Franska skolan 111k9 v111rt stockholm

VÅRT STOCKHOLM

Förort Mitt Stockholm – vad är egentligen det? Stockholm som stad går förstås att beskriva, men vad betyder Stockholm för mig? Som gammal inbiten lidingöbo skulle jag förstås kunna beskriva just min förort; den gröna ön, hälsans ö eller någon annan klyschig etikett folk har valt att sätta på ön.

Kanske skulle jag kunna beskriva innerstaden, som lockade borta på andra sidan bron under uppväxtåren?

Men varför skulle jag trassla in mig i något av ovanstående, när så många andra kan säga det mycket bättre än jag? De senaste två åren har jag fått förmånen att arbeta med 23 elever som nu är på väg att lämna grundskolan. Under nian har Stockholm varit något av ett återkommande tema i mycket av det vi arbetat med. Frukten av detta arbete håller du i dina händer, Mitt Stockholm har blivit Vårt Stockholm.

I detta förortsinspirerade förord vill jag passa på att tacka Stockholms stad och projektet KUL1415, Kulturår för barn och unga i Stockholm 2014-2015. Utan er hade denna bok aldrig blivit till. Särskilt tack till Elisabeth Söder som väglett och stöttat under bokens framväxt.

Mest av allt vill jag ändå tacka mina 23 elever. Snart går ni ut nian för att möta nya utmaningar i livet. Det har varit ett sant nöje att arbeta med er och jag önskar er all lycka med vad ni väljer att företa er. Oavsett vad som kommer vara era drömmars stad i framtiden, kan ni alltid minnas och se tillbaka på ert Stockholm.

Trevlig läsning!

Michael Uljarevic

Mitt Stockholm Snön låg som ett täcke över staden och solen sken. Jag sneddade genom Vasaparken. Alla barnen skrek av ro när de for ner för backen på sina pulkor. Ett vimmel av människor stod och trängdes på den lilla skridskobanan som där finns. Föräldrarna stod för det mesta och tog bilder på sina barn som de troligtvis la upp på facebook eller instagram. Träden stod nakna och solen bländade denna vinterdag.

Stockholm är en vacker plats, speciellt på vintern när kramsnön ligger som fluffiga moln på marken och solen lyser i den klarblå himlen. Jag gick ner i tunnelbanan på Odenplan, de hade precis byggt om där nere, stationen var stor och det var högt i tak. Jag klev av tunnelbanan på Hötorget och gick upp mot Kungsgatan. Trots att affärerna låg tätt intill varandra och det alltid var en hel del människor som man mötte på sin väg ner mot Stureplan, så har jag aldrig uppfattat gatan som trång. Ljusslingorna hängde så vackert mellan husen och lyste upp gatan, det hade redan blivit mörkt då klockan nu slagit fyra.

En mörk stad, fylld med snö och juldekorerad med ljusslingor och röda prydnader.

Det kunde inte bli bättre. De vackra gamla byggnaderna i Gamla Stan, vinden som blåste från vattnet längs Strandvägen och alla båtar som fortfarande kunde ta sig fram på det frusna havet, gjorde staden så livad och intressant. Så många olika människor som alla verkade vara så lyckliga under den här tiden på året, hjälpte en själv på gott humör.

Trots denna härliga vinterdag, längtade jag så mycket till sommaren så att jag nästan sprack. Att ligga på en varm klippa i Stockholms skärgård och bara sola och bada bland sjögräs och sten gjorde mig längtansfull. Öarna fick både plats med en hel del skog bestående av träd och granar, men även klipporna som sträckte sig längs havet. Även om Östersjön inte alltid var så ren eller klarblå, så var det något speciellt med den, både sött och salt, ett slags blandning Stockholm är en vacker plats även på sommaren när solen skiner upp de solblekta husen och vinden svalkar i blåsten. Det kanske inte alltid är den optimalaste platsen att vara på om man gillar 40 graders värme och en sommar utan regn. Men trots att det finns mulna och grå dagar tycker jag personligen att det ger Stockholm och egentligen Sverige generellt en charm.

Ebba Lindblad 9A

Stadshusets tre kronor blänkte i solen och man kunde se över Djurgården och Gröna Lund från båtarna. Gröna Lund är ett tivoli med många karuseller och stånd där man kan köpa sockervadd. Där finns stora och höga bergochdalbanor för de modiga barnen men även mindre karuseller som alla de små kan åka på. För mig är det en tradition att minst en gång om året gå till Gröna Lund och åka karuseller. Där brukar jag inviga sommaren.

Mitt Stockholm är en vacker plats men som trots det inte är så märkvärdig.

Ebba Lindblad 9A

Stockholm Ortens betydelse för mig Kan jag ej beskriva för dig Årets blommiga början Är för mig den vita liljan Och dess heliga doft LANet på min kompis loft Är för mig signifikant Då jag ej kan erfara storstadens kant

Sommaren är mig minst lika viktigt Alla bortaresande är på riktigt Sommarlovets definering Är inget annat än slappning Denna sommar blir inget undantag För jag ej ser fram emot gymnasiets första dag Hösten är mig väldigt speciell Regnet rinner ner för våran klipphäll Denna känsla kan jag ej förklara Mys och pys, kan det vara Hamnen blir kysst av båtfören De gula löven Bidrar med inget annat än meningen: Snart kommer den sista årstiden!

Linus Gillberg 9B

Den kallaste årstiden av dem alla Är den bästa då det enda man gör är att lalla Nu ser man stjärnorna lysa Skoja bara Himlakroppar kan vi bara skåda utanför Skara Kan det vara ljuspollution?

Var hittar vi en solution?

Kylan sätter folk i nöd Besvaras med Brasans glöd Då man snögubbar rulla Och baka dessa lussebulla’ När man julmust slutat drickat’ Så har vi alla gåvor skickat Till våra närmast och kärast Är det detta som är julens kontrast?

Nu är det dags för att skaffa sig ytterligare ett bast!

En dikt om Stockholm Ett Stockholm som våras, får mina ögon att tåras En ljummen vind, stryker min än vinterbleka kind Solen slickar hustak, bredvid oss kör ett studentflak Skrik, skratt och sång hörs ända upp till vår balkong Båten går från Slussen kvart i två, tvärsöver det glittrande blå Skeppsholmen breder ut sig med all sin prakt, om än rätt kompakt Vi styr vidare mot Gröna Lund, där vi åker karuseller i en stund Det doftar som Waldemarsuddes syrén, vi går långsamt genom Djurgårdsallén Tittar på glada turister, blir omkörda av snabba cyklister I solens gassande hetta, får varsin glass oss mätta Vidare över bron, mot Strandvägen far vi nu i stället, förbi det vackra hotellet Berzelii park och Berns salonger, härifrån hörs nu ljuva sånger Norrmalmstorg och Veau du ville, som lockar folk från och med april Kungsträdgårdens téhus omringas än utav alm, tack vare striderna här på Norrmalm Stockholm är som de brukar säga, en blandning utav sött och salt och enligt mig har staden allt Ett spännande kulturliv, fyllt av människor med stort driv En stad som omges utav vatten, månens spegel mitt i natten Kyrkornas klockor slår, skvallrar om att tiden går Solens sista strålar värmer vår trottoar, ett glatt gäng trillar ut från en bar Staden förbereder sig, för ännu en natt fylld av galej Ada Berg Arbro 9B

Dikt om Stockholm Mitt liv jag dig levat uppå, för att bra framtid till sist uppnå.

Vatten där fiskarna leka, Kungstornen himmelen smeka.

Längs Kungsgatan vi nu går, närmaste kafé, vi tar en tår.

Vi tänker och diskuterar världens bekymmer, och molnen som solen skymmer.

Från Roslagen hörs månget vargayl, biologerna försöker göra den kalkyl som visar hur många vargar det bör vara, ettusen, eller etthundra bara?

Vi går nu vidare men funderar fortfarande på, problemen, de fortfarande bestå.

På Stureplan vi nu har landat, här känner man stekarnas anda.

Vax i håret stekarna bär, vax i kupan, ägaren heter Pierre.

Binas bestånd krympt har, jordbrukarna pollineringen tar på allvar.

Jacob Törngren 9B

Från Stureplan vi kosan styr, mot Nybroplan, där finns mången lägenhet dyr.

Gamla stan i fjärran blottas, wienerlängder i bageriet måttas.

Strandvägen vi går längs, Djurgården nalkas.

Smutsiga fasader kalkas.

Här har ett hus i 80 år, i havet dumpas avloppsvatten, svartvatten, svart som natten.

Men natten i Stockholm ej mera svart är, ty gatubelysningen illuminerar vår atmosfär.

Det gröna under våra tår, det är på Djurgårdens gräs vi står.

Nu har denna dikt nått sin ända.

