Ekensbergsskolan 5 nanowrimo

NaNoWriMo 2015 Läs utdrag ur våra texter om resor i tid och rum i Europa! Åk 5 på Ekensbergsskolan

NaNoWriMo 2015 National Novel Writing Month

NaNoWriMo Young Writers program, YWP Är anpassat för att användas i skolan med huvudsyfte att motivera eleverna att skriva och att tycka att det är roligt och spännande. Under 2013 beräknas ca 500 000 människor runt om i världen delta i NaNoWriMo, varav 92 000 i YWP. Målet är att: • utveckla skrivförmågan.

• stimulera elever som gillar att skriva.

• stärka självförtroendet hos dem som är ovana att skriva.

• utveckla elevernas kreativa tänkande.

• träna förmågan att planera ett större arbete.

Det är en slags tävling där deltagarna skriver en roman med ett visst antal ord på en månad.

Vinnare är alla som uppnår sitt förbestämda ordantal.

Vi arbetar om Europa och har därför läst och tagit inspiration från boken ”Fröken Europa” av Kerstin Gavander.

Gå gärna in på: www.ywp.nanowrimo.org för mer information.

”Lukas Karlson Vindhelm nu kommer du ner hit!” Ja, det kanske inte var en superbra idé att lägga en vattenhink över mammas och pappas sovrumsdörr, men kul var det. Jag fick utegångsförbud och måste stanna på mitt rum. Jag tittar mig omkring på databordet utan dator, den tog de. Jag tittar på min säng och går och sätter mig på den. Täcket är som alltid orange och mjukt. På väggarna hänger bilder av episka platser i världen. Mitt rum är som en rektangel. Min syster Alice har ett likadant rum bredvid mitt. Tv:n är urkopplad och mina föräldrar har satt upp en kamera som de trodde var hemlig. Jag stängde av kameran och övade lite på att få saker att sväva. Jag är sämst i klassen på att trolla. En dag när jag sa att jag hade lärt mig att få saker att sväva började alla att skrattade. Antar att de är mycket bättre på magi än jag. Jag har en bok som jag gjort med instruktioner om hur man utför formler.

Jag tittar ut genom fönstret. Jag ser hur det regnar, det kan inte vara bra för blommorna, gräset och träden. Jag tar kniven vid min säng. Fodralet är svart med krusiduller och tecken som ser ut som japanska bokstäver. En del av fodralet är lindat med rött tyg. Jag drar upp kniven, eggen är den mörkaste svart med vita, nästan lysande streck. På skaftet är kurvor inristade. Jag fick tag i kniven när jag var fem år. Jag lekte i vår trädgård och helt plötsligt låg den där.

Ungefär tre minuter efter det kom mamma på att det var skola idag. ”Alex gör dig i ordning till skolan”.

Alex är mitt smeknamn och historien om hur jag fick det är ganska sorglig. Jag var tre år och jag hade precis lärt mig prata. Hela familjen åkte till en teater för att se en pjäs som Alice var med i. I en av scenerna när någon vid namn Alex spelade upp en pjäs om supermannen slet jag mig loss ur min mamma, Karolins, grepp och ställde mig upp. Innan pappa Carl eller mamma hann rädda mig föll jag och fick ett sår vid ögat som ledde till att jag blev blind på det högra ögat. Men det andra ögat är fortfarande frisk och brunt. Sedan den dagen kallade jag mig själv Alex.

Jag går ner till badrummet, tar av mig pyjamasen och tar på mig mina kläder.

Liston

Byxorna är ljusbruna jeans med små utstående sidofickor som kan stängas med hjälp av knappar. Tröjan är också brun, men mörkbrun med en nyans av blodrött. Jag knyter också en brun skarf runt halsen. Jag går till lådan under spegeln och sprejar mitt hår med spikar här och där. Jag ser nästan ut som en supersiyan från dragonball Z förutom att inget av mitt hår står upp, det är bara spikar som hänger ner. Jag tar med mig pyjamasen upp till mitt rum och slänger den i en slarvig hög på golvet. Jag tar min gamla fula blå väska. Jag vill ha en ny väska men mamma säger att min nuvarande väska är full av finesser, t.ex. har den ett dolt fack. Som vanligt smyger jag ner min kniv i väskan. Den har jag med mig överallt.

Idag ska vi ha matte, SO och NO. Just nu håller vi på med religion vilket är mitt favoritämne. Vi har biologi i NO och multiplikation i matte, så jag packar böckerna för dessa ämnen. Jag går ner till köket och äter frukost. Det blir flingor med ungefär 50 % socker, tur att pappa är på jobbet annars skulle vi behöva slänga allt. Pappa är väldigt mycket emot socker och han klär sig alltid i rött. Det är väldigt komiskt att se en byggarbetare som jobbar i en röd overall. Mamma är lite mer tankspridd, kanske för att hon är författare. Hon pratar alltid om Italien och om hur bra det är där även trots att hon aldrig varit där.

Jag springer ut ur huset och över gatan. Jag tittar upp mot huset och mot mitt rum på första våningen. Vi bor i ett vitt hus med tre våningar mittemot min skola. Huset brukade användas av flera familjer. Men en gång vann vi på Lotto och köpte hela huset. Det finns inte mycket på första och andra våningen just nu. Köket ligger fortfarande nerpackat i lådor. Jag ser Max, eller Rex som alla kallar honom eftersom att han är så nördig med dinosaurer. Han är min enda riktiga kompis. Jag brukade mest stå i ett hörn, men en dag frågade han om jag var blind på riktigt. Då berättade jag historien om hur jag förlorade mitt öga och därefter började vi leka.

Vi börjar prata om ett nytt spel som han har fått innan vi ser på klockan och springer in till skolan. Vi hinner precis sätta oss på stolarna innan det ringer in. Jag tittar mig runt i klassrummet. Vi är 20 stycken i vår klass, 11 tjejer och 9 pojkar, vilket inkluderar mig. Rex med det röda håret och blå tröjan med orangea Z på. Det är nog det som sticker ut i hans klädsel. Han har också en liten nyckel av guld i ett halsband. Sen är det Simon, som är en snattare. Han snattar godis och chips och han brukar ha en röd rutig keps på sig. Som sagt är Rex min enda riktiga vän, jag vet inte mycket om mina andra klasskompisar.

Liston

Rafe Nightsky är en mobbare som jag har känt sedan dagis då han alltid bråkade med alla andra, men det har blivit värre och värre. Först blev han en mobbare, sedan en tjuv som en gång stal en mobil. Han kallas för Skuggan eftersom han har en mörk skugga som alla tror blir mörkare för varje dag. Sedan är det Albin, Johan och Roland som är trillingar och de har likadana kläder, allt för att förvirra alla. De har lurat fröken flera gånger. Sebastian och Neo är som bröder, de gör allting tillsammans. Tjejerna vet jag verkligen ingenting om, bara att alla klär sig likadant. De som är rika och har råd med ”snygga” kläder blir populärast i gruppen, såsom Paula, Olivia och Johanna vars föräldrar alla är fabriksägare.

De andra tjejerna är normal rika och hänger bara efter. Just nu verkar det som om falkar är snygga för alla har en falktröja av nåt slag. De tjejer som inte är superduper rika är Maja, Agnes, Alva, Elsa, Lisa, My, Liv och Siri. Vår mentor Greta säger att vi ska ta upp matteböckerna och gå till Johans klassrum, Greta är 47 år och har ofta en tröja med en konstig logga. Inne i Johans klassrum tittar jag på vitatavlan där det står 10/3-2015. Johan är ungefär 2 meter lång och har grått hår. ”Slå upp sidan 93, uppgift 93, i matteboken och arbeta till sida 96, uppgift 120”. Alla i rummet arbetar hårt, men som vanligt måste Rafe fälla en dum kommentar: ”Johanna, jag förstår inte den här uppgiften” säger han retfullt, Johan märker det inte ens och hjälper honom med den. En av de få sakerna som är dåligt är att skolan inte går till nian utan man får byta skola i sexan.

Liston

Nattens dröm - Mamma, hämta en kopp te åt mig, ropade jag.

- Ja, hörde jag henne ropa.

Hon kom in med en kopp te i handen och när jag tog emot den kände jag att den var het och ställde genast ner den på golvet. I farten kom några skvättar te på både kudden och täcket.

Pappas röst hördes och jag sprang ut och kramade hans tjocka mage. Han rufsade om mig och jag log mot honom. Han såg glad ut och frågade vad vi tyckte om hans nya svarta byxor. Till byxorna hade han en ljusblå skjorta. Hans blonda hår och blåa ögon gjorde mig glad. Mamma tittade på honom med sina sin glada blick. Jag och mamma har båda blåa ögon, men hon har ljust rakt hår. Hopp sa: ”Välkommen hem!” och alla började skratta. Jag klappade honom och man kunde se att han var glad. Jag gick in till köket för att se vad klockan var och jag skyndade mig till badrummet och borstade tänderna snabbt eftersom klockan redan var 22:58.

Jag kom på att kudden var blöt. Jag lade mig och vände kudden eftersom jag inte orkade byta örngott. Då kom plötsligt ett ljussken så mina ögon gjorde ont och jag stängde dem snabbt. Det kändes som om jag flög. Det gjorde lite ont i kroppen, som att jag hade kramp.

Det kändes som att något tryckte ner ögonen. Jag blev rädd. När trycket äntligen släppte såg jag att jag stod på ett torg och rakt framför mig såg jag ett stort vitt hus. Jag nöp mig själv. Var var jag egentligen? Jag önskade att Sofi skulle vara här, det var ju hon som visste vad nästan alla länder hette. Hon kunde många språk och hon hade försökt lära mig lite av det språk som var vanligast, men jag lärde mig knappt något. Huset var halvrunt och jag såg personer som satt och målade av folk. Vissa hade något som jag tror kallas för basker.

