Söndag 17 april 2011 kl 18.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Benjamin Wallfisch Solist: Cecilia Zilliacus, violin Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Fredrik Burstedt
Lars-Erik Larsson Konsertouvertyr nr 1
ca 10 min
Camille Saint-Saëns Violinkonsert nr 3 h-moll
ca 25 min
Allegro non troppo Andantino quasi allegretto Molto moderato
PAUS Richard Strauss Symfoni nr 2 f-moll
ca 45 min
Allegro ma non troppo, un poco maestoso Scherzo: Presto Andante cantabile Finale: Allegro assai, molto appassionato
Konserten spelas in av:
Söndagsserien
Benjamin Wallfisch dirigent Efter studier för Vernon Handley och Sir Charles Mackerras fick Benjamin Wallfisch en flygande start på dirigentkarriären. Blott 22 år gammal utnämndes han till Associate Conductor för English Chamber Orchestra, och mellan åren 2003 och 2005 var han även assisterande dirigent vid Nederländska radions filharmoniska orkester. Under sin relativt korta dirigentbana har han redan hunnit gästa London Symphony Orchestra, Philharmonia Orchestra, BBC Symphony Orchestra, Sydney Symphony Orchestra, Bayerska radions orkester, Hamburger Symphoniker och Staatskapelle Weimar.
Under de senaste säsongerna har han dessutom debuterat med Los Angeles Philharmonic Orchestra, Danmarks radios symfoniorkester och Zagrebs filharmoniska orkester. Vid sidan av dirigerandet är Benjamin Wallfisch även verksam som tonsättare, och han har skrivit en hel del filmmusik. Han fick sitt genombrott i denna genre då han år 2005 skrev musiken till Lars von Triers Dear Wendy. Dessutom har han orkestrerat och dirigerat musiken till filmer som Stolthet och fördom (2005), Atonement (2007), The Soloist (2009) och Ridley Scotts Robin Hood från 2010.
Cecilia Zilliacus violin Även denna säsong får vi glädjen att höra Cecilia Zilliacus violinspel. För ett år sedan gjorde hon ju ett bejublat inhopp i Stravinskys violinkonsert, då Karen Gomyo stoppades av det berömda isländska askmolnet. Under de tretton år som gått sedan Cecilia Zilliacus 1997 vann både det svenska Solistpriset och den nordiska Solistbiennalen i Trondheim, har hon verkligen tagit plats i främsta ledet bland svenska violinister. Under säsongen 2001-2002 blev hon utvald att medverka i det internationella samarbetsprojektet ”Rising Stars”, vilket innebar kammarmusikkonserter i flera av världens ledande musikmetropoler. Hon har vid det här laget hunnit framträda som solist med alla Sveriges och ett stort antal nordiska symfoniorkestrar, och ute i Europa har det blivit gästspel hos bland andra BBC National Orchest-
ra of Wales, Holländska radions symfoniorkester och Zagrebs filharmoniska orkester. Cecilia Zilliacus är även en kammarmusiker av rang. I ett drygt decennium har hon haft ett fruktbart samarbete med Johanna Persson (viola) och Kati Raitinen (cello) i stråktrion ZilliacusPerssonRaitinen, ett samarbete som bland annat resulterat i en inspelning av Bachs Goldbergvariationer (på CD och DVD) som belönades med en Grammis 2004 för ”Bästa klassiska ensemble”. Cecilia Zilliacus är en regelbunden gäst vid en lång rad nordiska kammarmusikfestivaler, och under våren 2007 genomförde hon tillsammans med pianisten Per Tengstrand en omfattande konsertturné i USA. Sedan 2001 undervisar Cecilia Zilliacus vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm.
Lars-Erik Larsson (1908-86): Konsertouvertyr nr 1 opus 4 Lars-Erik Larsson komponerade sin första av tre konsertouvertyrer våren 1929, och den uruppfördes av Gävleborgs läns orkesterförening (Gävle Symfoniorkester) den 7 mars 1934 med tonsättaren själv som dirigent. Han hade just börjat uppmärksammas som tonsättare efter att som opus 1 ha skrivit balladen En spelmans jordafärd till Dan Anderssons text, den första symfonin opus 2 och en sonatin för violin och piano opus 3. Detta
räckte för att han skulle tilldelas Statens tonsättarstipendium, vilket bekostade utlandsstudier hösten 1929. Den alldeles färska konsertouvertyren hade han med sig när han i Wien sökte upp Alban Berg för att få lektioner. Den store tolvtonsmästaren och Larsson hade nog inte så mycket gemen-samt, och så många gånger träffades de inte. Men med sin Konsertouvertyr gick den självkritiske mästaren några steg framåt i sin utveckling.