Hoppas att ni, kanhända, känner samma saker som jag om vår stad, Som sträcker sig ända från Universitetet till Hammarby sjöstad.

Mitt Stockholm Solen träffade mig hårt i ansiktet genom det lutande fönstret. Jag satte mig upp i sängen och tittade ut genom det.

Vindsvåningen från 1905 hade enormt fin utsikt över Södermalms takåsar och låg precis intill Mariatorget. Här hade jag bott i snart fem år med mina sex syskon, min mamma och hennes man.

Jag älskar Södermalm och har alltid gjort. Redan när jag bodde utanför tullarna brukade jag ta tunnelbanan in till Slussen och promenera runt bland de gamla torgen. Att sitta längs vattnet och blicka ut över Stockholm de allra varmaste sommardagarna har alltid varit en favorit.

Det jag är som mest förälskad i med Södermalm är att man får vara precis vem man vill utan att någon dömer. Man behöver inte bygga upp en fasad av att man är rikast i stan, vilket jag känner att de flesta på den östra malmen av stan gör. Inte alltid frivilligt och det är inte alltid de är medvetna om det själva. Men allt umgänge känns utifrån ganska ytligt På Södermalm samlas alla olika typer av människor. Rika som fattiga, liberala och kommunister, homosexuella och heterosexuella. De flesta som inte är inne i smeten ser inte riktigt detta. De lever med fördomar. ”Södermalm ska man passa sig för! Där bor bara fattiga kommunister, i bästa fall socialdemokrater. Alla är arbetare och klär sig konstigt.”

Det är en helt sned bild av den vackra ön.

Att man får vara som man vill förekommer väl i alla stadsdelar? Klart att det gör!

Skillnaden är dock att på Södermalm känns allt mycket mer accepterat. Enligt mig kan alla stadsdelar utom Vasastan ta åt sig. Det påminner mig lite om Söder fast utan en ”stark identitet”. Jag trivs superbra där och kanske landar där när det är dags att söka eget.

Vissa platser fastnar man extra för. Skinnarviksberget, Långholmen, Hornstull, Mariatorget och Jonny’s livsmedelsbutik. Helt vanliga platser och en sunkig livs? Fråga mig inte varför. Dessa platser betyder något för mig utan någon exakt anledning. Precis som bänkarna högst upp i Observatorielunden. Platser där jag helt enkelt känner mig som hemma.

Platserna kommer att förändras. Hornstull ser ut att komma från en annan planet och Slussens ombyggnad står inför dörren. Men! Södermalm kommer alltid att vara den plats där man får vara sig själv.

Ludvig Pålsson 9C

Hej Stefan!

Totalt har jag bott i Stockholm i 11 år av mitt 15-åriga liv, och det är en intressant stad med många olika sidor, varav många jag tycker mycket om. Det öppna Stockholm, det natursköna Stockholm och det nytänkandet som finns i staden är endast några av dem.

Men en sida av staden som jag inte gillar är segregationen. På grund av de skilda bostadspriserna bor människor i olika områden beroende på deras ekonomi. På grund av detta är lönerna för t.ex. lärare högre i mer välbärgade områden, alltså får barn som lever i mer socioekonomiskt utsatta områden en sämre utbildning, vilket gör att det blir svårare för dem att få högre jobb när de blir äldre. Den ekonomiska utsattheten ärvs.

Detta leder också till att människor från olika samhällsklasser sällan träffar varandra, och även att vissa områden är extremt invandringstäta medan andra knappt har några invandrare alls. Jag tror ingen kan neka till att namnen Östermalm, Djursholm och Bromma har en annan klang än namnen Husby, Hallunda och Rinkeby. Dessa sociala klyftor skapar fördomar mellan olika grupper, och splittrar vår stad. Jag tror att lösningen till den här situationen är att redan från barnsben påminna människor om allas lika värde, och att inte dela in oss i grupper efter vår könsidentitet, sexuell läggning, klass och etnicitet. Vi måste även jobba för att barns livskvalité inte ska påverkas av föräldrarnas ekonomiska situation.

Som exempel så ska min årskurs ha ett utbyte med en årskurs i Frankrike om någon månad. Detta är alltså inget som skolan finansierar, utan det får elevens föräldrar betala själv. Min familj har råd att betala den kostnaden på 3000 kr, men det har inte alla. I en kommunal skola i en förort som har det ekonomiskt sämre ställt skulle antagligen ett sådant här förslag inte ens läggas fram.

Så varför ska jag bry mig om segregationen, när mina föräldrar har pengar som jag kan dra nytta av? Jo, för att jag inte gjort någonting för att förtjäna det, och jag ser det som min skyldighet som medborgare att se till att inget barn i Stockholm föds in i fattigdom.

Som statsminister tycker jag även att det till viss del är ditt jobb att minska samhällsklyftorna, speciellt eftersom du företräder ett parti som ska prioritera just den här frågan. En lösning är att alla områden i Stockholm ska ta emot lika många flyktingar. Då kommer antagligen fördomarna om invandrare att minska, samt att förståelsen för andra människor stärks.

Ella Elmgart 9B

Att vi i Stockholm bygger olika sorters bostäder i ett område gör också skillnad. Istället för att det endast byggs stora, dyra villor som bara höginkomsttagare har råd med så kan även billigare lägenheter byggas på samma ställe. Som ser ut nu så finns det villaområden och förorter med miljonprogram, men det är inte så blandat. Det ser jag som ett stort problem.

Jag tror det är viktigt att människor med olika livssituationer och erfarenheter möts, och jag vet att det är möjligt med ett Stockholm där människor är jämlika och vi behandlar varandra med respekt. Det finns säkert städer runt om i Sverige som har många saker som vi kan ta efter. Jag vill leva i en stad där alla, oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning eller könsidentitet, har samma rättigheter och skyldigheter, och en möjlighet att växa som människor.

Med vänliga hälsningar, Ella 15 år

Ella Elmgart 9B

En glimt av huvudstaden från vardagen Det är en av vårens första riktiga dagar, solen börjar äntligen värma och lysa upp de tidigare kalla gråare dagarna.

Mina tygskor har debuterat, likaså den svalare jackan. Enligt mamma är det alldeles för tidigt, men trotsigt jäktar jag än en gång ut genom den tunga lilla 1700-tals porten bort mot skolan. Mitt nyborstade hår fläktar till och frisk luft dras in i lungorna från havsvikens vindar. Ivrigt försöker jag rätta till rufset efter brisen parallellt som fötterna vinglar ner för den långa backen.

Särskilt lång är backen egentligen inte, bara något neråtlutande men som kräver en del ben-precision från flanören själv. Simultankapaciteten är inte den bästa denna tidiga aprilmorgon så när väckarklockan på telefonen argt piper till avbryts mitt hår-fixande och handen sticker stressat ner fingrarna i den tidigare välpackade skolväskan. I försöket att fortsätta neråt i samma veva blir det jobbiga resultatet att fötterna snubblar på varandra och på den kullerstensklädda gatan ligger jag till slut framåtlutad med väskans innehåll framför. Efter att ha krigat färdigt med de bläckfiskvirade hörlurarna slutar den entoniga signalen äntligen att ringa.

Det är inte en typisk bra start på dagen som jag nu har fått uppleva. Jag får syn på Gröna Lunds mellanstora grönröda klocka i skyn och märker att tiden är knapp. Med något värkande fötter, en smutsfläck på de nya ljusa byxorna och en skrynkligare blus reser min kropp sig ändå liksom Torsten Flinks mörkare sångtext upp. Blicken fäster sig nu reflexmässigt upp mot grannpojkens fönster, pinsamt nog står han där bakom gardinerna med gitarren i högsta hugg och flinar tillbaka. Det genanta ögonkastet avbryts dock utav en tungt lastande skottkärras gnissel och en backande lyftkran. Ansiktena under byggdammet och skyddshjälmarna känns igen. Morgonen innan röt nämligen pappa yrvaket åt dessa byggarbetare (”sömn-störare” även kallade) från sovrumsfönstret i bara morgonrock och passande nog stod jag i gluggen bredvid.

I några veckor har de nu hållit på och stört från dagens första timmar till sen kväll, men de gör väl bara sitt jobb.

Antagligen är det något tillskott till parken som slut monteras lagom till öppningen. Det är inte långt kvar till de stora grindarna slås upp och den öppna platsen framför som jag nu befinner mig på fylls med köande stojande människor. Under en del kvällar blir det allt lite högljutt och svårt att sova men det positiva med att bo intill en nöjespark är gratisbiljetterna till alla sommarkonserter som vi kan utnyttja och bedriva musik-pizza-häng-kvällar i samband med.

