Eriksdalsskolan 8d noveller bok 2

8d Bok 2

Antologi med noveller av 8d Eriksdalsskolan Bok 2 av 3 Klassen har under läsåret 2014/15 arbetat med att skriva noveller på svenskan och jobbat med illustrationer på bilden.

Lärare Kristina Büki, svenska samt Camilla Ekman, bild Eriksdalsskolan

Framsidebild av Carolina Olivera Falk

Innehållsförteckning Djävulen sover inte av Carolina Falk Olivera En promenad i regn

av Martin Fogeman Bob

av Rasmus Hallberg Högmod går före fallfrukt

av Hector Juliusson Fattiglappen

av Frida Lindbäck Ett brev i snön

av Linnea Morales Tvillingen

av Ebba Olsson Att våga stå upp

av Julia Persman Ärr

av Elise Rocksén Lev genom mörkret

av Nadjim Uddenberg

Djävulen sover inte Slussen, platsen som snart kommer vara någonting hon inte kommer att känna igen.

Där det gamla kommer bli nytt, bortglömt, utkastat. De barn som senare kommer växa upp, kommer att se det de alltid sett, men inte det som alltid funnits.

Det är en sen och mörk kväll när flickan är på väg hem. Hon drar sin tunna jacka tätare omkring sig, men trots det så hittar den kalla höstluften in och reser på hennes tunna nackhår. Hennes fotspår lämnar svaga spår i Slussens nuvarande mark, men hennes doft tränger inte igenom den tjocka odören av urin och avgaser. Trots det, så tycker folk att hennes doft, är värre än de andra lukterna. Hon går igenom den kalla kvällen, genom Stockholms smutsiga gator, i hopp om att få komma hem helskinnad. ”Det är en grym och respektlös värld där ute, närma dig inte någon, lita inte på någon, lyssna inte på någon”, det är vad hennes mor berättar varje gång hon lämnar hemmet för sin dagliga resa genom den kungliga huvudstaden, för att besöka sin sjuke morfar.

Mor jobbar och tar hand om de små syskonen, så flickan skickas iväg för att ta med de nödvändiga sakerna till honom.

Hennes mor, som vi tillfället satt med syskonen i väntan på att flickan skulle komma hem, berättade alltid om hur grym världen var, att på en sekund så kan allt tas ifrån än.

Det har hon gjort sedan hennes far försvann. Men flickan tänkte efter.

Hur kan världen vara så grym, när det finns folk som slåss för jämlikhet? ”De som slåss för jämlikhet bär kniv”, skulle mor ha sagt. Hur kan världen vara så grym, när de som trots har minst, ger mest? ”De som ger blir tvingade”, skulle mor ha sagt. Men hur kan världen vara så grym, när jag står här, välmående och lycklig? Mor skulle ha blivit tyst. ”Lycklig?”. Lycklig finns inte i hennes ordförråd, i hennes lexikon, i hennes värld. Ordet lycklig försvann när far försvann. Ordet lycklig, skulle försvinna för hela hennes familj, om bara en stund.

Bild av Carolina Olivera Falk

Flickan sätter sig på tåget som skulle ta henne hem, och bort från det så kallade ”sofistikerade” samhället. Hon lutar huvudet mot fönstret och sluter ögonen, omedvetande om det som kommas skall. Tåget stannar och ett par män kliver in.

De tittar sig omkring i vagnen, och sätter blickarna på en kvinna som står några meter från dem. Trots den relativt tomma och tysta vagnen, så vinklas ändå ett par blicka mot de unga männen. Det känns som flera sekunder, minuter, timmar, innan den första mannen i svart huva tar ett kliv mot kvinnan.

Kvinnan rör inte på sig, hennes rädsla har förstenat henne på den plats hon står.

Mannen tar ett kliv till, och med det klivet, så skulle flickans liv snart gå mot sitt slut.

Mannen griper tag i kvinnan då den andra mannen i mörkblå mössa tar stora steg och rycker i hennes väska. Kvinnan skriker, men ingen gör nått. Alla sitter som förstenade, och låtsats som om inget händer. Dom sitter som ugglor med stora ögon, och spanar på när kvinnan blir överfallen. Flickan sitter förskäkt i sin plats, men inte i fasan över vad som händer. Utan hur folk, av samma art, med samma känslor, sitter och tittar på eller kopplar bort det. Hur kan man se på när någons liv håller på att förändras, när de onda får som de vill och de goda blir bestulna på inte bara sina värdesaker, men också på sin lycka och glädje, på dess hopp och drömmar, om att världen visst kan förändras, och bli en bättre plats. Flickan, som vid detta lag hade tårar som rann ner och smekte hennes kind, ville inte se på längre. Hon ställer sig upp på darriga ben, och rör sig mot gången. I hennes huvud ekar hennes mors ord. ”Mod, är dumt, mod är att sätta sig i fara.”. Flickan ställer sig stadigt mitt i gången och kollar upp på männen. ”Varför sätta sig i fara för någon, som aldrig skulle gjort det samma?”. Männen stannar upp, men har fortfarande ett stadigt grepp om kvinnan som har ögon röda som rosor. ”Varför offra sig för en värld, som gör det sämre för än själv?”. Flickan kopplar bort sin mors röst och tar ett steg mot nödknappen vid utgången. Männen kollar nästan hånande på flickan och leenden växer fram bakom det skuggade ansiktena, tills de förstår vart hon är på väg. Mannen med huva, signalerar den ena mannen att ta tag i kvinnan.

Han rör sig mot flickan med långsamma steg, som om han vill få henne att vända om. Flickan står fast kvar, med lätta fingrar på knappen. Mannen hukar sig ner, och tittar på flickan. ”Släpp knappen, så går allting bra”, säger han, och tar tag i hennes hand. Flera minuter går, tills flickan bestämt sig. Hon vill inte gå med strömmen, hon vill gå mot strömmen, göra ett intryck och göra världen bättre.

Hennes mor skulle aldrig förstå varför hon gjorde det hon snart skulle göra, efter alla de sakerna mor hade varnat för, men ibland så får man göra vad som känns rätt för en själv. Flickan ville hellre att en person som inte lärt sig mycket inom livet, eller knappt byggt upp ett liv, ska offras istället för någon som har byggt upp ett liv och antagligen en familj, som skulle sörja dess bortgång, offras.

Flickan tar ett par djupa andetag, innan hon gör det som skulle stoppa hennes liv.

