Torsdag 27 september 2012 kl 19.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Rumon Gamba Solist: Dan Styffe, kontrabas Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Fredrik Burstedt
Hamish MacCunn The Land of the Mountain and the Flood
Rolf Martinsson Kontrabaskonsert nr 1 (SVENSK PREMIÄR)
ca 10 min
ca 30 min
PAUS Felix Mendelssohn Bartholdy Symfoni nr 3 ”Den skotska”
ca 40 min
Andante con moto – Allegro un poco agitato Vivace non troppo Adagio Allegro vivacissimo – Allegro maestoso assai
Konserten spelas in av: Klassisk torsdag, Stora torsdag
Rumon Gamba dirigent Engelsmannen Rumon Gamba, som gästade HSO för första gången i januari 2006, återvänder i kväll för femte gången. Han är utbildad vid Royal Academy of Music i London och började sin dirigentbana som assistent hos BBC Philharmonic Orchestra. Han är chefdirigent för NorrlandsOperans Symfoniorkester sedan 2009 och för Aalborg Symfoniorkester sedan hösten 2011. Mellan 2002 och 2010 var han chefdirigent för Iceland Symphony Orchestra. På Rumon Gambas gedigna meritlista hittar man gästspel över stora delar av världen, bland annat hos symfoniorkestrarna i Toronto, Indianapolis, Hongkong, Tokyo och
Melbourne. Han har även dirigerat New York Philharmonic Orchestra, Münchenfilharmonikerna, Nordtyska radions symfoniorkester i Hamburg, Belgiska nationalorkestern och Göteborgs Symfoniker. Rumon Gamba har även lett flera uppmärksammade uruppföranden, bland annat den isländska premiären av Mark-Antony Turnages Scherzoid, ett verk som beställdes gemensamt av filharmonikerna i London och New York. Dessutom dirigerade han City of Birmingham Symphony Orchestra vid världspremiären av Per Nørgårds sagokantat The Will-o'-the-Wisps go to Town, vilken beställdes till H.C. Andersens 200-årsdag.
Dan Styffe kontrabas Den svenske kontrabasisten Dan Styffe är sedan flera decennier en synnerligen aktiv del av Norges musikliv. Han är sedan 1988 en av två solobasister i Oslo-Filharmonien, och dessförinnan var han solobasist vid Den Norske Opera och Det Norske Kammerorkester. Han dessutom professor vid Norges Musikkhøgskole och Barratt Due's Musikkinstitutt. Han är också verksam som solist och kammarmusiker, och ger masterclasses världen över. För SIMAX Classics har Dan Styffe spelat in inte mindre än fyra soloskivor. Den fjärde släpptes tidigare i år, och innehåller bland
annat världspremiären av Martinssons konsert, som i kväll får sin svenska premiär. I år spelar han även in Fredrik Högbergs konsert Hitting the First Bass”. Genom åren har Styffe även beställt och uruppfört verk av bland andra Gisle Kverndokk, Henrik Hellstenius och Jon Øyvind Ness. För närvarande skriver Marcus Paus och Erlend Skumsvoll verk för honom. Dan Styffe spelar på en kontrabas som är byggd ca 1580 av Gaspar da Salò, och ägs av norska sparbanksstiftelsens fond Dextra Musica.
Mer om Helsingborgs Symfoniorkester & Konserthus på internet: www.helsingborgskonserthus.se – www.facebook.com/konserthuset För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner.se
Hamish MacCunn (1868-1916): The Land of the Mountain and the Flood Det hör sannerligen inte till vanligheterna att HSO framför skotsk musik från den romantiska epoken, men i kvällens inledande konsertouvertyr har det blivit dags att stifta bekantskap med Hamish MacCunn, som var son till en redare i den lilla staden Greenock på den skotska västkusten. Större delen av sitt liv levde han dock i London, dit han begav sig redan som femtonåring för att studera vid det nystartade Royal College of Music. Efter bara några års studier för Hubert Parry och Charles Villiers Stanford, blev han själv professor i harmonilära vid Royal Academy of Music (1888–94). Senare i livet verkade han vid Guildhall School of
Music, där han undervisade i komposition och ledde operautbildningen. Som tonsättare fick MacCunn sina största framgångar med operan Jeanie Deans (som hade premiär 1894, och stod på repertoaren fram till första världskriget), och med The Land of the Mountain and the Flood, som uruppfördes i Crystal Palace år 1887. I ouvertyren visar MacCunn upp ett gediget hantverkskunnande, och blandar skickligt in skotska folkmusikklanger i det tonspråk han ärvt från centraleuropeiska giganter som Weber, Mendelssohn, Schumann och Brahms.
