Kista grundskola 7d sp333khistorier

Spรถkhistorier klass 7d 2014-2015

Klass 7d pĂĽ Kista grundskola har arbetat med temat "spĂśkhistorier".

En del av resultatet g jorde vi till en bok.

Trevlig läsning!

Barnvakten -Hej.Vad bra att du kunde komma så snabbt, tack för att du kom. -Hej. -Stig in.

-Fint hus ni har.

-Tack. Låt mig bara hämta Adam ok?

Hon gick upp snabbt till Adams sovrum och tog ner honom.

-Hej är det du som heter Adam.

-A. -Hej jag heter Lucy.

-Lucy ta hand om Adam.Vi kommer om 2 dagar. Raring var en snäll pojke nu.

Lucy och Adam vinkade när Adams föräldrar åkte iväg. -Hejdå.

-Hejdå.

-Så Adam, vad vill du göra?

-Jag vill rita, kom.

-Ok, ok! Lugn jag kommer.

De gick in och tog ut var sitt papper och började rita. Lucy ritade en häst men när hon titta på Adam såg hon att Adam ritade en svart cirkel och hans penna gick runt och runt.

-Vad är det du ritar? -Lämna mig.

- Va? Vad pratar du om? -Inget.

-Jag vill spela spel nu kom.

Lucy blev förvirrad men hon var säker på att det inte var något. Hon var bara trött eller nåt. Lucy fixade bordet och alla teckningar och precis när hon skulle lägga pennorna på sina platser såg hon en lapp där det stod: "Detta handlar inte om dig! Lämna oss bara jag och Adam. Lämna annars kommer du att önska att du aldrig föddes."

Lucy började få gåshud.

Bäst att jag inte visar Adam detta, tänkte hon.

-Det måste bara vara ett spratt, tänkte hon och betedde sig som om hon inte hade sett lappen.

-Du Adam. Har du lagt en lapp på hyllan? -Nej.Varför?

-Inget, jag bara undrar.

Efter en lång och konstig dag var de båda trötta och det var nu kväll. Klockan i hallen tickade och den visade 08:30.

-Adam kom så går vi och lägger oss.

-Ok! Adam gick och la sig medan Lucy satt bredvid och berättade en saga. "Och så levde de lyckliga i alla sina dagar slut".

-En till snälla.

- Vi sparar den sista till imorgon, ok. Sov nu. -Ok, god natt.

-God natt, sov så gott.

Efter att ha fått Adam att somna gick Lucy ner till köket och ringde sin vän. Hon skulle ringa Eva men när hon slog numret och tryckte på ring knappen hörde hon bara.

"Beep, beep, beep!"

Ingen svarade henne. Nu var hon verkligen rädd. Hon tog upp luren igen. Denna gång ringde hon polisstationen men ännu en gång blev det inget svar.

Plötslig ringde telefonen. Hon tog upp luren snabbt och hörde en röst säga.

-Varnade jag inte dig?

Och samtalet avbröts.

Lucy började verkligen bli rädd nu. Hon visste att de var någon som följde efter henne och Adam.

Nästa morgon vaknade Adam och skulle till köket, men på vägen dit såg han Lucy sitta i en soffa.

-God morgon Lucy. -G..g..god morgon. -Har inte du sovit. -Nej. -Det är hon eller hur?

Lucy nickade försiktig, Lucy öppna munnen och precis när hon skulle säga något sa Adam: -Du behöver inte vara barnvakt om du inte vill. Det vet du väl?

- Vet dina föräldrar om detta?

-Nej. -Varför berättar du inte detta för dina föräldrar? -Jag vill inte att de ska skada sig.

Lucy tog tag i Adam och gav han en kram och sa: -Vänta tills det är kväll, då kommer dina föräldrar och allt kommer att bli bra. Ok? Timmarna gick och gick men ingen mamma eller pappa i sikte. Kanske skulle de stanna en dag till eller kanske något annat hände, tänkte de.

Nästa dag såg Lucy en bil komma körande, men hon kände inte igen bilen.

Hon såg någon stiga ut ur bilen, de var hennes vän Mimmi hon kom för träffa på Lucy. Lucy sprang ner och gav henne en kram och drog snabbt in henne i huset.

-Hej, vad trevligt att se dig!

-Hej hej, vad gör du här?

-Inget, tänkte bara hälsa på. Du vet, kolla vad som händer.

-Du borde inte ha kommit hit.

-Varför då?

-Det är någon eller något som har tagit Adam.

-Vem är Ada....

-De är han som jag skulle ta hand om.

-Vem tog honom?

-Hans egna föräldrar.Vi måsta åka till närmsta polisstationen. - Lugn lugn, varva ner dig.Vi kommer att åka till polisstationen.

De gick till bilen och satte sig. Mimmi startade bilen, men inget hände. Hon försökte om och om igen.

När hon tittade på hur mycket olja hon hade såg hon att det inte fanns nån olja i tanken.

-Men vad i.... Jag fyllde på tanken precis innan jag kom hit.

-Ser du detta? Det är precis vad jag pratar om. Det är såna grejor som händer här.

-Vi får väl gå till stan.

-Är du galen? Den närmsta staden ligger flera kilometer bort, plus att du vet inte vägen. -Vet du kanske?

-Nej inte exakt.

-Ja då så vi gå tillsammans. Ingen av oss vet vägen men vi får hoppas att vi har tur.

Packa mat medan jag fixar något. -Som vad?

-Jag vet inte, något.

Och så var de två vännerna på väg till den närmsta staden. Efter ett tag såg de en liten väg mitt ut i ingenstans. Båda var misstänksamma men de hade inget val. De följde vägen och kom till en grotta.

- Detta är fel. Kom vi går tillbaka. sa Mimmi med en orolig röst.

Men när de skulle gå iväg hörde de en röst, Lucy kände igen rösten.

- Jag känner igen rösten, men jag vet inte vems det är. DET ÄR ADAM!!!!!! VI MÅSTE IN. - Är du galen? Att gå in dit är som att gå till döden.

-Vi måste chansa.

- Ok, jag kommer. Men vänta en sekund och låt mig ta ut ficklampan.

Det var kolsvart där inne. Mimmi tog ut sin ficklampa och de började sakta gå in i grottan. Ju längre in de gick desto högre blev rösten av Adam. De kunde höra honom skrika "HJÄLP!" -De gick närmare och närmare och var tillräcklig nära för att kunna se Adam hänga upp och ner och att se en gammal kvinna med en kniv i handen.

-Äntligen har jag dig. Du vet inte hur länge jag behövde vänta. Jag kommer att ta dit blod och kommer att leva med världens all kunskap.

- Hahahahah.

Hjälplöst fortsatte Adam att skrika på hjälp. Lucy titta runt omkring för att se om hon skulle hitta något för att hjälpa honom. Hon hittade inget men hon hittade Adams föräldrar. De stod förstenade som robotar. Lucy och Mimmi kröp sakta till dem. Lucy började viska till Adam föräldrar.

"Jag vet ni är där inne och jag vet att ni kan höra mig. De där är ert barn som hänger där. Hur kan ni låta henne göra så. Ni födde honom och såg honom växa upp. Ni ska väl inte låta honom dö framför er?

De började reagera. De skakar på sina händer och fötter -Lucy jag tror att det funkar. Fortsätt!

Häxan tittade bakåt och såg Lucy och Mimmi och började sakta gå mot dem. Ju närmare häxan kom till Lucy och Mimmi desto högre skrek Lucy till Adams föräldrar. Häxan tog fram kniven och hon var bara några steg ifrån att döda Lucy och Mimmi. När hon tog upp sin hand för att döda dem slog Adams pappa till häxan på näsan. Häxan svimmade. Adams mamma och pappa sprang till Adam så snabbt de kunde och frigjorde honom från repet. Adam gav sina föräldrar en stor kram, och hans mamma och pappa pussade och kramade honom och sa: "Vi ska aldrig lämna dig igen."

-Du flickan.Vad heter du? frågade Adams pappa -Vem jag?

-Ja. -Mimmi.

-Mimmi och Lucy. Jag vill tack er två modiga tjejer för att ni kunde rädda vår son och oss. Jag vill tacka er så mycket och som bevis på min tacksamhet får ni vad som helst.Vad vill ni ha?

-Vad som helst? frågade Mimmi.

-Ja. -Hmm nu när du säger det så kanske du skulle kunna fylla på min bil, och du kan även ge mig......

Lucy puttade till Mimmi.

-Vad? Han sa ju vad som helst. Okeeej inget mer! Adams mamma, pappa och Adam började småskratta.

-Får jag fråga en sak? Hur visste ni att vi skulle komma tillbaks?

-Inget kan slå ens kärlek till sitt barn och ens kärlek för sina föräldrar. -Ni måste vara hungriga.Vill ni ha mat? frågade Mimmi -Jag är utsvulten.

- Kom vi grillar. Jag tog med korv och bröd - Innan vi lämnar det här stället har jag en ide. sa Adams pappa.

Han hängde häxan där Adam hade hängt och alla gick ut med ett skratt på sina läppar.

Och så levde var och en av dem lyckliga i alla sina dagar.

Av:Yaqub

Det hemsö kta huset Jag vaknade av ett brak. Ljudet kom frå n kä llaren. Trappstegen i kä llartrappan knarrade. Dö rren till kä llaren gnisslade. Jag smö g fram till dö rren och dä r så g jag en skugga som fladdrade fö rbi. Jag fortsatte ner till kä llaren, det var mö rkt.

Jag skakade i hela kroppen. Plö tsligt hö rde jag att ljudet kom frå n vinden. Jag hoppade till men vä nde mig om och bö rjade sakta gå mot vinden. Nä r jag kom till dit tvekade jag på om jag skulle gå upp eller inte men sen bestä mde jag mig och tog ner stegen och klättrade upp. Nä r jag kom upp så g jag en lå da. jag ö ppnade lå dan och så g nå gra gamla videokassetter som nå gon må ste ha lä mnat i den.

Nä sta natt gick jag upp på vinden och spelade upp videoklippen. Det var en video på familjen som bodde hä r innan oss. Men.....varfö r skulle dem ha lä mna dem?

Det var nå got som inte stä mde med ett av videoklippen. Men jag kunde inte komma på vad det var.

Jag tittade på videon en gå ng till men den hä r gå ngen noga. Jag mä rkte nå got i bakgrunden, bland buskarna i videon så g jag ett ansikte. Det ä r ju exakt samma buskar som vi har, så jag tittade ut genom det lilla fö nstret uppe från vinden och då så g jag ett ansikte, exakt samma ansikte som på videon. Jag blev jä tte rä dd. Jag vä nde bort blicken och sedan tillbaka och då var ansiktet borta. Mä nniskan som jag hade sett hade nå got fö r ansiktet, en vit mask. Mitt hjä rta dunkade och jag var jä tte rä dd. Jag visste inte vad jag skulle gö ra. Skulle jag gå ut eller stanna kvar hemma? Klockan var mycket men jag bestä mde mig fö r att gå ut och titta efter.

Jag ö ppnade dö rren och gick mot buskarna, ju nä rmare buskarna jag kom desto lä skigare blev det. Jag kollade bakom buskarna och ansiktet var borta. Jag sprang till huset igen och lå ste dö rren. Jag gick till mitt rum och efter en liten stund kom min lillasyster in.

- Vart var du? frå gade hon.

- Jag drack vatten, svarade jag fö r att inte skrä mma henne.

Sen gick hon tillbaka till hennes rum.

Jag kunde inte sova. Varje gå ng jag blundade fick jag upp bilden på ansiktet.

Jag vaknade av att min lillasyster grä t. Jag hoppade upp ur sä ngen och sprang in till henne. Nä r jag kom in i rummet var min pappa redan dä r. Jag så g en kniv som lå g bredvid hennes nattlampa. Jag tog med henne ner till kö ket fö r att ge henne nå got att dricka. Sedan gick vi till vardagsrummet fö r att titta på tv.

Plö tsligt ringde det på dö rren. Jag gick till kö ket fö r att se genom fö nstret vem det var som ringde på så hä r tidigt. Det var en liten pojke. Jag gick till dö rren och ö ppnade.

- Hej, sa pojken.

