Fredag 3 april 2015 kl 15.00 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Andrew Manze Solister: Marianne Beate Kielland, mezzosopran Sally Matthews, sopran Helsingborgs Symfoniorkester Helsingborgs Konserthuskör Kormästare: Mats Paulson Konsertmästare: Fredrik Burstedt
Gustav Mahler Symfoni nr 2 c-moll ”Uppståndelsesymfonin” (orkestrering: Gilbert Kaplan/Rob Mathes) Allegro maestoso. Mit durchaus ernstem und feierlichem Ausdruck. Andante moderato. Sehr gemächlich. Scherzo: In ruhig fliessender Bewegung. – Urlicht: Sehr feirerlich, aber schlicht. – Im Tempo des Scherzo’s – Allegro energico – Langsam. Misterioso.
ca 85 min
Andrew Manze dirigent Det är med stor värme och glädje vi välkomnar vår förre chefdirigent Andrew Manze åter på pulten framför HSO. Nästan ett helt år har gått sedan Andrews senaste möte med orkestern, då vi i maj 2014 tillsammans satte punkt för hans åtta år långa chefdirigentskap genom att på två konserter samma vecka framföra Johannes Brahms fyra symfonier. I augusti i fjol avslutade Manze också ett fyraårigt förordnande som Associate Guest Conductor för BBC Scottish Symphony Orchestra, och mellan åren 2008 och 2011 var han förste gästdirigent för Kringkastingsorkestret i Oslo. I september i fjol tillträdde Andrew Manze som chefdirigent för NDR Radiophilharmonie i Hannover, och under detta spelår debuterar han bland annat med Los Angeles Philharmonic, London Philharmonic Orchestra och
Orquestra Sinfônica do Estado de São Paulo. Dessutom gästar han exempelvis Gewandhausorchester Leipzig, Finska radions symfoniorkester och DR SymfoniOrkestret. Bland andra orkestrar han regelbundet gästar återfinns City of Birmingham Symphony Orchestra, Mahler Chamber Orchestra, Oslofilharmonin och Kungliga Filharmonikerna i Stockholm. Att Manze har en bakgrund som en av världens ledande barockviolinister är väl dokumenterat genom en rad inspelningar av violinmusik från Pandolfi och Vivaldi till Mozart och Schubert. Dessutom har han med sin sakkunskap bidragit till nya notutgåvor av Bachs och Mozarts sonater och konserter för några av världens ledande musikförlag.
Marianne Beate Kielland mezzosopran Den norska mezzosopranen Marianne Beate Kielland utexaminerades från Norges Musikkhøgskole år 2000. Hon har studerat för bl.a. Svein Bjørkøy, Oren Brown, Barbara Bonney och Dietrich Fischer-Dieskau. Direkt efter studierna engagerades hon av Staatsoper Hannover. Hon samarbetar regelbundet med de ledande norska orkestrarna, och med ensembler som Akademie für alte Musik, Concerto Köln, Orchestre des ChampsElysées, Europa Galante och Bach Collegium Japan. Hennes breda repertoar innefattar allt från tidig musik till samtida repertoar, och
hennes inspelning av Olav Anton Thommesens Veslemøy synsk nominerades år 2012 till en Grammy i kategorin Best Classical Vocal Solo. Det är inte första gången mezzosopranen Kielland gestaltar ett av Mahlers altpartier, hennes första gästspel här i Helsingborg var för två år sedan då hon och Michael Weinius tillsammans med HSO under Fredrik Burstedts ledning framförde Das Lied von der Erde.
Sally Matthews sopran Sally Matthews utexaminerades från Londons Guildhall School of Music and Drama år 2000. Året därpå debuterade hon som Nanetta i Verdis Falstaff på Covent Gardenoperan, där hon sedan dess har gestaltat ytterligare en rad ledande roller. Bland Sally Matthews engagemang under innevarande säsong och kommande finner man gästspel på Holländska Nationaloperan, Glyndebourne Festival Opera, La Monnaie i Bryssel och Metropolitanoperan. Dessutom konsertframträdanden med London Sym-
phony Orchestra, The Nash Ensemble, Münchner Philharmoniker och Berliner Philharmoniker (i såväl Orffs Carmina Burana som Beethovens nionde symfoni). Inte heller vår sopransolist saknar erfarenhet av Gustav Mahlers sopranpartier. Hon har medverkat i framföranden av Mahlersymfonier med bland andra Philharmonia Ochestra och Lorin Maazel (Symfoni nr 8), London Symphony Orchestra (nr 2 och 4) och Berliner Philharmoniker (nr 4).
