Torsdag 28 april 2011 kl 19.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Stefan Solyom Solist: Chloë Hanslip, violin Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren
Alban Berg Violinkonsert ”Till minnet av en ängel”
ca 30 min
Andante – Allegretto Allegro – Adagio
PAUS Ludwig van Beethoven Symfoni nr 4 B-dur
ca 35 min
Adagio – Allegro vivace Adagio Allegro molto e vivace Allegro ma non troppo
Stora torsdag, Klassisk torsdag
Stefan Solyom dirigent Stefan Solyom debuterade endast 20 år gammal vid Kungliga Operan i Stockholm, då han år 1999 dirigerade Ingvar Lidholms Ett drömspel. Året därpå vann han i Helsingfors den internationella Sibeliustävlingen för dirigenter. Han är utbildad vid Musikhögskolan i Stockholm – där han studerade valthorn och dirigering – och vid Sibeliusakademin i Helsingfors, där han studerade dirigering för Leif Segerstam och Jorma Panula. Sedan 2009 är Stefan Solyom chefdirigent för anrika Deutsches Nationaltheater & Staatskapelle Weimar. Bland hans företrädare på posten hittar man Johann Sebastian Bach, Johann Nepomuk Hummel och Franz Liszt. Åren 2006-09 var han Associate Guest
Conductor för BBC Scottish Symphony Orchestra och idag är han Förste gästdirigent för Norrköpings Symfoniorkester. Som gästdirigent återkommer Stefan Solyom regelbundet till bland andra Kungliga filharmonikerna i Stockholm, Göteborgs Symfoniker, Lahtis Symfoniorkester, radioorkestrarna i Hamburg, Leipzig och Stuttgart samt Deutsche Kammerphilharmonie Bremen. På Kungliga Operan i Stockholm har han sedan debuten för tolv år sedan dirigerat en lång rad uppsättningar. På Frankfurtoperan har han bland annat gjort Gounods Romeo och Julia och Puccinis Tosca, den senare operan ledde han även vid sin debut på Opéra National de Paris år 2009.
Chloë Hanslip violin Brittiska Chloë Hanslip har – trots att hon ännu inte hunnit fylla 24 – under det senaste decenniet hunnit skaffa sig en imponerande meritlista. I oktober 2001 framträdde hon i Royal Albert Hall med Philharmonia Orchestra, och några månader senare var hon solist i Mendelssohns Violinkonsert med London Symphony Orchestra. I samma veva blev hon även den yngsta artisten som någonsin kontrakterats av skivbolaget Warner Classics UK. Hon har bland mycket annat framträtt med Royal Philharmonic Orchestra, BBC Philharmonic, Academy of St. Martin-in-theFields, Seattle Symphony Orchestra, Malaysian Philharmonic Orchestra och Tokyo Symphony Orchestra. Bland de dirigenter hon samarbetat med finner man Mariss Jansons, Sir Andrew Davis, Leonard Slatkin,
Richard Hickox och Gianandrea Noseda. Chloë Hanslip är född i Guildford, Surrey, och började spela violin som mycket ung. Efter en tid vid Yehudi Menuhin School började hon som åttaåring studera i Tyskland för den legendariske professor Zakhar Bron. Under hennes fortsatta studier har hon även undervisats av Shlomo Mintz, Ida Haendel, Salvatore Accardo, Ruggiero Ricci och Maxim Vengerov. Hon har medverkat i ett par TV-dokumentärer, bland annat i BBC:s Can You Make A Genius? från 2001. I Martha Fiennes spelfilm Onegin från 1999 (med Ralph Fiennes och Liv Tyler i huvudrollerna) syns Chloë Hanslip i rollen som violinistunderbarn. Hon spelar på en Guarneri del Gesù från 1737.
Alban Berg (1885-1935): Violinkonsert ”Till minnet av en ängel” Wienaren Alban Berg var som barn mer intresserad av litteratur än av musik, först i femtonårsåldern började han så smått att på egen hand studera musik och komponera. Några år senare, i oktober 1904, började han studera för Arnold Schönberg. Under Bergs studietid (fram till 1911) gick Schönberg mot sitt slutgiltiga brott med tonaliteten, vilket födde tolvtonstekniken1 och manifesterades i teoriboken Harmonielehre (1910) och kammarmusikverket Pierrot Lunaire (1912). En annan av Schönbergs studenter var Anton Webern, och tillsammans skulle de tre komma att utgöra kärnan i vad musikvetenskapen brukar kalla ”Andra Wienskolan”. Violinkonserten är jämte de båda banbrytande operorna Wozzeck och Lulu Alban Bergs kanske mest välkända verk. Konserten är hans sista fullbordade verk, och tillkom efter en beställning från violinisten Louis Krasner. Berg antog beställningen av ekonomisk nöd, eftersom hans musik stämplats som ”kulturell bolsjevism” av naziregimen och varken spelades i Tyskland eller Österrike. Han avbröt arbetet med att färdigställa Lulu (ett arbete som skulle förbli ofullbordat) för att skriva konserten under sommaren 1935. Efter att arbetet påbörjats fick Berg veta att Manon Gropius, Alma Mahlers och Walter Gropius 18-åriga dotter dött i polio. Denna tragiska händelse skulle komma att sätta sin prägel på verket, som fick undertiteln ”Till minnet av en ängel”.