- Hej, svarade jag.

- Vad gö r du hä r? Och vem ä r du?

- Jag heter Svensson och jag ä r er nya granne. Jag ville bara sä ga att jag så g nå got i era buskar igå r kvä ll.

- Aha, så g du vad det var fö r nå got?

- Nä , jag hö rde bara att det prasslade bland buskarna.

- Okej.

- Jag ville bara hä lsa på . Vi kanske trä ffas senare.

- Aa, det gö r vi sä kert. Hej då !

- Hej då , sa pojken och sprang ivä g.

- Maten ä r klar! ropade pappa.

Vi satte oss vid matbordet och bö rjade ä ta.

- Kan jag gå ut med mina kompisar och leka?

- Okej, svarade pappa.

Jag satte på mig mina ytterklä der och sa hejdå sen gick jag till tunnelbanan. Jag å kte en station och sen var jag framme.

Jag var redan hemma igen efter en timme och tjugo minuter.

Nä r jag gick mot ytterdö rren kä nde jag på handtaget och märkte att dö rren var ö ppen. Jag fick en då lig magkä nsla och gick in och ropade på min familj, men fick inget svar. Jag bö rjade bli lite orolig och ringde till min pappas mobil. Han svarade inte fö rsta gå ngen, men andra gå ngen hörde jag att det kommer ett ljud frå n vinden som lät som hans ringsignal.

Jag gick sakta upp mot vinden, men det var knä pptyst. Jag tog ner vindstrappan och klättrade upp. När jag kom upp, tittade jag å t hö ger och såg hans mobil som ringde. Jag slutade att ringa och gick mot telefonen och plockade upp den.

Jag kä nde en droppe av en varm vätska på min nacke och sedan en till. Jag tittade. upp och dä r hä nger han helt blodig. Jag blev helt chockad jag fick inte ut nå got ljud ur munnen. Jag vä nde mig om och det sista jag såg var ansiktet.

Av: Dennis

DE LYSSANDE RÖDA ÖGONEN Det var en gång en kille som hette Jonatan. Han hade en fattig familj med en mamma som inte hade något jobb och hans pappa som hade en liten affär, som sålde bröd.

När Jonatan mitt i natten vaknade av ett ljud blev han genast nyfiken. Han följde ljudet han hade hört och ju mer han gick desto starkare blev ljudet och han hörde att det var någon som grät. Han kom fram till vardagsrumsdörren och där lät ljudet som starkast. Jonatan vågade inte öppna dörren, så han kikade in genom nyckelhålet istället. Inne i vardagsrummet såg han ett mycket stort monster som grät. Han kände att han tyckte synd om det, men tyckte att det som var konstigt att den var hemma hos dem. Monstret hade lysande röda ögon.

Jonatan tyckte det var ganska läskigt och intalade sig själv att allt bara var en dröm. Han gick till sovrummet igen och somnade om.

Nästa natt väcktes han av ljudet igen och han smög försiktigt till vardagsrummet så att hans föräldrar inte skulle väckas. Han tittade försiktigt genom nyckelhålet och såg samma monster gråta och de lysande ögonen strålade intensivt. Jonatan var fortfarande ganska rädd för ögonen så han gick tillbaka till sin säng.

Nästa natt hörde han inget ljud. Det gjorde honom ännu mer nyfiken och han funderade på vad som hade hänt med monstret. När han tassade till vardagsrummet hörde han ett ljud, men den här gången var det ett svagt ljud som nästan inte hördes. När Jonatan tittade genom nyckelhålet såg han ingenting!

Allting var bara LYSANDE RÖTT! LYSANDE RÖTT LYSANDE RÖTT Av: Mohammed

Min spökhistoria

Familjen Rayle har i genorationer varit hemsökta av en ande men en natt när de flyttade in i ett nytt hus och ett nytt barn hade fötts ändrades allt helt och hållet. Nu är Jessica 15 år och vet hur hon ska hantera anden.

Jessica vaknade mitt i natten och skrek. Hon hade haft en mardröm. Hon drömde om att hennes bästa kompis Emeli blev kidnappad under kvällen. Hon var helt kallsvettig och var på väg till toan, men hennes lillebror Jack hann ikapp henne och smet in före henne på toaletten. Jessica blev jättearg och gick med stora steg ner till toan på första våningen.

Under rasten tillbringade Jessica tiden i biblioteket för att läsa boken om hennes familj. Hon försökte hitta ett sätt att få bort anden som hemsökte dem. Hon läste att: "Det enda sättet att befrias från anden är att ge den nya killen en kyss innan festens slut. " sedan stod det inget mer.

Jessica förstod inte något om den så kallade "nya killen", men det ringde in så hon var tvungen att springa. Nästa lektion hade börjat och de hade precis berättat att det skulle vara en skolfest på fredag och att två nya killar skulle börja i deras klass dagen därpå. Då började Jessica tänka på vad det stått i boken hon precis läst.

- Nya killar? sa Jessica rakt ut.

Emilia, hennes bästa kompis, frågade Jessica var hon brukade vara på rasterna för hon ville diskutera om festen och de nya killarna.

- Jaag. Äh skit i det. sa Jessica med ett suck på rösten.

- Kan vi inte göra något hos mig i kväll? frågar Jessica.

Emilia förstod att hon försökte byta samtalsämne så hon svarade bara med ett okej.

Jessica öppnade ytterdörren. Det var helt tyst, så hon gick upp till övervåningen och precis när hon kommit in till sitt rum hörde hon en dörr stängas och steg från rummet intill.

- Hallååååååå???!! Är det någon där! skrek hon med gråten i halsen.

Hon var livrädd, men hon visste ändå att det var anden, men anden brukade inte vara kapabel till sånt han brukade bara förstöra och spöka men inte slänga igen dörrar.

Hon gick med små steg mot köket för att se om någon var där. När hon kommit ner såg hon en kniv på golvet med lite blod på toppen av knivens spets. Hon kunde verkligen inte tro på vad hon såg, Jessica kände hur tårarna rann ner från hennes kinder. Precis när hon skulle springa ut från huset så krockade hon med Tyler, Tyler var en av hennes bästa vänner.

Han såg hur hon grät och såg livrädd ut så han frågade med en orolig röst: - VAD har hänt Jessica?

- Jag var helt ensam hemma och väntade på Emeli när jag hörde en dörr stängas och ja var helt ensam hemma så jag gick ner och mitt i köket var det en blodig kniv och jag blev livrädd och sprang ut.

- Kom vi går hem till mig istället.

- Men jag väntar på Emeli.

Jessica ringde upp och efter ett tag svarade någon och sa: - Jag har din vän! sedan så la personen på luren.

Jessica såg helt chockad ut och sprang allt hon kunde tillsammans med Tyler hem till Emeli. När de var framme ringde de på och Jessica kände hur hennes hand darrade av skräck, men då greppade Tyler tag om hennes hand och höll fast den så att hon slutade att skaka. Jessica var så tacksam över att hon hade någon som stöttade henne som Tyler.

Efter ett tag fick de syn på en svart skåpbil som stod parkerad utanför Emelis hus.

Då öppnas dörren upp och de gick in sakta. De gick runt i huset för att se om någon var hemma men det enda de såg var deras egna skuggor. Eter ett tag såg de en till skugga som gick efter dem. Jessica och Tyler vände sig om och såg en man med svart mask. Jessica blev helt skräckslagen och sprang allt hon kunde. Då fick Tyler tag på en glaskruka som stod vid vardagsrummet och slängde den så att den gick sönder på mannens huvud och han ramlade till marken helt utslagen. Tyler såg helt chockad ut. Han visste inte att han var så stark och modig till att kunna göra det han precis hade gjort.

De sprang ut från huset och såg skåpbilen köra iväg med full fart. Då märkte de att mannen i huset som ville döda dem inte hade varit ensam, utan att han hade haft medhjälpare.

Jessica undrade var Emeli kunde vara om hon inte var hemma?

Jessica och Tyler såg att bilen lämnade efter sig spår så de följde efter spåren. Efter en lång stund hamnade de i ett gammalt hemsökt hus som såg ut att kollapsa när som helst.

Huset hade stora dörrar med trasiga fönster. Tyler öppnade dörren och gick in med Jessica. Tyler såg sig omkring och efter ett tag märkte han att Jessica inte stod bredvid honom. Så han gick ut från huset och sprang hem för att han trodde att Jessica också hade sprungit hem.

Efter ett tag fick Jessica syn på en ande inne i huset. Hon skrek och sprang mot trappan som fanns någon meter bort.

När Tyler var hemma försökte han ringa Jessica men hon svarade inte, så han trodde att hon hade sprungit hem och sovit eller något. Medans Tyler var hemma och tittade på film var Jessica kvar i det läskiga gamla hemsökta huset. Anden tog upp sin hand och vinkade hejdå till henne. Hon hann fälla en tår innan hon blev till sten.

Det sista ordet Jessica sa innan hon blev förstenad var: "Hjäälp".

Nästa dag var Tyler på väg till det gamla huset, när han gick in var Jessica helt försvunnen.

Av: Zamzam

Den blodiga och elaka dockan Det var en dag på vintern. Det började snöa och klockan var nio på kvällen. Simon har en fru som heter Lotta. Hon är 33 år gammal och var gravid. Varje söndag gick de till kyrkan. Det var kväll och Simon och Lotta gick ut på promenad. Lotta var trött och ville hem, Simon och Lotta gick och sov. Efter några minuter var det någon som skrek och då vaknade Lotta med skräck i kroppen. Ljudet kom från grannens hus och hon tittade ut genom fönstren. Då var det någon som gick in i grannens sovrum med en kniv och knivhögg båda grannarna.

Simon vaknade och frågade vad som hade hänt. Då berättade Lotta att det var någon som hade skrikit, men hon visste inte mer.

Nästa dag köpte Simon några dockor till deras bebis. En docka var stor och hade klänning men den försvann plötsligt.

Simon och Lotta gick till kyrkan och när de kom tillbaka hem satte sig Lotta och tittade på tv. Simon gick till jobbet.

En timme senare ringde Lotta till Simon och sa: "Hej kan du komma hem nu?"

Simon sa: "Ok, jag kommer nu."

Simon var på väg hem.

När Lotta satt i soffan och tittade på tv, såg hon en kvinna som gick in till sitt rum och ville ha dockan. En man kommer mot henne med en kniv och skadade henne, men efter det kom en polisman och sköt ner mannen och kvinnan.

Kvinnan hade dockan i sin famn och det rann blod men plötsligt försvann dockan spårlöst.

Lotta var skräckslagen och de blev tvungna att åka till sjukhuset.

De åkte till sjukhusen direkt, för att se efter om barnet mådde bra. Lotta födde en pojke som fick heta Leo. Hon fick ligga kvar på sjukhusen i en vecka. Familjen fick flytta till ett hotell för att det fanns forfarande blod på väggarna hemma och att de tyckte att det var läskigt där.

Efter några dagar mådde Lotta inte så bra, hon blev lite snurrig och fick ont i huvudet. När Simon gick till Lotta och kände på hennes panna var den varm och han gick till doktorn och frågade vad det var för fel. Läkarna kunde inte förstå varför hon mådde dåligt.

De åkte till hotellet igen med Leo. Leo började gråta jättemycket och Simon var tvungen att åka med honom till deras hem igen för att de sa att ingen fick skrika eller göra ljud på hotellet.

Simon kom tillbaka och berättade om det som hade hänt i deras hem. Det var nån som skrek i det gamla huset. De beslutar sig att tillsammans spana och undersöka vad det är som händer i det gamla huset.

En dag är Simon och Lotta på väg till det gamla huset mötte de en man som sa: - Gå inte in i den där huset för att många personer har gått in dit och blivit mördade.

De blev rädda när mannen sa det där.

Simon och Lotta gick till hotellet istället för de vågade inte gå in dit nu, så de skulle försöka gå hem en annan dag istället.

Klockan var tolv på kvällen och Simon skulle göra en karta och planera hur de skulle kunna gå in dit. En timme senare så släcktes alla lampor i huset, tv:n sattes på och böcker ramlade till golvet. Han trodde att det var en ande som fanns i huset.