Jag hörde någon säga Bonjour och jag vände mig om. Jag blev så glad att jag nästan skrek för där stod min kusin som är min bästa kompis.

- Sofi, skrek jag och vi kramade varandra väldigt hårt.

- Vad gör du här? sa hon förvånat.

Jag drog med henne bakom ett träd och sa som det var. Att jag hade kommit hit när jag lade mig i sängen. Först trodde hon mig inte, men jag övertygade henne till slut.

Nemi

Hon såg på mig lite konstigt och sa: - Varför har du sådana kläder på dig, du måste köpa nya. Jag hade helt glömt att jag bara hade pyjamas.

När Sofi kom tillbaka hade hon med sig ett par gråa mjukisbyxor och ett linne. Hon hade med sig en grön ganska ful munkjacka. Jag nöp mig igen, men jag vaknade inte så jag gömde mig bakom ett par täta buskar och drog bara över kläderna ovanpå pyjamasen. Sofi hade en grå munkjacka och svarta Convers. Hon har brunt tjockt hår uppsatt i en tofs.

Hon började visa mig runt. Först sa hon att vi var i Paris, Frankrikes huvudstad, och att vi stod utanför Sacré-Cœur. Vi gick in kyrkan. Det var en fin stor byggnad som byggdes 18761914. Jag tittade upp i taket och såg massor av vackra bilder. Sofi sa att Frankrike är katolskt.

Lite senare i historien…

Jag tittade upp på klockan. Mamma borde redan ha kommit. Hon måste vara försenad. Jag tog en macka och började göra iordning mig för läggning, men jag tog inte av mig kläderna. Jag skulle ju se om jag drömde samma dröm och det skulle nog kännas bättre med kläderna på. Fast jag bara låg i min sköna säng och drömde, eller?

När jag låg i sängen tänkte jag på om jag skulle testa att vända kudden igen. Det skulle nog inte hända något eftersom det bara var en dröm. Jag hörde någon öppna dörren. Mamma kom in till mig och sa god natt. Jag väntade tills hon hade gått och vände kudden. Samma känsla som förra natten kom och jag försökte hålla ögonen öppna men gav upp väldigt snabbt. Det blev lite blött och jag märkte att jag satt på ett daggvått gräs och när jag tittade upp såg jag snötäckta berg. Himlen var klart blå och jag skymtade bara ett lite tunt moln någonstans där borta. Jag reste mig upp och borstade bort lite blött gräs. Jag såg inga människor förutom några prickar i olika färger på berget. Jag vände mig om skymtade en stad en bit bort. Jag började gå i det våta gräset och jag gick på tå för det var lite kallt.

Vattnet hade läckt in igenom mina vita strumpor. Jag såg ett torn titta fram mellan husen och antog att det var en kyrka. Jag gick runt i staden och såg många butiker som hade klockor i skyltfönstret. Jag visste inte vad jag skulle göra. Sist hade jag tur eftersom att Sofi var där. Jag kunde ju inte prata tyska, franska eller italienska.

Nemi

Jag hörde någon prata svenska, eller det lät i alla fall så. Jag vände mig om och såg en mamma och ett barn sitta vid ett café. Vad skulle jag göra? Jag vågade inte gå fram och fråga. Jag började långsamt gå mot dem. Jag stod nära, men vågade inte fråga om jag fick sitta ned tillsammans med dem. Mamman tittade upp och såg att jag ville sitta och frågade på engelska. Jag svarade på svenska av ren vana. Hon blev förvånad när jag svarade på svenska och frågade på svenska om jag ville ha ett glas juice. Gärna, sa jag snällt.

Mamman hette Rusi och hennes dotter hette Sara. Jag tittade på Sara. Hon liknade lite grann någon jag kände. De hade varit i Schweiz i två veckor och det här var sista dagen innan de åkte hem. Därför bestämde det sig för att ta en fika i solen. Rusi berättade att bland annat FN och Röda Korsets huvudkvarter ligger där trots att Schweiz inte är medlem i FN. De hade åkt skidor nästan varje dag eftersom den största delen av landet bara är berg. När juicen kom fick vi också en bit mjölkchoklad. Jag la in min bit i munnen och lät den smälta i munnen. När den smält drack jag lite av den goda juicen. Jag råkade spilla lite juice på min tröja. Tur att jag hade kläder. Jag testade att nypa mig igen, men jag kom inte tillbaka.

Det kändes verkligen som på riktigt. Sara vågade prata och började berätta om att Schweiz var känd för sina klockor och visade ett guldigt armbandsur på hennes arm. Många bergsklättrare besöker Schweiz för det berömda berget Matterhorn berättade Sara. Schweiz har bra ekonomi eftersom att det gör många olika instrument, läkemedel och av mjölken från korna görs också ostar, fortsatte Rusi. Jag blev orolig att mamma kanske skulle komma in och tittade till mig under natten. Hon kanske ville se om jag såg sjuk ut. Jag nöp mig i armen igen. Varför gick det inte, jag drömde ju bara. Jag tänkte att jag skulle gå. Om det var som i går, att jag bara försvann skulle nog Rusi och Sara undra vad som hände med mig om jag helt plötsligt var borta när det vände sig åt den tomma stolen jag suttit på för bara några sekunder sen. Jag tackade för drickan och chokladen och gick mot en gränd. Då kom jag på vem Sara liknade. Hon liknade ju Amanda. Jag tänkte se om det verkligen såg ut som Amanda men då kom krampen och jag hann inte se. Jag kände att ljuset lyste igenom mina ögonlock fast jag stängt dem när ljuset kom. Jag såg bara i syne, tänkte jag, när jag låg i min sköna mjuka säng. Jag tittade på min väckarklocka som låg på en pall. Den visad 06:07 Nemi

Försvunnen i Europa Jag vaknade av att min blåa lilla väckarklocka ringde klockan sex på morgonen, när jag stängde av min väckarklocka gick jag försiktigt ner för trapporna så att mamma och pappa inte skulle vakna för de gillar inte när jag väcker dem tidigt på morgonen. När jag gick ner och åt frukost åt jag Cornflakes med mjölk. Jag tittade mig morgontrött runt i vårt kök. På kylskåpet satt flera foton av min familj. Pappas svarta hår flög omkring huvudet på fotot från i somras på bryggan på min favorit strand i Farsta strand. Mamma stod bakom honom med sitt långa ljusa hår uppsatt i en tofs. Brorsan Oskar låg i vattnet och simmade med ett glatt flin över ansiktet. Han är två år yngre än mig, alltså 9 år. Min pappa Tim arbetar på Max, en hamburgerrestaurang, han är världens bästa kock. Han är jättesnäll och vi brukar leka tillsammans på kvällar och helger. Min mamma, Helena, jobbar som lärare i NO på en skola som heter Gröndalsskolan. Hon är världens bästa mamma enligt mig och Oskar. Vi brukar vara utomhus så mycket som möjligt, särskilt i skogen. Hela familjen brukar bygga kojor tillsammans. En favorit koja finns uppe i skogen på Rävudden. Den ligger gömd ibland alla träd och buskar så ingen annan vet om att den finns.

Jag hörde plötsligt steg i trappan och strax tittade Oskars huvud fram i köksdörren.

- Hej! Vad tidigt du är uppe brorsan.

- Ja, jag kunde inte sova, sa jag medan jag hällde upp mjölk i en skål till honom. Vi tyckte både två om flingor till frukost.

Efter vi var klara med Cornflakes borstade vi båda två tänderna tillsammans, för att vi skulle gå till skolan. När vi var kom fram till skolan märkte vi att vi kom fem minuter försent. Men vår lärare blev inte alls arg för att det var mamma som var lärare åt oss. Hon gav oss bara en blick som sa att i morgon skulle vi gå tillsammans med henne till skolan.

Sedan började lektionen.

Efter skoldagen skulle jag och Oskar åka till pappas hamburgerrestaurang, som ligger ganska långt bort, för att vi inte hade några hemnycklar. Mamma skulle komma ganska sent för att hon hade kvällsmöte. Pappa skulle komma hem klockan åtta. Jag och Oskar gillar inte när mamma och pappa slutar sent för vi måste alltid åka långt bort till pappas jobb, och sitta där och titta på tv.

Ali

Då ser vi på ett jättetråkigt program som heter ”Svamp Bob fyrkant” som jag och Oskar tittade på när vi var små. Jag och Oskar gillade inte ens programmet, men mamma och pappa tvingar oss att titta på det när vi inte har något att göra. Det tycker jag är tråkigt.

Pappa försökte vara rolig och säga att det där kommer vara ni när ni blir stora. Men sedan blev pappa Svamp Bob fyrkant för Svamp Bob gör hamburgare i en restaurang och pappa jobbar också i en hamburgare restaurang. Jag och Oskar retade pappa och sa: - Du jobbar på en hamburgare restaurang, haha. Sedan sa pappa: - Jag vill jobba här för att jag får bra lön av min chef.

Nästa dag ville jag och Oskar skoja med pappa. Då tog vi mat hemifrån och försökte härma pappas restaurang. Vi ställde upp alla våra saker utanför restaurangen. Vi hade till och med tagit med gardiner som vi kunde lägga över maten ifall det skulle börja regna. Sedan satte vi upp vår skylt där det stod ”Ny restaurang” och det var jättemånga som kom. Då sa vi till pappa: -Är det du som får lön? Sedan började vi skratta.

Det var tisdag och första lektionen var en NO-lektion, som min mamma höll i. Vi arbetade med Europas olika djur. Jag höll just på med en fördjupning om vildsvin som är vanliga i Vitryssland. Jag tycker om att läsa om olika djur och jag skulle gärna hålla på hela dagen men tyvärr tog lektionen snabbt slut och det var dags för SO-lektion. Vår lärare Bengt började lektionen med att be oss alla att sitta i mindre grupper.