Snabbt trycker hon ner knappen, och mannens leende försvinner snabbt. Han grips av panik, och plötsligt så känner flickan ett skarpt hugg i magen. Flickan får en känsla av att allt runt henne börjar snurra. Hon blir yr och håller sig för magen som är som en läckande pump. Blod rinner neråt mot golvet och bildar en pöl under hennes fötter.

Mannen med mössan tittar förskräckt på mannen som nyss knivhuggit flickan. Han skriker och gör massa gester mot honom, men flickan kan inte höra eller förstå någonting. Hon lutar sig istället mot väggen och sluter ögonen och sjunker långsamt ner på golvet.

Ingen på vagnen reagerar, endast kvinnan som har lyckats rycka sig loss från mannens grepp. Hon springer fram mot flickan och försöker väcka henne, men det är redan försent. Männen har flytt, och så har flickans liv. Fortfarande, så sitter mor och syskonen i väntan på en liten flicka, som har fått tydliga instruktioner på vad hon ska göra och inte göra, men flickan som dem så tålmodigt väntar på, kommer inte hem. För djävulen, sover inte.

Av Carolina Falk Olivera

Bild av Martin Fogeman

En promenad i regn Regnet slog hårt mot trottoaren, och han kom att tänka på det gamla uttrycket ”himlen öppnar sig”. Han promenerade inte för at han ville, det fanns inte mycket annat att göra när man flyr från sitt eget och någon annans liv. Han gick, i vad som kändes som en evighet, genom tomma gator i söderort, förbi lägenheter där familjer grälade, hus där tv:n stod på högsta volym och ungdomsgäng som hukade under något träd eller hustak och försökte tända cig. Allmänt sett var det dock tomt, folk var inte i samma situation som han var. De var inte på flykt för att de var rädda för att hjälpa någon på bristningsgränsen, rädda för att de skulle komma hem till ett ensamt hem, rädda för den potentiella skulden, ångern och allt som följde med. De var helt enkelt inte som honom.

Minnet till varför han gick var vagt. Allt gick så snabbt, var det han senare skulle berätta för någon. Medan han gick kom dock minnet ofrivilligt tillbaka. Han hade precis kommit hem till Erik som satt i hallen och ville ha någon att prata med.

Samtalet var känslomässigt laddat men oavsett hur mycket han än försökte kunde han inte minnas vad det var som sas. Till slut bestämde han sig för att han behövde en promenad och lämnade då sin rumskamrat med sina galenartade tankar och samtal. Erik hade inte varit sig själv på ett tag nu. Innan var det skratt och skoj, sedan var det bara långa dagar ensam hemma, knappt utan att äta och helt utan jobb. Han var dock inte som Erik, det fanns ett jobb i hans liv och kriminalitet kom inte på fråga.

Han passerade ett hörn och såg en grupp med män som såg ut att langa. Vissa av dem kände han igen, de hade varit Eriks vänner. De hade också varit normala en gång i tiden, men en gång i tiden var inte nu. En gång i tiden spelade inte den minsta roll trots att även den minsta förändring i tiden skulle kunna förändra Erik och hans vänners liv till det bättre. Det var dock omöjligt. För hur mycket han än önskade skulle det fortsätta att förhindras av naturens oförklarliga lagar. För tiden är nämligen en bitter älskarinna, med sin ömma omfamning ser hon till att allt

omkring dig existerar men kommer aldrig, oavsett hur mycket du ber henne att släppa dig. För vartenda misstag, ånger och saknande du någonsin upplevt ligger kvar bara i ditt minne som ett spöke bakom en osynlig mur. Stående rakt i din syn och hur mycket du än skriker och ropar ut all din ilska och alla dina frustrationer så kommer de för evigt stå där och stirra utan att någonsin svara.

Han hade undvikit verkligheten tillräckligt länge nu, det var dags att vända hem till sin rumskamrat och alla problem, meningslösa samtal och förlust av hopp i sin vän som kom med det. Han undrade varför Erik hade fått sådana problem. Han mindes tydligt att allt började med vännerna, när de och Erik började träffa varandra. Från och med den tidpunkten gick allt utför, kriminalitet, massiva mängder alkohol och förmodligen knark däremellan. Efter ett par månader kraschade allt och stadiet som var i effekt nu började.

Han fortsatte att gå till synes utan att vara på väg någonstans. Trots att hemma var så nära. Kanske tog han omedvetet omvägar för att fördröja den oundvikliga hemkomsten men till slut rundade han det sista hörnet. Och med ett enda ögonkast var alla hans farhågor, misstankar och rädslor bekräftade. Så avslutades hans flykt. För att fly från det man ångrar är omöjligt. Det är vår förbannelse i livet, att för evigt stirra på varje misstag som vi någonsin begått och oavsett vad inte kunna förhindra det. Fast den här gången låg det inte på hans bekostnad, utan på Eriks. Han gick fram till polisen utanför porten hem och frågar vad som hänt. Trots att han redan visste.

Av Martin Fogeman

Pojken som tittar på månen Den här dagen var lik vilken annan vardag som helst. Inga bjudningar eller födelsedagar i kalendern. Ingen röd dag eller högtid, enbart en dag som vi måste vakna upp till. Så som många andra dagar.

Det ligger en kyla över staden. Den trycker sig mot husen och flyter in mellan väggarna och ut på gatorna. Järnpojken viker lapptäcket åt sidan. Vinterns bleka färger betraktar honom genom fönstret. De tynger sina händer över rutorna, driver undan varandra för att visa upp sig själva.

Han känner dem, de är grannplanetens väsen. De har han skådat under hela sin uppväxt. Nu för tiden roar han sig med att avbilda dem, de uppskattar det, de uppskattar alla som bekräftar deras skönhet. Så väldigt egocentriska, solens barn, funderar järnpojken.

Ett av de äldre barnen, en bränd umbra, låter en dröjande hand passera glasets yta.

Likt alla färgers händer, äger umbran ett sällsamt antal fingrar. De knoppas som bulor över handryggen, likt ådror sprider de sig. Växer uppå varandra, virar sig runt om varandra, tränger sig in i minsta glipa där fingrar inte redan finns. Hastigt antar de samma längd som umbrans underarm. De längsta fingertopparna blånar och tappar fästet om knotornas vanvettiga dans. Naglar samt hud lossnar i flagor som singlar ner över järnpojkens bädd. Umbran skrattar. Han drar tillbaka handen och blinkar. Flingor av kulör glittrar över täcket. Umbran och pojken är goda vänner, i andra fall visar inte solens barn dessa naturfenomen.