Förbi den stängda korv-och glasskiosken och över övergångsstället småspringer jag för att rutinerat ställa mig och vänta på sjuans spårvagn vid hållplatsen. 12 min lyser tavlan envist och rösten som aktiverats av kulturtanten på bänken indikerar samma sak. Precis som otaligt många andra tillfällen förr plockas mobilen, nu utan trassel, upp för att döda tid. Jag hinner skrolla ner ett par lockande strand-och matbilder innan bilden fryses fast. Desperat trycker jag runt på telefonens skärm samt håller in de få knappar som finns. Ååååeehh hör jag mig andas ut när insikten om att telefonen inte kommer att väckas till liv på ett tag träffar förståndet.

Julia Savic 9A

Ifall mänskligheten klarat av att underhålla sig själva utan elektronikens hjälp i århundranden ska väl jag klara mig de återstående (universellt) korta 11 minuterna grubblar jag tröstande till mig själv. Intill den virkande kulturtantens vita lilla nystan lekande katt sätter jag mig. Silkeslen och gosig är lilla Albas päls. Tvärt byter Alba fokus från nystanet till ABBA the Museums alla solkatter som spännande blinkar till. Kanske ser hon något mer bort mot den moderna byggnadens glasrika område, för en lång stund stirrar hon skarpt ditåt. Mina sinnen räcker inte på långa vägar. Själv dras jag istället till minne av när månen lyste starkt i vinterns mörker, då kunde man knappt urskilja den gula byggnaden som jag just idag ser så klart. Varje gång man skulle traska förbi och vidare bort fick man påminna sig själv att siluetten som tornades upp bakom trädet endast var en staty och inte en yrkesmördare i kostym. Blå portens man har gett många skratt och historier inte minst om Kung Bores dunkla nätter.

Pling pling tjuter spårvagnen lagom högt och från kröken visar det blåa färdmedlet sig, så snabbt tiden ändå gick.

Genom de glasklädda skjutdörrana stiger jag in. Lukten av hästavföring sprids ruskigt fast väntat, Djurgårdens Ryttarklubbs vänner kan inte vara långt borta. Jag sätter mig på ett av de blå stolsparen närmast dörren, vid fönstret.

Till skillnad från Göteborgs hederligt krokiga spår går rutten ganska rakt framåt. Vi passerar Yrkesmördaren samt Liljevalchs brun-beigea fasad, med anvisningar om den tidigare Vårsalongen, innan farkosten rundar lätt.

Stresspulsen som varit igång börjar sakta men säkert trappa ner. Mitt neutrala fönstertittande uppehålls emellertid av en välbekant varm mening som jag hör bakifrån. Ovanligt smidigt fiskas SL kortet upp och sträcks mot den leende uniformsklädde konduktören. Istället för att fortsätta sin jakt på nya resenärer lutar han sig mot den skrikgula stolpen och tillsammans låter vi Nordiska Museets skepnad tyst fånga intresset. Det spelar ingen roll hur många gånger man farit förbi denna byggnad, den hyser alltid lika stor respekt. Jag har ännu inte riktigt bestämt mig för om den mest är åt det mer spökslott-kusliga hållet eller åt det milda romantiska. Pondus och wow-effekt har det i alla fall.

Vi tuffar över den lilla Djurgårdsbron och från min nya utsikt över det än så länge badovänliga glittrande vattnet skymtar jag fjolårets gråa svanar. De må vara vackra men oj så otrevliga och snäsiga de kan vara. Ironiskt nog vibrerar telefonen till och på displayen lyser ett meddelande från skolans automatiska sändare som informerar att dagens första lektion med fysik-Karin är inställd. Jahopp.

Det är en av vårens första dagar, förmiddagen är numera ledig och huvudstaden ligger på lur.

Julia Savic

Dikt Mitt Stockholm I lummig allé allé så skön allé så grön Flyger tiden bort bort Den blir kort Kort men trygg trygg Skyddar min rygg Löper mellan färgglada hus hus som skyddas mot bus Genom dig jag gå när min tå tå ängbybadets sommar vill nå Solen skiner och den bränner bränner Vi hoppas på att regnet snart ränner I lummig allé allé så knallröd allé så knalldöd Alice Prybil 9C

Flyger tiden bort bort mot mörkare tider som snart snart fyller små pepparkaksbakande barns juliver I lummig allé allé med hus allé så ljus ljus ljus och klar visar de vackra färger bladen nu har Året gått sedan då då ängbybadet fick min tå att smaka på Nu blir det bad bad Mitt Stockholm - mina drömmars stad

Promenaden genom staden Jag går ner genom staden en vacker snöig vinterdag och hoppas på att snön smälter snart Stor orange byggnad till vänster ur vilken jag kommit Rusningstid på Sveavägen ökar takten förväntansfull Några löv dröjer sig kvar som fastfrusna i tiden Jag drömmer, längtar sommarsol, havsbris Vetekatten Här var det mycket ljust Jag flyr från snön in i värmen Gott thé kakor

Alina Gordon Achour 9C

Så bär det ut igen förbi Hötorgens små stånd som strax stänger Gatubelysningen tänds Snökristaller Glitter Jag vandrar vidare, långsamt, förundrad Förbi Sergels alla affärer Kungsträdgårdens isprinsessor som ler, vinkar Glädje Snart är jag vid vattnet Månskenet möter stadens lyktljus Utsikt över staden Båtar små Då!

Tolvslaget, redan?

Fyrverkerier över taken Moderna museet, Söder, Gamla stan En explosion av hopp Färger Livsglädje I Stockholm, huvudstaden

Skeppsholmen Jag promenerar raskt över bron i takt med musiken i hörlurarna. Som vanligt är det några långsamma turister som får mig att sakta ner farten. Varför måste de alltid envisas med att gå fem personer i bredd och ständigt stanna för att ta bilder? Nu väntar jag för att komma förbi det vanliga turiststoppet: guldkronan vid mitten av bron. När alla har blivit fotade bredvid guldkronan och de är klara så ler jag snällt och trampar vidare. Det är något så otroligt irriterande men ändå charmerande över turister.

När jag kommer över bron tar jag vänster som vanligt. Jag går på bryggan längs med båtarna. På andra sidan vattnet kan jag se strandvägens vackra byggnader och de gröna träden som följer allén. Jag vet inte vad det är med att gå där på bryggan men jag får alltid en känsla av att jag nästan flyger fram. På min högra sida passerar jag Moderna Muséet som är ett av mina favorit museum. Jag har ganska svårt för museum i vanliga fall, men av någon anledning så gillar jag Moderna. Det kan vara den lilla affären där man kan köpa roliga böcker och planscher, att det är fri entré för oss under 19, att det ligger på min kära holme eller att jag helt enkelt blir lugn av att promenera runt bland alla intressanta och unika tavlor.

Efter att ha passerat ett antal pensionärer, löpare, hipsters, turister och par så är jag framme vid den lilla bron som leder till kastellholmen. På andra sidan bron ligger skridskopaviljongen. Just idag är det folktomt men det är inte ovanligt att klampa in på ett bröllop när man går förbi. Jag kämpar mig upp för den lilla backen och jag kommer upp till min favorit utsikt. Som vanligt sätter jag mig på min bänk och blickar ut över Gröna Lund. När jag var liten så var alltid höjdpunkten på året den dagen då jag och min familj besökte Gröna Lund. Nu för tiden föredrar jag att sitta här och njuta av det från utsidan. Att slippa trängseln och köerna men ändå få ta del av de högljudda skriken och se hur människor far fram och tillbaka i alla olika åkattraktioner.

Ava Lepistö 9A

Jag tar mig tillbaka till Skeppsholmen och fortsätter min promenad. Istället för att ha Östermalm och Djurgården som utsikt så ser jag nu Söder och Gamla stan. Söder ser aningen anspråkslöst ut härifrån men jag vet av erfarenhet att det är motsatsen. Gamla stans små hus är prydligt uppradade och bryter av från slussens kaos. Jag har spenderat mycket tid med min kära vänner i Gamla Stan. Där brukar vi besöka mysiga caféer, gå på julmarknad, spana på turister och sitta på vår bänk vid fontänen där det alltid är lika harmoniskt, oavsett vilken årstid.

Min promenad lider mot sitt slut och som vanligt efter att ha besökt Skeppsholmen så känner jag mig lugn och glad. Varje gång jag går här blir jag mer och mer kär i Stockholm. Mitt Stockholm. Min stad.

Ava Lepistö 9A

Kungsträdgården - en del som fascinerar mig Det är i början av sommaren, klockan har precis slagit 11.00 och bussen kör av Strömsbron mot Kungsträdgården. Den stannar med en pust på Karl den XII:s torg och ut myllrar; turister med kamerorna i högsta hugg, föräldralediga med sina barn och stockholmare som njuter av att solen äntligen bestämt sig för att kika fram. Lite längre bort slingrar sig en lång kö med folk som ska köpa årets första mjukglass, precis så som det brukar vara vid den här tiden på året.