Gustav Mahler (1860–1911) Symfoni nr 2 c-moll ”Uppståndelsesymfonin” Våren 1886 hade 25-åringen Gustav Mahler tillträtt på en post som kapellmästare vid Neues Stadttheater i Leipzig. Nästan genast uppstod en rivalitet med den äldre kollegan Arthur Nikish, de båda hade svårt att komma överens om vem som skulle ansvara för vilka delar av Wagners Nibelungens ring i teaterns nya uppsättning. Det hela slutade med att Nikish blev sjuk och Mahler fick göra hela verket. Det blev en oerhörd publik framgång, men musikerna var allt annat än nöjda med unge Mahlers diktatoriska manér och tröttande långa repetitioner. Vid den här tiden fick Mahler också i uppdrag att fullborda Carl Maria von Webers ofullbordade opera Die drei Pintos, som hade premiär i januari 1888 och blev ännu en framgång, den här gången inte bara för dirigenten, utan även för komponisten Gustav Mahler. Nästan samtidigt slutförde han också
sin första symfoni, som i sin första version stod klar i mars detta år. Detta var också tiden då Mahler upptäckte den samling tyska folkdikter som skulle komma att dominera hans skapande under drygt ett decennium framöver – Des Knaben Wunderhorn. Inte nog med detta, senare år 1888 färdigställde han även den symfoniska dikten Totenfeier. Sedan tog det honom fem år att besluta sig för om Totenfeier skulle få stå för sig själv, eller utgöra första satsen i en symfoni. (Under dessa år hann han med en sejour vid kungliga operan i Budapest 1888–91, och tillträda som chefdirigent vid operan i Hamburg.) Totenfeier kom att bli öppningssatsen i Mahlers andra symfoni, och under år 1893 komponerade han satserna två och tre. När det så kom till finalsatsen ville Mahler – trots att han var medveten om att jämförelser med Beethovens nia skulle bli ofrånkomliga –
ha vokala inslag. Att hitta en lämplig text var dock inte så lätt. Han skulle komma att hitta sin text på en dirigentkollegas begravning. Hans von Bülow var då Mahler blev chefdirigent vid Hamburgoperan ansvarig för stadens orkesterkonserter. Bülow, som för övrigt inte var allmänt känd för just generositet, imponerades av Mahler. Och han slutade inte stötta den unge komponisten trots att han varken tyckte om eller begrep sig på Totenfeier, efter att Mahler spelat upp den för honom på piano. Totenfeier fick Wagners Tristan och Isolde att låta som en Haydnsymfoni, sade han till Mahler. När von Bülow gått ur tiden 1894 fick Mahler på begravningen höra en tonsättning av Klopstocks dikt Die Auferstehung (”Återuppståndelsen”), och – som ni säkert redan anat – det stod genast klart för honom att detta var versraderna han sökt till sin finalsats. Han använde de första två av Klopstocks strofer, och skrev resten av texten själv. Efter att ha slutfört finalsatsen och reviderat instrumentationen i första satsen satte han mellan scherzot och finalsatsen in sången Urlicht vars text är hämtad ur tidigare nämnda Des Knaben Wunderhorn, och som troligen komponerades 1892 eller 1893. Det var inget litet symfonibygge Mahler hade skapat. En speltid strax under en och en halv timme, två sångsolister, kör och en minst sagt imponerande orkesternumerär. Fyra flöjter, fyra oboer, fem klarinetter, fyra fagotter, tio valthorn, tio trumpeter, fyra tromboner, tuba, sju slagverkare, två harpor (helst flera på varje stämma), orgel och största möjliga stråksektion är vad Mahler föreskriver.