Pojken ler. ”Så oartigt att väcka mig men ändå så typiskt er.” Barnen vinkar och ropar på honom, då pojken inte äger ett par öron kan han ej höra dem. ”Så stora ni har blivit under sommaren.” Han syftar på de som växt upp över himmelen. ”Ni är så lika er mamma nu.” Molnen över taken kråmar sig och rodnar rart.

Järnpojken bäddar sedan sängen och samlar umbrafjällen i en burk. Han äter sirapslimpa med prickig korv, sedan skriver han några rader i sin drömdagbok. Kylan sprider sig under tegelgolvet då pojken hastigt tassar över det mot ytterdörren. Till och med en oskyldig liten pojke utan öron har en del i dagens samhälle. Järnpojken äger ett passande yrke för en pojke av järn. Han arbetar som staty.

Det finns inte mycket att göra berättar pojken för vinterfärgerna, medan de passerar slottet. ”Så länge man håller sig stilla och inte ifrågasätter går det bra. Min plikt är att bringa människor lycka och uppfylla deras önskningar” förklarar han.

Samlingen befinner sig nu i den Finska kyrkans trädgård. Pojken sätter sig ner, placerar benen framför sig och vilar armarna om dem. En spricka mognar över näsbenet på honom. ”Men beklagligt nog, finns det inte många att tala med.”

Färgerna iakttar honom frågande, pojken fortsätter. ”Människorna här omkring bara frågar och ställer krav, men ingen av dem stannar för att lyssna.”

En rent utav stickad kvinna träder fram mellan byggnaderna. Hon doftar trafik och garn. Färgerna följer henne med blicken, de skimrar och sprakar så som nyvakna färger gör, men kvinnan har annat i tankarna. Hon sätter sig på huk framför järnpojken och drar ner en ynklig yllemössa över pojkens huvud. Sedan knyter hon en halsduk om halsen på honom, skänker en slant och promenerar vidare. Färgerna fixerar pojken med blicken. ”Det är inte så att alla människor är direkt elaka, de har inte tid att förstå helt enkelt. Eller så vill de inte fatta. Men månen” förklarar pojken, ”månen lyssnar alltid, för månen är även hon, mycket ensam.”

Av Eira Fröhling

Bob Det var kaos, stadion höll på att brinna upp. Friends arena var sprillans ny och hade knappt blivit använd. Spelarna hade bara hunnit komma ut på gräset innan bengalerna hade tänts. Det var bara ett fåtal som hade blivit skadade och Bob var en av de skadade.

Han vaknade extra tidigt för denna dag var en väntad dag sedan länge. Det kändes som idag, idag var en bra dag, och att AIK äntligen kunde ta matchen och vinna allsvenskan. Bob bodde nära stadion, han kunde bara drömma om hur spelsystemen såg ut som alla snackat om i skolan. Familjen var fattig och hade inte råd med tv eller liknande, biljetterna betydde nästan alltför honom. Funderandet ledde till att bussen hade åkt ifrån honom och Bob fick promenera till skolan, han blev sen igen, det var tredje gången den här veckan. Läraren var inte alls glad och Bob fick ordentligt med kvarsittningstid dels för att ha bråkat med en nia, han var nära på att missa matchen.

Men till slut släpptes han av att brandlarmet gick.

Äntligen hemma tänkte han och tog sina saker och fortsatte till matchen. På väg till stadion var där ett par fulla AIK supportrar, de hade bengaler. Han kom fram till stadion till slut, han gick upp för trapporna till stadion. Det var en kontrollant vid ingången som frågade efter biljetten. Bob förde handen mot fickan, men han kände inte biljetten, han greps av panik men efter många om moment så hittade han den i innerfickan av sin jacka och gav den till gubben i självlysande jacka. Bob tittade förunderligt på biljetten som han hade fått tillbaka av kontrollanten om vart han skulle sitta. Förvånad om att han skulle sitta på så bra platser gick han och satte sig.

Han möttes av att de fulla supportrarna som satt en rad upp och som innan matchen, var fulla. De hade redan tänt bengalerna och Bob kunde inte se ett dyft på grund av all rök som kom från bengalerna. Medan Bob fokuserade på spelarna som gick ut på det våta gräset, det började lukta rök, Bob vände sig om och såg att det hade börjat brinna, elden spred sig snabbt, det var svårt att komma ut ur allt kravaller av folk som sprang runt som yrande höns. Det var en man, Bob kunde inte se vem det var, Han skulle klara sig men han hade fått i sig så mycket rök så att han behövde syrgasmask och bli förd till sjukhus.

Bob vaknade upp till att han hörde snyftningar, det var hans mamma som grät, men det var någon annan där också, det var mannen som hade hjälpt honom ut ur stadion. Med svag röst frågade Bob vad det blev i matchen och mamman sa att de avbröt matchen och att Sveriges Fotbollsförbund ersätter skadorna dock ge familjen skadeståndsersättning.

Bob blev till sist frisk och de kunde åka hem. När de satt i bilen åkte de förbi deras gamla hus nyfiken som Bob var frågade han nyfiket om varför de fortsatte åka, mannan sa att han skulle få en överraskning. Bob var spänd som en fiolsträng. De åkte förbi en skylt som det stod Södermalm på, när han klev ut ur bilen så möttes han av en stor byggnad, det var en hyresrättslägenhet.

Bob blev så glad så att det inte går att beskriva med ord. Mamman sa att det var hans förtjänst, det var av Sveriges Fotbollsförbunds pengar som gjorde att de kunde haft råd med den. Bob blev lycklig tillslut, han började på en ny skola och fick massor av nya vänner.

Tiden gick och Bob blev en av de bästa i affärsvärlden. Han skaffade fru och tre små barn med små tjocka kinder. Han levde livet. Han var ”on top of the world”. Han hade så mycket pengar att han köpte ett hus och flyttade till Los Angeles, han kunde simma i pengar om han så skulle vilja det. Efter några år av framgång med så mycket pengar, dog han sedan av en överdos. Hans fru blev deprimerad. Bob dog i sådan ung ålder att han inte ens fått för sig att ens komma på tanken att skriva ett testamente, familjen fick inte ut ett öre, de hade inga pengar till att bo kvar i huset, de fick flytta till Detroit, ett ställe för uteliggare och våld. Senare det året dog frun i cancer och barnen blev satta på barnhem. Barnen fick två föräldrar som behandlade dem dåligt, de matade dem med hundmat och fick bo i källaren. De dog sedan av att föräldrarna behandlade dem så dåligt.