I dag ska vi börja arbeta om Europas länder och huvudstäder på geografin, sa han med ett brett leende samtidigt som han drog ned kartan över Europa. Han fortsatte: -Vad vet vi om Europa?

Alla började fundera och småprata i sina grupper. Jag böjde mig fram över bordet och viskade i örat på Olle, min bästa klasskompis.

- Jag vet väldigt lite om Europa. Har du någon aning?

- Visst, viskade Olle, jag kan alla länder och huvudstäder efter att vi spelat spelet ”Europa” hemma över jullovet.

- Bra, viskade jag tillbaka, då kan du väl hjälpa mig med detta?

Ali

Olle nickade eftersom vi alltid hjälpte varandra.

Bengt gav oss i uppgift att redovisa om minst två länder i Europa. Vi drog lott och jag fick Estland och Storbritannien. Suck! Det var verkligen två svåra länder tyckte jag. Jag satt och funderade hela dagen hur jag skulle lösa detta.

Hemma på kvällen försökte jag att slå upp i olika böcker jag hade hemma och de två länderna. Mamma och pappa var som vanligt borta så jag fick försöka att klara mig så gott jag kunde själv.

Nästa dag gick jag och Oskar till skolan och tog en genväg genom skogen. Trots att det fortfarande var mörkt såg vi något ovanligt mitt i en glänta i skogen. Där stod en gammal och stor TV. En sådan som jag sett på bilder att mamma och pappa hade hemma innan vi föddes. Plötsligt slogs teveapparaten på och jag såg en bild av en Big Ben, klockan i London, som jag hade hört hade bytt namn till Elisabeth Tower efter drottningen i Storbritannien. Vad kunde detta vara?

Det måste vara en portal. En sådan har jag lästa om i Harry Potter. Med hjälp av den kan man transporteras och förvinna i väg till en annan plats och ibland till en annan tid. Oskar flinade upp för han älskar nämligen Harry Potter och fantasyhistorier där man förvinner in i olika portaler.

- Wow, tänk om vi skulle våga använda oss av den, sa jag.

- Självklart ska vi det!

- Men hur gör man? sa jag medan jag försiktigt drog med fingret över teveapparaten.

Plötsligt började en portal lysa helt vit och jag och Olle fick väldigt ont i ögonen. Vi gick in i portalen och det började göra mer och mer ont i ögonen. Sedan kom vi plötsligt inte längre in i portalen, allt var vitt och vi såg ingenting.

Ali

Det magiska armbandet Nästa dag vaknar jag klockan sex. När jag har klätt på mig och borstat tänderna klär jag på mig mina jeans och jacka. Sedan springer jag till Mollys port och uppför alla trappor. Hon bor på femte våningen, så plingar jag på. Molly öppnar. Jag tar tag i hennes hand. Innan vi åkte frågade Molly. Vart ska vi åka?

- Vi ska till Frankrike, svarade jag.

- Varför just Frankrike? frågade Molly.

- För att jag har alltid velat åka till Frankrikes huvudstad som heter Paris och jag vill se Eiffeltornet.

I Paris har jag alltid haft en önskan att åka hissen i Eiffeltornet till högsta våningen. Där finns en stor balkong som jag vill stå på och titta ut över hela Paris. Jag vill helst stå på den stora balkongen när det är mörkt på kvällen, då lyser nästan hela Paris, men Molly säger att jag inte skulle våga för att jag inte är modig.

Nu tänker jag på Paris och blundar. När jag öppnar mina ögon står vi mitt i huvudstaden i Frankrike, Paris.

- Man kan se Eiffeltornets topp från där vi står! utropar Molly och pekar ivrigt.

Jag och Molly vi hoppar på en turistbuss och chauffören säger på engelska att vi ska betala annars kommer vi inte på bussen. Jag fattade inte vad ha säger, men Molly är bra på engelska så hon förstår och översätter till mig. Men vi kommer på att vi inte har några pengar. Då kommer det fram en ung kille, som säger på engelska att han betalar åt oss. Vi blir glada och tackar på engelska med ett glatt skratt. Det är något bekant med honom känner jag plötsligt. Han verkade snäll men jag känner honom på något konstigt sätt.

När vi kommer fram till Eiffeltornet vimlar det av människor överallt. De flesta ser ut att vara turister från jordens alla hörn. Jag och Molly går snabbt och målmedvetet fram till Elvira

hissen. Det verkar otroligt nog som om det inte kostar något att åka hissen upp till balkongen. När vi kliver in i hissen är det massor av människor som trängde sig in med oss.

Jag och Molly blir nästan intryckta mot hissväggen längst in. När vi åket en stund i den trånga och varma hissen lyckas vi ta oss ut. Då blir mina ögon stora och börjar glänsa för jag hade alltid drömt om att vara på denna balkong i Eiffeltornet. I min dröm spelar en fransman dragspel i bakgrunden och det finns franska konstnärer som står med sina stafflin och baskrar och målar av Paris som ligger helt upplyst nedanför det höga tornet. Människor sitter vid balkongskanten och tittar ut över staden.

Plötsligt hör jag samma melodi som jag hörde i Spanien. Det är en kille som visslar och jag får återigen för mig att det kan vara min fiende Sebastian. Jag blir avbruten i mina tankar då en konstnär kommer fram till mig och vill måla av mig och Molly när vi sitter vid balkongskanten med hela Paris upplyst under oss.

När tavlan är klar är det redan sent och det är dags at åka hem igen. Precis då jag ska blunda och tänka på var vi ska åka upptäcker jag till min fasa det inte är något armband som hänger runt om min handled. Jag skriker högt och blir väldigt stressad. Molly svimmar nästan. Vi tittar noga över hela balkongen, men hittar inget. Jag kommer att tänka på att det kanske var killen som betalade oss att komma på bussen som tog armbandet. Han visslade en melodi som jag kände igen. Hur dum kunde jag vara? Ingen annan känner till den där melodin utom Sebastian. Han måste ha följt efter oss när vi var i Spanien och nu när vi är i Paris. Jag tittar ner från balkongen och mycket riktigt, där står Sebastian och vinkar skadeglatt upp till mig. Jag ser att han håller i mitt svarta armband med silvriga diamanterna. Han säger något till oss, men jag kan inte höra honom eftersom att vi är så långt upp.

Vi springer till hissen och åker ner. Väl nere ser jag inte Sebastian någonstans. Vi har tappat bort honom. Molly blir ledsen och säger att vi aldrig kommer att kunna ta oss hem nu utan armbandet och att vi inte kommer hitta Sebastian i den här stora staden. Jag säger att vi inte ska ge upp, för att vi är smartare än honom. Det är inte omöjligt att hitta Sebastian, han är Elvira

säkert nära oss bara vi noga tittar oss runt omkring kan vi säkert upptäcka honom.

Men hur vi är letar finns ingen Sebastian. Då plötsligt hör jag någon vissla bakom träden.

Det var den där melodin jag känner igen. Jag rusar till trädet och jag blir lycklig av att se Sebastian bakom trädet. Nu kan vi ta armbandet ifrån honom tänker jag då jag tar i allt jag bara kan och sparkar honom på smalbenet samtidigt som jag lyckas ta armbandet ifrån hans hand. Jag är överlycklig över att vi hade hittat armbandet igen. Vi springer sedan snabbt in bakom några buskar. Där tänker jag det fortaste jag kan för att inte Sebastian ska hinna ikapp och sno åt sig armandet igen. Jag tänker att nu vill vi hem till Sverige igen.

Plötsligt är vi tillbaka hemma igen, men vi hade inte hamnat hemma hos mig utom vi har hamnat i parken mitt i mörkret på kvällen. Jag och Molly kramar om varandra medan vi säger lovar att ses i skolan imorgon. Just nu var vi var så trötta efter vår resa i Paris att vi inte ens orkar prata om vad som hade hänt.

Elvira

Europas första tidsresa Kapitel 1 Hemma Det började med att jag satt hemma inne på mitt rum. Det var soligt ute och skolan skulle börja om ungefär en timme. Jag gick i femman och jag skulle börja igen efter jullovet.

Förra året hade det gått sådär. Jag tyckte att skolan var riktigt tråkig och hade struntat i en läxa. ”Har du packat väskan Erik? ropade min mamma från köket. Jag packade snabbt min läsebok.

På vägen till skolan var jag ganska nervös och tyckte att det skulle bli tråkigt att börja igen.

Det enda som jag tyckte var bra, var rasterna och att få träffa kompisarna igen. Skolvägen var kort och tog bara cirka en kvart att gå. Skolan såg exakt likadan ut som förra året. Jag hade kommit i tid. Jag tog ett djupt andetag innan jag öppnade dörren och klev in. Nästan alla var där och det hade börjat en ny tjej i klassen. Min lärare berättade var någonstans jag skulle sitta. Det var på samma bord som min kompis William och två tjejer. William är 145 cm och har vänliga bruna ögon och knallbrunt hår. Själv är jag 150 cm lång har ljusbrunt hår blåa ögon och är varken smal eller tjock. ”Hej”, sa jag till William. ”Tycker du att det är roligt att komma tillbaka?” ”Inte alls”, svarade han. ”Håller med.”

Vår lärare gav tecken att vi skulle bli tysta. ”Välkomna tillbaka 5A. Vi ska jobba lite mer med Europa och geografi nu.” Flera suckade.

Jag var ganska bra på geografi så jag tyckte det lät helt okej. Lite kul också till skillnad från många andra ämnen. Några i klassen gillade eller var nästan inte bra på något ämne alls medan några var riktiga genier. Jag och William var mindre bra, fast inte sämst.