Camille Saint-Saëns (1835-1921): Violinkonsert nr 3 h-moll opus 61 Ingen tonsättare har varit så mångsidig som Camille Saint-Saëns: han författade dramer och gav ut en diktsamling, skrev läsvärda memoarer och vetenskapliga uppsatser i ämnen som historia, filosofi, biologi och astronomi. Han var passionerad arkeolog och skicklig skådespelare. Inom musiken behärskade han tidigt alla instrument och tekniker. Han debuterade offentligt som pianist tio år gammal och erbjöd sig då att som extranummer spela vilken som helst av Beethovens trettiotvå pianosonater – utantill. Under tjugo år var han dessutom organist i den tempelliknande Madeleinekyrkan mitt i Paris. Som tonsättare blev han ytterligt produktiv och komponerade musik i alla genrer. Den utmärks av avväpnande charm, rik melodik och elegans. Han påstod att det var lika naturligt för honom att komponera som det var för äppelträdet att bära äpplen, och han komponerade omkring 300 verk. Kollegor som Schumann, Liszt, Berlioz och Gounod beundrade hans verk.
Saint-Saëns komponerade gärna solokonserter, och idag hör man inte sällan den första cellokonserten, den andra pianokonserten och den tredje violinkonserten. Det är tveklöst den mest kända franska violinkonserten, och av en slump fick den samma opusnummer som Beethovens violinkonsert. Det hade gått tjugo år sedan han komponerade de två första konserterna, men det var fortfarande den spanske virtuosen Pablo de Sarasate som konserten skrevs för. Den här konserten blev, till skillnad från de föregående, en traditionell konsert i tre satser, där man nog kan ana en viss beundran för Mendelssohns e-mollkonsert, tydligast i den långsamma satsens raffinerade trånad. Hela konserten utmärks av Saint-Saëns elegans och utåtriktade älskvärdhet. Möjligen kan någon slås av en antydan av förspelet till Wagners Lohengrin, för Saint-Saëns var en av de tidigaste och verkligt få franska Wagneranhängarna.
Richard Strauss (1864-1949): Symfoni nr 2 f-moll opus 12 Richard Strauss var ett framgångrikt underbarn, uppvuxet i en rik kulturell miljö. Hans far var en uppskattad hornist som även komponerade, så Richard omgavs av musik från späda år. Med tiden skulle han bli den som förde den unga tyska traditionen från Liszt och Wagner vidare, men hans självkritik var omfattande, och han kallade sig själv ”en första klassens sekunda tonsättare”. Hans stora insatser som skapare av sånger, symfoniska dikter och operor ska inte underskattas. Liksom Mendelssohn har Strauss en stor, nästan okänd ungdomsproduktion. Redan som sextonåring komponerade han sin första stora symfoni, den går i d-moll och spelades av hovorkestern i hemstaden München under ledning av den uppskattade dirigenten Hermann Levi. Därpå följde under de närmaste åren en grann violinkonsert och den Serenad för tretton blåsare som öppnade Hans von Bülows ögon för den unge tonsättaren. Von Bülow var tidens störste dirigent och då ledare för hovorkestern i Meiningen. Han såg till att Strauss 1885 blev hans assistent och senare efterträdare. Men redan innan dess, under några månader 1883, då Strauss befann sig i Berlin, hade den unge hetsporren komponerat ytterligare en symfoni, den i f-moll opus 12. Han skrev den för att om möjligt imponera på huvudstadens erfarna musiker, och för att kanske få den uruppförd där. Symfonin full-
bordades den 25 januari 1884, men den spelades inte i Berlin. Strauss var förmodligen besviken över detta, men gladdes säkert än mer när det stod klart att den skulle uruppföras av New York Philharmonic Society Orchestra i december 1884, under ledning av Theodor Thomas. Det tyska uruppförandet ägde rum i Köln 1885 under Franz Wüllner, som tidigare varit förste kapellmästare i München, men som nu blivit direktör för konservatoriet i Köln. Det hade gått över ett år sedan symfonin fullbordats, och att Richard mötte sitt verk med friska öron och positiv överraskning framgår av ett brev hem: ”Pappa kommer att bli förvånad när han hör hur modern symfonin klingar.” Självaste Johannes Brahms råkade vara närvarande vid repetitionerna, eftersom hans fjärde symfoni skulle framföras några dagar senare. Richard fick en del beröm av legenden, men också lite butter kritik, som han inte brydde sig så mycket om. Själv tyckte han att symfonin ”klingade kolossalt”, och redan i första satsen står det klart att Strauss var musikvärldens största personlighet efter just Brahms. Scherzot svävar förbi och rymmer ett delikat trioparti. Tredje satsen komponerades sist och är ett ljuvligt Andante cantabile med anspelningar på första satsen. Finalen rymmer många kontraster och ännu fler anspelningar på tidigare melodier i symfonin. Artistkommentarer: Mats Persson Verkkommentarer: Stig Jacobsson
Mer om Helsingborgs Symfoniorkester & Konserthus på internet: http://www.helsingborgskonserthus.se – www.facebook.com/konserthuset För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner.se