Text och bild av Rasmus Hallberg

Högmod går före fallfrukt Bilen stannade utanför banken. Det hade redan börjat regna och folk skyndade sig förbi med sina paraplyer för att komma hem så snabbt som möjligt. Allting var planerat. Samtidigt iscensattes ett annat bankrån bara ett par kvarter därifrån. Allt för att förvirra poliserna. Det rånet skulle aldrig genomföras, utan det var här och nu det riktiga bankrånet skulle ske, och det var han som av gänget kallades för Wolf, som var hjärna bakom rånet.

Planen var att de skulle gå in och stänga av kamerorna, ta fram vapen, låsa dörrarna därefter spränga upp valvet med sprängmedel, C4a. Ingen utanför banken skulle kunna uppfatta smällen eftersom rånarna hade inväntat ett oväder och nu åskade det och det ordentligt.

Timingen kunde inte ha varit bättre. Molnen förmörkade himlen, åskan tog sats och regnet tilltog. Inget kunde gå fel. Nu var det dags att bevisa att ”brott lönar sig”.

De var fem personer, en chaufför och fyra personer som skulle begå själva rånet.

Rånarna hade med sig var sin ansiktsmask som de skulle ha på sig under själva rånet.

De hade fått välja maskerna själva, en grismask, en björnmask, en ko-mask och en vargmask, alla inköpta på Buttriks för en dryg vecka sen. Chauffören behövde ingen mask för ingen skulle se honom och det skulle bara verka misstänksamt. Han påminde dock om en gris tyckte ledaren, rånaren med vargmasken. Ledaren eller Wolf, gick igenom allting en sista gång med de andra rånarna samtidigt som han åt ett äpple.

Han var inte oroad över sin egen insats. Om det av någon anledning skulle gå fel där inne på banken skulle det vara på grund av någon av de andra. Han hade väldigt höga tankar om sig själv och han var också väldigt förtjust i äpplen, speciellt gröna.

Rånarna gick in i banken en efter en, alla med sina masker gömda under jackorna. Tre minuter efter att den första av rånarna gått in gick Wolf mot ingången, slängde nonchalant äppelskruttet bakom sig, och fortsatte sedan in i banken. Nu gällde det.

Bild av Hector Juliusson

Det var fullt av kunder i banklokalen och alla tycktes vara upptagna med sina saker.

Flera höll på med sina mobiler, en läste, två pratade och några tittade på reklamen på bankens tv-skärm. En säkerhetvakt gick in på toaletten och två av rånarna följde genast efter honom. En av rånarna slog vakten i bakhuvudet så att han tuppade av, och den andra kontrollerade om det fanns andra personer inne på toaletten, som kunde ha sett eller hört vad som hade hänt. När han hade konstaterat att ingen ytterligare person fanns inne på toaletten ställde han sig och vaktade dörren till toaletterna från utsidan. Den andra rånaren, som hade en vaktuniform under kläderna och en förfalskad ID-bricka, tog den medvetslösa vaktens säkerhetskort och drog in honom i ett av toalettbåsen. Han stängde dörren ordentligt till toaletten och satte upp en skylt där det stod ”UR FUNKTION”. Han tog av sig kläderna som han hade utanpå vaktuniformen och lämnade toaletten, som vakt.

Utklädd till vakt gick rånaren igenom personalrummet och fram till kontrollrummet där man från skärmar kunde överblicka hela banklokalen. Han använde säkerhetskortet, som han hade tagit av vakten till dörren för att komma in, smög in och slog snabbt ut även denna säkerhetsvakt bakifrån. Nu till uppgiften. Med hjälp av ett USB-minne laddat med virus, smittade han huvuddatorn som automatiskt förstörde signalen och minnet till kamerorna. Därefter gick han raskt tillbaka till toaletten där den första vakten låg. När de två rånarna vid ingången såg honom gå in, följde de efter honom som planerat. Väl inne på toaletten satte alla på sig sina masker. För en sekund stod de alla stilla och tittade på varandra, som djur igenom sina masker, som om de nästan tvekade eller samlade kraft. Så nickade ledaren som en signal att det var dags, och ögonblicket och den eventuella tvekan var borta. De gick ut med sina maskingevär dragna till banklokalen. Där befann sig kunder, fler säkerhetsvakter samt bankpersonal intet ont anande.

Rånarna började skrika åt alla att lägga sig ner på golvet, samtidigt som de riktade maskingevären mot kunderna och personalen. Skräckslagna slängde sig alla ner på golvet, även säkerhetsvakterna. Vargmasken och komasken såg till att alla låg kvar på golvet och blockerade dörrarna så att ingen skulle kunna komma in eller ut från

Banklokalen. Björnmasken och grismasken sprang ner till bankvalvet, och inom loppet av en minut var de framme, och började placera c4 på dörren till valvet.

De sprängde upp dörren och innan dammet ens hade lagt sig gick de in i valvet. Så fort de bara kunde började de fylla väskorna de hade med sig med pengar. Så mycket pengar, det här var värt allt risktagande och planerande.

Plötsligt gick larmet. För sent insåg rånaren med komasken, att en i personalen hade smugit sig fram till och tryckt på larmknappen. Ifall larmet gick hade rånarna planerat för en snabb reträtt. Nu behövde dem den.

På nolltid var björnmasken och komasken uppe i banklokalen och alla rånarna började snabbt springa mot utgången, alla på en gång. De hörde ljudet av sirener komma närmare och närmare. Wolf som sprang sist ut ur porten halkade på något. Alla hade sprungit så nära varandra, så när vargmasken föll drog han med sig de andra i fallet ner på trottoaren. Det var ingen vacker syn.

De hade ramlat i en hög ungefär som i rugby, spelat av amatörer, och regnet öste ner över dem. Wolf vände sig om och såg vad det var han hade halkat på, ett äppelskrutt. Poliser var snabbt framme på plats och tog ifrån rånarna deras vapen och satte handbojor på dem innan de hade förstått vad som hände.

Blöta, besegrade och besvikna blev de infösta i polispiketen.

Aldrig, aldrig skulle han äta äpplen igen. Speciellt inte gröna.

Av Hector Juliusson

Fattiglappen Det var en solig decembermorgon, gatorna var täckta med snö så även träden.