Varför jag gillar just Kungsträdgården har nog att göra med att jag älskar sommaren och att gå längs med allén bland träden och den stora fontänen, är en underbar start för att välkomna sommaren. Det är något speciellt med de vackra rosa körsbärsträden från Japan som blommar, den trevliga atmosfären bland caféerna och den gladare stämningen som hänger i luften.

Dock är det inte bara sommaren som har satt sin prägel på varför just Kungsträdgården fascinerar mig. När julen närmar sig och julskyltningen hängs upp är det stämningsfullt att gå via Kungsan, under belysningen som lyser upp och kika in bland de små bodarna på julmarknaden, för att sedan ta sig vidare till skridskobanan och sätta sig där med en varm choklad för att värma händerna.

Mitt Stockholm är ett Sommarstockholm när solen skiner som mest och jeansen lämnas hemma; mitt Stockholm är Kungsträdgården i början av sommaren.

Johanna Kellander, 9C

Om det ändå kunde vara så Jag sätter i fötterna i mina blåa, ganska slitna löparskor som jag fått av min pappa på min 15-års dag. Trots att jag fått tre nya par sedan dess är de blåa mina favoriter. Inga skor är lika sköna som dem och inga andra skor får mig att känna mig lika oövervinnlig i löparspåret som just de blåa gör. Jag knyter skorna, låser upp dörren och springer ner för de gamla stentrapporna, när jag äntligen kommer ner i entrén öppnar jag den tunga 1800tals porten och andas in den friska sensommarluften. Det är kallare än jag trott och jag drar upp dragkedjan på min träningströja. De första löpstegen känns tunga men jag kommer snabbt in i rätt rytm och svänger ner på Narvavägen, det är en bred väg och i mitten utav vägen finner man en allé. Vägen kantas av storslagna lägenhetshus, vissa pryds av tinnar och torn och speciella utsmyckningar. Jag väljer att springa på vänster sida av vägen och efter hundra meter möter jag Oscarskyrkan med min blick. Den kompletterar Narvavägen perfekt, så ståtlig bland de fina och exklusiva husen, reser sig upp bland hustaken i en beige-grå nyans. Utformningen är enkel men fin, insidan delar dock inte dessa egenskaper utan är ganska kal och omysig. Fast det är ju svårt att tävla mot en sådan vacker fasad, dessa tankar bryts av kyrkklockan som slår halv åtta. Jag springer vidare över gatan förbi Eriks Bakficka för att komma fram till övergångstället som korsar Strandvägen. Jag känner inte för att stanna och vänta på att den röda gubben ska slå om och bli grön, och springer över ändå. Jag fokuserar så mycket på att titta åt vänster att jag helt glömmer bort att bilarna kör åt andra hållet också. En röd liten Audi A1 tvärstannar bara någon meter ifrån mig och börjar tuta ilsket. Föraren som visar sig vara en gammal man vinkar argt och skriker att jag borde se mig för. Sorry ropar jag tillbaka och tänker att jag verkligen hade änglavakt samtidigt som jag springer den sista biten över gatan.

När jag har Djurgårdsbron framför mig svänger jag vänster mot KMK, där sitter tonåringarna på bryggan och röker medan de skrattar högt, så unga och så levande, alldeles ovetande om hur framtiden ska se ut. Mina 19 år känns som fler och jag måste påminna mig själv om att jag också är ung och att framtiden är oviss för mig också. Med dessa kloka och välbehövliga ord springer jag in på grusvägen, det är början på ”Djurgårdsvarvet” och min favorit löparrunda. Oavsett hur en dag sett ut blir den garanterat bättre efter de 45 minuterna som det tar att springa varvet. Om dagen präglats av huvudvärk och ett kontinuerligt oflyt, förlåter denna löprunda dig alltid. Den ger dig tröst och härliga känslor Alexandra Ekfeldt 9A

av hopp.

Just idag känns mina ben extra utvilade och jag tackar mig själv för de två vilodagarna jag gett mig själv. Jag flyger fram, känner mig lycklig och möter alla med ett stort leende. Hösten har inte riktigt brutit ut, men den ligger där någonstans och väntar på att framträda. På något sätt doftar det höst, den varma och kvävda högsommarluften är ersatt med en friskare och fräschare doft trots det känns sommaren domderande och jag njuter av varje sekund. Jag lägger märke till solens orange-rosa nyans och finner den otroligt vacker, dess sken har spritt ut sig över hela himlen och har påbörjat sin resa nedåt.

Jag passerar Villa Källhagen, ett vitt fyrkantigt hus med en fantastisk innerträdgård där ägarnas hund Tuss härjar fritt. Det är en plats där jag har många barndomsminnen bestående av kusinlek, köttbullar, potatismos och rårörda lingon. Löprundan fortsätter på grusvägen, den vackra kvällen har lockat många ur sina bon och jag möter fler människor än vanligt. Jag kommer till den lilla backen som sedan leder ned mot kanotklubben. Högst upp vid backen ligger det hus jag alltid sa att jag skulle bo i när jag var liten. Det är ganska litet byggt i funkisstil med en ganska ful gul färg. Men som liten var det absolut det finaste och bästa huset man kunde tänka sig bo i. Uppförsbacken övergår i nedförsbacke och jag låter benen springa fritt vägen ner. Det visar sig vara en dålig idé då min gamla knäskada gör sig påmind och förstör. Jag är van och drar ned på tempot samtidigt som jag springer förbi kanotklubben, det doftar kanelbullar fast inte nybakta utan snarare upptinade ”Findus djupfrysta kanelbullar”.

Som vanligt drabbas jag av dilemmat när jag kommer till den lilla bron vid Djurgårdsbrunn om jag ska fortsätta till nästa bro och vända där eller om jag ska ta den lite kortare rundan.

På grund av att mitt knä spökar och inte vill samarbeta väljer jag den lite kortare biten. På bron travar en stor islandshäst förbi och prustar högt. Jag hoppar till och känner den speciella häst-lukten nå mina näsborrar. Det är inte många som tycker att det doftar gott men jag måste medge för mig själv att jag tycker att det luktar mysigt och tryggt. Med den härliga hästdoften i mitt doftminne svänger jag av till höger från bron och asfalten till den smala grusvägen. Jag springer på, hamnar i något slags flow där jag bara springer och tycker livet är på topp. Det onda högerknät gör inte längre ont och svetten rinner längs min rygg. Helt plötsligt hör jag någon ropa ”Molly!”, jag vänder mig om och ser min moster som jag helt omedvetet just passerat. Hej! svarar jag och saktar in för att hamna i samma Alexandra Ekfeldt 9A

tempo som min moster Helena håller. Vi pratar om allt som hänt under den varma och långa sommaren. Hon berättar om sina vilda nätter i Saint-Tropez samtidigt som vi går förbi Prins Bertils Boulehall och så pratar vi om framtiden. Var ser du dig själv om 5 år? frågar Helena mig. För två år sedan var svaret på denna fråga solklar för mig. Jag skulle gå läkarlinjen och sedan specialisera mig som hudläkare. Men idag var svaret inte lika självklart. Jag hade ingen aning. Vad skulle jag göra med mitt liv? Jag frågar Helena hur hon hittade sig själv, hon svarade att man alltid ska lyssna på sig och göra det som känns rätt för hjärtat. Det låter klokt och jag kan inget annat göra än att ta till mig orden.

Jag har alltid beundrat Systrarna Voltaires fantastiska byggnad. Så rustik och den har säkert varit med om mycket, för en stund önskar att husen kunde prata och berätta vad dem har varit med om. Jag blickar ut över sjön, ser hur solen speglar sig så fint i det stilla vattnet och drömmer mig bort. Tänk att jag fick chansen att bo i denna vackra stad, det är så mycket mer än bara en stad. Stockholm har så mycket att erbjuda, stadsliv kombinerat med naturen. Djupare in i tanken kommer jag inte då moster min föreslår en kopp té på Villa Gothem. Vi sitter på terrassen under infravärmen och dricker ört-té, i timmar sitter vi och pratar och när vi hör Oscarskyrkan slå 22.00 tittar personalen lite konstigt på oss och vill säkert att vi ska gå. Vi reser oss upp ur de mysiga och mjuka fåtöljerna och påbörjar vägen hem mot Karlaplan. Vi går längs ut med vattnet, förbi blå porten och dess skrikiga kleinblåa färg. Vi stannar på mitten utav Djurgårdsbron, blickar ut över staden som förbereder sig för natten och sömnen. Så vacker, så lugn. Helt perfekt. Fast inte lika säker är jag på det i februari, men man ju inget annat än njuta så länge det varar.