De gick försiktigt in i huset och där låg allting på golvet det var kaos. Den stora dockan som hade varit borta satt på golvet och var blodig. De smög fram och tog dockan och slängde den i brasan. När dockan brann hördes en massa skrik och det kom mycket rök.

När Lotta brände allt som dockan rört blev det äntligen lugnt i huset och de kunde flytta in igen. Lotta och Simon bestämde sig för att aldrig mer köpa dockor eller leksaker.

Sluuut!

Av: Kevin

Det hemsökta sjukhuset och Sofie En mörk vinterdag skulle Sofie hälsa på sin mamma på ett sjukhus i Stockholm. Sofie visste att sjukhuset var hemsökt sen flera år, men Sofie brydde inte sig om det. När hon kom fram till sjukhuset gick hon och frågade de som jobba där, hur hon kommer till våning tretton där hennes mamma låg. De sa att hon skulle ta hissen till våning tretton.

- Okej, sa Sofie och gick till hissen och tryckte.

Dörrarna öppnades och hon steg in och tryckte på knappen där det stod tretton. När hissen började åka hörde hon konstiga ljud, men hon brydde inte sig om det.

När hon var på elfte våningen stannade hissen och nu började Sofie bli lite rädd. Hon ringde på klockan i hissen, men ingen svarade eller kom till hennes hjälp. Hon ringde en gång till och då var det någon som sa: - OM DU KOMMER UPP TILL TRETTONDE VÅNINGEN SÅ KOMMER DU ATT DÖ OCH BLI MAT TILL MIG OCH MINA VÄNNER!!!

Sofie fick panik. Helt plötsligt fungerade hissen igen och hon blev rädd och skrek.

- HJÄLP HJÄLP HJÄLP!!

Hissen fortsatte bara att åka upp till våning tretton. Hon försökte stoppa den, men den fortsatte bara upp.

Nu var hon framme vid den trettonde våningen och det ringde till i hissens högtalare och dörrarna öppnades. Hon vägrade att gå ut och hon tryckte flera gånger på knappen som skulle ta henne ner till våning ett igen, men hissen hade stannat. Hon klev till slut ut ur hissen och det var bara en massa rum med patienter och väggarna var kala. Plötsligt hördes ett läskigt skrik från ena rummet och hon hörde också ljudet av en motorsåg som startade.

Sofie blev rädd och sprang för att se efter om ljudet kom från hennes mammas rum. Sofie blev lättad när hon såg att det inte var hennes mamma som låg i det rum som ljudet kom ifrån.

Sofie fortsatte att gå in på våningsplanet och blev mer rädd ju längre hon kom in. Hon tittade in i varje rum snabbt och till slut hittade hon sin mamman på rum nummer 13.

Hon skrek: - MAMMA HJÄLP! Sofie sprang in i rummet och drog ut alla sladdar som var kopplade till hennes mamma och drog med hennes brits ut till hissen.

Hon tryckte flera gånger på knappen för att kunna ta sig till våning ett, men hissen hade slutat att fungera. Hon skrek och skrek och till slut startade hissen igen och de skyndade sig ner till entréplanet.

De skrek efter hjälp, men ingen kom. De som arbetade på sjukhuset tittade bara på Sofie och hennes mamma. Sen skrek Sofie: - Min mamma kommer att dö snart! Hon behöver hjälp! Äntligen kom en tjej som jobbade där och frågade vad det var som hade hänt. Sofie berättade allt om trettonde våningen, om ljudet från motorsågen och om hissen. Hon svarade okej, men Sofie blev arg och sa att om ni inte tror på mig så gör inte det då. Personalen som jobbade sa till Sofie att hennes mamma behöver sjukvård och att hon behövde läggas in på intensiven. Sofie tyckte att det var okej, så länge det inte låg på trettonde våningen. De svarade att intensivvårdsavdelningen låg på den femtonde våningen. Sofie funderade ett tag och svarade: - Kan ni inte skicka henne till ett annat sjukhus istället?

De sa att det inte gick för att det här var det bästa sjukhuset i Stockholm. Då tyckte Sofie att det ändå kunde vara okej.

- Men om något händer min mamma så kommer jag att stämma er.

Personalen förstod att hon menade allvar.

Sofie vandrade till bussen som skulle komma om fem minuter. Hon satte sig på bänken på busshållplatsen och väntade. Buss nummer tretton kom och Sofie steg på. När hon kom in i bussen var det tomt förutom Sofie och busschauffören. Bussen började åka.

Plötslig stannade bussen och Sofie gick fram och såg efter var chauffören var någonstans. När Sofi var framme vid ratten var han inte där och bussen började åka men ingen körde den. Sofie ropade efter chauffören men ingen svarade. Efter ett tag hörde Sofie något ljud bak i bussen men när Sofie kom längre bak blev ljudet högre och tydligare och Sofie blev rädd och stannade, men bussen fortsatte att åka. Sofie satte sig och väntade tills bussen stannade.

Det stod på tavlan att nästa hållplats var Solna. Bussen stannade och Sofie klev av och fortsatte gå hem. Hon låste upp dörren och gick in och satte sig i soffan. Sen ropar Sofies pappa att det var mat. Sofie satte sig och åt upp maten sedan ringde telefonen och Sofie svarade.

- Hej det är Sofie.

- Hej Sofie. Det är från sjukhuset. Din mamma är frisk och hon kan komma hem i morgon.

Sofie berättade för sin pappa och sa att mamma är frisk och att hon kan komma hem imorgon.

Nästa dag åkte de till sjukhuset och bad dem att hämta henne på femtonde våningen. Personalen svarade okej och gick till hissen och tryckte på knappen med nummer 15.

Sofie började höra samma ljud som förra gången. Hissen stannade helt plötsligt och Sofie berättade allt som hade hänt förra gången hon var här och hälsade på. Sofie sa till sin pappa att trycka igen på numer 15 och hissen startade.

De kom in till rummet där mamma låg och berättade för henne att hon skulle få komma hem. De kom ner till entrén och berättade för personalen de de hämtat ner henne och att rummet var tomt. De svarade okej och sa att de skulle åka upp och städa rummet.

När städerskan gick in i hissen och tryckte på våning 15 hörde hon samma ljud som Sofie hade berättat om och helt plötslig stannade hissen. Hon blev rädd och skrek och tryckte på knappen igen, men hissen startade inte förrän hon tryckte på knappen till entrén.

Hon kom ner och berä ttade allt som hade hä nt. Personalen trodde inte på hennes berä ttelse, men de skickade efter Anticimex fö r att utrota spö kena.

Anticimex sa att dom har tagit bort alla spö ken och att hissen fungerade igen som vanligt.

Nä r Sofie och hennes familj kom hem ringde de deras slä ktingar och sa att de kunde komma ö ver och fika. Alla kom och ville trä ffa Sofies mamma.

Nä sta dag gick Sofie till skolan igen och alla frå gade hur det hade gå tt med hennes mamma. Allt var bra igen och nu var det som vanligt.

Av: Anton

Död Denna historia handlar om 16 årig Alexandra, men kallas för Alex.

Natten innan flytten hade Alex en mardröm. Den handlade om en mördare från år 1435.

Just när drömmen börjat slutade den lika snabbt på grund av att väckarklockan började ringa med sitt irriterande ljud. Briiing, briiing!

- Nej, idag är det flytt! sa Alex rakt ut.

Plötsligt öppnades dörren och mamma stod där.

- Upp och hoppa. Flyttbilen är här snart.

Bilresan skulle bli lång, nästan tre timmar. Mitt i ingenstans stannade bilen och radion sattes på och gammal musik strömmade ut ur högtalarna.

- Jag går och kollar varför bilen inte startar. sa pappa.

Pappa gick ur bilen, men kom aldrig tillbaka. Mamma gick ut för att leta efter pappa.

Det började bli mörkare och Alex föräldrar hade fortfarande inte kommit tillbaka. Det började knacka på fönstret, men när hon tittade dit var ingen där. Radion gick på igen, men musiken spelade snabbare och snabbare nu. Från ingenstans kom plötsligt en blodig hand på fönstret. Alex skrek så att hennes lungor inte orkade mer. Plötsligt blev det svart.

När hon vaknade såg det ut som att hon hade drömt en mardröm. Då såg Alex två skuggor som såg ut som mammas och pappas.

Hon drog upp min ficklampa ur fickan. Alex blundade hårt och satte på ljuset. Då såg hon sina föräldrar täckta av blod. De var döda.

Alex sprang ut från bilen och började springa,tårarna rann nerför hennes kinder. Hon kände blodet som rann från hennes kropp och taggarna som högg henne när hon försökte ta sig fram.

Någon sprang efter henne och hon hörde fotsteg.Det var väldigt mörkt så att det var svårt att se. Ett stort träd var framför henne och hon sprang fram till det och gömde sig. Skuggfiguren var formad som en man. Alex kunde se att han inte hade några fingrar, istället hade han knivar som fingrar.Han var lång och smal, på huvudet hade han spikar.

Hennes hjärta slog så hårt att det kändes som att det skulle hoppa ut ur bröstet på henne. Fotstegen kom närmare och närmare.

Hon blundade hårt, men kunde se att han stod framför henne. Alex öppnade ögonen och såg honom. Hon såg inte hela ansiktet, hälften var täckt med en vit halsduk med som var täckt med bloddroppar. Hans ögon var röda och stora, händerna långa och benen med.

Han tittade rakt mot henne och tog upp sin hand. Knivarna var täckta av blod och hon kunde se att de var väldigt spetsiga.

Allt gick så snabbt. Plötsligt skar han upp hennes hals och hon kände blodet rinna och hur luften försvann ur hennes kropp. Hon skulle dö, men inte ensam. Han vände sig om och började sakta gå sin väg. En av hans knivar föll ner till marken. Alex reste sig upp och tog den med sin hand. Hon kände smärtan och blodet som rann.

Han märkte inte att hon var bakom honom. Hon högg honom tusen gånger. Han hade dödat hennes familj och han skulle nu dö för det han gjort. Tills slut hög Alex honom i hjärtat och han föll ner. Nu när han var död kunde hon dö i fred.

Hon tog kniven och hög den mot sitt hjärta. Alex föll ner till marken och fick tårar i ögonen. Allt skulle gå snabbare. Allt skulle bli bättre.

Av: Adina

Häxjägarna Det var en gång för länge sen. Året var 1750 och då levde en pojke vid namnet Jon som då var 16 år. Hans föräldrar var döda och den enda familj han hade var hans lillebror som heter Ned. Pojkarna var ensamma och om de ville ha mat var de tvungna att stjäla.

En dag hörde Ned att det fanns häxor som strök runt i skogen och de tog barn som var elva år gamla för att offra dem. De gjorde det för att få krafter och bli starkare för att kunna ta över världen. Då kom Ned på att han är ju elva år. Han rusade hem för att berätta vad han fått veta för sin bror. Han rusade hem så snabbt han kunde, men när han var utanför dörren blev han tagen av en häxa precis framför ansiktet på Jon. Han följer efter henne när hon försvann in till skogen. Han stannade vid gränsen för han visste att han inte kunde stoppa henne själv så han var sprang tillbaka till byn för att berätta för sheriffen. Ju mer han tänkte på sin bror desto fortare sprang han. Till slut såg han byn.

När han var inne i byn gick han till sheriffen för att fråga honom om han kunde hjälpa honom men sheriffen sa att han var upptagen. Så Jon var tvungen att få hjälp från någon annan. Då hörde han att det var en häxjägare i stan han kunde fråga dem om hjälp. Så han sprang till den delen av stan. När han var framme såg han att de dödade en häxa. När det var slut och folk började gå frågade han dem om de kunde hjälpa honom. De svarade nej. Han frågade varför och de svarade att de inte får pengar för det så de kan inte hjälpa honom. Han blev besviken och gick där ifrån och sa till dem att han bara ville rädda sin bror, så gick han.