Oskar satt inne på sitt kontor på Stockholms största bank, Nordea. Dagen hade gått utmärkt men inom kort skulle det ändras.

En man i sjabbiga kläder lunkade tyst igenom ingången till banken. Mannen fortsatte mot Oskars kontorsbord och satte sig på den stilrena, eleganta stolen tvärsöver Oskars bord. Mannen granskade kontoret och dess innehåll från topp till tå och berättade sedan varför han var där, han behövde ett lån för betalningen av sin simpla lägenhet. De diskuterade mannens inkomst, men han var arbetslös. Även om Oskar såg ilsken ut så hade han ett hjärta av guld och ville hjälpa mannen, så visste Oskar att han varken fick eller kunde ge ett lån till den utblottade mannen.

Han förklarade detta. Oskar kunde se ilskan växa i mannens ögon när han slängde sig av stolen och lunkade ut till den lite mindre soliga dagen.

Oskars fästmö gick lugnt in till banken och han visste då att det var dags att återgå till det härliga livet. Han tog på sig sina dyra ytterkläder i ett svep och gick sedan till sin fästmö vars ögon glittrade som kristaller.

Det var kyligt och mörkt utomhus och det snöade kraftigt, det enda som lös upp vägen var de varma gatubelysningarna och den glittrande snön. De hade reserverat ett bord för två på Riche och skulle bege sig till den kända resturangen. De fick ej tag i en taxi för den snöstorm som lagt sig över dem, så de fick ta sig till resturangen till fots.

Sträckan till Riche var kort men all den kyla och snö som högg dem på kinderna gjorde att vägen kändes längre. Det fanns inget folk på gatorna men långt bort kunde de se någon sakta lunka mot dem. De skulle precis passera varandra men gjorde aldrig det för denna person med den spinkiga kroppen knivhögg Oskars fästmö med något som såg ut som en rostig kökskniv. Han förstod inte vad som hände eller vem det var som gjorde detta, men Oskar kände samma smärta som sin fästmö i bröstet. Oskar och den mystiske personen framför honom granskade varann. Han anade först inte att det var den sjabbigt klädda mannen från banken.

Han ville skrika men var mållös. Mannen högg honom kvickt i magen, men Oskars smärta blev bara större när han såg sin fästmö död bredvid sig. Den olidliga smärtan var över när Oskars hjärta slutat slå.

Mannen kom undan från mordet, han var chockad över att han lyckades mörda någon. Även om han inte kom att få något lån och blev av med sin simpla lägenhet så var han nöjd över att han blev av med den rika kontorssnubben som vägrade godkänna hans lån.

Text och biild v Frida Lindbäck 8D

Ett brev i snön Brevet flyger ur hennes hand och landar i det snöblandade slasket.

Kristallklara tårar rinner nedför hennes kinder när hon böjer sig ner för att plocka upp det nu smått blöta kuvertet. Hon torkar av det lite grann genom att stryka fingret över det innan hon stoppar ner kuvertet i ena jackfickan. Glömmer att dra upp dragkedjan gör hon såklart, och när hennes ben börjar röra sig allt snabbare flyger brevet ur hennes ficka och landar någonstans på den snötäckta marken i mörkret. Märker något gör hon inte utan fortsätter springa. Hon springer tills hon inte längre vet var hon är, och tillslut faller ihop på den kalla marken när benen inte längre bär hennes utmattade kropp.

Bara minuter innan hade hon gått fram till personen hon älskat mest av allt, darrandes som ett höstlöv i vinden med det lilla rosa kuvertet i handen. Hennes röst hade darrat när hon nervöst bett personen hon älskat mest av allt att ta emot brevet innan hon räckte fram det med båda händerna. Gråtandes ligger hon ihop kurad i mörkret medan någon långsamt närmar sig henne. Märker gör hon inte utan ser det som hände bara ett tiotal minuter tidigare spelas upp i hennes huvud, gång på gång.

Först hade hon fått en chock och bara stått där och stirrat på honom där han stod med sina vänner. När hon förstått så hade hon böjt ner huvudet och stirrat ner i skolgårdens mark med tårarna brännandes i ögonvrån, samtidigt som personen hon älskat mest av allt brustit ut i gapskratt, skakat på huvudet och kallat henne dåre.

Inombords hade hon gått sönder. Det hade blivit för mycket för henne. Hon hade börjat springa, ville komma bort från honom, från allt.

Hon väntar ett tag innan hon långsamt reser sig upp på smått skakiga ben. Hur dåligt hon än mår så måste hon vara stark, för sin egen skull.

Hennes hår och hennes jacka är täckta i snöblandad slask. Hon börjar gå medan hennes händer plockar snön ur håret på henne och klämmer ihop snön till ett litet klot. Utan att ens tänka på att någon kan stå bakom henne kastar hon det lilla klotet över axeln. När hon strax efter hör ett lågt stön stannar hon upp. Långsamt vänder hon sig om och svimmar nästan när hon ser vem som

Bild av Linnea Morales

nu står framför henne. Innan hon faller framlänges hinner han få tag i hennes överarm vilket skickar rysningar genom hela hennes kropp. Hon bryter kroppskontakten genom att dra armen ur hans grepp. Ledsen är hon fortfarande, och framförallt arg. Han ser chockat på henne när de står där i snöfallet. Det blir alldeles tyst. Ingen av dem säger ett ord. Han stirrar på henne och hon stirrar ner i marken. Förlåt, säger han högt, och då, någonstans i hennes hjärta känns det som att något plötsligt försvinner, något som inte hörde hemma där från början. Som en vit vacker svan sträcker hon på sig. Det känns som att något har förvandlats i henne.

Hon tittar på honom och ler lite, ett sorgligt leende. Det sorgliga leendet förvandlas till ett lite kaxigt leende innan hon vänder på klacken och börjar gå, ut från skogen och in till centrum igen. Han ropar efter henne, ropar att han hittade hennes brev och läste det, att han var en idiot förut och att hon ska stanna hos honom, men hon går bara, och kan nästan inte låta bli att tycka lite synd om honom. Kraften har hon fått tillbaka, i samma ögonblick som han bad om förlåtelse förstod hon att det inte längre är honom hon älskar, att han inte var den som förtjänade hennes brev från första början. Brevet som nu ligger i hans egen ficka och kommer ligga där länge, länge.