När vi nästan gått över bron hör vi en stor motorbåt passera, ur högtalarna spelas Tomas Ledins sommarklassiker "Sommaren är kort". Vi börjar sjunga och dansa med till den glada melodin, innan vi fortsätter hem.

Tänk om vardagen såg ut så här, den härliga sensommarkvällen utan några bekymmer. Nu i efterhand kommer jag på mig själv, blir arg på mig själv hur jag kan beskriva en sådan sorglös och äckligt perfekt kväll. Nej, detta är inte mitt Stockholm kanske i mina drömmar men inte i verkligheten. Mitt Stockholm består av ångest och råplugg inför nästadagen svåra kärnfysikprov. Blir ändå glad att jag skrev denna text för att nu kunna upptäcka hur förstörda dagens ungdomar är av att allt alltid ska vara så perfekt. Nej livet är långt ifrån perfekt...

Alexandra Ekfeldt 9A

Turister söta aromer och lämnar parken i ett moln av Ända sedan barnsben har jag förundrats över vår. Men hur ska de kunna veta detta? turister, sättet som de vallfärdar till storslagna platser är häpnadsväckande. De står vid Jag vet att det inte heller är värt att betala Svampen, Stadshuset och Globen, poserande hundratals kronor för ett kort besök på Gröna för enorma systemkameror. Allt ska fångas pålund. Istället ska man sitta på berget vid bild, och ingenting får missas. Men det Kastellholmen. Äta glass och lyssna på magiska i städer som Stockholm eller New ABBA, eller Monica Zetterlund. Det är york hittar man inte på de självklara ställena, underhållande att på avstånd betrakta även om de är värda ett besök. Det upprör människor som ränner ner för bågformade mig att se dessa turister, för att de aldrig metallställningar. Skriken blandas ut med kommer att förstå det sköna med Stockholm fågelsång och ljudet från vågorna som om de sitter på spårvagnen fram och tillbaka skvalpar långt där nere. Lyckliga barn som mellan Centralen och Norrmalmstorg. Det snurrar i luften och försöker nå stjärnorna i känns som en plikt att berätta hur man rymdens oändlighet med utsträckta armar och upplever Stockholm på bästa sätt. ben.

Jag tycker synd om dem, som går upp tidigt på morgonen för att titta på de blommande körsbärsträden i Kungsträdgården med hundratals andra, minst lika ivriga fotografer i slutet av april. För att jag vet att man ska gå dit kring åtta på kvällen, när den blåa himlen övergår i rosa och orangea nyanser. Då månen sakta stiger upp över den mörka oändligheten, kastar skuggor över det iskalla vattnet som strömmar under Norrbron. Får stadens silhuett av gula ljus att blekna. Då kan man helt ensam stå under det täta täcket av rosa blommor. Känna när stadens stickande dofter sakta blandas med nektarns Jackie Hellsten 9A

Långt bort i fjärran står Nackas röda tegelhus uppradade och ännu längre bort kan man urskilja små som stora öar. Stockholm, Nordens Venedig. Då dag blir kväll och stjärnorna träder fram kan man ta båten tvärs över. Betala en hundralapp för kvällens konsert och sedan äta flottiga gyros medan man lyssnar på svensk musik med hjärtskärande texter och magiska melodier.

Guldkornen sammanlänkas av det djupt blåa vattnet som gungar fram mellan hamn och kaj.

För många är den kommunala trafiken skina i sin fulla prakt. Vilka är dina guldkorn?

Stockholms pulsåder. Det är vanligt att ta buss, spårvagn eller tunnelbanan vilken förgrenar sig ut i vartenda hörn av staden. Jag försöker till högsta grad att undvika det, eftersom man lika enkelt kan ta sig fram till fots. Det finns inget bättre sätt att uppleva Stockholm på. Vissa tycker att det är en bra idé att hyra cyklar, men känner man inte till trafikens alla koder, så är man ganska körd.

Låt oss säga att du vill ta dig från Mosebacke på blommande Söder till August Strindbergs gamla hem i det Blå tornet. Ta en promenad genom Gamla Stan, åk tillbaka i tiden och dröm dig bort bland kullersten och ankarslut, fascinerande arkitektur och sköra fönster med träluckor. Fortsätt längst Drottninggatan och stanna till vid något café för en glass, eller två. Efter ett par timmar är du framme, redo för att upptäcka en annan stadsdel; Vasastan.

Besök tennstopet och fyll på energin med en rejäl portion köttbullar och potatis. Ta en promenad i Vasaparken och njut av den lummiga grönskan.

Nästa gång ni ser en förvirrad turist i trängseln under de rosa blommorna i slutet av april. Berätta hur magiskt det är på kvällen.

Peka mot Norrbron och tipsa om det lilla caféet utanför medeltidsmuseet. Det vore en skam att inte låta en stad som Stockholm få Jackie Hellsten 9A

Livets stad Jag känner solen steka mot mina, av solen hittills, orörda vinterben. Efter månader har det kalla stryptaget runt staden släppt och precis som alla andra år, kan man riktigt känna Stockholmarnas eufori likt pollenet i luften som irriterar mina ögon. Strandbryggan har äntligen öppnat för säsongen, och jag sitter vid hörnbordet ute på pontonen med hela Strandvägen för mina ögon. Hade inte jag varit lika uppfylld av att Kung Bore så snabbt lämnat staden, så hade jag väl irriterats av att min, som alltid, lika tidoptimistiska vän, Mathildes, dröjande ankomst. Men inte idag och jag låter mina tankar börja vandra.

Fasaderna skriker om en storhetsperiod under början av 1900-talet, i våren av den fria företagsamhetens liv. Det går inte att blunda för att, utan alla sekelskiftes Stockholms entreprenörer hade pengarna till att bygga upp den här staden inte funnits. Det är Stockholms företag som utvecklat staden, skapat jobb, investerat i de vackra byggnader jag har ynnesten att omge mig av. Idag tar Stockholmarnas företagsamhet sig uttryck i ett myller av restauranger, butiker, IT-företag, inhemska och globala. Det är företagen som skapar den stad jag lever i, och den stad jag, liksom många andra älskar, som skapar pulsen.

Det känns som ett lätt slag i magen när jag inser att den fria företagsamheten faktiskt är hotad, och mer än på länge i Sverige. Människor inser nog inte att det är den gamla, och nutida entreprenörsandan som skapar den välmående, levande staden. Blicken vandrar längs med Strandvägens vackra sekelskiftes hus. Det är omöjligt att räkna hur många gånger jag har gått här längs med kajen, fram och tillbaka, när jag har velat komma bort hemifrån, eller bara komma hem. Hur många gånger jag har köpt glass på Nonna’s Gelato här runt hörnet, handlat ljusstakar, lampor, kuddar… på Svensk Tenn med mormor, följt Strandvägen tills jag svänger upp på Nybrogatan för att köpa skor på Marzio, gått tillbaka ner igen för att se en teaterföreställning på Dramaten... listan kan göras lång! Ja, min stad hade aldrig varit det den är utan företag, stora som små, mitt liv hade aldrig varit det, det är.

Mitt Stockholm, det Stockholm jag vill leva i, är ett Stockholm där människor kan forma sina egna liv, där alla människor är fria att uppfylla sina drömmar. Tänk hur många drömmar och vilken valfrihet bara en sådan sak som fria företagsamheten, skapat i Stockholm.

Sofia Höglund 9A

Tänk om husen kunde tala? Jag slås av tanken på alla historier som utspelat sig framför de tungt putsade stenfasadernas ögon, alla liv som levts innanför dem. Alla husen i Stockholm, i hela världen, har byggts av människor, för människor och de ruvar på gåtor, familjehemligheter, tragedier, saker vi aldrig kommer att få reda på. En stad är de facto, så mycket mer än bara hus, butiker, restauranger… en stad är ett resultat av många människors slit, men också driv, uppfinningsrikedom, och vilja att förädla tidigare generationers arbete.

Mitt Stockholm kommer aldrig vara samma sak som Ditt Stockholm, men våra bådas Stockholm är resultat av hur tidigare generationer haft en vilja att förhöja sin egen livskvalitet. Mitt inre fylls av en väldig vördnad för vad som uträttats, och som har gjort att jag bor i en sådan vacker stad som jag faktiskt gör.