Det säger sig självt att så många musiker, och kanske i synnerhet ljudet av så många instrument, inte ryms i Helsingborgs Konserthus. Därför presenterar vi denna långfredag en reducerad version av symfonin, som gjorts av en av världens främsta Mahlerkännare, Gilbert Kaplan, i samarbete med arrangören och kompositören Rob Mathes. Gilbert Kaplan är – som en del säkert känner till – affärsmannen som så till den grad förälskade sig i detta musikverk, att han vigt en stor del av sitt liv åt det. Han har med stor sannolikhet läst allt som finns skrivet om symfonin, han har originalmanuskriptet i sin ägo, och dessutom har han lärt sig dirigera ett och endast ett stycke musik – Mahlers tvåa, vilket han framfört med bland andra New York Philharmonic Orchestra och Wiener Philharmoniker. Hur väl han i praktiken behärskar dirigentens hantverk lär det finnas delade meningar om, men det torde inte råda några tvivel om att han besitter all den kunskap om verket och all den kärlek till musiken som krävs för att göra det största möjliga rättvisa i denna nedbantade version. När man så skall beskriva Mahlers andra symfoni ställs man inför ett dilemma liknande det tonsättaren själv tycks ha brottats med; hur mycket bör man konkretisera det programinnehåll som musiken antyder? Mahler själv ansåg för det första att musiken egentligen tar vid där orden inte räcker till, men också att han hade misslyckats som tonsättare om han behövde ens antyda något om vad som ligger bakom musikens skiftande stämningslägen för sin publik. Efter påtryckningar gav han dock vid ett par skilda tillfällen med sig, och försökte förklara symfonins skeende
i mycket konkreta ordalag. Han ångrade dock sig varje gång, och skrev bland annat till sin hustru att ”jag skissade bara upp programmet som en krycka åt krymplingar”. Nåväl, låt mig ändå i det följande luta mig en smula på denna krycka. Symfonins inledande sats är omisskännligen en begravningsmarsch, som bland annat innefattar ett tema som knyter an till den medeltida Dies irae-hymnen, och som senare får en viktig roll i den långa finalsatsen. Men det något uppskruvade tempot gör att satsen rymmer så mycket mer än sorgtyngd värdighet; det handlar om allt ifrån ljus pastoral till djupaste vanmakt inför den oundvikliga döden. Mahler sade själv att det var hjälten från hans första symfoni som här fördes till sin grav. Samtidigt som Mahler frågar sig; Varför lever vi? Varför lider vi? Är livet i själva verket inget mer än ett stort, skrämmande skämt? De båda följande satserna beskrev Mahler själv som något av ett mellanspel. Sats två är en ländler i Ass-dur med en till synes oändlig melodisk tråd, som ett minne – en stråle av solljus ur hjältens liv. Ett par gånger bryts denna stämning av en triodel som stundtals återkallar begravningsmarschens ursinne. Den tredje satsen, ett scherzo i valstakt, kommer som ett kärvt uppvaknande. Åter belyser Mahler de stora frågorna om vår
existens. Den här gången genom en dansscen, utifrån nattens mörker tittar vi in och betraktar en glittrande upplyst balsal. Det dansas till musik som är ömsom olycksbådande, ömsom komisk, sentimental, uppsluppen. Dansen är såklart en effektfull metafor för livet självt, vilket till slut framstår som fullständigt meningslöst, en skräckinjagande demon, inför vilken Mahler i satsens klimax nära slutet skyggar med ett skri av avsmak. Utan uppehåll tar så altsolisten till orda: ”O ros så röd …”, och kastar i den hymnlika Urlicht ett trosvisst ljus över frågorna om liv och död, ”Jag är av Gud, till Gud skall jag nu åter!” Med finalsatsen återvänder ursinnet och vanmakten från slutet av scherzot, och vi kastas in i en jättelik gestaltning av domedagen. De döda väcks till liv, vi hör fanfarer i fjärran och en och annan lugnande, förtröstansfull stämma. När lugnet så småningom lagt sig når vi det magiska ögonblick då domedagsbasuner (horn och trumpeter i fjärran) blandas med fågelsång i flöjt och piccolaflöjt. Kören gör entré med Klopstocks versrader om återuppståndelse och evigt liv, hopp och förtröstan breder sina vingar över oss då symfonin går mot sitt majestätiska slut. Artistpresentationer och verkkommentarer: Mats Persson
Gå med i Helsingborgs Symfoniorkesters vänförening! www.hsv-vanner.se
Gustav Mahler: Symfoni nr 2 (Svensk översättning: Juliane Backman) Sats 4, Urlicht Altsolo
(Text ur Des Knaben Wunderhorn)
O Röschen rot! Der Mensch liegt in grösster Not! Der Mensch liegt in grösster Pein! Je lieber möcht’ ich im Himmel sein!