Av Linnea Morales

Tvillingen Sara skyndade sig ner för trapporna och ut genom skolans stora port. Hon och hennes bästa kompis skulle träffas vid T-centralen om bara tio minuter. Hennes bästa kompis hade såklart ett namn, Isabel, men alla kallade henne Issa. Issa och Sara var som natt och dag, Issa pratade mycket och hade blek hy, ljust hår och blå ögon. Sara var mer tystlåten och hade bruna ögon, olivfärgad hy och var brunett.

Sara kände hur solen värmde hennes rygg medan hon rusade mot tunnelbanan.

Men eftersom hennes föräldrar kommer ifrån Spanien så var hon van vid värmen.

När hon äntligen var framme vid tunnelbanan så rotade hon i väskan efter sitt busskort, till slut hittade hon det längst ner i väskan bland gamla godispapper och böcker från skolan. Hon steg på tåget och hittade en ledig plats bredvid en kissluktande uteliggare som såg ut som jultomtens misslyckade brorsa. När Sara kände hur hon nästan skulle kvävas av kisslukten så stannade tåget vid T-centralens station och hon kunde gå av.

Sara och Issa hälsade på varandra och kramades. De pratade om hur kul det skulle bli på festen som Issa hade lyckats fixa. En kille i Issas skola hade bjudit henne och sagt att hon gärna fick ta med sig en kompis och då hade Issa frågat Sara, och självklart ville Sara följa med. Killen som hade festen bodde i Bagarmossen. Men innan de åkte dit skulle de fixa kläder att ha på sig. Sedan skulle de åka hem till Issa och göra iordning sig.

Sara och Isabel var framme vid den lilla 70-tals lägenheten och dörren öppnades av en kille, Sara och Issa hälsade på honom.

Sara tyckte att festen var lika tråkig som hennes mormor. Hon satt i soffan medan Isabel gick runt och pratade med alla på festen. Sara kände ingen här förutom Issa såklart. Plötsligt satte sig killen som hade festen sig bredvid henne, de började prata och fick reda på att hans föräldrar också var spanjorer.

Bild av Ebba Olsson

Nästa dag berättade Sara om killen på festen för sin mamma och sa hans namn, Pablo. Hennes mamma började gråta. Sara förstod inte varför. Han är din bror sa hon. Hennes mamma berättade att de hade skilts åt från födseln. Att Saras mamma inte kunde ta hand om honom. Saras mamma var väldigt ung när hon födde tvillingarna och kände att det var bäst att bara behålla ett av barnen, och hon hade valt Sara.

Sara ringde Pablo och berättade att de var tvillingar. En vecka senare så fick Saras mamma äntligen träffa sin son som hon inte hade träffat på 15 år.

Av Ebba Olsson

Bild av Julia Persman

Att våga stå upp Flickan tittade sig nervöst över axeln, minst tio gånger. Hennes hjärta bultade snabbare och snabbare. Hon kände blickar krypa från topp till tå samtidigt som huvuden vändes för att skåda offret. Hon var lammet.

Lammet som vargen smakat på. Hon ville inte titta upp från det smutsiga stengolvet som blev tvättat av hennes tårar. Hon klev på tunnelbanan med böjd, osäker rygg och hängande huvud. Hon satte sig mittemot två gamla män, säkert över sextio. ”Sluta stirra på mig sådär som sura gubbar brukar göra”, tänkte hon. Kunde de inte ens fråga om de nyfräscha blåmärkena? Hon vände ansiktet mot fönsterrutan och slog upp luren. ”De gjorde det igen”, viskade hon hickandes till sin mamma. ”De gjorde det igen” Flickan gick av, stegen var trötta och tröga men hon visste att hemma väntade Ali, hennes bedårande lillebror som alltid kvittrade och nästan sjöng som en sånglärka och känslan av att vara trygg, så hon försökte skynda lite. Halva hennes ansikte ville aldrig lämna sjalen. Den luktade hemma som doften av honung. Den lukten var omöjlig att glömma. Det gjorde henne lugn. Pulsen saktade ner.

Framför sig hörde hon oväsen, höga röster och hysteriska skratt. En grupp manliga ungdomar, klädda i munkjackor och shorts. Hon tänkte gå förbi dem men en av dem hindrade henne genom att stå vägen. Hon sa något om att hon hade bråttom och de svarade att de var förvånade av hennes tydliga svenska. Hennes tålamod var inställt på noll och av misstag snubblade hon över en av deras skor. De svor åt henne och sa att skorna var vita och dyrbara. Flickan öppnade munnen för att be om ursäkt men de omringade henne och lät henne inte fly.

Som ett hån mot flickan och som stolthet över sin seger tog en person fram sin mobil och hon hörde hur han började filma. Det var fyra människor mot en. Klumpen i hennes mage växte långsamt och spred sig till alla muskler så hon inte kunde röra sig. Ett slag i bakhuvudet ledde till att hon landade på den hårda grusmarken.

Det blev suddigt och precis som vattenfärger flög guld, vitt och blått åt alla håll och blandades. Smärtan åt upp henne och paniken fick henne att skrika. Allt blev värre

och värre för varje spark, skratten gav henne huvudvärk och rädslan tog strypgrepp runt hennes smala hals. Tankarna virvlade runt, hon undrade varför alla okända människor passerade förbi utan ett ord, varför allt detta hände för att hon hade ”fel” efternamn, vad hade hon gjort som förtjänade detta? Förtjänade hon förödmjukelsen på det där sättet? Avundsjukan växte inom henne, att deras utseende var bättre än hennes. Men var det hennes fel?!

Ett plötsligt vrål hördes bakom henne – vem var det? Hon kisade med ena ögat och det var en kvinna med former och brunsvart hår och klackar. Det var Leila, hennes väldigt tysta men trevliga granne. Leilas steg var hårda och tunga och de närmade sig. Hon spottade på marken, innan hon puttade iväg en av pojkarna. Flickan drog sig framåt med armarna, men benen ville inte funka. Ilskan i Leila bubblade, nästan stormkokade innan den exploderade i tusen bitar. Vrede splittrade sig i blodet och ut till knytnäven. Knytnäven flög iväg och landade i pojkens ansikte. Hon skrek något om vad som pågick, vad de gjorde mot den lilla flickan på marken. Man såg hur rädslan kröp in i pojkarnas ögon. De backade, glodde på kvinnan och ropade otroligt fula, kränkande ord mot flickan. Killarna sade också massa vita lögner, hur HON attackerade DEM och hur synd det var om dem. Leila trodde inte på killarna för att hon tydligen såg allt som hade hänt innan hon kom. Hon förklarade att hon inte angrep innan för hon var rädd för konsekvenserna. Tills hon såg offret. Det fick henne att känna nostalgin av folk som hoppat på henne, nostalgin av hur personer stack därifrån och höll för öronen. Hon rörde ärret på sin arm och det sved. Hon förstod då att hon var lika dålig som pojkarna ifall hon bara stod kvar knäpptyst.