Solen glittrar i vattnet, och skapar en illusion av att hela Nybrokajen och södra Djurgårdens kust, är en djup spegel och mitt rastlösa jag fylls av ett väldigt lugn. Det är nog så jag skulle vilja beskriva Stockholm, som lugnt. Visst är restaurangen full av gäster, som alla väntar på den underbart goda Bouillabaissen som de stressade servitörerna springer runt och serverar till allt från välklädda affärsmän från RBS kontor i närheten, till förvirrade turister som just lyckats hitta tillbaka till civilisationen efter flanerandet på Djurgården, men det här vattnet skänker ändå staden ett lugn. Och just det här lugnet är det naturen själv som står för, här har i mångt och mycket människans vision om den pulserande staden, förenats mycket angenämt med naturens egen vilja. Må så vara att jag är miljöskadad efter att ha bott tio minuter härifrån hela mitt liv och levt med sommarhus i skärgården. Vatten har en lugnande inverkan på mig, och det är så mitt Stockholm är, ett fritt, levande och pulserande lugn. Och det är så jag hoppas att mitt Stockholm kommer att förbli, ett fritt, levande och pulserande lugn.

Värmen från solens strålar kan inte längre lura mig, våren är bra lömsk och brisen gör att jag tvingas lägga den milt orangea restaurangfilten över mina ben. Jag ser Mathilde komma gående längs med kajen, så många gånger vi har promenerat här tillsammans, på väg ut till Djurgården och bara pratat i timmar om vad som hänt i våra Stockholmsliv, alltifrån blöjåldern till tonåren. Vem vet var i världen våra liv i framtiden kommer utspela sig, var vi kommer göra avtryck, och på vilket sätt? Jag kan bara hoppas, av hela mitt hjärta, att Stockholm i framtiden kommer vara en stad, jag fortfarande ser som mitt hem och som jag kommer vilja återvända till oavsett var jag bor. En stad jag kommer vara stolt över att allas Sofia Höglund 9A

våra förfäder skapade och våra föräldrar förvaltade. Men inte minst en stad vi alla kommer vara stolta över att överlämna i bevarat, om än i bättre skick, till våra barn. Ett Stockholm där våra barn ska kunna uppfylla sina drömmar och där det bara är våra deras begränsningar som hindrar dem. Ett Stockholm som förblivit möjligheterna och lugnets stad. Ett Stockholm som förblivit drömmarnas stad, livets stad.

Sofia Höglund 9A

Mitt Stockholm Jag vaknade och slog upp ögonen. Jag såg att den bleka vintersolen strilade in genom persiennerna. Jag gick ut på balkongen och såg att det hade snöat under natten, snön låg vit på alla hustak. Det var söndag och jag hade bestämt träff med mina kompisar inne i stan.

Jag gick snabbt ner till tunnelbanan men som vanligt var den försenad på grund av snön.

Efter tio minuter kom den och började sakta åka in mot stan. Jag steg av på Skanstull och tog bussen upp mot Södersjukhuset. Jag skulle möta min kompis som bor mittemot Södersjukhuset. Jag gick upp till honom men han hade inte klätt på sig ännu, så jag kollade lite på tv medan han förberedde sig. Sedan gick vi Ringvägen ner mot Zinkensdamm där vi skulle kolla på Hammarby bandy tillsammans med några andra. De som bor på Krukmakargatan bredvid behöver inte betala biljett för de ser matchen från sina fönster, det tycker vi är orättvist. Bajen vann mot Västerås med 4-3.

Efter matchen gick vi Hornsgatan ner till Donken och åt mat. Sedan tog vi tunnelbanan mot Odenplan för vi ville gå på Inferno online och spela. På IO blev det lite stökigt, ett helt gäng med grabbar från Farsta var där och ville ställa till med bråk.

Paul Arvidsson 9C

Min stad Dagen jag for iväg frågade människorna i byn varför jag valde att bege mig till Stockholm när jag trivdes så bra hemma, men svaret blev detsamma oberoende på vem som frågade. Varför leva ett säkert liv när du kan ta ut svängarna, och till och med hitta något bättre? Att ständigt gå omkring på samma stigar som du gått på sedan barnsben var något jag föraktade. Tanken på att leva och dö i samma område skrämde mig.

Jag hade fel. Stockholm för mig var en plats av stress, ångest och hårt slit. Av de år jag bodde i staden vantrivdes jag, det som en gång skrämde mig längtade jag tillbaka till. Från att ha bott i en liten håla långt utanför stan där vi försörjde oss själva med mat och kläder, till att komma till staden och jobba i en smutsig fabrik och dela boende med oräkneliga människor du inte ens kunde namnet på var en omställning. Den friska luften av skog var utbytt mot förorenad luft. Istället för det lilla röda huset med vita knutar så bodde jag i ett gult tegelhus i gamla stan, som det fanns ett dussin av i bara samma kvarter. Det där med omställningar har aldrig varit min grej, men ändå utsatte jag mig för en. Jag var ung, dum och drevs av impulser och känslor. Tanke före handling var jag aldrig bra på.

En tidig måndagsmorgon promenerade jag längs kajen för att komma till mitt jobb i textilfabriken, som faktiskt inte var så outhärdligt som jag trodde. Mina kläder fladdrade i den lätta brisen från vattnet och måsarna flög högt uppe i den gråa skyn desperat letande efter något att äta. Ibland dök de ner i vattnet, när de hade fått syn på en silvrig fisk vid vattenytan. Att arbeta och tjäna pengar var mitt enda mål med att vara i staden, så att jag kunde komma hem till familjen med pengar.

Familjen var i behov av det, för när jag hade lämnat dem hade hela vår åker torkat ut. Även om den unkna och nersölade staden var som något stramande runt min hals, kämpade jag ändå. Till slut var jag ändå inom synhåll för den trista tegelfasaden tillhörande fabriken. Utifrån ser det nästan ut som ett lägenhetshus, men långt därifrån på insidan. De sista meterna innan jag kom fram till den tunga träporten med iskarvat mönster av lavendel kändes enormt tunga för att jag visste att inom tio sekunder skulle jag omges av den ännu varmare och kvava luften, doftande av bomull. Dörren gled upp och steget över tröskeln kändes som om att gå in i en vägg. Välkomnandet man får är en rock kastad åt en, och i bästa fall en hälsning. Dagen lunkar på, och inget anmärkningsvärt händer.

Timme efter timme passerar långsamt, och innan vi ens vet ordet av så är det kolsvart igen.

Emilia Swartz 9B

Ingen av oss hinner få en glimt av dagsljuset, så det känns som om det är mörkt dygnet runt. Efter den elva timmar långa arbetsdagen drar arbetarna direkt till puben och super upp den lilla lön de har tjänat för dagen. Jag följde aldrig med dit, för känslan av att sitta i en unken stuga ännu en gång lockar mig inte. Istället tar jag med mig min sup till kajen, och sitter på den gröna och flagnande bänken i skuggan av ett träd. Där kan jag sitta i timmar och se sjömän och kaptener gå förbi och ge order till sina medarbetare. Ibland fantiserar jag om vilken bakgrund de kan tänkas ha, vart ifrån de kommer och om de har någon familj.

Vinglande tar jag mig upp för den smala och snåriga kullerstensgatan till det gulmålade lägenhetshuset. Klockan har redan passerat midnatt och månen lyser klart. Av någon anledning lyckas jag få upp nycklarna ur fickan och låsa upp den sneda trädörren, utan några större problem.

Trots klagomålen om att jag kommer hem för sent och väcker alla i huset klampar jag upp för trappan, ignorerande glåporden efter mig och utan att tänka på utskällningen jag kommer bli väckt av. Med en duns faller jag ner på den gulnade madrassen och somnar så fort huvudet nuddar kudden, utan att veta vad morgondagen för med sig.

Anledningen att jag inte flydde staden samma sekund som jag kom dit var rent ut sagt att jag var mesig. Jag ville inte erkänna för vännerna där hemma att jag inte klarade av Stockholm, jag ville även bevisa för mig själv att jag på något sätt kunde hantera denna situation. Innan jag åkte berättade jag om mina mål som jag ville uppnå i staden, att återvända utan att ha uppnått ett enda var inte ett alternativ. Min familj skulle bli besviken, men inte minst jag själv. En bra sak jag lärde mig i Stockholm var att man kan svika hur många människor som helst, men att man aldrig ska svika sig själv.

Att bege sig ända från Småland till Stockholm, till fots dessutom, var något jag aldrig skulle kunna tänka mig att göra igen. Förutom den långa vandringen och de kalla nätterna så skulle jag inte klara av staden igen. Jag var för sårbar, allt runtomkring mig formade mig på ett sätt inget annat skulle kunnat gjort. Hemma i byn kunde jag verkligen visa vem jag var, jag var samma gamla glada jag hela tiden. Staden gav mig ett nytt perspektiv, jag såg allt det negativa, trista och gråa istället för att ta vara på det enda livet man får. Helt enkelt, är Stockholm en stad för de hårdhänta och opåverkbara. Vilket jag är raka motsatsen till.

Inspirerad av ’Mina drömmars stad’.

Emilia Swartz 9B

Mitt Stockholm ”Fan!” skriker jag.