Nästa dag knackade det på hans lilla stuga. Det var häxjägarna. Han öppnade dörren försiktig och undrade vad de ville. De sa att de ville hjälpa honom. Låt oss börja! Pojken berättade att han sist hade sett sin bror vid gränsen, så de benämnde sig för att börja letandet där. Dom tre begav sig mot gränsen men innan de gick sa Jon jag behöver ju ett vapen. Han fick ett armborst som han kunde använda för att döda häxor. När de stod vid gränsen blev Jon lite rädd men han visade inte det. Vad han skulle göra? Skulle han springa eller skulle han gå in och rädda sin lillebror?

- Ja, jag ska rädda min lillebror. Han är ju den enda familj jag har kvar. Han gick in och allt ljus blev till mörker. Han kände sig kall, men han var tvungen att ta sig i kragen för att rädda sin bror. Han gick två meter. Då kom en häxa och hon försökte döda dem. Efter två sekunder var häxan död med en pil i huvudet. Vi fortsatte tills vi kom till ett hus som kryllade av häxor.

Häxjägarna kom på en plan, de skulle uppehålla dem och sedan attackera dem när de inte märkte det. Inne i huset fanns en massa barn som alla var elva år. När jag skulle befria min lillebror kom en häxa fram hon hade maskar i ansikte hon skrek åt mig gå bort från barnen!

- Varför? sa jag med lugn röst.

- För att jag säger det! Så bort, sa jag.

- Men om jag inte vill...

- Du kan inte stoppa mig!

Hon drog fram en pinne och började vispade med den. Det började komma eld och hon kastade eldbollar. Först missade hon en sen prickade hon mig. Jag tänkte att jag skulle dö, men då kom höxjägarna fram och sköt henne i huvudet och i hjärtat. De frågade mig om jag var ok. Från ingenstans kom häxan upp. Häxjägaren tog hennes trollstav och sköt eld på henne. Hon skrek av smärta och sprang ut genom fönstret och störtade ner. Nu var den sista häxan död och vi kunde befria alla barn. Så fort min bror var fri kramade jag om honom. Nu var det slut. När vi hade lämnat alla barn försvann häxjägarna för alltid. Nu vet jag inte var de är, men jag hoppas att de mår bra.

Slut!

Av: Antonio

Skuggans Leende Kl. 21:00 Mimi går sakta genom den mörka korridoren och hon hör steg bakom sig. När hon vänder på huvudet ser hon ingenting.

Hon fortsätter att gå, men hon hör steg bakom sig igen och vänder sig om och upptäcker att det fortfarande inte finns någonting där.

Skumt, tänker hon.

Hon går snabbare nu. Någon ökar takten bakom henne. Mimi tar ett djupt andetag och vänder sig om. Ingenting den här gången heller.

- Hallå? ropar hon. Är det någon där?

Inget svar. Hon småspringer, håller hårt om engelskboken, hon är rädd. Rysningarna når ända ner till benen. Hennes hjärta bultar snabbt och hon har en klump i halsen. Hon börjar springa, springer sitt fortaste hon kan. En hes röst säger bakom henne: - Du ska dö Mimi, en otäck död.

Någon springer bakom henne och greppar tag om hennes hår. Hon skriker av smärta. Hon blir knuffad fram och ramlar.

Engelskboken flyger iväg. Skuggan tar fram en stor vass kniv och skär genom hennes kött så att blodet sprutar. Sedan tar den fram en yxa och slår den mot hennes huvud så att hjärnan blir till en mosig gegga. Skuggan sträcker sig efter hennes bröst och skär ut hjärtan ur hennes kropp. Skuggan ler ett så brett leende så att det når till öronen och sedan försvinner den. Kvar är det bara en engelskbok som ligger ensam kvar på marken.

- Mel! Skynda dig! Det är din första skoldag och du är redan försenad.

- Hm hm, ag äder! ( Ja ja, jag äter).

Hej! Jag heter Mel och är 15 år. Idag är det en speciell dag, för att jag kommer att träffa min tvillingsyster som jag inte har träffat ända sedan våra föräldrar skildes. Hon heter Mimi och är motsatsen mot mig. Hon är smart, söt, renlig, snäll och har massor av vänner. Hon är även en mycket mild tjej som är omtyckt av alla. Till skillnad från mig, ha,ha. Men jag är stolt över henne. Ända sedan vi var små har jag alltid skyddat henne och svor att jag skulle göra det tills döden skilde oss åt. Det var i alla fall vad jag hade trott.

En dag ringde mamma hem till oss. Hon var hes och grät väldigt mycket och jag förstod att det hade hänt något. Pappa tappade telefonen på golvet med en smäll och hans hand darrade okontrollerat. Det rann en tår från hans kind och jag kunde höra de tysta och oroliga viskningarna.

-Mimi är död...

Jag kunde inte tro det. Det var omöjligt. Jag stod framför min systers grav och alla runt omkring mig var klädda i svart. Mamma hade lagt ett foto av henne på hennes grav. Mimi log så vackert, så att hon sken. Det gjorde ont i hjärtat så jag vände bort blicken. Jag fick en klump i halsen och tårarna rann nerför mina kinder. Jag kunde inte stoppa tårarna, för det gjorde så ont. Det känns som om en kniv högg i hjärtat. Utan att ens ha hunnit träffa henne, så dog hon. Plötsligt kände jag att kunde inte hålla det inne längre. Jag skrek hennes namn, jag föll ner på knä framför hennes grav och grät. Det här kunde inte vara sant.

Två veckor senare...

Jag hade inte ätit eller druckit vatten på länge bara suttit i mitt rum och stirrat in i väggen. Jag gick upp och tittade mig i spegeln.

Framför mig såg jag ett lik. Hon var helt vit i ansiktet och hennes ögon var stora och röda. Det glada och energiska jag var borta.

Plötsligt hörde jag ett knak. Jag vände mig om och stirrade på det röda handavtrycket på fönstret. Jag fick panik, blev rädd och visste inte vad jag skulle göra. Jag gick sakta fram till fönstret. Det blodiga handavtrycket var nytt, färskt blod. En skugga for upp framför mig så att jag hoppade till. Ansiktet var helt svart, det var bara ett leende som lyste. Skuggan höll upp en blodig kniv, jag skrek till. Jag skrek efter pappa men ingen kom. Skuggan slog fönstret så att glaset gick sönder i tusen bitar. En stor skärva träffade ansiktet på mig blodet rann ner från mitt ansikte. Ett slag på huvudet och det blev svart framför ögonen, till sist föll jag ner.

Skuggan log så brett att mungiporna nådde ner till öronen. Den skrattade elakt och försvann. Det gjorde jag med. Jag försvann. Jag finns inte mer..

Slut Av: Sevval

KIDNAPPAD En mö rk vinterdag i slutet av december skulle Angela gå hem frå n skolan. Det var fredag och den dagen slutade hon klockan fem, vilket betydde att det redan var mö rkt. Hon gick till skå pet, tog sina bö cker och la dem i vä skan, mobilen la hon ner i fickan och sen gick hon.

Att gå igenom skogen var jobbigt. Varje vardag må ste hon gå genom den och det var verkligen en lå ng vä g till skolan. Angela hatade skogen, det var det vä rsta hon visste. Det hade skett flera mord dä r och det hade ä ven inträ ffat att nå gon blivit kidnappad. Angela tä nkte på det varje gå ng hon gick fö rbi skogen, men hon må ste ju gå igenom den varje dag fö r att komma till skolan.

Hon har alltid velat ha ett busskort som hon kunde å ka buss med fö r hon orkade inte att promenera varje dag till skolan.

Angela gick ut ur skolbyggnaden och tittade sig omkring. Det var kallt och snö n flö g in i hennes ansikte. Hon frö s. Hon gick den lå nga mö rka vä gen och hö rde buskarna prassla runt omkring henne nä r hon var på vä g mot skogen. Hon vä nde sig snabbt om, men ingen var dä r.

Hon fortsatte att gå , men lite snabbare den hä r gå ngen. Nä r hon vä l kom fram till skogen, stannade hon och hö rde hur lö ven prasslade mot varandra av den hå rda vinden. Angela andades in och ut och man kunde se hur luften kom ut som små grå a moln ur hennes mun. Innan hon skulle in i skogen stannade hon och tä nkte på alla då liga hä ndelser som hade inträ ffat dä r tidigare.

"Tä nk om det hä nder mig...?"

Det var kallt så hon bö rjade gå fö r att inte frysa. Medan hon gick fick hon fö r sig att nå gon gick bakom henne, men nä r hon stannade hö rde hon inget. Ljudet av steg var bara dä r nä r hon sjä lv gick. Hon blev lite rä dd så hon bö rjade gå snabbare. Nå gon sprang efter henne. Hon var helt sä ker på det.

Hon stannade till fö r plö tsligt hö rde hon inget mer. Hon så g sig omkring och medan hon tittade bakom sig tog nå gon tag i henne och sparkade henne så att hon fö ll. Hon blev tejpad ö ver munnen och hennes hä nder och fö tter bands med ett tjockt svart rep. Efter det kä nde hon slag mot magen och det blev allt bara svart. Hon hade svimmat.

Angela var inte i skolan på en vecka, hon var inte hemma heller. Angela var kidnappad.

Angelas vä n gick hem till henne och skulle frå ga om varfö r hon inte kom till skolan under den veckan.

Hon knackade på och hennes mamma ö ppnade dö rren. " Hej! " " Hej Sofie. " " Ä r Angela hemma? " " Nej hon ä r inte hemma." " Vet du var hon ä r?" " Kom in så berä ttar jag." " Ehm, okej.

"Angela har inte kommit hem sen fö rra veckan och så svarar hon inte på sin mobil och jag har ringt polisen och de har inte hittat henne ä n," sa hennes mamma förtvivlat.

Sofie blev chockad. Hon gick ut genom dö rren och tä nkte: "Jag ska hitta henne."

Hon skulle fö rsö ka hitta nå gra spå r. Sofie tog samma vä g till skolan som Angela brukar promenera hem, men hon kunde inte hitta nå gonting misstä nkt.

Nä sta dag nä r Sofie slutade skolan, gick alla elever hem fö rutom Sofie. Hon var ledsen fö r att Angela var borta och Sofie var hennes bä sta vä n.

"Ska du inte gå hem?" frå gade lä raren.

"Aa... Joo..." sa Sofie.

Sofie tog hennes saker och bö rjade gå , men sen så g hon Angelas mobil i lä rarens ficka. Sofie bestä mde sig fö r att fö lja efter lä raren.

"Hur hade han få tt tag på hennes mobil?" tä nkte Sofie. "Vart ska han egentligen?"

Lä raren var på vä g mot skogen. Sofie var bakom honom, men hon gö mde sig bakom trä den fö r att lä raren inte skulle se henne.

Till slut så g Sofie en liten stuga. Hon så g att lä raren hö ll på att ö ppna dö rren med en liten nyckel. Han tittade omkring sig fö r att se att ingen så g honom och som tur var så g han inte Sofie.

Lä raren gick in i stugan, stä ngde dö rren och var dä r i ungefä r femton minuter. Under de femton minuterna gick Sofie bakom stugan fö r att se vad som fanns dä r. Hon tittade och hon fick sitt livs chock, fö r dä r fanns Angela. Hon var tejpad ö ver munnen och var fastbunden runt hä nder och fö tter. Inne i rummet fanns det ett bord och en stol och på bordet lå g det en pistol och en kniv. Sofie blev rä dd.

Dö rren ö ppnades. Sofie gö mde sig snabbt bakom stugan och så g att lä raren sprang iväg genom skogen, men han glö mde att lå sa dö rren.

Sofie vä ntade tills hon inte kunde se lä raren mer. Hon gick in genom dö rren och så g Angela. Hon tittade på Sofie med en glad blick. Sofie tog kniven och skar sö nder repen och tog fö rsiktigt bort tejpen frå n hennes mun. Angela kramade Sofie jä ttehå rt och sa tack.

Sofie tog sin mobil och ringde polisen fö r att anmä la lä raren fö r kidnappning och fö rsö k till mord.

Sofie lä mnade Angela hemma hos sig sjä lv och gick sen hem till sig.

Nä sta dag i skolan var det poliser i deras klassrum. De tog fast lä raren och tog med honom till polisstationen.

Angela fick ä ntligen ett busskort som hon kunde å ka till skolan med och allt var som vanligt igen.