Människor började samlas runt hela händelsen och stirrade förvirrat. Hon vände sig till dem och frågade varför de bara stått där och inte ha agerat. Varför de låtsades vara blinda när de egentligen såg. Men det var då en av dem tog upp sin mobil och ringde 112 för att polisanmäla fyra pojkar. Leila hade ändrat folksamlingen och förvandlat de. Leila var en hjälte, speciellt flickans hjälte.

Av Julia Persman

Ärr ”Fortsätt”, sa han med ögon mörka som natten.

William hade en virvlande storm av känslor inuti. Den varma sommarnatten var motsatsen till hans inre och adrenalinet strömmade i honom ända ut i fingertopparna. Han gjorde allt som i en dröm, en upprepning av alla andra gånger han slagit och som åskådarna och hans så kallade vän med de nattsvarta ögonen stått och sett på. Knytnävarna som kolliderade med varandra och ansikten som öppnades i blödande sår. De brottande gestalternas skuggor som avtecknade sig i ljuset från gatlyktorna på kullerstenen där uppe på Söders höjder. Detta var egentligen bara en lek, en lek där William fick visa att det var han som var starkast, att honom skulle ingen svika eller säga emot. Cirkeln av åskådare ropade på honom, ropade att han skulle slå hårdare. Stämningen i gruppen var blandad. Känslor som förväntan, obehag, makt och nervositet fanns inom dem. Men denna gång var det annorlunda för William. Ruset han brukade känna av att vara överlägsen och respekterad hade ersatts. Han var oändligt trött, trött på att knytnävar skulle göra sår och ont. Trött på att vara starkast och att slåss med dem som var svagare.

Det hade varit eftermiddag dagen innan. Det var en regnig och blåsig sommardag, ett sådant regn som kommer lika plötsligt och oväntat som snön faller i april. William sprang hem medan hårda kristaller störtade ned på honom. Han gick med tunga kängor upp till tredje våningen där dörren till höger var den som dolde lägenheten han och hans mamma bodde i men också den dörr hans pappa stängt bakom sig och aldrig öppnat igen. Williams ilska gentemot dörren gick ända in i märgen. Aldrig mer skulle dörren öppna sig och aldrig visa det välkända ansiktet som skulle spricka upp i ett stort leende med snälla blå ögon som även fanns i ansiktet som log tillbaka. Aldrig mer skulle den stora kroppen ge honom en varm omfamning. Upprörda röster som skriker, hans föräldrars ansikten, båda med rödkantade ögon var vad William kom ihåg från den dagen. Han kom också ihåg hur han satt med ryggen mot dörren med blicken fäst på trappan där han hoppades få se sin pappa komma upp igen. Men ingen kom, han satt bara där medan stilla tårar föll från hans ögon och rann från hans kinder, ner på hans händer som hade hållit hans pappas på vägen från skolan.

Bild av Elise Rocksén

Det var när han tänkte på detta han upptäckte att han inte hade nycklarna med sig.

Han var kall och blöt och mungiporna på hans breda mun gick nedåt när han sjönk ner med ryggen mot den hånfulla dörren så som han gjorde för åtta år sedan. Den så kallade vännen med nattsvarta ögon hade haft ovanligt mörka ögon den dagen då han började slå ned en uppkäftig unge på stan. William hade bara stått och sett på med en klump i magen, han hade inte orkat göra något åt det även om de aldrig hade slagit så mycket yngre personer förut. Medan han satt i trapphuset där ett gult ljus som blinkande belyste de kalla blå väggarna hörde han fotsteg som ekade i trappen och långsamt kom närmare.

Fotstegen tillhörde killen som hade flyttat in i lägenheten bredvid med sin pappa månaden innan. William hade sett honom någon enstaka gång förut men han brukade hålla sig borta från den typen av människor. Deras blickar möttes i en blandning av brunt och blått men snart lade William märke till ärret som framträdde på killens mörka kind. Det började vid hans vänstra öga och fortsatte ned till hans käke. Med brytning frågade killen ifall William behövde hjälp och han svarade att han var utelåst.

Det gick en stund av tystnad som gav tillfälle till fler blå-bruna blickar. William undrade varför killen stod kvar, var det någonting han ville eller stod han bara där för att håna honom som dörren gjorde? Då erbjöd den brunögde att William kunde få komma in till honom och få varma kläder. William visste inte vad han skulle svara och istället hade han plötsligt frågat det första som kom upp i hans huvud. ”Vad har hänt med ditt ansikte?”

William slog med öppen hand. Det brukade han inte göra, knytnäven var hans starka sida och det visste alla. Han var snabb och fick in bra slag på rätt ställen som fick hans motståndare att tappa formen, men idag var ingen vanlig dag. Idag var en dag för öppna händer men det gillade inte cirkeln av åskådare. De buade, ville att William skulle vara överlägsen sin motståndare och spöa upp honom rejält. William hade fått flera slag i ansiktet och i magen och kände järnsmak i munnen men han fortsatte att slå, med öppna handflator, för han visste inte vad han annars skulle göra.

Det blev en underlig stämning för William hade inte planerat att orden skulle lämna hans läppar och bli hörda av något annat än hans tankar. Men det som var mest underligt var att hans nyinflyttade granne, som så plötsligt fick stå till svars för något så personligt svarade helt öppet på denna fråga. Han började berätta, hela tiden med blicken fäst på William, som mötte hans blick tillbaka. Ärret försvann, det var endast de ögonen, ögonen som hade sett, som hade vittnat, det var endast de som William kunde se. Det som Azad berättade gav tydliga bilder i huvudet på William. Han kunde nästan höra tjuten och skriken, kunde nästan känna doften av bränt och rök. Det var så mycket som hände inom honom det ögonblicket men han visste inte vad han skulle känna. Skulle han bli rädd och ledsen eller fick han känna det när det inte ens var hans upplevelse? Det han visste var att han var kall, liksom domnad i hela kroppen. När Azad

hade berättat det som stod bakom detta ärr hade William svårt att andas, han ville säga något men orden verkade finnas i en låda någonstans som inte ville öppnas.