När skoldagen var slut hade vi fått tre läxor matte, engelska och NO. Det var bland det värsta jag kunde tänka mig. Jag lekte med William en stund och sedan gick jag hem. Jag berättade hur skoldagen hade gått för mina föräldrar.

Hugo

”Kul att ni har skall jobba med frågor om Europa”, sa min pappa.

Klockan var 19:30. Jag läste lite och var inne på ett spel en stund. Sedan gick jag och lade mig. Jag hoppades att det skulle bli en kul termin. Det förra hade inte varit det.

Nästa dag vaknade jag tidigt. Jag läste en stund i min Narnia bok. Jag älskade Narnia och jag hade läst boken ”Min morbror trollkarlen” säkert tre gånger. Jag var uppe före mina föräldrar. Det hände nästan aldrig. Jag tittade på klockan. 06:00. Jag somnade väldigt tidigt kom jag att tänka på. Jag var faktiskt ganska bra på Europa, men ändå tog jag upp en Världsatlas. Jag läste i säkert en halvtimme om olika länders ytor, befolkningar och historia innan mina föräldrar vaknade. Jag kunde mycket av det jag läst men lite nytt lärde jag mig. ”God morgon mamma. Jag vaknade tidigt och har läst om Europa en halvtimme”, sa jag. ”Oj vad bra, det brukar du inte göra”, svarade hon förvånat. ”Va?”, sa min pappa. Du kan så mycket att du borde skriva en egen Atlas. Packa väskan och borsta tänderna”, sa han.

Min första lektion den dagen var just SO, jag såg fram emot att visa vad jag kunde.

Kapitel 3 Ny tid Jag var på samma plats, fast på 1700-talet. Jag kunde se det på arkitekturen på husen. Jag hade läst och sett bilder från 1700 så jag var rätt så säker. William var på samma plats bara innanför ruinerna. Nico var död och bara en jordhög, men nu har jag förstått varför. Han kom inte från den tiden. Han måste ha dött för mer än 1100 år sedan. Han fastnade i tiden och följde inte med in i framtiden. Då kom William och sa en viktig sak: ”Nu är Vatikanstaten byggt. Påven är den perfekta personen att prata om allt det här tillsammans med. Det ser i alla fall ut som 1700-talet. Vi kan ju kolla om det är byggt ännu” sa han allvarligt. ”Jag det är ju värt ett försök. Vi går in till den centrala delen av staden” sa jag lugnt.

Vi gick långsamt och iakttog noga skillnaderna från tiden vi hade varit på för mindre än en timme sedan. Det var många minnen av statyer och sådant från den tiden till exempel en staty från kejsaren vi träffade nyss. Vi såg skymten av ett tak av något riktigt stort som skulle kunna vara taket på det lilla landet. Ju närmare vi kom desto tydligare såg vi den och Hugo

efter ett tag blev helt säkra på att det var den enorma kyrkan. Med de färggranna vakterna ur Schweiziska gardet såg den riktigt pampig ut. Byggnaden var rätt lik det jag minns från på bilderna med det enorma torget och kupolen till tak. Den kändes minst lika stor inuti.

Det var en väldigt känd staty vid ingången med Maria som höll Jesusbarnet i famnen.

Massor av tavlor på väggarna och det var säkert 40 meter i tak och den var hundratals meter lång. Det var ganska få besökare där och efter en lång tids letande hittade vi en munk. Vi frågade om vi kunde på träffa påven och berättade hela historien för munken och varför vi behövde möta påven. Han tvekade, men tillslut visade munken oss upp till en dörr. Den var fin och hade ett guldhandtag och en silverskylt där det stod påven på latin. Munken knackade försiktigt på dörren och långsamt öppnades den upp. En gammal man i guldig och vit rock med kortklippt hår klev ut. Han sträckte välkomnande ut händerna och sa lugnt och vänligt: ”Vad vill ni två säga, mina små vänner?”

Jag försökte också låta vänlig, men de lät mest konstig. ”Du kanske inte tror på oss, men vi kommer från framtiden, 300 år.” ”Ni har väldigt speciella kläder men…O du milde. Jag tror på er.” Han hade fått syn på min mobiltelefon. Jag tänkte inte på att jag borde visat den. Det var ju självklart att det skulle vara nytt. Det är inte ens en hundra år gammal uppfinnig från min tid. Jag skulle precis sätta på den och visa hur den fungerade när det vi för tredje gången hoppade i tiden.

Slutet av historien…

I slutet av lektionen hade vi alla en redovisning. Turligt nog om bland annat Rom och Berlin. Då gick det bra för både mig och William. Jag berättade smådetaljerna om Colosseum, Cirkus Maximus, kejsaren och om Hitler. Om hur det var för judar, om vad polisen gjorde. Ja, precis om allt jag hade upplevt berättade jag. Under äventyret hade jag lärt mig att man måste anstränga sig. Nu hade jag verkligen fått se hur människor har behövt anstränga sig för att överleva. Då skulle väl även jag anstränga mig för att göra mycket mindre saker. Efter min redovisning blev det en lång applåd och till och med min magister såg imponerad ut. Efter skoldagen då vi var på väg hem talade vi om Rom, den judiska familjen och vad Anders hade gjort. Han hade nämligen spionerat på oss. Så kom jag äntligen hem. Det var nästan den lyckligaste stunden i mitt liv när jag sa: ”Hej mamma, hej pappa!”

Hugo

Portalen till Europa Kapitel 5: London Både jag och Josse sätter oss ner på golvet. Vi tar några tysta minuter för att andas normalt igen. Jag hör många högljudda röster utanför städskåpet. Det låter som engelska.

Städskåpet är pyttelitet. Det är knappt jag och Josse kan sitta ner på golvet, men så står det ju städsaker på golvet också. Det är kolsvart. Jag känner att det är hyllor på väggarna som börjar längst ner från golvet. Jag anar att det står massor av olika dunkar och flaskor i olika storlekar och former på hyllorna. Golvet är hårt och obekvämt att sitta på. Det är nog någon matta som golvet är gjort av. Det luktar massor av olika städmedel i rummet. Jag känner en låda med någon slang på bakom mig. Jag tycker det känns som en dammsugare. Jag känner också en lång pinne med många långa tygbitar i ena änden som jag tror är en städmopp.

När jag har fått tillbaka andan ställer jag mig upp och letar efter lampknappen på väggen.

Jag hittar den nästan direkt. Den satt där lampknappar brukar sitta. Alltså bredvid dörren i normal höjd. Innan jag tänder lampan säger jag till Josse: - Jag tänder nu. För att hon kan göra sig beredd att hålla för ögonen för vid det här laget har våra ögon vant sig vid mörker. Jag tänder. Det är inget starkt ljus som kommer ut ur den gamla glödlampan som hänger i taket, men det räcker till att man ser i allafall. Jag sätter mig på golvet igen.

- Vad tror du hände egentligen?

- Jag tror jag vet, sa jag. Jag berättade allt om brevet som hade kommit till mig under min dörr och att jag aldrig har känt att jag har passat in, varken i min familj, staden Stockholm eller i skolan. Jag berättar också mina tankar om Josse. Att hon blir så konstig när hon är med Sabina och att det känns som att hon bara har lämnat mig ensam med inga andra kompisar att vara med. Det bara flyter på när jag berättar. Det går inte att stoppa. Det är så skönt att berätta. Det ser ut som Josse lyssnar intresserat. Eller snarare det gör hon för jag vet hur det ser ut och känns när en kompis inte lyssnar. När jag är klar säger Josse: - Oj! Jag visste inte att du kände så för mig. Förlåt! När vi har suttit där och kramats ett tag säger Josse: Märta

- Men det där brevet du pratade om, det måste vara sant. Det kan ju bara inte vara någon som har hittat på det. Det där med stora klockan måste vara Big Ben eller det kanske du redan har listat ut?

- Ja, jag redan listat ut det, men det gör inget och tänk om vi har hamnat i Storbritannien nu, säger jag. Jag tyckte jag hörde lite engelska där ute innan så det är ju fullt möjligt.

- Jag tycker vi går ut och tittar efter, säger Josse.

- Men vänta, Maria måste ju undra var vi är någonstans nu.

- Jo kanske det, men nu tycker jag vi tar och struntar i det. Vi tar varandra i handen och Josse öppnar den lilla gamla rostiga dörren så att det bara blir en liten glipa. Vi är vid toaletterna på en restaurang. Det står ingen människa i någon kö och väntar på sin tur, vi smiter ut och går genom restaurangen mot utgången, men då hade vi släppt varandras händer.

Restaurangen har en lång disk med massor av olika maträtter och mackor på. Det ser gott ut. Det är varma färger på tapeterna och väldigt hemtrevligt. Restaurangen är proppfull med folk det gör det svårt att komma till utgången, till slut kommer vi ut. Det första vi ser när vi kommer ut är Big Ben. Det var jättebra för då slipper vi leta upp klockan. Eller Elizabeth Tower som den egentligen heter nu. Det känns som april här i London. Det kanske är det också tänker jag. Det här är verkligen konstigt. Tänk att vi har rest genom en portal till ett annat land eller är det bara någon som skämtar med oss. Helt plötsligt säger Josse: - Har du sett min penna? Den är rosa med ett gult sudd uppe på.

- Nej, jag har inte sett din penna, säger jag, men vad ska du ha en penna till? Och varför har du med dig det?

- Nej, jag ska inte ha den till något speciellt. Jag vet inte varför jag har med mig en penna.

Jag har alltid det bara.

- Ok, jag ska säga till om jag ser den.

Innan vi går mot Big Ben tittar jag upp där det står vad restaurangen heter för att vi ska kunna hitta tillbaka sedan. Den heter Charlie´s Restaurant. Vi börjar gå mot den stora klockan. Vi ser en liten skymt av London Eye. Några turister går förbi oss med kartor i sina händer och pratar om Madame Tussauds vaxdockor så de går antagligen ditåt.