Av: Vanessa

The Rise of Lord Bendtner 21 november 1945 München, Tyskland! (Slutet av andra världskriget) Bendtner hörde hur stegen närmade sig, han sprang snabbare och snabbare. Han sprang så fort han kunde så att han nästan tappade andan. Han gömde sig bakom några buskar som fanns bredvid lägret men han var upptäckt av den tyska armen eftersom de hade placerat fällor överallt och larmet gick. De tyska nazisterna tog fast Bendtner och slängde honom rakt på marken. Han fördes till en av deras män som skulle förgifta hans kropp och, det fanns olika flaskor med giftigt innehåll. De låste in honom i ett litet rum där det inte fanns några fönster, och gasen började sprida sig från flaskorna, han hostade och kunde inte andas längre så han föll ner på marken. De tyska männen tog den förgiftade kroppen och kastade ner den i floden som fanns bredvid det stora lägret. Kroppen flöt söderut mot Rom i Italien.

28 augusti 2014 Rom , Italien Det var en kall, blåsig och fuktig natt i augusti, himmeln var så mörk att man knappt kunde se den vita fullmånen. Jag var på väg hem efter en lång och hård träning och var helt slut. Min svarta BMX hade blivit stulen under träningen så jag var tvungen att ta den korta stigen som gick genom en djup och mörk skog. Jag önskar att jag aldrig hade g jort det för att än idag lever jag med skräcken att den personen ska dyka upp igen. Jag vandrade med tunga steg, min förväntan var att jag skulle komma hem och att maten skulle vara färdig, men allt gick inte som jag hade förväntat mig.

Plötsligt såg jag hur någonting flöt i ån vid skogskanten, någon avlång sak som var inlindad i plast. Det kom något konstigt ljud ifrån den och jag blev nyfiken och gick fram till den avlånga plastsaken. Jag g jorde ett hål i plasten och tog sönder den. Till min förvåning fick jag se att det var en död kropp. Jag blev skräckslagen och jag såg att ett pass stack ut från en av de röda fickorna. Just när jag tog det så vaknade kroppen till liv och skrek på mig. Jag ramlade omkull och såg hur han var på väg mot mig. Då reste jag mig och skyndade mig med snabba steg. Han sprang länge efter mig och när jag hade kommit en bit kontrollerade jag om han var kvar men som tur var befann han sig inte där.

När jag äntligen hade kommit hem sprang jag upp till mitt rum och en stund tänkte jag på om jag skulle berätta det för någon, men jag ångrade mig för jag var säker på att de bara skulle tycka att det var löjligt och att jag hade inbillat mig. Jag tog fram passet från min ficka och kollade på det länge. Det stod att namnet på denna person var Lord Bendtner och det fanns även en bild på honom från förr. Jag sökte upp namnet på datorn, och fick fram en massa information om honom. Han hade varit ledare för Storbritannien under andra världskriget och blivit dödad av ett par nazister. Det stod även att han hade lämnat en lapp innan hans död om att han någon dag skulle vakna till liv och att han skulle döda varje människa han skulle se.

Det var måndag morgon och jag var sjuk och orkade inte gå till skolan, så jag stannade hemma den dagen. Brevbäraren kom och delade ut posten, jag gick ut för att hämta tidningarna och när jag läste om vad som hade hänt blev jag chockad. "46 personer försvunna under bara en natt. Polisen säger att det enda som de hittat var en rostig kniv med blod på ". Jag visste inte vad jag skulle göra, jag funderade länge om jag skulle gå till polisen med passet eller om jag skulle lösa det själv. Jag är en kille som ville göra allt på egen hand, så till slut bestämde jag mig för att göra det själv.

Dagarna gick och staden höll nästan på att bli utrotad , det var fullt med blod överallt, vart än man gick kunde man se pölar med blod. Poliserna sa att de inte hittat några ledtrådar än och att de skulle göra sitt bästa för att hitta den som låg bakom allt.

Jag själv hade inte börjat med att leta efter Bendtner men jag var säker på att jag skulle se honom igen.

Det var en kall och fuktig onsdagskväll och jag hade träning, jag passerade kyrkogården för att kunna komma fram till fotbollsplanen. Jag hade gått länge och satte mig på en bänk nära den gamla övergivna kyrkogården som inte använts på åratal. Jag såg någon som rörde sig vid kyrkogården. Det såg ut som att personen hade någon slags yxa och hackade på något. Det enda jag såg var att en man stod vid kyrkogården och hackade på några andra människor med sin yxa, och de skrek av smärtan.

Jag blev vettskrämd. Jag gick närmre för att kunna se bättre vad han g jorde. Jag tog fram min mobil för att filma det som hände men det ringde, och jag hoppades på att han inte skulle ha hört det. Men han hade hört det och kom med snabba steg emot mig. Jag tittade på ansiktet som såg läskigt ut och jag kände igen honom , det var Lord Bendtner. Jag började springa för att komma därifrån men någonting oväntat hände, runt kyrkogården fanns en massa olika fällor som jag inte märkt när jag hade gått in. Fällorna var hål täckta med en massa löv som knappt var synliga, och jag ramlade ner i en säck och fick ganska ont i ryggen. Då förstod jag att det var kört för mig. Jag såg hur han kom och kollade ner på mig med en arg, och ond blick.

Han såg väldigt läskig ut och hans händer var röda av blod från de människorna han hade dödat. Han hissade upp mig ur den stora säcken jag hade hamnat i. Han förde mig tillbaks till gravarna och band fast mig vid ett träd. Där låg en massa döda människor som han hade dödat. Jag försökte komma på en plan om vad jag skulle göra , men det var svårt att koncentrera sig när man fick se hur folk knivhöggs och att blodet bara ökade i mängd. Nu fick jag en klar bild om hur 46 personer försvunnit under bara en natt.

Person för person dödades och till slut fanns det bara jag och två andra kvar. Han tog de två andra till en annan plats och jag var kvar där helt ensam, men det var omöjligt att fly för att han hade bundit mig så hårt vid den stora eken.

När han kom tillbaka efter en stund kom han med två blodiga huvuden och inget annat. Pupillerna på de två personerna hängde ner från ögonhålorna. Jag mådde illa och var nära på att spy. Han kollade en lång stund på mig med hans blodiga ansikte.

Han sa någonting på tyska som jag tror betydde: - Jag väntar med att döda dig.

Han knöt upp repen och förde mig in till den gamla dammiga kyrkogården. Den hade inte använts på flera år. När han öppnade dörren till det övergivna kyrkohuset kom det massor med damm och jag började hosta. Han förde mig till en gammal trasig trappa som ledde till ett mörkt rum utan fönster. Där låste han in mig och jag fick vara kvar där bland allt damm. Jag kollade runt om kring och försökte komma på hur jag skulle komma ut, men det var omöjligt. Någonting fick mig att tänka på att jag hade med mig min mobil och snabbt tog jag ut den. Jag försökte ringa mina föräldrar men det stod att jag inte hade tillräckligt med pengar i mobilen. Jag tänkte en lång stund och plötsligt kom jag på en plan, det enda som jag behövde var tålamod.

Första natten kom han inte och min hunger ökade, men andra natten hörde jag hur hans steg närmade sig det kalla fuktiga rummet. Jag gick fort och ställde mig bakom den gamla dörren. Just då låste han upp dörren till det kalla rummet. Han kollade runt i rummet, och när han inte såg mig gick några steg fram. Jag skyndade fort att gå ut och låste dörren till rummet, och med snabba steg sprang jag upp för trapporna och ut genom dörren till kyrkohuset. Jag vågade inte ens kolla om han var efter mig eller inte. Jag sprang länge, flera kilometer .

Till slut stod jag där framför dörren till mitt hus. Jag knackade på och det var min mamma som öppnade. Hon kramade hårt om mig och frågade oroligt var jag hade varit, jag svarade att jag skulle berätta allt men först behövde jag meddela polisen om vad som hade hänt. När jag hade meddelat polisen om det sa de att de genast skulle gå och kolla vid den övergivna kyrkogården.

En vecka senare...

Efter att polisen hade letat efter ledtrådar var det många tidningar som var intresserade av vad som hade hänt. De frågade polisen och de fick ta hjälp av mig för att kunna skriva om allt.

Alla i staden fick veta om vad som hade hänt, han hade nämligen rymt på något sätt och lämnat en lapp där det stod " Jag lever forfarande , jag kanske inte syns just nu men någon dag kommer jag tillbaka. " .Lappen hade skrivits med blodet från en av de dödade människorna på kyrkogården.

Människorna i Italien hade varit rädda över det som hade hänt och levde i ständig oro över om Lord Bendtner skulle dyka upp någon dag.

Av: Lano

Min spökhistoria Det var en mörk kall september kväll som allt började. Jag var på väg hem från jobbet och tog min vanliga väg som gick genom skogen förbi en gammal skola och runt kyrkogården. Jag hade gått den här vägen till och från jobbet fler gånger än vad jag kunde minnas. Jag jobbade som en skogshuggare. Jobbet som skogshuggare var hårt och utmattande jag fick vakna tidigt på morgonen och sluta sent på kvällen men det var det enda sättet jag kunde försörja min familj på.

Min familj bestod av min fru Sofi och mina två söner Markus och Erik. Ibland brukade jag gå till en pub efter att jag slutat jobba. Då var jag tvungen att gå igenom kyrkogården istället för runt den. Jag ångrar fortfarande att jag inte gick raka vägen hem den där mörka september kvällen.

Som sagt det var en mörk kväll i september. Jag var på väg hem från jobbet och jag frös jag eftersom jag bara hade bara en sliten brun läder rock på mig och några gamla byxor med många hål. Det blåste och mullrade ute och det såg ut som om det skulle regna. Jag kom till korsningen som ledde in mot kyrkogården, in till staden och hem till mig. Jag grubblade länge om jag skulle in till puben eller hem. Jag hade ingen lust att gå hem efter bråket jag haft med min fru igår. Vi hade bråkat om att hon anklagade mig att slösa pengar på att supa mig full istället för att försörja min familj. Jag valde att gå till puben och träffa mina kompisar.

Jag fortsatte rakt fram in mot kyrkogården. Kyrkogården var mörk och kuslig. Det luktade fuktigt och unket. Framför mig såg jag flera gamla gravstenar. Vissa höll på att falla isär. Det fanns långa och smala gravstenar andra var korta och långa och några hade fallit ihop till hälften grus och hälften sten. Mitt på kyrkogården fanns själva kyrkan. Den var stor och avlång. Högst upp på fanns en kyrkklocka. Den var stor och gjord av järn. Klockan höll på och rosta isär men kyrkan hade inte pengar att fixa den. Då plötsligt hörde jag ett ljud. Det lät som ett gråtande barn. Ljudet kom från en av de största gravstenarna på kyrkogården.

Jag gick mot den enorma gravstenen. Bakom stenen fanns en liten flicka som såg ut att vara i tioårsåldern. Hon hade en sliten rosa klänning på sig och några vita strumpor med hål men hon hade inga skor på sig.

- Vad gör du ute så här sent alldeles själv? frågade jag.

- Jag har tappat bort mina föräldrar, sa flickan gråtandes.

- Oj, det gör inget jag kan hjälpa dig att leta efter dem, sa jag - Tack, sa flickan.

- Vad heter dina föräldrar? frågade jag - Min mamma heter Lisa och min pappa heter Martin.

- Ok, jag tycker att vi går hem till mig nu och så går vi till polisen imorgon och frågar efter dina föräldrar.

- Ok, sa flickan som lät lite gladare nu.

- Förresten jag glömde fråga vad du heter, sa jag.

- Linda Martinsson, sa flickan Vi började gå hemåt. Jag var lite arg att jag inte fick gå till puben och träffa mina kompisar, men jag hjälpte iallafall en liten borttappad flicka.

Vi kom hem till den simpla stugan där jag och min familj bodde. Jag öppnade den slitna trädörren och min fru kom rusande mot mig.

- VART HAR DU, hon han inte prata klart innan hon såg den lilla flickan som såg vettskrämd ut.

- Vem är det? frågade hon nu med en tystlåten röst.

- Jag hittade henne på vägen hem från jobbet. Hon har tappat bort sina föräldrar, sa jag.

- Då måste vi leta efter dem, sa min fru.