Azad frågade om William fortfarande ville komma in tills hans föräldrar kommit hem. William, som inte kunde motstå att få se hur Azad hade det, han som hade sett, han som hade vittnat, sa ja.

William slog. Han visste att nu var det han som bildade ärr, ärr på sig själv och på andra, men inte som på Azad. Han kommer alltid att ha sett sin bror upplösas till röd rök, alltid ha fått skärvorna i ansiktet där ett djupt ärr bildades på hans mörka kind. När han behövde fly för sitt liv, fly från krig och blodbad. Azads ärr fanns inte bara utanpå utan även inuti. Och William slog, slog med öppna handflator i ansiktet på killen som nu låg under honom. Han med de nattsvarta ögonen och de andra åskådarna ropade att han snart har vunnit. Men han ville inte mer, han ville inte vinna och fortsätta vara en som skapade ärr. Han ville bli någon som hjälpte, som gjorde något betydelsefullt för någon annan. Så han slutade slå, stannade upp med handen höjd inför ett nytt slag och sänkte den långsamt. William reste sig upp och vände en bredaxlad rygg till gruppens frågande blickar. De skrek på honom, undrade vad det var han höll på med. Han lät blicken vandra ut över Mälaren där stadshusets belysta fasad speglade sig. Han var andfådd, bröstkorgen höjde och sänkte sig i en snabb rytm. Och innan allt tog en vändning sa han det. ”Jag vill inte mer.”

Och det var då hans motståndare hade hunnit resa sig upp, tagit en sten i handen och slagit den mot Williams tinning så allt blev svart.

Av Elise Rocksén

Bild av Nadjim Uddenberg

Lev genom mörkret Slaget ringde I hans öron och mörka fläckar bildades framför ögonen på honom och han såg hur hans liv började flygga förbi. Han såg när han var fem år och hans familj flydde från kriget. När han var 10 år och hans pappa gick ut genom dörren och lämnade honom för att sedan hittas död i vattnet under Årstabron. Sedan hoppade de fram två år i tiden och pojken såg när hans mamma böja sig ner en sista gång och viska att hon älskade honom innan hon gick in i köket tog några piller och ramlade medvetslöst ner på golvet. Efter denna bild såg han hur han ett år senare var hos Mats och Maja Axelsson. Han såg hur de slog honom hur de skrek att han var hopplös hur dem berättade hur de ångrade att dom tagit denna dumma dealen att få pengar för att ta hand om den här guds övergivne negern.

Ytterligare ett slag kom, örfilen fick honom att vakna ur sina hemska bilder. Han tittade upp och såg Mats se ner på honom och skrika att om han inte gick nu så skulle han komma försent till skolan. Pojken tog på sig kläderna och började gå ner för att äta frukost en snabb frukost. Väll nere tog pojken en snabb macka, och började gå mot skolan.

Väl vid skolan var han sen, klockan var 8.23, 3 minuter försent. Han sprang för att kanske hinna i tid en då, men det var försent. Lektionen hade börjat, och hans SVlärare började skrika. Han skrek om hur invandrarna inte kunde uppskatta vårt land och hur de bara tog saker och mördade folk. Pojken satte sig ner och lärare avslutade äntligen sin predikan om hur man borde halshugga varenda invandrare i hela Sverige.

Lektionen gick på som vanligt men det var något som fattades något som ingen verkade märka, Amir var inte där. Pojkens enda vän i världen. Amir som hjälpt hans familj fly från kriget och alltid stått upp för honom samt skyddat honom från alla rasister som velat slå ned honom, och som alltid varit där för honom enda sedan de var barn hade de varit bästa vänner.

Sakta reste pojken sig upp och frågade var hans vän var. Men magistern verkade inte förstå vem han menade, tittade förvånat mot honom sedan svarade han att han inte visste vem av alla jävla invandrare han var men att det faktiskt var en av er sort som hade fått åka tillbaka till det helvetes land han kom från men tydligen blivit fångad av Pinochet och hans män. Sedan avslutade han med hur han önskade att detta öde hade hänt med alla hemska invandrare.

Det kunde inte vara sant, pojkens enda vän i världen hade varit tvungen att åka tillbaka… Amir var fångad och kanske dödad Pinochet… Han var ensam med alla rasister i världen, han var ensam med alla som skulle vilja se honom död han var övergiven.

Pojken reste sig snabbt upp gå ut från klasrummet. Han började springa och sprang hela vägen hem till Amir han ringde på dörren men ingen öppna han försökte bryta sig in för att se om dem var kvar han försökte allt men inget fungera pojken satt ner och grät enda tills Mats kom och tog tag i hans hand och drog iväg med honom, Mats tog sin näve och slog pojken i magen tills han sluta gråta .

Men först när pojken började spotta blod så slutade han att gråta. Mats tog tag i honom och skrek i hans öra att aldrig någon sin ska en man i hans familj gråta som en svag liten tös, Men det hjälpte inte pojken gick upp till sitt rum la sig på luft madrassen och bad, Han bad till gud att hjälpa Amir i kriget, han bad till gud och se till så att dem kunde mötas igen och han bad att allt skulle bli bättre.

Men vad skulle Gud kunna göra, Amir var säkert redan död?

Han satte sig upp och tog fram papper och penna och började skriva Det fanns sällan glädje i mitt liv när vi flydde från kriget när min pappa försvann och min mamma dog då var det tack vare dig som jag överlevde Amir och nu när det ända som gav mig glädje och styrka försvunnit så ser jag hur allt som förut haft färger är grått och hur allt som smakat förvandlas till aska i mun så vet jag att jag aldrig skulle överleva i den världen som en gång gav mig glädje och styrka så det är därför som jag nu skriver dessa sista rader Med darrande händer skrev han under brevet. Pennan föll ur pojkens hand, han gick

upp tog ett djupt andetag och började gå han gick ut genom dörren och brydde sig inte om hur Mats hotade hur han skulle vrida nacken av honom han gick och gick tills det att han nåde Årsta bron där han ställde sig på räcket slöt ögonen hoppa. Och för första gången på en lång tid kände han sig lycklig.

Av Nadjim Uddenberg

Boken är skapad av elever som går i bild och form, en av Eriksdalsskolans profilklasser.

Besök oss gärna på www.eriksdalsskolan.stockholm.se

Bilden är tagen från skolan hemsida