Märta

Det är spännande att gå runt på ett annat lands gator. Jag ser röda dubbeldäckare åka förbi med massor av turister med kameror på. En sådan skulle jag vilja åka någon gång. Det var nämligen min högsta dröm när jag var liten att åka en röd dubbeldeckare. Man känner doften av Fish and Chips, lite här och var. Det luktar gott. Det är också lite spännande för det är vänstertrafik i det här landet. Varken jag eller Josse har varit i London innan, men jag har varit någon liten stad i Wales en gång när jag var liten tillsammans med mina föräldrar, innan de fick de där dumma jobben.

Vi fortsätter att gå på gatorna, det är några skottar i rutig kilt som står vid en vägg och spelar med säckpipor. Många står och lyssnar och några går fram och lämnar lite pund till dem som spelar. Vi fortsätter att gå igenom London tills vi är framme vid Big Ben. Jag ser floden Themsen nedanför tornet, lite längre bort skymtar jag Tower Bridge. Då har vi gått förbi alla möjliga affärer, klädaffärer, mataffärer, tusentals souvenirer butiker, tebutiker, musikaffärer, sportbutiker och så vidare. Det är ett myller av människor överallt. Det bor många fler här i London än i hela Sverige.

Märta

KAPITEL 5: Paris Denna gång trodde jag att jag skulle vakna upp på golvet uppe på vinden hos mormor, men det gjorde jag inte. Det första jag såg var att Felix stod upp och tittade på något. Jag gnuggade mig i ögonen och ställde mig upp.

- Var är vi?

- Jag vet inte. Men jag tror att vi är i Paris…

Jag såg inte tydligt men jag såg att det var något som var ganska högt som stod några hundra meter bort. När jag äntligen kunde se lite bättre såg jag vad det var. Det var en gigantiskt hög ställning, som om det var något sorts bygge som höll på. Vi hade vaknat upp på trottoaren mitt i natten och jag såg nästan inga personer vara ute. Vi började förstå vilken tid vi hade hamnat i, eller på ett ungefär. Om man tittade noga på ställningen och bygget såg man att det inte var något hus som byggdes. Det var Eiffeltornet! Vi visste att Eiffeltornet byggdes på slutet av 1800-talet. Vi hörde några som pratade på franska, och jag förstod vad de sa, precis som förra gången! ”Okej nu så ska jag nog gå hem, det är väldigt sent, men jag har haft det jätteroligt”, sa en tjej som var kanske 16 år eller något. Den andra var i samma ålder sa: ”Jag hade också jätteroligt. Vi ses i morgon!” Plötsligt hörde jag en mörk röst från mörkret…

- Vad gör ni två snorhundar mitt ute på gatan helt själva? Tro det eller ej, personen som kom fram var Måns!

- Vad gör du här Måns?, fräste jag högt.

- Jag har också ett armband. Han visade sitt armband och det var exakt likadant som mitt bara att det var silvrigt.

- Va? Finns det två?

- Det kan du ge dig på och nu behöver jag ERT armband!

- Aldrig i livet! Spring! skrek jag. Vi började springa och Måns följde tätt efter oss.

Eftersom att Måns hatar alla ämnen hatar han idrott också vilket innebär att han inte har särskilt bra kondition.

Martin

Men idrott är mitt och Felix favoritämne plus att jag går på gymnastik. Plötsligt snubblade jag på en sten och Felix stannade upp för att se om jag var okej, men då kom Måns ikapp.

- Ge mig armbandet, sa Måns väldigt tydligt.

- Varför? fräste jag - Man behöver båda armbanden för att bestämma vilken tid och vilken plats man vill till, annars åker man bara slumpmässigt i tid och rum i all evighet.

- Men hur fick du tag i ett likadant armband?

- Förut hade jag båda armbanden, det var meningen att jag skulle förhindra min fars död.

Men något gick fel. När det var meningen att jag skulle komma bara en dag innan, så hamnade jag flera tusen år in i framtiden!

- Så du menar att du egentligen inte är… från vår tid? stammade jag.

- Nu måste jag ha båda armbanden för att komma hem igen. Tyvärr kan ni inte följa med, ni måste stanna här!

- Jag har en idé, du kan åka till vår tid, släppa av oss och sedan kan du själv åka tillbaka till din tid!

- Jag är ledsen, men jag gillar inte er plus att man kan endast använda armbandet en gång per dag och jag orkar inte stå ut med en dag till på det där smutsiga stället!

KAPITEL 10: Slagfältet Det första jag hörde var höga ljud. Det lät som om bomber smällde överallt. Mina byxor var dyngsura och det kändes som om jag hade vaknat på sten. Denna gång kom synen tillbaka väldigt fort, kanske det går fortare ju mer man reser? Jag såg att vi var i en liten grotta. Jag hörde fortfarande höga ljud som om det var krig. Jag hörde höga trummande ljud. Jag tittade mig omkring i grottan. Längst in i grottan låg den romerska generalen.

Eftersom detta var hans första gång att färdas i tid och rum han verkade inte se någonting.

Felix reste sig just upp, och Måns hade inte riktigt fått sin syn tillbaka.

- Är du okej?, frågade Felix med en hes röst.

- Ja, men jag är inte säker om de andra är det…

Martin

Generalen började skrika konstiga svärord som jag aldrig någonsin hört och det verkade som att han inte fått sin syn tillbaka ännu. Det låg en annan soldat i den lilla grottan också, han var ganska spinkig och såg inte överdrivet stark ut, vilket generalen gjorde.

- Vi går ut, sa jag.

Grottan var väldigt liten och var i en liten kulle. När i kom ut var det dimmigt. Vi kunde höra höga ljud som lät som kanoner som sköt. Det luktade krut. Omgivningen var ganska platt med lite kullar. Vi gick upp för en till liten kulle och då såg vi en stor dal med två byggnader. De båda byggnaderna hade en liten mur runt sig. Den ena byggnaden låg bara några hundra meter bort från platsen vi stod, den andra låg ganska långt bort.

- Var är vi?, undrade jag.

- Jag vet inte, men det låter som vi är på ett slagfält eller något…

Dimman tunnades ur och vi kunde se alltihop tydligt nu. En bit åt höger såg vi massor av människor som hade några slags uniformer på sig. De höll i några slags gevär eller något, med en kniv liknande sak längst ut på den. Deras uniformer var blå och lite vita. Då såg vi vad som orsakade allt oljud… Vi tittade lite noggrant mot människorna och då såg vi att det stod en massa 1700 – 1800tals kanoner som avfyrade!

Martin

Det oväntade Jag är så lycklig! Det är äntligen sportlov och det är dags att åka skidor. Vi åker varje år på sportlovet till Snödalen som är ett skidställe. Jag sitter i mitten på mitt hårda golv med en resväska full av kläder framför mig. Den är svår att dra igen, väskan är full av kläder och skidgrejer. ”Madelen”, ropar mamma från köket, ”Jag och pappa vill prata med dig om en sak”. Jag går ut till köket och sätter mig ner på en av de osköna köksstolarna. ”Har du packat allt?” frågar mamma, jag svarar att jag har det och mamma blir glad. ”Jo, du har alltid velat åka till Alperna”, säger mamma med ett leende på läpparna, hon lägger händerna på det bruna köksbordet och fortsätter. ”Jag och pappa har bestämt oss för att…” ”MAMMA!” hör jag lillasyster Laura ropa från vardagsrummet. Mamma springer ut till vardagsrummet och lämnar mig och pappa ensamma i köket. Mittemot mig sitter en spegel uppspikad på väggen, den syns bra nu när mamma har gått. Jag tittar mig i spegeln. Den är liten därför kan man bara se ansiktet. Mitt huvud är runt i formen och mina kattformade ögon lyser gröna. Näsan på mig är liten och rund medan min mun är mellanstor och öronen är jättesmå. Mitt hår är klippt i page och är brunt. Nu har jag på mig min favorittröja, den är grå med en katt på. Jag har två par jeans, ett av dem har jag på mig just nu. De ena paret är blåa och det andra lite mörkare, nästan svarta. Jag har på mig de blåa idag.

Mamma kommer ut till köket igen, hon ser trött ut. ”Laura hade druckit upp mjölken som har stått på soffbordet i tre dagar, hon hade jätteont i magen”. Mamma sätter sig ner mitt emot mig igen och fortsätter att berätta. ”Jag och pappa har bestämt oss för att vi ska åka till Alperna, Cornelia ska också följa med!” ”JA”, ropar jag så högt att det skulle kunna höras hela vägen till månen.

Vi åker imorgon är det sista jag hör innan jag springer in på mitt rum och kastar mig i sängen av lycka. Att åka till Alperna har varit min dröm länge, och nu ska den äntligen uppfyllas.

Alma

Lite senare i historien…

Efter frukosten tar vi oss snabbt upp till busken och går in. Vi kommer ut och träffar Olle.

Vi är i Rom får vi mystiskt höra från Olle. Han låter mystisk och väldig rolig. Olle börjar gå och säger att vi inte kan stanna här längre vi ska till Fontana di Trevi (en fontän). Vi står framför den stora fontänen och Olle berättar om en känd skådespelare som badade i fontänen i en film. Hon hette Anita Ekberg och har nyligen dött. Anita var svensk och en känd film som hon var med i heter Det ljuva livet. När jag går längst med kanten på fontänen börjar jag fundera övar om Anita hade scenskräck som jag, innan hon började med teater? Jag går inte på teater, men jag har blivit av med min scenskräck. Det är jag stolt över! _______________________________

Olle tar oss till en stor restaurang och beställer tre tallrikar med pasta så att vi kan lugna ner oss lite. Vi äter under tystnad. Jag och Cordy börjar diskutera tyst om vem som kan ha tagit alla saker. Vi försöker komma ihåg var sakerna låg innan de försvann. Vi pratar länge, och vi börjar ana vem som är skurken. Alla bevis pekar mot att Olle är skurken. Det är bara en sak som inte stämmer, hur kunde Stina ha min klocka om det är Olle som är tjuven?