- Ja, men inte nu mitt i natten. Hon kan sova över här så letar vi efter hennes föräldrar imorgon.

- Det låter bra. Är du hungrig? frågade min fru till den lilla flickan. Den lilla flickan nickade.

Medan min fru lagade mat till flickan gick jag upp till övervåningen. Vårt hus hade två våningar men övervåningen var snarare ett loft. På undervåningen där köket låg sov mina söner på en bäddsoffa. Det var inte den bästa sovplatsen, men de klagade inte. På övervåningen sov jag och min fru. Vi hade en träsäng och ett litet brunt nattygsbord bredvid sängen som jag hade gjort av lite trä jag hade hämtat hem från jobbet. Jag minns att det var en födelsedagspresent till min fru.

På bordet fanns det en lampa och en kvällstidning och jag tog tidningen och började läsa. Det stod någonting om ett par som hade blivit mördade av deras dotter. De hette Lisa och Martin. Jag märkte det inte då men Lisa och Martin var namnet på flickans föräldrar. Jag hade jobbat hårt den dagen och jag var trött.

Jag somnade med tidningen i handen.

Jag väcktes av ett skrik. Jag granskade rummet. Min fru låg inte i sängen. Jag studsade upp ur sängen och sprang ner till köket. Det jag möttes av var förskräckligt. Det var det värsta som hänt i hela mitt liv. Jag trodde inte mina ögon. På köksgolvet låg hela min familj täckta i rött blod. Min fru och mina två barn var alla täckta i tjockt rött blod. Vem hade kunnat göra något så hemskt. Jag såg inte någon annan i huset. Det var då jag tänkte på den lilla flickan. Vart var hon? Hade hon också blivit mördad? Jag satte på mig mina ytterkläder och sprang till polisstationen. När jag kom till polisstationen berättade jag vad som hade hänt. Från att jag hittat flickan på kyrkogården tills att jag vaknat av ett skrik. Jag berättade att den lilla flickan inte var mördad men att hon var borta.

Polismannen jag pratade med sa att de skulle göra allt de kunde för att hitta gärningsmannen och hitta flickan. Jag gick gråtandes hem från polisstation. Hela min familj var död. Jag var helt ensam nu.

När jag kom hem var det tidig morgon. Jag hade ingen lust att sova så jag bryggde en kopp kaffe, gjorde en smörgås och satte mig vid köksbordet. Jag hade ingen lust att jobba idag men jag visste att min chef inte skulle bry sig om att min familj hade dött. Jag tog en tugga av smörgåsen och drack lite av kaffet. Jag kom att tänka på den lilla flickan, hade mördaren kidnappat henne? Varför hade mördaren dödat min familj och varför hade han inte mördat mig? Jag kunde inte komma på någon anledning till varför någon skulle vilja döda min familj. Vår familj hade inte några fiender och det var inte ett rån. Jag hade tappat matlusten av att tänka på min familj så jag slängde smörgåsen och hällde ut det sista av kaffet. Jag reste mig upp och bytte om till mina arbetskläder och gick till jobbet.

På vägen till jobbet läste jag dagstidningen. På förstasidan stod det om mordet på min familj. Polisen sa att de hade en misstänkt man som hade förts in till förhör. Mannen var trettiotvå år gammal och bodde granne med mig. Det stod att han var misstänkt eftersom man hade hittat hans hår utanför mitt hus. Jag tänkte efter varför han skulle vilja döda min familj, men jag kom inte på någon anledning. Det kunde inte vara han. Jag kom fram till skogen och började jobbade.

Det var natt nu jag hade jobbat hårt och mina armar värkte. Jag började vandra hemåt. Jag kom fram till exakt samma korsning som förra gången. Jag hade bestämt mig för att gå till puben. Ingen skulle iallafall sakna mig hemma och på puben var jag inte ensam. Jag in till kyrkogården och slogs direkt av den unkna lukten. Jag började gå lite fortare. Jag hörde ett ljud och vände mig om, men såg ingenting. Jag började bli rädd och ökade tempot lite till.

Då hörde jag ett krafsande ljud bakom mig. Jag vände mig om men det var fortfarande ingenting där. Jag började springa.

Nu var jag riktigt rädd. Medan jag sprang tittade jag bak, men det var ingenting där. Jag tittade fram igen och där framför mig stod den lilla flickan.

- Vart har du varit? frågade jag chockat.

- Vem är du? frågade flickan fundersamt.

- Kommer du inte ihåg mig.

- Nej, jag har tappat bort mina föräldrar. Kan du hjälpa mig att leta rätt på dem, sa den lilla flickan.

Jag tyckte att det var väldigt märkligt att flickan inte kom ihåg någonting av vad som hade hänt. Jag bad den lilla flickan att följa med mig hem och så skulle vi leta efter hennes föräldrar så fort det blev morgon. Så ännu en gång gick jag hem till min stuga med den lilla flickan. Så fort jag kom hem frågade jag den lilla flickan om hon ville leka med mina söners leksaker. Hon nickade och sprang till lådan där de fanns. Jag skulle försöka mig på att laga en soppa. Det var inte ofta jag lagade mat min fru lagade alltid mat åt mig. Men nu när hon är borta så är det väl bäst att jag lär mig. Jag fyllde kastrullen med saker jag sätt min fru använda. Efter en timme var jag klar. Jag ropade den lilla flickan och sa att det var dags för middag och den lilla flickan kom springandes. Soppan smakade inte lika gott som den min fru brukade göra men den lilla flickan gillade den.

Efter att vi hade ätit bad jag den lilla flickan att gå och lägga sig. Hon fick sova på bäddsoffan i köket. Jag gick upp till loftet där min säng låg. Den lilla flickan hade redan somnat. Jag tog samma tidning som jag hade läst förra kvällen. Jag läste samma förstasida igen. Det stod om en flicka som hade dödat sina båda föräldrar och sedan själv begått självmord. Det var då jag märkte det. Den lilla flickan var den som var med i tidningen. Det fanns till och med en bild på flickan. Hon var en mördare. Det var hon som hade mördat min familj. Hur kunde en liten flicka kunna göra något så hemskt.

Det stod i tidningen att flickan hade tagit självmord några timmar efter att polisen hade gripit henne. Helt plötsligt flög dörren upp. Det var flickan. Hon hade en vass kniv i handen. Jag blev skräckslagen. Flickan hade fäst sin blick på mig. Jag hoppade upp från sängen och tänkte hoppa ut från fönstret men det var för högt och jag skulle säkert bryta flera ben i kroppen. Jag greppade tag i lampan som stod på nattduksbordet och slängde den på flickan. Den träffade flickan i huvudet och föll ner till marken. Jag sprang förbi henne och ner till köket. Jag var inte helt säker om flickan hade dödats av lampan så jag tog en kniv och gick upp igen. Jag smög tyst upp för trappan. Flickan öppnade dörren och sprang mot mig. Jag tog kniven och högg flickan i magen, så att hon ramlade ner för trappan. Nu var jag säker på att hon var död. Jag la mig på sängen och somnade. Jag sov resten av natten.

Jag vaknade sent på eftermiddagen. Idag skulle min familj begravas. Begravningen skulle starta snart. Jag åt frukost och satte på mig mina finaste kläder.

Jag hade hoppats att några av mina släktingar skulle komma så att jag inte behövde vara själv på begravningen. Jag satte på mig mina skor och gick. När jag kom fram till kyrkogården väntade prästen på mig. Jag såg ingen annan där. Jag frågade prästen om han kunde vänta på min släkt. Prästen sa ja och vi väntade i en timme men ingen kom. Jag sa till prästen att han kunde börja. Begravningen slutade sent på kvällen. Prästen gick hem men jag stannade kvar vid gravarna. Jag tittade bort mot den stora gravstenen där jag hittat den lilla flickan för första gången. Om jag inte hade träffat den lilla flickan den där kvällen skulle min familj levt nu. Jag gick mot gravstenen. Jag satte mig på marken och lutade mig mot gravstenen. Jag somnade där.

Jag vaknade av att jag hörde fotsteg komma mot mig. Det var mitt i natten så jag kunde inte se något. Stegen kom närmare. Jag kunde se silhuetten av något. Det var en människa. Det var ett litet barn. Det var flickan. Hon hade en kniv i handen. Nu sprang hon mot mig. Jag reste mig och sprang. Jag hörde hur flickan kom närmare. Jag sprang allt vad jag kunde, men flickan var snabbare än mig. Jag snubblade och nu stod flickan framför mig. Hon tog kniven och hög mig på samma ställe som jag hade huggit henne. Jag dog direkt och än idag lurar flickan folk på kyrkogården.

Av: Joel

Spökhistoria Det började med att dörrlarmet gick. Någon var i huset. Ella ryckte till, klarvaken. Hon tog tag i Lucas, som låg bredvid henne på deras stora säng. Hon ruskade till honom medan hon väste hans namn, rädd att vem det än var som var i deras hus, skulle höra.

"Lucas! Lucas!" viskade hon ilsket medan hon ruskade han arm aggressivt.

Han började äntligen ge respons genom att ge ifrån sig några mummel, och sedan öppnade han sina ögon.

"Lucas! Det är någon i huset!" viskade hon.

"Va?" svarade han sömnigt och gnuggade sig i ögonen.

"Hör du inte larmet?!" viskade hon ilsket.

Han satte sig plötsligt upp.

"Stanna här", sa han och gick ut ur rummet.

Men just när Lucas hade lämnat rummet hörde Ella ett knarr från garderoben som låg framför sängen. Handtaget till garderoben trycktes sakta ner och hon tycktes höra något märkligt viskande som blev högre och högre. Viskandet blev till ett högt skrik och garderobsdörren for upp. Ella skrek i panik och rullade ner från sängen och ramlade med en duns i golvet. Hon ställde sig upp och började springa mot dörren, men den stängdes med en smäll, som om någon hade tagit tag i den och tryckt iväg den med all sin kraft, men ingen var där..

Ella backade upp mot en vägg för att stödja sig, hela kroppen skakade i ren rädsla. Hon tittade bort mot den öppna garderobsdörren och såg en blå hand sträcka sig ut ur garderobsöppningen. Hennes ögon var klistrade på garderoben och hon var fastfrusen där hon stod lutad mot väggen. När hon kommit fram till slutsatsen att hon troligtvis skulle dö här, av vad det nu än var som var på väg ut ur deras garderob. Hon tog ett djupt andetag och skrek ut Lucas namn med all styrka hon hade kvar.

Lucas bankade på dörren.

"Vad är det som händer!?" ropade han genom dörren. Men Ella kunde inte sluta skrika. Lucas fick panik och försökte få upp dörren, men den var låst.

"Ella, lugna ner dig! Öppna dörren!"

Men Ella var som i en trans, hon kunde bara inte sluta skrika. "Öppna dörrjäveln, Ella!" skrek han Dörren for upp och smällde på väggen. Men det var inte Ella som öppnat dörren.. Lucas sprang in men stannade i sina steg när han såg den blåa varelsen som hade ryggen mot honom. Varelsen var på väg mot Ella...

"Vad hände sen?!" sa Maja otåligt.

De satt vid elden och lyssnade på Lucas fåniga spökhistoria.

"Ingen vet riktigt", sa Lucas dramatiskt.

"Men sluta fåna dig", sa Emily och himlade med ögonen.

"Alla vet att det är skitsnack", la hon till.

Lucas ställde sig plötsligt upp.

"Det ska vi få reda på", sa han. "Äh, vad fan menar du?" sa Emily och blåste ut röken från munnen.

"Vi ska dit, i natt. Nej fan, nu." sa Lucas och började le som om han nyss fått en lysande ideé..

"Killen är ju fan dum i huvudet", sa Emily och började skratta tveksamt.

Men Lucas hade redan fått en ideé. Och båda tjejerna visste att när Lucas fått en ideé skulle han aldrig sluta tjata tills han fått som han ville.

"V-vad menar du?" frågade Maja "Vi ska till huset", sa han "Ehh, näej..jag, eh, jag måste hem..mamma behöver hjälp med att..eh, duka inför julbordet." stammade Maja. "Dessutom är det alldeles för kallt för att gå någonstans överhuvudtaget", la hon till för att visa sin poäng.