Det är slaskigt och kallt ute, och jag är på väg till skolan. Det är tidig januarimorgon och ännu är det inte ljust. Luften är kall och jag börjar skaka. Jag står vid övergångsstället på Valhallavägen och väntar på grön gubbe. Då kommer plötsligt en bil farande mot mig i hög fart och sprutar upp snö och slask på trottoaren, och på mig.

Nu är jag inte bara kall, utan även blöt. ’Det här är vidrigt’, tänker jag. Stockholm är så kallt och mörkt och fyllt med otrevliga människor.

Resten av vandringen till KTH är långsam och outhärdlig. Jag snubblar fram mot huvudbyggnaden och ser mina klasskamrater stå där och skratta åt något. Antagligen något Joel har sagt. Jag knuffar mig förbi gruppen av människor och här lite irriterade stönanden men ignorerar dem. Idag är inte en bra dag.

Inne i den stora föreläsningssalen finns det många lediga platser. Jag letar mig snabbt fram till en ledig plats längst bak i salen och slänger av min väska i stolen bredvid. I den här klassen går det inte så många elever så jag har råd att breda ut mig och ta flera säten för mina ägodelar. De genomvåta Uggsen drar jag av mig och ställer under ett av elementen för att torka. Jag sneglar på klockan, 10 minuter kvar tills lektionen börjar. Jackan, mössan, och halsduken hänger jag alla på varsin stol och sedan sätter jag mig på min plats. Mina händer är frusna och jag blåser på dem och gnuggar dem mot varandra för att värma upp dem.

Efter några minuter kollar jag upp och ser mina klasskamrater komma in i klassrummet och fylla upp platser. Vissa sätter sig långt fram för att höra läraren bättre, och andra längre bak. Jag faller in i den andra kategorin.

Sonia Engström 9B

Läraren kommer in och strosar upp till katedern och släpper sina läroböcker med en hög duns. Som han har gjort varje lektion de senaste två veckorna börjar han predika om den kommande matematiktentamen. Sjuhundra sidor att plugga in på tre veckor. Det är utmattande att ens tänka på. Jag fokuserar inte på vad läraren säger utan låter mina tankar vandra. Att dagdrömma är något jag har gjort ofta på senaste tiden.

Jag dagdrömmer om soliga sandstränder, goda och färgglada drinkar, att sitta och slappa vid poolen… så här års åker väl många på semester? Det skulle nog inte skada. Jag har länge velat åka till Kanarieöarna. Stockholm är ju fyllt med reklamer och bilder på den svenska kärnfamiljen solandes på vita sandstränder och badandes i poolen så här års. En avslappnande semester skulle definitivt vara det bästa i dessa mörka vintertider… *** Vägen hem går lika långsamt som vägen till KTH. Jag slafar mig fram och ignorerar hur mina skor bara blir blötare och blötare. Jag passerar gata efter gata i det bleka gatulampljuset.

Tekniska högskolan tunnelbanestation närmar sig och jag försöker skynda mig fram. Det snöar riktigt ordentligt nu och jag har svårt att se min egen hand framför mig. ’När jag kommer hem ska jag skynda mig in på travago.se och köpa mig en enkelresa till Teneriffa’ tänker jag. Jag når övergångsstället och börjar raskt gå över. Då hör jag plötsligt ett högt ljud och vänder snabbt mitt huvud och ser en ett starkt ljus fara emot mig. Jag hinner knappt röra mig en decimeter innan bilen kolliderar med min kropp och jag flyger…

Sonia Engström 9B

Mitt Stockholm Mitt Stockholm… Ja mitt Stockholm summerar mycket för mig: mitt hem, min födelseplats, min stad. Ja helt enkelt den plats som jag bott i sedan jag föddes. Själv är jag mycket glad och stolt över att ha fått möjligheten att födas och bo i detta så kallade Nordens Venedig, även om Stockholm inte har den härliga medelhavsvärmen så kan jag på ett ungefär förstå varför vi har givit det namnet, vi har ju Mälaren som slingrar sig genom staden. Men i alla fall, Stockholm kanske inte är den varmaste och soligaste platsen på jorden men staden har en lång och trevlig historia bakom sig, som med lätthet kan få en att glömma regnet och kylan på en dag med sightseeing.

Jag kan inte påstå att jag vet mycket om staden eller namnen på dess gator (ska jag vara helt ärlig kan jag nästan bara namnen på gatorna närmast mitt hus och de närmast skolan). I alla fall, denna stad har varit en av de största komponenterna för formandet av vem jag är i dag och alltid kommer att vara. Med dess folk och klimat som får en att antingen bli glad eller ger en känslan av att man bara vill tillbaka till sitt hem och sova.

Men vem bryr sig om något så litet som det när man har tillgång till sådana trevliga miljöer och stadsdelar som de här, oavsett vilken stadsdel man bor i eller har växt upp i så kan jag nästan lova att det fortfarande finns platser att utforska.

Jag har som sagt bott och levt här hela mitt liv och har gått igenom stadens gränder och gångar flera tusen gånger men ändå har jag inte tröttnat på den. Man kan ju fråga sig varför man skulle vilja stanna här och inte flytta till en varmare och större stad som L.A. eller Casablanca. Alla har nog olika svar på frågan men mitt svar är att: Jag har nu bott i Stockholm en sådan lång tid och har kunnat gå på dess gator en sådan lång tid så att ifall jag skulle lämna detta Nordens Venedig så skulle det kännas som att man lämnade av en del av sig kvar. Det sorgliga är att man kanske inte heller får samma hemkänsla som den man hade här. Tillbaka till ämnet, Mitt Stockholm… Nu med litet betänketid har jag äntligen kommit på vad de två orden betyder för mig: Mitt liv.

Gustaf Tyrenius 9A

Stockholm i mitt hjärta Medan jag vandrar på dina fram längs de stadsdelar som är mig så kära. Öarnas stad, det är du! Av städer jag känner i världen är du den stad som fått allt. Det är till dig man längtar tillbaks efter att ha sett allt annat. Av allt som finns här i grönskan har du fått med allt, med parker i alla dess hörn en blandning av stort och smått.

Skymningen kom i en smekning från solens alla strålar. Nu rodnar Stockholm under broar och hörn. Säg, hör du musiken och skratten från Djurgården och Gröna Lund.

Solljuset stiger ur havet. Stockholm i gryningen strålar med all sin glans runt omkring. Du är en stad som fått allt och håller mig ungdomligt kär, att få gå här i dessa gränder har sin plats i mitt hjärta.

Som mina tårar är du en blandning mellan sött och salt. Du ler med hela din charm i solens famn, som speglar sig i Mälarens hamn.

Ion Pyykkö Hedblom 9A

Min skolväg från port till port Jag öppnar ytterdörren och kliver ut på gatan. En sval vindpust får mitt hår att fladdra till.

Jag småspringer över vägen och svänger av på Wollmar Yxkullsgatan. Fåglarna kvittrar i trädet över mig och solen skiner. Jag går på högra sidan av vägen, den med gräset och träden som precis fått sina första blad. En man med grått hår står och rastar en gammal tax en bit längre bort. Jag går med raska steg ned för gatan och andas in den svala vårluften.

Jag väntar på att en silvrig bil ska köra förbi och går sedan över gatan och ner i Mariatorgets tunnelbanenedgång. ”Mörby centrum 2 minuter” står det med lysande gula bokstäver på en skylt i taket. Jag skyndar ned för rulltrappan.

Det är inte så mycket folk i vagnen. Framför mig står en kille och lyssnar på musik. Volymen är så hög att alla runt omkring hör vad han lyssnar på. Bredvid står en tant med en svart pälsmössa och luktar vanilj från någon billig parfym. Tåget stannar vid Slussen och jag går av.

På andra sidan perrongen står tåget mot Alvik. Jag hinner precis på innan dörrarna stängs och lutar mig mot dörrarna för att få bättre balans. Tre stationer kvar.

Tåget stannar med en tvärnit vid Hötorget, som får alla i vagnen att rycka åt sidan. Jag kliver av och följer med strömmen av människor upp för trappan och ut genom spärrarna.

När jag kommer ut på gatan igen har det börjat regna. Jag tar på mig min luva och går snabbt mot skolan. Jag tittar ner i gatan för att inte få så mycket regnvatten i ansiktet och blir nästan påkörd av en cykel. Cyklisten blänger argt på mig. Jag ger honom en ursäktande blick och skyndar vidare mot skolan. När jag kommer fram till porten slår jag in koden, springer upp för trapporna och in i klassrummet precis i tid till att lektionen ska börja.