Jag och Cornelia sitter stela som pinnar och äter upp vår mat. Jag säger till Olle att det nog är dags att åka hem man han vill visa oss någonting först. Han tar sig ner i källaren och jag och Cornelia följer efter. Min mage pirrar och jag är rädd att Olle ska ta något mer. I mitt huvud skriker jag åt Olle, vi litade på Olle och nu har han förrått oss. ”Kom och titta här!”, säger Olle och puttar in oss i ett rum när vi kommer. Han låser från utsidan och vi kan inte komma ut. Jag får panik, det är iskallt här inne och vi kommer att frysa ihjäl.

Vi tar allt vi ser och bankar mot dörren men ingen hör oss och dörren går inte upp. ”Olle måste ha förstått att vi visste att han var tjuven och låste in oss här”, viskar Cornelia och börjar skaka tänder. Det är så kallt att vi inte orkar lägga energi på att skrika. Den isande kylan gör att man bara kan viska. Jag drar mig i håret och känner hur benen börjar bli stela. Det trillar ner något från mitt hår. En nål! ”Jag hittade en hårnål, vi kanske kan få upp låset”, viskar jag med ett litet hopp kvar. ”Det funkar bara i filmer” svarar Cornelia och släcker mitt sista hopp. Det är över, Olle vann!

Alma

Jag kan knappt röra mig, jag fryser så mycket. I min hand ligger hårnålen. Jag tar upp den med fingrarna och går fram till dörren. Det är värt ett försök tänker jag och stoppar in nålen i nyckelhålet. Jag vrider nyckeln fram och tillbaka och plötsligt hör jag ett klick. Långsamt trycker jag ner handtaget och dörren glider upp. Vi tar oss upp ur den trånga källaren och borstar bort lite frost från kläderna.

Ja, det funkade. Nu har vi en chans att ta Olle, tänker jag lättad tyst i mitt huvud. ”Det där var det hemskaste som har hänt mig i hela mitt liv”, viskar Cornelia både chockad och rädd över vad som har hänt. Vi kommer upp till restaurangen igen och springer ut.

Långt borta ser vi Olle gå. Vi smyger efter för att se var han tar vägen. I hans hand håller han en svart kasse, där finns säkert våra saker.

Olle stannar. Han tar sin jacka som han håller i handen och kastar in i en buske. Den försvinner (Olle har hållit jackan i handen under hela Italien resan). Jag tänker att det måste vara portalen. Precis när Olle ska ta ett steg in i portalen springer jag och Cordy fram till honom och tar tag i hans händer. Han vänder sig om, och där, mitt framför oss står Stina! ”Nu förstår jag allt”, ropar jag och släpper Stina. Cornelia frågar vad det är jag har förstått.

Jag svarar inte utan tar upp en spade och slår till Stina/Olle. Stina ramlar ner på marken och vi tar kassen och springer in i portalen.

Alma

Kapitel 5 skadan, salvan och nästa resa och den allra sista resan Vi kom till museet. Jag kunde inte resa till Rumänien, på grund av min arm skada jag var orolig för där fanns Vampyrer men Paul åkte iväg det kändes som en evighet tills han kom tillbaka och det hade bara gått en timme. Han hade med salva som läkte mitt sår på två minuter och så reste vi till Stor Britannien och där mötte vi Queen Victoria. Hon hade ansiktet pudrat stor klänning som var röd och guldig och en krona på huvudet. Runt hennes hals var det guld halsband med diamanter och Drake gav henne mycket mer av diamanter, guld och silver. Hon skrattade och sedan var det vi som gick fram och berättade vårt ärende men innan jag han svara så tog mamma guldet som var i kistan och försökte fly men en vakt tog sin musköt och slog henne i magen och sedan med knyttnäven i ansiktet. Hon trillade men reste sig upp men då fick hon ett till slag. Hon tappade allt och låg och stönade och det rann blod från näsan. De tog henne och till fängelset där hon satt och grät vi hade följt efter och tittade med en kikare på henne genom ett fönster. Då vi såg att det var tomt i korridoren till hennes cell sprang vi in och smög oss förbi en vakt och tog ner den andra med boxningsslag. Så var vi framme vid hennes cell. Vi hjälpte henne ut och sprang till drottningen och där kom en soldat. Plötsligt försvann han upp i taket. En man kom ner. Han hade vit kappa på sig med luva som var spetsig fram och brunt bälte. Han hade massor av vapen och han gav Paul pergamentet. Därefter kastade jag en rökbomb och sprang till portalen. Då märkte jag en pojke som satt i fängelset, det var Fredrik. Men mamma sa att jag skulle springa vidare och det gjorde jag tills jag kom till portalen och då var jag ensam.

Paul och mamma kom inte med. Jag hörde något trilla på marken. Det var mammas mobil och i den stod: ”Hjälp oss Jonas.”

Jag började gråta. Hur skulle jag hitta dem? Jag tittade på gåtorna det var svårt att se, men det stod: ”Åk till de tre Hjältarna och nykomlingen och hjälp de att vinna mot de onda skurkarna.” Jag anade att det skulle bli mycket problem men jag gick ändå in.

Då kom det en väldig stank från Paris. Jag märkte att jag hade ett svärd runt midjan och en pistol. Jag gick till stället där de tre utmanade varandra och alldeles riktigt jag stötte mot en man med konstiga kläder. Han utmanade mig och tre andra och det tog inte ett par minuter och då kom redan soldater och utmanade oss Jamal

men det tog ett par sekunder var alla nere och jag satt och vilade mig. Sedan såg jag något konstigt. Intill en påle stod mamma och Paul. Fredrik satt och tittade ner på oss. Jag och männen slöt vänskap och jag förklarade vad som hade hänt och sedan sprang vi upp till dem och där stod Fredrik med tio soldater, men det tog de fyra männen hand om som var musketörer. Jag gick fram till honom och utmanade honom. Båda var bra och det gick fort.

Under slaget befriade jag Paul och mamma och slog mannen så att han tumlade mot kanten.

Han tappade sin pistol och sitt svärd. Jag gav Paul mina vapen och så började vi igen. Jag sparkade honom i magen och innan jag var beredd hoppade Fredrik på mig och slog mig med en hård knyttnäve. Det gjorde att vi trillade för att det var en lös sten vi stod på. Den lossande och vi började falla ner. Precis innan jag skulle falla i tog jag tag i kanten. Jag sa: ”Släpp mig eller ge upp!” Fredrik hade nämligen fått tag i min fot och höll i sig. Det var tungt och mina armar värkte av tyngden. Jag skrek av smärta. Då sa han med ett elakt flin:” Om jag går under då följer du med mig ner i Helvetet!” Jag försökte sparka ner honom och jag lyckades nästan. Han trillade ner men han drog med mig med honom. Jag skrek och trillade ner i vattnet. Jag slog i huvudet och det blev svart.

När jag vaknade satt Fredrik bredvid mig och grät. Jag satte mig upp och såg mig omtumlad omkring. Vi var bland berg. Det var mycket snö och jag kunde knappt röra mig för det var så kallt. Han upptäckte att jag vaknat till och sa: ”Portalen hade flyttats! Kom vi måste ut härifrån.” Jag lugnade ner honom och sa att vi kunde vandra hem till Sverige. Vi slöt fred.

Fyra långa månader senare såg vi äntligen gränsen. Gränsvakten kände igen oss från tidningarna. Han skrek och sprang sin väg. Vi tog en tidning, den var fyra månader gammal. Vi läste att efter en orienteringstävling I Tid och Rum försvann två pojkar.

Museichefen flyttade portalen till Alperna så ingen skulle kunna använda den. Vi stod bara och gapade. Vi hade varit borta i fyra månader och alla trodde vi var borta och aldrig skulle komma tillbaka.

Vi liftade, för första gången i våra liv. En bil stannade och körde oss ända till Norrtälje. Där byggde vi en hydda i ytterkanten av staden i skogen. Kojbygget gjorde oss väldigt hungriga. Vi plockade all mat vi kunde hitta i skogen. Det fanns blåbär och lingon som precis börjat mogna.

Jamal

Plötsligt hörde vi rop i skogen. Det visade sig att någon hade larmat polisen när vi stal en höna och nu var de här i skogen och störde djuren. Vi sprang till vår hydda så fort våra ben kunde bära oss. När vi kom till vår hydda gömde vi oss i våra sängar av gräs. Då hördes plötsligt ett konstig skrapande därefter slog någon in dörren till vår lilla koja och två poliser rusade in med Ronald, mamma och Paul i följet. Jag och Fredrik blev livrädda och försökte rymma. Då var det som om det kom en guldig blixt som gjorde att poliserna flög åt olika håll.

Min mamma och Ronald hade gift sig och Paul hade skaffat flickvän. Vi gick hem tillsammans efter att ha varit på polisstationen i fem timmar. När det blev skollov gick jag och Fredrik till hyddan och bodde där tills skolan började igen.

I skolan berättade vi vad som hade hänt och vi hade det kul tillsammans. Vi gick på äventyr och hade det trevligt som en familj skulle ha det. Det var det bästa som hänt mig i hela mitt liv. Efter min pappas död hade inget varit riktigt roligt, men nu har jag en hel familj.

Just nu gillar jag Ronald. Han kan vara snäll bara man har vant sig. Nu hade vi det trevligt och vi gick ofta och åt glass och vi hade ett bra liv tillsammans.

Tänk själv vilka äventyr vi alla upplevt.