Lucas lyste upp som ljusen på en julgran.

"Nej, där har du fel. Det ligger bara några meter bort", sa han glatt och visade dem någon gata han sökt upp på 'Google Maps'.

"Kom nu, vi ska övernatta där. Då får vi se vad som är 'skitsnack'", sa han och blängde på Emily som fortsatte suga in röken från hennes cigarett. "Äh, vad fan tror du kommer att hända?" sa Emily surt.

"Jag kommer att bevisa att det är hemsökt."

Efter en en del klagomål och en lång vandring var de utanför den ruttna stugan.

"Varför ser den ut som om den är minst 100 år gammal?" skojade Maja.

"Anden gjorde så att huset såg döende ut, och varje person som går in..kommer aldrig ut" sa Lucas med den där spöklika rösten.

"Men skärp dig, för fan." sa Emily surt.

De började gå mot dörren till stugan. Lucas tvekade inte en sekund utan öppnade dörren och steg in.

"Vad väntar ni på?" sa han utan att vända sig om. "Är ni...rädda?" han vände sig om med ett hånfullt leende på hans blå-lila läppar.

"Håll käften" sa Emily och knuffade bort Maja ur vägen och steg in i stugan.

Lucas log mot Maja, och försökte locka henne till honom. Han visste mycket väl vad Maja kände för honom, han ville inte skada henne..men husets onda utstrålningar hade redan tagit över honom. Det var för sent..

"Kom då Maja, snääälla" sa han med det där underbara leendet.

Hon kunde bara inte säga nej till honom.

Hon tog ett tveksamt steg in i stugan och gav honom ett nervöst leende.

"Bra. Så, följ efter mig" . Hans fina leende hade försvunnit och ersatts av ett kallt uttryck. Inga känslor syntes till. Han var som en annan person.

"Vart fan ska vi Lucas, har du blivit mental eller?" frågade Emily och försökte följa med i Lucas långa steg.

"Lucas, jag ångrar mig.." sa Maja och saktade ner sina steg. Men Lucas verkade inte ens lyssna.

"Helvete stanna då!!" skrek Maja.

Lucas stannade i sina långa steg, men vände sig inte om. Det var en stunds tystnad, sedan hördes det ett mörkt skratt som blev högre och högre.

"Lucas? Va fan.." Emily backade bort från den skrattande pojken framför henne.

"Hahaha! Ni förstår inget eller hur?" sa han och vände sig om.

Emily höll för munnen och Maja gav ifrån sig ett öronbedövande skrik. Lucas var inte fina Lucas längre. Han var ett monster. Hans ögon var gul-röda och uppspärrade. De stirrade in i Majas ögon. Läpparna hade blivit mörk lila, som om han var ett levande lik. Hans hud hade blivit blåaktig och håret var en rufsig sak på huvudet. Hans mun var öppen och han blottade de gula tänderna.

"Ni kommer aldrig ut härifrån" sa han och började långsamt gå mot dem.

Maja började gråta.

"Snälla skada oss inte, snälla!" grät hon.

"Men är du störd?! Spring för fan! Den där saken är inte Lucas!" skrek Emily och tog tag i Majas hand och drog med henne. De sprang upp på de knarriga gamla trapporna.

I slutet av trapporna fanns en vit dörr.

"Gå inte in där.." sa monstret som nu inte var så långt bakom de två flickorna.

"Dra åt helvete!" skrek Emily och spottade honom i ansiktet innan hon tog tag i dörr handtaget och tryckte upp dörren.

Hon kollade bak, trodde att monstret var kvar, men han syntes inte till. Inget spår kvar, som om han förvandlats till damm och blåst bort med vinden. Det var ju inget dåligt direkt, tänkte Emily och vände sig om mot den öppna dörren. Men hon hoppade bakåt av rädsla. För det som var framför henne var...

"Det där skulle du inte ha gjort" viskade monstret och sedan blev allt svart för de två flickorna..

Nästa dagstidning: Två flickor brutalt mördade: "Mördaren har troligtvis varit en psykopat." säger polisinspektören Lars Rosman.

Två flickor i tonåren har i natt blivit svårt misshandlade och sedan hängda från ett träd på bakgården av huset de befann sig i. Föräldrarna till flickorna säger att de varit med en pojke som heter Lucas. Inga spår av pojken har dock hittats. Föräldrarna visste inte hur han såg ut, de visste bara att han hette Lucas och var med flickorna den natten.

Poliserna är oroliga att förra årets händelse har upprepat sig igen...

Av: Parnia

Mentalsjukhuset Jag sprang för livet. Först trodde jag att jag hade klarat mig, men i nästa stund stod hon där.

- Jag kommer aldrig, aldrig att göra om det.

Det var en kall höstdag. Jag hade precis gjort mig i ordning för att träffa mina kompisar. Idag skulle det bli en rolig dag. Det trodde vi iallafall...

Idag var det halloween. Jag knackade på hos David för att hjälpa honom att pynta huset. Spindlar, spindelnät, godis, dricka, vi hade ordnat allt och nu började det komma folk. Efter bara 15 minuter så var det redan 17 personer där. Alla var utklädda. Jag, David, Rasmus, Joline och Carro bestämde oss för att gå ut en sväng. Det hade blivit mörkt och klockan hade redan blivit mycket. Vi promenerade och pratade, vi pratade om allt möjligt. Vi hade gått så långt så att vi kom fram till ett stort vitt hus. Lamporna var släckta. Det verkade inte som att någon var hemma. Vi funderade en stund om vi kanske skulle knacka på och se om någon öppnade.

Vi valde att göra det. Det tog en lång stund innan en gammal dam öppnade. Hon hade grått och risigt hår med en brun, trasig klänning. Hon tittade på oss med en irriterad blick och sa: - Rum 13 och rum 24 är lediga. Varsågod här får ni nycklarna.

Vi kollade på varandra en stund, sedan valde vi att ta emot nycklarna och kliva på. Vi följde efter den gamla damen upp för en lång, knarriga trappa. Det hängde spindelnät och spindlar runt omkring. Det var bloddroppar som droppade ner från trappan. Det var säkert bara pynt, men ändå så tittade vi alla på varandra med nervösa miner. Hon öppnade en dörr som hade blivit grå av allt damm. Jag, David och Rasmus klev in i rummet. Det var rum 13. Joline och Carro gick till rum 24.

Nu hade det ungefär gått en timme och vi visste inte vad vi skulle göra. David och Rasmus gick för att hämta tjejerna. Jag gick runt i rummet och såg mig omkring. Jag öppnade lådor och skåp för att hitta något. I en av lådorna hittade jag en lapp.

"Mentalsjukhuset - Lunds Rehabiliteringscenter" Tar emot patienter dygnet runt.

Välkomna!

Jag tittade förvånat på lappen, sedan slängde jag ner den på golvet. Nu var jag tvungen att hitta de andra. Plötsligt hörde jag ett skrik. Jag sprang ut och såg Carro liggandes utanför dörren.

- Vad har hänt?

- Du måste hitta de andra, ropade hon.

Jag såg mig omkring och började springa, jag sprang det fortaste jag kunde, ner för trappan och mot dörren. Jag rykte i handtaget men det var låst. Jag försökte få upp dörren, men det gick inte. Efter en stund gav jag upp. Plötsligt hörde jag snyftningar. Jag hörde gråt. Jag vände mig om långsamt, och där såg jag... Det var en liten flicka som satt på en stol och grät. Jag var osäker om jag skulle gå fram eller inte för hon såg väldigt läskig ut. Men jag valde att göra det rätta, att fråga hur hon mådde.

- Hur mår du?

Flickan slutade plötsligt gråta och började skratta istället. Hon skrattade ondskefullt. Jag tog ett steg bak. Jag kände på mig att hon inte mådde bra. Flickan tog upp sitt huvud och jag blev så rädd att jag svimmade.

Jag vaknade av ett starkt ljus som bländade mina ögon. Jag vågade inte öppna dem. Det enda jag minns var att jag såg en flicka som hade blod över hela ansiktet. Ena ögat var helt rött. Sedan svimmade jag. Jag försökte öppna mina ögon men ljuset var så starkt. Jag kämpade och kämpade och till slut klarar jag att öppna dem. När mina ögon var öppna kunde jag inte se något ljus någonstans. Det enda jag såg var mörker. Jag kände en lukt av lik. Det luktade verkligen illa. Jag ställde mig upp och kände mig genast yr. Jag kunde inte se något, det var kolsvart. Jag försökte gå runt för att se om jag kunde hitta någon lampknapp eller ett handtag. Men hur långt jag än gick kunde jag varken känna en vägg eller något föremål. Plötsligt började det lysa ett svagt ljus vid ena änden av rummet. Det såg ut som att det var flera kilometer bort. Jag tog snabba steg mot ljuset, jag började springa, springa det snabbaste jag kunde och BOOM. Ja, det var så det lät. Jag hade sprungit in i väggen och ramlat bak. Jag låg där och kunde inte röra mig alls, jag kände mig förlamad. Plötsligt kände jag en hand som tog tag i min arm och började dra i mig. Jag försökte att hålla mig kvar på ett och samma ställe, men vem det än var så drog den in mig i ett annat rum.

Jag hörde en dörr stängas, och sedan blev det tyst. Jag låg på marken och flämtade. Jag hade blivit andfådd på något konstigt sätt. Efter flera minuters tystnad tändes en lampa. Jag tittade upp och såg David där.

- Davi....

- Schhh.. Du måste vara tyst.

Han tog tag i min hand och hjälpte mig upp. Han förde mig till ett annat rum.

- Vi måste fly härifrån, sa han med en flämtande röst.

- Men, de andra då? frågade jag.

- Vi hinner inte, de får klara sig ut själva.

Vi letade efter något föremål som vi kunde skydda oss själva med. David hittade en fickkniv och jag en tjock pinne. Jag lånade fickkniven och gjorde pinnen vass, sedan gick vi ut från rummet.

- Vi måste smyga, ingen får höra oss, viskade David.

Vi smög ner från den långa knarriga trappan. Plötsligt hörde vi ett ljud. Vi tittade runt men det var inget vi såg.

- Här nere, viskade någon.

Jag tittade ner, och där stod Joline och Rasmus. Jag sprang ner från trappan och kramade om dem. Nu var det bara Carro som vi inte hade hittat.

- Kom så går vi, sa David.

- Nej, vi kan inte lämna Carro, sa Joline.

- Gå ut ni, jag letar reda på henne, sa jag.

De kollade på mig och jag nickade. Sedan vände de sig om och gick mot utgången, fick upp låset på dörren och gick ut. Nu var det bara jag kvar.

Jag kände hur nervositeten i kroppen höjdes. Jag började svettas och darra. Nu var det bara att hitta Carro så snabbt som möjligt och sedan ta oss ut. Jag försökte lista ut var jag såg henne sist, men det kom jag inte på. Jag försökt föreställa mig om jag var Carro, vart skulle jag ha gått då? Carro hatar smutsiga ställen. Det här var ett riktigt smutsig ställe. Men det fanns ett rum här inne som var hyfsat rent. Hmm, kanske det på tredje våningen. Jag sprang upp för trapporna och sprang mot rum nummer 28. Jag öppnade dörren långsamt och klev in. Från badrummet hörde jag rinnande vatten, som en dusch som var på.

Jag gick fram till dörren och knackade.

- Carro? Det är jag. Är du där inne?

Jag lyssnade för att se om jag fick något svar tillbaka men det fick jag inte. Plötsligt hörde jag ett fniss, ett litet litet fniss. Jag öppnade dörren med ett ryck. Ingen var där. Jag gick emot duschen och stängde av den. Vad var det jag hörde? Jag såg mig själv i spegeln. Jag hade sår i ansiktet och jag var täckt med smuts. Jag tog en bit papper och blötte ner den, sedan la jag det på ett sår. Jag var så koncentrerad i att göra det perfekt att jag nästan inte märkte att det var någon som gick ut från badrummet.

Carro, det var Carro som hade lyckats ta sig ur. Men varför gömde hon sig för mig? Innan jag hann ta ett steg stängdes dörren.