Rolf Martinsson (f. 1956): Kontrabaskonsert nr 1 Rolf Martinsson har etablerat sig som en av Sveriges absolut mest internationellt eftertraktade tonsättare. Det samarbete han i slutet av 90-talet inledde med Håkan Hardenberger, har naturligtvis varit en bidragande orsak till att hans musik spridits över världens musikmetropoler, vår svenske världstrumpetare har vid det här laget framfört hans trumpetkonsert Bridge ett femtiotal gånger, bland annat i Berliner Philharmonie. Men ikväll är det alltså dags för svensk premiär på Martinssons första konsert för kontrabas och orkester. Verket, som var en beställning från Oslo-Filharmonien, uruppfördes den 7 april i fjol. Så här säger tonsättaren själv om kompositionsprocessen: ”Jag har hela tiden haft ett stort fokus på att skriva så att kontrabasen inte täcks av orkestern, kanske den allra största utmaningen vid sidan av den konstnärliga
när det gäller att komponera en kontrabaskonsert. Det har inneburit stort fokus på dynamisk balans, instrumentationsdetaljer och satstyp och inte minst fokus på form och formdelar. En självklar formdel är solokadensen. Det finns flera olika partier i konserten där basen spelar helt ensam. I en annan del blir det en duett med en soloviola och i ytterligare andra delar spelar kontrabasen högt upp över en sordinerad stråkorkester. Jag har också använt mig av en teknik som liknar concerto grosso/concertino-formen där en mindre ensemble ackompanjerar solisten växelvis med tuttipartier där inte solisten spelar. … Solisten Dan Styffes bas är byggd ca 1580 och har en fantastisk efterklang som jag tagit tillvara då och då i verket och speciellt i slutet då han presenterar var och en av de lösa strängarna som får klinga ut innan sista
satsen med sitt snabba tempo och sin stora dramatik börjar. … Samarbetet med Dan Styffe har varit mycket entusiastiskt och vi har haft ytterst tät kontakt och träffats vid flera tillfällen under verkets tillkomst. Bl.a. träffades vi ett par gånger i Oslo konserthus och då fick jag höra
solostämman från scenen medan jag gick omkring i hela salen för att lyssna på hur olika delar av solostämman nådde ut. Det var mycket lärorikt. Styffe har också varit en stor inspiratör hela vägen och är givetvis en viktig del av att konserten utformades just så.”
Felix Mendelssohn Bartholdy (1809-47): Symfoni nr 3 a-moll opus 56 ”Den skotska” Felix Mendelssohns fem symfonier har märkligt nog inte blivit numrerade efter när de fullbordats, utan (åtminstone på ett ungefär) efter i vilken ordning de publicerats, vilket ju i bästa fall kan sägas vara av akademiskt intresse för en sentida interpret eller åhörare. I själva verket fullbordades de i ordningen 1, 5, 4, 2, 3. Nummer tre är särskilt knepig att placera in i kronologin, då den påbörjades strax efter nummer fem (Reformationssymfonin) och alltså var den sista att fullbordas, först tretton år senare. Den tjugoårige Mendelssohn befann sig år 1829 på resa i England och Skottland, och efter ett besök i Holyroodpalatset i Edinburgh skrev han hem: ”Jag tror att jag har funnit början på min skotska symfoni.” (Lägg märke till att symfonin redan här alltså fick sitt smeknamn.) Partiturets första sidor innehåller en del intressant information. För det första en dedikation till Drottning Victoria, naturligtvis, men också en särskild anvisning om att verkets satser skall framföras i rask följd, utan de sedvanliga långa pauserna emellan. Dessutom rekommenderas att konsertprogrammet anger satstitlar som på flera punkter skiljer sig från vad som anges i noterna. Till exempel ska den andra satsen kallas Scherzo assai vivace (assai vivace= mycket livligt), medan noterna föreskriver Vivace non troppo (d.v.s. inte alltför livligt).
Ville Mendelssohn månne övertyga sin publik om att här gott folk, här går det verkligen undan, men samtidigt försäkra sig om att musikerna inte slarvade igenom satsen i ett alltför högt tempo? I brevcitatet ovan syftar Mendelssohn på det högtidliga tema som presenteras av viola och träblåsare i symfonins allra första sexton takter. Efter inledningen följer ett allegro i 6/8-takt, varpå inledningens andante återvänder, och avslutar den första satsen. Den högtidliga stämningen skingras raskt av det virvlande, lättfotade scherzot. I adagiosatsen pendlar atmosfären fram och åter mellan ett soligt smeksamt huvudtema i A-dur och ett ödesmättat marschartat sidotema. I den ivrigt framstormande finalen återvänder vi till symfonins huvudtonart, a-moll. Just före det avslutande maestosopartiet lyckas Mendelssohn på ett elegant sätt återkalla stämningen från symfonins öppningstakter, utan att återta det temat! Temat är fortfarande finalsatsens sidotema, men nu i ett betydlig lugnare tempo. Som tidigare sagts, det tog Mendelssohn nästan tretton år att hitta fram till amollsymfonins slutliga form, och den fick sitt uruppförande i Leipzig den 3 mars 1842. Artist- och verkkommentarer: Mats Persson