Av de tre stora tolvtonskomponisterna var Alban Berg den minst ortodoxa, vilket inte minst märks i violinkonserten. Verket bygger på en stigande tolvtonsserie (G-B-D-Fiss-AC-E-Giss-H-Ciss-Ess-F) där tonerna 1-3, 35, 5-7 och 7-9 var för sig bildar moll- eller durtreklanger, och de sista fyra tonerna utgör en del av en heltonsskala. Detta skapar möjligheter att, precis som Berg gjort i tidigare verk, integrera tolvtonstekniken med tonal musik. Violinkonserten har två satser vilka i sin tur består av två delar. Bland de tonala element tonsättaren använder finner man en direkt citerad folkmelodi från södra Österrike, som först dyker upp i första satsens andra del och därefter återvänder kort före codan i slutet av konserten. Dessutom är de sista fyra tonerna i tolvtonsserien identiska med inledningen av koralen Es ist genug, vilken soloviolinen citerar i inledningen av den andra satsens andra del, varefter J.S. Bachs harmonisering hörs i klarinetterna. En kort tid efter konsertens fullbordande råkade Berg ut för ett insektsbett som resulterade i blodförgiftning. På natten till den 24 december 1935 dog han, och fick därför aldrig höra detta sitt mästerverk framföras. Konserten uruppfördes nämligen inte förrän den 19 april 1936 i Palau de la Música Catalana, Barcelona.
Tolvtonstekniken var ett helt nytt förhållningssätt till musikskapande. Istället för att skapa melodiskt material som följer traditionella harmoniska lagar, utgår man ifrån en serie som utgörs av den kromatiska skalans alla tolv toner. Hela musikverket byggs därefter upp av varianter av denna sekvens, exempelvis spegelvänds serien eller spelas baklänges. 1
Ludwig van Beethoven (1770-1827): Symfoni nr 4 B-dur opus 60 Åren 1804-05 var inte den mest produktiva perioden i Beethovens liv. Detta hade givetvis sin förklaring. Dels ägnade han mycket möda åt operan Fidelio. Dessutom uppvaktade han med viss intensitet den unga änkan Josephine von Brunsvik, som dock avvisade allt som sträckte sig längre än varm vänskap. Det är väl inte heller osannolikt att det trauma han genomgått när han insett att hans hörsel oåterkalleligen försämrades, och skulle resultera i total dövhet, fortfarande inverkade på hans skaparkraft. Perioden från våren 1806 till slutet av 1808 kom dock att bli mycket produktiv. Under år 1806 tillkom förutom den fjärde symfonin även de tre så kallade Rasumovskykvartetterna (stråkkvartetterna opus 59), Violinkonserten, Pianosonaten opus 57 (Appassionata) samt det mesta av den fjärde pianokonserten. Under 1807 och 1808 skapades de två kanske allra mest spelade Beethovensymfonierna, Ödessymfonin och Pastoralsymfonin (nr 5 och 6). Den fjärde symfonin skrevs efter en beställning från greve Franz von Oppersdorff. Efter den storslagna tredje symfonin, Eroican, möter vi i fyran en mer avskalad och klassicistisk Beethoven. Symfonin är cirka 20 minuter kortare än föregångaren, och orkesternumerären är reducerad med en flöjt och ett horn. Det huvudsakliga skälet till detta
borde vara att beställaren hört, och imponerats av Beethovens andra symfoni, varpå Beethoven lade skisserna till det som skulle bli den femte åt sidan, för att i stället skapa något i mera traditionellt Haydnsk anda. Det går dock inte att missta sig på att det är Beethoven som är symfonins upphovsman. Det allvarstyngda men lågmälda inledande adagiot trevar sig fram mot ett fortissimoackord som startar en medryckande överledning till den första satsens energiskt sprittande allegrodel. Genomföringsdelen är ovanligt kort och konfliktfri för att vara av Beethoven. Huvudtemat tycks snarare få en än mer dansant karaktär, särskilt när det bäddas in i en sammetslen, svävande melodilinje. I den sorglöst soldränkta adagiosatsen, i melodiös och mjuk Ess-dur, sjungs och varieras melodin över en kontrasterande punkterad rytmisk puls. Den tredje satsen har märkligt nog inte fått beteckningen Scherzo, det rör sig om en såväl uppsluppen som intrikat lek med rytmer. Finalen är en larmande dans, full av lekfullhet och uppfinningsrikedom. Virtuosa sextondelsrörelser samsas med lättfotad elegans, lika upplyftande för åhöraren som halsbrytande för utövaren. Artist- och verkkommentarer: Mats Persson
Mer om Helsingborgs Symfoniorkester & Konserthus på internet: www.helsingborgskonserthus.se – www.facebook.com/konserthuset För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner.se