Författarens slutord: Men berätta inte den här historien för någon för det är inte bra om folk stör Fredrik och Jonas på somrarna, om det händer blir de arga på mig.

Jamal

Tidsmaskinen Det är en liten springa mellan väggen och hyllan. Alicia går fram till bokhyllan och försöker putta bort den. Den ser ut att vara väldigt tung. Jag går och hjälper henne. Tillslut får vi bort den. Det ser ut som ett litet rum där inne. Jag vet att Alicia ogillar rum som hon inte känner till. Jag går in. Det ser ut som en konstig stor boll som står i mitten av rummet.

Det är ett skrivbord i hörnet av rummet. Jag går fram till det. Det ligger ett papper på bordet. Jag tar upp det. Det står något på det men jag tror att det är på italienska. Jag tar upp min mobil som jag har i fickan. Jag låser upp den och går in på Google Translate. Jag tar kort på brevet och översätter den. Det står: ”Hej! Du som läser detta kommer nog att tycka att det här är lite konstigt. Men det där som ser ut som en stor boll är en tidsmaskin. Den kan ta dig till en annan tid och till ett annat land till exempel Rumänien år 1476, det år då Dracula fanns. Du kanske inte vill gå in i den, men du måste. Det är en tjej som är i fara. Hon heter Francesca och kommer att dö om inte du kommer till det land hon är i. Hon som kidnappade Francesca heter Agata, men hon kallar sig själv något annat, det var något på N. Lycka till på resorna. Du kommer nog att göra tre eller två resor. Lycka till!

Mvh Loca.”

Vilket underligt namn Loca. Jag vet inte om jag ska åka. Jag är rädd. Men den där Francesca är ju i fara. Jag bestämmer att jag ska åka. Jag går in i bollen. Det finns en spak härinne. Jag drar i spaken. Det kommer massa blixtrar. Det blir mörkt. Jag vaknar upp på ett torg. Det står en tjej bredvid mig. Jag känner inte igen henne. Jag frågar var jag är, men hon pratar inte svenska. Hon ger mig några tabletter och visar med sina händer att jag ska äta en tablett. Jag tar en tablett. Den smakar mint. Jag frågar igen var jag är någonstans.

Hon förstod mig nu. Tabletten måste ha gjort så att vi talar samma språk eller i alla fall att vi förstår varandra. Hon säger att vi är i Tyskland 1943. Det är då Hitler håller på och gasade ihjäl massa judar. Jag reser mig upp från marken. Jag frågar vad tjejen som är bredvid mig heter. Hon säger att hon heter Loca.

Emilia

Det var hon som skrivit brevet som det stod att jag skulle gå in i bollen. Hon ser ut att vara ungefär i min ålder. Jag ser en annan tjej som sitter med en tidning. Det ser ut som Nicki i min klass. Fast vad skulle hon göra här? Det är ju år 1943 i Tyskland. Jag ser nog bara i syner. Loca tar med mig hem till sig. Hon presenterar mig för hennes familj. De var fyra i familjen. Mamma Rebecka, pappa David, lillebror Simon och Loca själv. De bjuder mig på soppa. Den är väldigt god och mättande. Loca och jag går ut, men vi får gå in ganska snart eftersom, ja det ju Hitlers tid. Människor sprang på gatorna och var livrädda, särskilt judar.

Loca och hennes familj är judar. De har flera lås på sin dörr.

Längre fram i berättelsen…

Vi kommer till ett torg. Jag ser mig runt. Det är väldigt varmt här. Det luktar baguette. Det är många stånd som säljer glass, bröd och lite annat. Jag ser något högt som sträcker sig högt över staden. Det ser ut som… Eiffeltornet! Vi måste vara i Paris. Jag säger till Alicia att vi är i Paris. Alicia börjar springa mot Eiffeltornet, som ser ut att vara ungefär 500 meter bort. Jag springer efter.

Till slut är vi framme vid Eiffeltornet. Jag ser någon gå på balkongen längst upp i tornet.

Hon har svart hår men jag ser inte hennes ögonfärg. Det går någon bakom henne. Det ser ut som Nicki, i alla länder jag har varit har jag sett Nicki. Men det kanske inte är hon? Det ser ut som Nicki kommer att ta tag i den mörkhåriga. Jag springer in i hissen och åker upp till balkongen där de är. Den ena personen vänder sig om. Det är Nicki! Jag springer fram till henne och knuffar bort henne så att hon inte hinner putta ner personen som står och tittar ut över staden. Nicki blir rädd. Hon reser sig upp igen och slår till mig i magen. Jag tappar andan. Alicia går fram till Nicki och sparkar henne i magen. Jag reser mig upp och går fram till den mörkhåriga, som står och tittar ut. Jag frågar vad hon heter. Hon säger att hon heter Francesca. Jag har hört det namnet förut, men jag kommer inte ihåg var jag har hört det.

Just det! Det var hon som var i fara. Nu fattar jag varför hon var i fara. Nicki börjar springa mot mig. Jag ser en stege som leder ännu högre upp i tornet. Jag klättrar uppför den. Den leder upp till toppen av tornet. Jag känner hur någon tar tag i min fot. Det är Nicki. Jag tappar taget!

Emilia

Jag faller ungefär 2 meter ner innan jag hinner ta tag i en pinne som har fastnat. Jag känner hur pinnen börjar böja sig.

- Snälla, släpp inte, skriker Nicki.

Jag tänker på hur elak Nicki har varit mot mig i skolan. Jag skakar på benet för att få av Nicki från mitt ben.

- Anledningen till att jag vill skada dig är att jag är avundsjuk på dig, skriker Nicki.

Jag blir lite arg för att vi kunde vara vänner. Men samtidigt blir jag ändå varm i kroppen.

Jag måste komma på ett sätt att få ner oss härifrån. Jag hör hur något surrar. Jag tittar upp.

Jag ser en helikopter. Den är på väg mot oss. Den flyger över oss. Det kommer ner en stege från den. Nicki tar tag i den. Jag tar också tag i den. Stegen åker uppåt. Jag är fruktansvärt höjdrädd. Jag blundar. Jag hör att någon pratar. Det är franska. Jag tar upp tabletterna jag fick av Loca som gjorde att jag förstår andra språk. Jag tar en själv och ger sedan en till Nicki. Vi äter upp dem. Jag säger tack till honom som står i helikoptern. Han undrar vad vi gjorde där uppe. Nicki säger att hon ville se staden ännu mer och att jag hjälpte henne ner.

Vi landar. Vi kliver ut ur helikoptern. Alicia och Francesca springer fram till oss. Francesca säger tack för att jag räddade henne från Nicki. Nicki säger förlåt till Francesca. Jag frågar Nicki vilken tid vi är i. Hon säger att vi är i Paris år 2032. Vi var alltså i framtiden. Nicki säger att vi borde åka hem. Vi säger hejdå till Francesca. Nicki leder oss till en gränd. Här finns en dörr.

- Om ni går in i dörren kommer ni till Italien igen, säger Nicki.

- Men hur kommer du hem då?, frågar jag Nicki.

- Det du! säger Nicki bestämt. Jag och Alicia går in i dörren. Det kommer ett starkt ljus.

Emilia

Kapitel 2 den stora faiten!

Sedan vaknade jag sakta upp på en mark. Sen reste jag mig sakta upp och då såg jag Eiffeltornet framför mig så jag antog att jag var i Paris, men jag var inte säker. Sedan såg jag Oliver ligga på en bänk. Jag gick till Oliver och jag försökte väcka honom, men det gick inte. Jag tog upp mina Apeture glasses och frågade om de kunde ge mig fakta om alla länder jag har varit i. Då kom det en massa text upp jättesnabbt och senare kunde jag allting om de länder jag har varit i. Därefter sa jag till Oliver: - Oliver vakna!

- Eeee…vad är det? svarar Oliver sömnigt.

- Vi är i Paris, vill du följa med till Eiffeltornet?

- Ja! Det är klart jag vill, sa Oliver glatt och verkade mycket piggare nu.

När vi stod i hissen i tornet blev jag lite rädd för om den skulle falla ner för hissen skramlade mycket och den skakade. När vi var högst uppe kastade jag mig ut ur hissen.

Sedan gick jag till staketet och kollade ut över hela staden. Det var ett jätteskönt väder det var varmt och det blåste lite svalkande vindar emot mitt ansikte och jag såg ett jättekänt museum framför mig, som heter Louvren som är ett jättestort konstmuseum.

- Isak! Det här är nytt, du reagerar inte på hur högt uppe du är, sa Oliver.

- Jo, det gör jag men jag försöker inte att tänka på det, sa jag.

Sedan vände mig om för att köpa något att dricka av en försäljare då flög jag bakåt så snabbt att staketet gick sönder. Jag greppade golvet och bara försökte komma upp på benen igen. Det var bara det jag ville, men jag kunde nästan inte röra mig för jag var så rädd att nackhåren reste sig. Därefter såg jag den där personen med de vita ögonen igen och jag sa: - Varför gör du så här och vad har jag gjort mot dig?!

Men han svarade inte utan stampade på mina händer och jag föll ner…

Medan jag föll ner höll jag min hand mot marken och den andra mot Eiffeltornet och verkligen spände dem och då skapades något blått i luften och när jag föll igenom den så kom jag upp till Eiffeltornet det verkar som det blåa är en portal.

Isak

Yes! Jag kan skapa portaler med händerna. Jag gjorde en portal vid huset bakom mig och en under Oliver sedan kastade jag mig mot Mr Vita Ögon, som jag kommer att kalla honom från och med nu. Men han sköt bort mig med någon konstig kraft så jag flög in i huset bakom mig. Medan jag satt fast i huset så gjorde jag en portal högt upp över en sjö och en under Mr Vita Ögon. När han kom ner i vattnet märkte man att han verkligen var arg nu.