O ros så röd! Människan lider högsta nöd! Människan lider så oerhört! att hellre jag vore i himmelen!
Da kam ich auf einen breiten Weg: Da kam ein Engelein und wollt’ mich abweisen! Ach nein! Ich liess mich nicht abweisen! Ich bin von Gott und will wieder zu Gott! Der liebe Gott wird mir ein Lichtchen geben, Wird leuchten mir bis in das ewig selig Leben!
Då jag kom på den breda vägen kom en ängel som ville avvisa mig. Ack nej! Jag lät mig inte avvisas! Jag är av Gud, till Gud skall jag nu åter! Gud själv skall ge mig ett ljus som lyser på min väg till saligt evigt liv!
Sats 5 Kör och sopransolo
(Text: Friedrich G. Klopstock)
Aufersteh’n, ja aufersteh’n wirst du, Mein Staub, nach kurzer Ruh! Unsterblich Leben! Unsterblich Leben Wird der dich rief dir geben.
Återuppstå, ja, återuppstå skall du mitt stoft efter en kort vila! Evigt liv! Evigt liv skall han som kallat ge dig.
Wieder aufzublühn wirst du gesät! Der Herr der Ernte geht Und sammelt Garben Uns ein, die starben!
Du sås att åter blomma! Skördens herre går och samlar kärvar till alla som dött!
Altsolo O glaube, mein Herz, O glaube: Es geht dir nichts verloren! Dein ist, was du gesehnt! Dein, was du geliebt, Was du gestritten!
(Text: Gustav Mahler)
O tro mitt hjärta, tro: ty ingenting har du förlorat! Ditt, ja, ditt skall bli det du längtat efter! Ditt, vad du har älskat, som du har kämpat för!
Sopransolo O glaube, Du wardst nicht umsonst geboren! Hast nicht umsonst gelebt, Gelitten!
O tro, Du har inte fötts förgäves! Du har inte levt och lidit förgäves!
Kör och altsolo Was enstanden ist Das muss wergehen! Was vergangen, auferstehen! Hör’ auf zu beben! Bereite dich su leben!
Allt som har blivit till måste förgås och det som har förgått skall åter uppstå! Darra ej mer! Var beredd att leva!
Sopran och altsolo O Schmerz! Du Alldurchdringer! Dir bin ich entrungen! O Tod! Du Allbezwinger! Nun bist du bezwungen!
O smärta! Du allt genomträngande! Jag har lyckats vrida mig ur ditt grepp! O död! Du har allt betvingande! Nu har du betvingats!
Mit Flügeln, die ich mir errungen. In heissem Liebesstreben Werd’ ich entschweben Zum Licht, zu dem kein Aug’gedrungen.
Med vingar som jag vunnit i min heta kärlekssträvan skall jag sväva uppåt till ljuset som inget öga skådat!
Kör Mit Fliigeb, die ich mir errungen Werd’ ich entschweben Sterben werd’ ich, um zu leben!
Med vingar som jag vunnit skall jag sväva uppåt. Jag kommer att dö för att leva!
Kör, sopran- och altsolo Aufersteh’n, ja aufersteh’n Wirst du, mein Herz, in einem Nu! Was du geschlagen Zu Gott wird es dich tragen!
Återuppstå, ja återuppstå kommer du mitt hjärta i ett nu! Det som du har kämpat för skall bära dig till Gud!