Sverige som utomlands. Studierna fortsatte i komposition för Reinecke och Richter vid konservatoriet i Lepzig och violin för Engelbert Röntgen, konsertmästare vid Gewandthausorchester i samma stad. Under denna tid komponerade hon en violinsonat, en pianotrio och en violinkonsert för orkester. Violinkonserten uruppfördes 1875 med Amanda som solist och fick god kritik. (Har skrivits om av Sveriges Orkesterförbund) I Lepzig träffade hon den tysk/nederländske pianisten och tonsättaren Julius Röntgen, hennes lärares son. De förlovade sig 1876 och flyttade till Sverige. Efter faderns död flyttade paret tillbaka till Leipzig där Amanda fick tjänst som organist. 1880 gifte paret sig i Landskrona och flyttade till Amsterdam. I samband med giftermålet upphörde Amandas offentliga
framträdanden men paret var lyckliga och ordnade med musikaliska salonger och musicerande med gräddan av Europas musikliv som Rubenstein, Jochim och Brahms. 1887 insjuknade Amanda i tuberkulos och dig i sitt hem 1894. Under denna period vistades paret dock i Nizza och Davos. Den sista kompositionen blev en klaverkvartett på resa till Norge 1891.
Elfrida Andrée
Elfrida Andrée, född den 19 februari 1841 i Visby, död den 11 januari 1929 i Göteborg, var en svensk tonsättare, dirigent, Sveriges första kvinnliga domkyrkoorganist och första kvinnliga telegrafist. Hon var syster till Fredrika Stenhammar.
Biografi [redigera] Andrée var en medveten kvinnlig pionjär som professionell musiker och tonsättare. Hon avlade organistexamen som privatist i Stockholm 1857 och drev på en lagändring så att kvinnor kunde få bli organister. Kort därefter vidtog nästa kamp: 1860 ansökte hon om att få bli telegrafist; även detta yrke var stängt för kvinnor. Efter fem års politisk kamp ändrades lagstiftningen och 1865 fick Andrée som första kvinna tillstånd att söka telegrafisttjänst. Under åren 1861–1867 var hon anställd som organist i Finska församlingen och i Franska Reformerta kyrkan i Stockholm och 1867 fick hon tjänsten som domkyrkoorganist i Göteborgs domkyrka, vilken hon innehade till sin död. (Hon var dock tjänstledig av hälsoskäl från 1921.) Hon studerade komposition privat för den danske tonsättaren Niels W Gade och svenske Ludvig Norman, men som kvinna fick hon inte studera vid något musikkonservatorium.
Som tonsättare hade Andrée vissa framgångar, men fick utstå att upprepade gånger bli förbigången på grund av sitt kön. Många av hennes verk framfördes aldrig eller bara någon enda gång under hennes livstid. Kammarmusikverken – bland annat två pianotrior och en pianokvintett – anses vara det mest helgjutna i hennes produktion. Hon skrev också två symfonier för orkester och två orgelsymfonier, samt mässor, kantater, orgel- och pianomusik med mera. Andrées största verk till omfånget var operan Fritiofs saga med libretto av Selma Lagerlöf. Operan har aldrig blivit uppsatt, men ur musiken sammanställde tonsättaren en svit för orkester med namnet Fritiof-svit. Andra symfonin, Fritiof-sviten, orgelsymfonierna och övriga orgelverk samt några kammarmusikverk har spelats in på skivor. I Göteborg arrangerade Elfrida Andrée ungefär 800 ”folkkonserter” där hon själv dirigerade och orgelkonserter. Hon höll musiklektioner och ledde körverksamhet.
Valborg Aulin
Valborg Aulin, född 9 januari 1860 i Gävle, död 13 mars 1928 i Örebro, var en svensk tonsättare, pianist och musiklärare. Aulin studerade vid Stockholms musikkonservatorium 1877–1882, där hon hade Ludvig Norman, Albert Rubenson, Sven August Lagergren och Hermann Behrens som kompositionslärare, samt Hilda Thegerström som lärare i piano. Efter studierna bedrev hon undervisning i piano och musiklära i Stockholm, så småningom även i Örebro. Hon uppträdde som pianist i kammarmusikverk med sin bror Tor Aulin i Aulin-kvartetten och i andra sammanhang. Hon fick med hjälp av Norman Jenny Linds resestipendium, med vilket hon inledde studier i Köpenhamn, Berlin och Paris mellan 1885 och 1887. Lärare under dessa år var bland andra Niels W Gade, Benjamin Godard och Jules Massenet. I Paris komponerade hon Tableaux Parisiens, en svit för orkester, och Procul este, en ballad för vokalsolist, blandad kör och stråkorkester.
Kompositionsarbetet rönte en del framgångar, bland annat belönades hon 1895 i Köpenhamn för sina 3 damkörer ("Tre körer för fruntimmersröster"). Aulin framträdde med egna kompositionsaftnar 1896 och 1901, där enbart hennes egna verk spelades. Efter Ludvig Normans död 1885 försvann Aulins största stöd. Efter ett antal år med både framgångar och motgångar flyttade hon plötsligt 1903 till Örebro, fortsatte där som pedagog och konsertarrangör under återstoden av sitt liv och drog sig därmed tillbaka från det offentliga stockholmska musiklivet. Kompositionsarbetet upphörde under denna tid. Aulin komponerade många verk i kammarmusikformat; 2 stråkkvartetter, stycken för piano och sånger, dessutom orgelverk, likt kollegan Elfrida Andrée. Verket Pie Jesu Domine (Missa solemnis för blandad kör och orkester op 13) komponerades till Ludvig Normans minne. Däremot försökte hon sig inte på operagenren, som Andrée och Helena Munktell. Stilmässigt lägger hon sig i den nordiska fåran, med ett lyriskt temperament.