När han kom hoppade med jättehopp. Hans hopp är så stora och snabba att han nästan hinner bli torr innan han är vid mig. När han var 20m ifrån mig började jag att svettas jättemycket och jag bara försökte få ut mig där ifrån, men jag kan inte. Nu är han 15m ifrån, 10m. Nu kände jag att jag höll på att komma loss. Jag tryckte till lite hårdare mot väggen för att komma loss. Jag såg några små stenar falla ner mot marken och sen såg jag en lös tegelsten till vänster om mig. När jag tog bort den rasade en massa tegelstenar ner mot marken och jag skrek till människorna som såg helt bleka ut av skräck: Se upp, och sedan kom jag på att jag inte kunde franska. Tydligen hade jag inte märkt att det inte fanns några människor under mig, sedan kunde jag komma loss. Jag visste inte hur jag skulle koma upp dit… just det jag kan använda mina portaler till. När jag kom upp på taket såg jag Oliver sitta där och gunga fram och tillbaka, jag gick fram till Oliver och sa: - Ta det lugnt jag kommer att fixa det här. - Kommer du, är det säkert?, sa Oliver med en liten pipig röst.

- Ja det kommer jag, jag är säker på det, sa jag med en säker röst.

Sen hörde jag någonting bakom mig, jag vände mig förstås om och då märkte jag att det var Mr Vita Ögon, sen vände jag mig igen och sa till Oliver att springa och det gjorde han. Vi sprang och vi sprang, jag använde mina portaler för att få Oliver ikapp mig, Sedan ramlade jag och Oliver stannade upp för att fråga mig hur jag mår. Då såg jag Mr Vita Ögon springa emot mig och då blev jag jätterädd så jag tog upp mina armar och spände dem, när han började närma sig så kom en stenmur fram från ingenstans och då sprang han in i den och svimmade av. Jag och Oliver gick fram till honom och drog av honom masken och upptäckte att det var: - Sven-Olof! skrek jag rätt ut.

- Va, är det Sven-Olof! skrek också Oliver.

Isak

Sen flög vi iväg till ett höghus gjort av glas. Medan vi flög iväg såg jag Sven-Olof resa sig upp och titta mot mig med en elak glad min. Sedan kände jag någonting hårt krossas mot min rygg och sedan såg jag glasbitar och glassplitter flyga i luften och jag uppfattade all det här i slowmotion. Sedan reste jag mig upp och gjorde mig en trappa ner till honom sedan gick jag ner till honom ganska långsamt för jag hade lite ont i ryggen efter jag flög igenom glaset.

Isak

Europa resan Kapitel 1 – Krocken Jag gick bort till köket för att äta någon frukost. Mamma och pappa hade redan gått till jobbet. Mamma var skådespelare. Hon hade varit med i många filmer. Hon brukade mest vara med i ganska små roller. Det var tråkigt för min mamma Lena älskade att skådespela.

Min storebror Lukas låg och sov. Han började klockan 11:30. Jag bredde en macka med smör och skar upp gurka. Jag öppnade kylskåpet. Juicen var slut så jag hällde upp ett glas med mjölk. Jag satte mig vid det stora slitna bordet. Den vita färgen hade lossnat. Jag kände mig ensam för mamma och pappa började alltid tidigt. Ibland var de tvungna att jobba på helgerna också, men då kom min katt Felix. Varje gång jag såg honom blev jag glad. Felix var en månad gammal och hade vit päls. Hans blåa ögon glittrade när solen lyste in genom fönstret.

Jag sprang bort till badrummet. Jag klämde ut tandkräm ur tandkrämstuben. Jag borstade snabbt och tvättade ansiktet. Jag kollade mig i spegeln och såg mitt rufsiga, ljusa hår som hängde över mitt blåa och gröna öga. Mina fräknar jag hade fått under sommaren täckte min lilla näsa.

Jag gick bort till ytterdörren. Jag slängde på mig mina vita Converse. De var nästan svarta av allt smuts. Jag låste dörren och tittade på min klocka som jag hade fått av min mamma Lena. Klockan stod på 07:54. Jag skulle aldrig hinna. Jag började springa. Jag sprang förbi mataffären och busshållplatsen. När jag kom till skolan stod klockan på 07:58. När jag var vid fyrornas klassrum kom en kille från andra hållet så vi krockade. Hans glasögon åkte ner i golvet och sprack. Det var glassplitter över hela golvet. Jag låg kvar på golvet en stund tills jag frågade honom en sak.

- Vilket klassrum ska du till? Ledsen för glasögonen, sa jag med en darrande röst.

- Jag ska till femmornas klassrum, 5A. Jag har ett par reserv glasögon hemma, sa han.

- Jag går i 5A så jag kan visa dig dit. Jag heter Lexie, men du kan kalla mig för Lex. - Jag är ny här. Förresten, jag är Isac, sa han med ljus röst.

Malva

Jag plockade upp min väska som jag hade tappat när vi krockade. Vi började gå. Jag tittade på honom. På hans högra örsnibb hade han ett litet ärr. Jag var säker på att jag hade sett ärret förut. Han hade brunt hår som täckte en del av pannan. Isacs gröna ögon var som en spegel. När jag krockade med honom kändes han så bekant. Det kände som om jag hade känt honom hela mitt liv.

Jag öppnade klassrumsdörren. När vi kom in, stirrade alla på mig och Isac.

Kapitel 7 - Redovisningen När jag var klar med redovisningen applåderade alla. Jag kunde inte fatta själv hur mycket jag hade lärt mig.

- Vänta det är en till sak som jag vill visa er, sa jag. Jag tog några djupa andetag. Jag tog upp fotot som låg i min ficka.

- Jag träffade en väldigt god vän. Hon heter Claudia. Jag pekade på killen på fotot. Det här är hennes bror. De står vid Berlinmuren. Fotot togs år 1961, det år då muren byggdes.

- Vad står det på baksidan? frågade Ana och tittade på mig. Hon log.

- Jag vet faktisk inte, sa jag och log tillbaka. Det var skönt att veta att jag och Ana var kompisar igen. När jag var klar tittade jag på Maria, hon tittade tillbaka. Hon blinkade till mig. Jag satte mig på min plats. Allt jag hade varit med om var som en dröm. Jag kunde inte fatta. Hur kunde jag ha rest genom en bok?

Allting var som en stor dröm.

När alla redovisningar var klara gick jag fram till Maria. Det bästa var om hon hade boken.

Då skulle ingen få tag i den. Jag räckte den till Maria. Det var konstigt för jag ville inte ge boken till henne. Det var som om jag var beroende. Men jag ville bara få iväg boken. Jag hade blivit osams med min bästa vän på grund av den, men jag hade också fått en ny vän.

Maria tog boken. Undra vad boken skulle hamna nu? Något annat barn kanske skulle få boken och göra en likadan resa som jag fick göra.

Jag öppnade ytterdörren till min lägenhet. Det var konstigt. Det hände inte ofta att alla i familjen var hemma samtidigt. Mamma, pappa och Lukas satt vid matbordet. Felix låg på fönsterbrädan och sov. Alla såg glada ut. Mamma sprang mot mig.

Malva

- Jag fick huvudrollen i filmen! Vi ska börja filma på höstlovet, sa mamma. Hon fick nästan tårar i ögonen. Jag blev glad. Lukas hällde upp ett glas saft till mig och gav mig en bulle.

Han sa att han hade bakat dem själva. Jag skrattade, varför skulle han baka? Senaste gången jag kom ihåg att Lukas bakade var när jag fyllde 6 år. När jag skulle gå till mitt rum gick jag förbi bokhyllan. Albumet från år 2007 stod i den. Det första jag kom att tänka på var att jag måste fråga hur jag känner Isac. Jag fick inte vänta. Jag vände mig om snabbt. Jag kom in i köket - Personen du stod och pratade med utanför caféet, vem är det? frågade jag så tyst att man nästan inte hörde vad jag sa. Hon stod helt tyst och började gråta. Det märktes att hon inte ville prata om det.

- Lova att inte bli arg. Jag har inte vågat berätta. Jag vill inte att du ska bli arg. Personen jag pratade med heter Maria. Hon är min syster, sa Lena och började gråta.

Jag kunde inte tro det. Var jag och Isac kusiner? Varför hade inte Lena berättat något?

- Förlåt, men jag fick veta att hon fanns för bara några veckor sen. Min mamma och min pappa skiljdes innan jag föddes. Maria är ett år äldre än mig. Hon följde med pappa och jag följde med mamma. Mamma berättade om henne för inte alls länge sedan.

Hon kramade om mig. Jag blev blöt av hennes tårar. Hon verkade inte veta om att Maria var min lärare. Jag sa inget. Hon skulle ändå snart lista ut det. Hon fick vänta. Jag undrade varför Isac bara hade glasögon ibland, men jag fick också vänta, som han brukade säga.

Mamma gick ut för att snyta sig. Jag tittade ut genom fönstret. Solen lyste starkt. Det var många människor som gick runt på gatan. Alla var glada. Min blick stannade. Jag såg Claudia. Hon tittade på mig. Bredvid stod någon. Det var en man. Jag kunde inte tro det.

Jag tog upp fotot på Claudia. Jag höll det över Claudia som stod på gatan. Det var hennes bror. Båda hade samma kläder på sig som på fotot. Båda tittade på mig och log. De vände sig om och gick. Jag önskade att jag skulle få träffa hennes bror någon dag. Jag blev glad att de äntligen fick träffa varandra. Båda såg glada och lyckliga ut. Hennes dröm gick i uppfyllelse. Jag gjorde likadant.

Jag vände mig om och gick ut ur rummet.

Malva

…Över 82 448 (!) ord tillsammans på en månad…