Vendela Hamberg 9C

Mitt Stockholm Jag går ut ur min port och går uppför Linnegatan jag svänger in på Grevturegatan och går mot Karlaplan i Karlaallen. Jag ser alla fina lägenheter kors och tvärs och känner igen alla korsgator. 1:an mot Stora Essingen susar förbi och ibland ser man en och annan kompis i bussen. Jag går förbi Östra reals skola och bestämmer mig för att gena genom skolgården. Jag ser kompisar och bekanta från skolor på Östermalm, som Gärdet eller Carlsson som sitter och tjuvröker på bänkarna och blandningen av alla slags elever som går ut från Östras skolportar. Jag går igenom den smala vägen till Östras bakgård och tänker tillbaks till scenen där filmen Ondskan spelades in.

Sedan kommer jag till bakgården, hela den fina gången är hälften fimpar och hälften grus och cigarettpaket och lustgaspatroner ligger överallt, man blir inte glad av att se att nåt så fint nerskräpat. Jag går ut genom grinden och ser alla gamla gubbar sitta och dricka bira på kontoret, Tittar mig runt och går mot Valhallavägen och blir irriterad på all slask som täcker marken och tänker framåt mot tiden när det töar.

Tessinparken närmar sig, Min kompis ropar: Elliot! Och jag vänder mig snabbt ditåt och går mot henne, och det är en normal promenad för mig till Karlaplan.

Elliot Leo 9A

Kungsholmen Nu är klockan tjugo i och jag får plötsligt bråttom. ”All den tiden” jag trodde jag hade har flugit ut genom fönstret och jag märker nu allt jag har glömt att göra innan jag måste dra iväg till bussen. 56:an som varje morgon 07.48 svänger runt hörnet på Warfvinges väg och stannar på Franzéngatan. Stressade människor som kliver på och av, ruschande till Stadshagens tunnelbanestation för att komma i tid till jobb och skola, den bussen ska även jag hinna med. Tre-fyra minuter innan bussen ska anlända slänger jag på mig första skoparet jag ser, utan att fundera på vädret eller vad jag ska göra under dagen för den delen heller. Jag slänger igen dörren, vrider om med nyckeln och sedan rusar jag ner för alla sex trappor. Bara två minuter kvar och jag måste sprinta ner för Sankt Göransgatan för att hinna med den röda bussen. Jag hinner precis få upp mitt busskort och med ett pip har jag fått en åktur ända till Hötorget.

Såhär ser mina morgnar ut nuförtiden. Jag har bott på Sankt Göransgatan 146 i cirka åtta månader. Det är lite skillnad från mitt tidigare hem som låg på Upplandsgatan, mitt i Vasastan. Där bodde jag nära allt; en bästa vän, skolan, mataffär, centrum och annat, men på något sätt trivs jag bättre där jag bor nu. En lugnare och mysigare atmosfär. Här väcks jag inte av sopbilen varje morgon och behöver heller inte känna av innerstadsstressen. Jag kan ta en strandpromenad, bada, eller bara sitta på balkongen och göra absolut ingenting.

Balkongen har gjort väldigt mycket för mig. Förut hade vi en fransk balkong där man som max kunde hänga ut ett lakan så att det fick torka, det gjorde ingen skillnad i vardagen. En stor balkong som vi har nu gör en stor skillnad. På sommaren kan man göra sig ett glas färskpressad apelsinjuice, gå ut med bara fötter på den uppvärmda trätrallen, slå sig ned på en av solstolarna och bara existera ett tag. En utmärkt plats att sitta och gassa på med vänner under sommarsolen. Utsikten från just min balkong kanske inte är något speciellt men man kan hitta små smultronställen däruppifrån. Om man till exempel bara kollar ner till höger kan man se hur Karlbergskanalen kikar fram under trädtopparna. Där brukar jag ta mina kvällspromenader.

Att promenera för mig själv och lyssna och se på miljön omkring mig, det är en av de bästa sakerna som finns nu när jag har flyttat till en mer avlägsen plats av staden. Det ger ett otroligt lugn att promenera längs Karlbergskanalen en ljummen vårkväll i en vanligtvis väldigt stressig vardag. Man kan rensa tankarna och fundera på allt möjligt, eller inget alls Melodie Berglund Lassagne 9B

om man så vill. Ibland tar jag mina nattliga promenader med någon jag tycker om och inte bara på egen hand. Det är också lite varierande från de vanliga mötena med kompisar under dagarna. Från att ha varit ett barn som inte alls tyckte om att gå, kan det faktiskt vara det som räddar min dag nuförtiden.

Som det kanske märks, föredrar jag mitt bostadsområde på sommaren. Det var just under sommaren som jag, min mamma och min syster kom dit och såg området, huset och lägenheten för första gången. Vi hade åkt blåa linjen som ligger långt nere under marken ända till Stadshagens halvslitna tunnelbanestation. Vi gick upp för Sankt Göransgatans backe tills vi stod framför det brunbeigea höghuset. Solen gassade och människor runt omkring gick iklädda trasiga jeansshorts och smått smutsiga Converse. En kvinna i trettioårsåldern kom dragande på en barnvagn och allt såg så fridfullt ut. Det var som att komma till en nyfunnen del av den stad jag trodde jag kunde allt om. Detta var nytt och jag tyckte mycket om det.

I somras upptäckte jag också en annan plats; Hornsbergsstrand. Jag kände till strandpromenaden sedan innan och visste en del om den, men jag hade aldrig själv besökt den. Jag och Lisa bestämde oss därför för att gå dit en eftermiddag i augusti, några veckor innan skolan skulle börja. ”Strandkanten” var fullsmockad med människor i våta badkläder och reflekterande solglasögon. Några killar i tidiga vuxna år tävlade om vem som kunde göra snyggast hopp rakt ner i vattnet. Det är rätt djupt och man kan inte se vad som finns på botten, en aning skrämmande kan jag tycka. Sjön är dock en del av Mälaren så det lurkar nog inga sjöodjur på botten i alla fall. Det är verkligen en härlig atmosfär vid Hornsbergsstrand på sommaren. Människor har med sig små, bärbara högtalare och det spelas olika melodier från alla håll och kanter. Glass kan man också köpa från kiosken några meter bort. Om man vill ha en lyckad sommardag är detta stället man ska vistas på.

Jag kan verkligen rekommendera alla att flytta eller i alla fall besöka den här delen av Kungsholmen som jag bor i. Ett underbart område att få ta del av. Här trivs jag.

Melodie Berglund Lassagne 9B

Stockholm som stad När man säger Mitt Stockholm tänker alla på olika saker. Vissa kanske tänker Stockholm som en avlägsen storstad som endast är en dröm att fantisera om. Andra ser Stockholm som hela sitt liv. Där man vuxit upp under hela sitt liv. För de personerna är Stockholm ett hem. De kan åka bort någonstans men ändå komma tillbaka. Vissa lämnar Stockholm för att aldrig komma tillbaka medan andra stannar.

Stockholm är en storstad med många människor med ännu fler olika personligheter.

Det finns mycket som kännetecknar en storstad men alla har sin egen syn på staden. I en stad finns många olika delar som kan passa in på dig beroende på vad du gillar. Det är vad man får från en storstad. Du får anonymitet, gemenskap och en stad att älska eller hata.

För många kan ens stad vara: vägen till och från arbetet, ens favoritrestaurang, ens vänners bostäder. Men främst är det där man befinner sig som mest och som man känner till som mest. Man kan ha alla sina minnen där. Där man gick på dagis, fritids, barnkalasen, skolan.

För andra kan Stockholm bara vara en avlägsen dröm. Man kanske bor utanför samhället i en liten by på landsorten. Stockholm är då bara något som existerar i drömmarna, i berättelserna, i historierna. Man kanske vill bo i staden när man blir äldre.

Vill skaffa sig ett bättre liv och förverkliga drömmar. ”Mitt Stockholm” är mycket saker för många olika personer. I en stad kan allt vara indelat. I hur du klär dig, vilken lön du har, vad du gillar. Det skapar en gemenskap, men också osämja. Och det hör till när man bor i en storstad. Samma sak som att det finns dåliga människor. Allt kan hända, allt kan gå fel. Alltid kommer det finnas människor som inte gillar dig, som vill dig illa. Så det gäller att se upp, att kunna sin stad. Vad som är okej och vart det är bäst att inte gå ensam en kväll. Även vilka man inte ska vara med, hur man ska göra för att komma på banan. En stad kommer alltid att vilja dra ner dig, få dig att kräla och kämpa dig upp till toppen igen.

Men en stad kan vara många saker. Men främst av allt är tempot. Man måste gå vidare, fortsätta jobba för staden. Så att allt kan rulla vidare och livet fortsätta. För staden är som en stor maskin, alla delar måste funka. Ibland kan maskindelar gå sönder och då måste de repareras eller bytas ut. Så länge maskinen fortsätter fungera.

Annastasia Wrembicki 9A