Jag försökte öppna den men den var låst. Nu hade jag panik. Jag försökte hitta något jag kunde öppna dörren med. Plötsligt släktes lampan. Jag var så rädd att jag föll ner på golvet. Det var kolsvart i rummet, det enda jag såg var spegeln som glänste.

Jag kröp mot den och tittade på mig själv i spegeln.

- Vad är det ni vill? Vad är det ni vill från mig? skrek jag med en darrande röst.

Jag upprepade det ett par gånger, men trodde inte att jag skulle få något svar. Jag stirrade på mig själv i spegeln i en lång stund. Jag tittade på mina tårar som rann ner för min kind. Plötsligt började spegeln att få sprickor. Från ett hörn till ett annat.

Spegeln började att gå sönder. Jag försökte fånga upp alla spegelbitarna så att de inte föll ner på golvet, men jag klarade inte av att fånga alla.

- AAAAAAH! Ett hemskt ansikte kom upp på spegeln innan den rasade samman. Det var en tjej med ett blekt ansikte och svart hår. Hennes skrik fick mina öron att svida. Jag slängde bitarna som jag höll i och nu var det bara en sak att göra. Jag sprang till dörren och klarade av att sparka upp den och snabbt som blixten sprang jag ner för trapporna. Jag sprang ut från huset och in i skogen.

Jag sprang för mitt liv. Nu var det bara att komma ifrån det hemska huset. Jag tittade bak för att se om någon var efter mig. Men det var ingen där. Jag kände en lättnad och vände mig om för att fortsätta springa. Då, då stod hon där...

Av: Donya

The Power Hon vaknade som en helt vanlig dag utan något att bry sig om. Hon låg kvar lite i sin säng tills hon hörde sin mamma.

-Natalie är du vaken?

-Ja, sa Natalie lite svagt.

-Bra kom ner och hjälp mig att packa. Vi måste snabba på flyttbilen kommer när som helst.

Hon gick ner med tunga steg och det första hon såg när hon kom ner var vatten. Det var hennes mamma som kastade en hink med vatten i ansiktet så att Natalie skulle vakna till. Och hon vaknade till hon började skrika och gapa. Men efter en stund lugnade hon ner sig och hjälpte sin mamma att packa ner allt, fast än hon inte ville flytta.

Natalie hade det jättebra med sina vänner och hade det kul i skolan, men det spelade ingen roll. Natalies pappa hade fått ett bättre jobb på andra sidan jorden, han hade fått ett jobb i Australien. När de var på flygplatsen hände något konstigt. Bara Natalie tänkte på en person blev personen skadad.

När de var i flygplanet fick de mat och läsk. När Natalie skulle öppna läsken gick det inte att öppna den med hennes händer och hon frågade hennes pappa men när han tittade på läsken sa han: - Men kära gumman du har ju redan öppnat den.

-Va? - Ja, kolla själv.

- Jaha, oj förlåt. sa hon lite förvirrad.

När det var kväll letade hon efter en filt för att hon frös. När hon hittade en filt och tänkte ta den då kände hon ett stick i hennes hand och när hon tittade på hennes hand såg hon en massa blod. Hon gick för att tvätta av det och hämta en ny filt, men hon hittade inga flygvärdinnor. Hon letade genom hela planet och tänkte gå till kaptenen.

Precis när hon hade tänkt det blev resan skakig. Hon sprang till kaptenen och gick in var det fullt av blod och när hon vände sig såg hon en man med kniv. Precis när hon skulle skrika svimmade hon.

Hon vaknade av att någon slog henne på huvudet. Hon tittade upp och såg manen som hade kniven.

-Snälla döda inte mig snälla.

-Döda dig? Det skulle jag aldrig göra.

-Men du dödade alla andra. Varförinte döda mig också?

-Ja jag dödade de andra. Men det var för att alla var lönnmördare och jag var rädd att de skulle döda dig också.

-Men mina föräldrar har aldrig dödat någon och det vet jag.

-Men de är inte ens dina föräldrar.

-Va? -Ja, varför tror du annars att du aldrig har sett din släktingar, kusiner eller syskon.

-Har jag syskon?

-Ja, två stycken.

-Och vart är de?

-Det tar vi en annan gång.

-Det kommer inte bli en annan gång så vida du inte är min pappa eller bror, men det skulle vara sjukt.

-Hej gumman.

-Va varför har ingen sagt något till mig.

-Det var för ditt eget bästa.

-Sluta snälla, det är för mycket att ta in.

-Varför tycker du det?

- Vad menar du, snart kommer du väl att säga att jag har superkrafter och kan flyga. Hennes pappa tittade lite konstigt på henne.

-Du måste skoja med mig, eller?

-Vad för krafter har jag?

-Du har kraften att skada människor bara du tycker att något är konstigt hos dem.

-Va? Det skulle bara vara konstigt.

-Ja men tyvärr så är det så.

-Om det är så då kan jag ju skada vem som helst, även dig.

-Ja. -Men om du visste att det var så varför kom du och räddade mig?

-För att jag älskar dig och jag har följt efter dig i flera år.

Precis när hon skulle säga något då hände något. Hon fick en smäll i huvudet och ramlade. Det sista hon såg var kaptenen som slogs mot hennes pappa. Natalies pappa hade en kniv men kaptenen hade en pistol och kaptenen började att skjuta. De höll på länge och Natalie kämpade för att försöka hjälpa sin pappa. När hon äntligen kunde ställa sig upp såg hon kaptenens kropp liggande utan något huvud! Natalie skrek och skrek men det hjälpte inte hon såg hennes pappa som stor där helt täckt av kaptenens blod. Men det var något som var fel. Han höll sin hand på sin mage och tryckte hårt.

Det var då hon förstod att han hade blivit skjuten!

-Nej, skrek Natalie.

Hennes pappa ramlade ner på golvet. Hon sprang till honom och slängde sig ner på golvet, tog av sig hennes kofta och la det på såret medan hon tryckte på såret. Men det var för sent. Hennes pappa var nästan död.

-Ta det här pappret och gå dit bort. Det finns en kvinna där borta som kommer att hjälpa dig, fick pappan ur sig.

-Nej jag tänker inte lämna dig här.

-Det måste du om du vill överleva.

-Jag älskar dig pappa!

-Jag älskar dig med!

Och hon lämnade honom men det dröjde inte länge och det visste hon. Hon gick och gick tills hon till slut kom fram till en stuga. Hon knackade på dörren och den öppnades själv. Det var helt mörkt i huset men hon gick in ändå. Golven knarrade och det tyckte hon var läskigt. Hon fortsatte in och plötsligt hörde hon skrik och förtvivlan. Steg i ett annat rum som blev starkare och starkare snabbare och snabbare till slut så tändes lampan och hon såg en kvinna som satt på en stol.

-Jag vet varför du är här dotter av Joseph.

-Va vad menar du?

-Jag vet vem du är och varför du är här.

-Hur kan du veta det?

-För att jag har känt dig sen innan och jag kände din pappa med.

-Sara?

Direkt efter att hon sa det namnet då började en massa minnen komma tillbaka. Hon kom ihåg vad som hade hänt med hennes riktiga familj och hur hennes låtsas familj hade kidnappat henne för att hon hade krafter.

-Vad ska vi göra nu, sa Natalie?

-Det finns fortfarande folk som är efter dig och de får betalt för att vara efter dig.

-Va? Vad ska vi göra åt det?

-Vi måste döda deras ledare. Han som styr allting.

-Och vem är det?

- Vår bror!

-VA!!!

-Det är bäst om vi börjar packa.

De började att packa och när de var klara gick de och gick i flera dagar och nätter tills de till slut hittade en grotta som de spenderade natten i.

-Natalie Natalie Natalie!!!.

Natalie vaknade och hon såg Saras kniv och ansikte som skrämde henne.

-Vad är det som händer sa hon trött?

-Vi måste fortsätta.

-Ok. De började att gå och gå. De kom till en stad med ett stort svart slott i mitten av stan.

De läste på skylten och det stod "Välkommen till Dark Tatum" sen stod det lite med riv märken "Går du in då kommer du aldrig ut" De gick in ändå och Natalie fick en skum känsla av det stället.

-Kan vi inte gå nu?

-Nej jag vill se Charlie och jag vill veta vad han vill få ut av dig och dina krafter?

-Hur kan du vara så säker på att det är mig han är ute efter?

-För att du är den enda i vår familj som har krafter.

-Jaha det var ju trevligt att veta.

-Shh, sa Sara och höll hennes hand över Natalies mun. Det finns vakter överallt.

De fortsatte att smyga och de skulle ha klarat sig fint om inte Natalie hade tappat sin mobil. Alla vakter sprang dit och tog dem till kung Charlie.

När han såg dem blev han förbryllad.

-Vad gör ni här?

-Ja hon vill veta varför du är ute efter mig och jag följde bara med.

-Måste du berätta allt till honom?

-Förlåt!

-Jaja det var ett trevligt systerband, men fokus på mig nu!

-Just ja. Vad vill du med Natalies krafter?

-Det jag vill är att ta hennes krafter.

-Hur ska du lyckas med det?

-Jo, du förstår. Jag har hittat en häxa som kan hjälpa mig med det.

-Men vad kommer att hända med mig då, efter det att du har tagit mina krafter?

-Ja e, det kan vi väl ta efter att jag har tagit dem.

Hon började bli aggressiv och började att tycka konstigt om alla som försökte stoppa henne. När hon kom fram till Charlie kollapsade hon och ramlade på golvet Sara sprang fram och såg en spruta på Natalies. Precis när hon skulle ta fram sin kniv fick hon också en spruta i ryggen.

De vaknade upp i en rutten fängelsehåla.

-Mår du bra? frågade Sara Natalie.

-Ja, du då?

-Jag mår bra men det gör inte de!

Hon pekade på några människor som var döda och täckta av blod. Några var utan huvuden och några andra utan kroppsdelar.

-Vad ska vi göra nu?

-Först ska vi gå ut härifrån sen så ska vi döda häxan som vill hjälpa Charlie att ta dina krafter och till sist dödar vi alla.

-Hur ska vi ta oss ut härifrån? Mina krafter funkar inte här.

-Vi lurar in vakten med nycklarna med vår kvinnliga charm och sen slår vi ner honom, tar hans vapen och nycklar. Dina krafter funkar igen sen så skadar du alla och jag skyddar dig från alla bedövnings pilar.

-Då kör vi!

Vakten gick fram och tillbaka och Natalie började att prata med honom.

- Snälla, kan jag få den där tröjan? Jag måste byta om!

-VISST!!!

Hon tog av sig tröjan och allt han såg var hennes tunna linne när han såg det då gick han in. Precis när han skulle röra henne slog Sara honom med en utav de dödas kroppsdelar som låg där. De tog nycklarna och hans vapen. De knöt ett band runt hanns mun och låste in honom i fängelsehålan. De sprang och sprang. Natalie kunde känna hur hennes krafter kom tillbaka. De dödade alla som kom i deras väg och de halshögg och skar upp deras halsar.

Till slut kom de fram till Charlies rum. Precis när Sara skulle döda Charlie tog han upp sin kniv och högg henne i magen. Hon ramlade på golvet. Natalie skrek och sprang fram till Sara som låg döende på golvet.

-Har man sett. Till slut vinner mannen alltid ändå.

Natalie blev så arg att hon tog upp en kniv och bröt den i två bitar, sen hoppade hon på honom och började av hugga honom. Hon högg honom så många gånger att hon inte ens märkte att han var död. När hon till slut märkte att han var död slängde hon ner knivarna på golvet och sprang till Sara som kämpade.

- Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig, sa Sara.

- Det behövs inte, vi är systrar eller hur? Vi gör vad som helst för varandra.

- Jag älskar dig Natalie!

- Jag älskar dig också!

Och hon var borta. Natalie började gråta och hennes tårar rann ner för kinderna och en utav hennes tårar träffade Saras sår och hon vaknade till liv igen. Det var då de båda insåg att Natalies krafter både kunde skada och läka.

Det fick en hel månad tillsammans och de kunde inte må bättre.

-Då var det dags igen, sa Natalie.

-Kom låt oss gå och hitta resten av vår familj och vem vet kanske några släktingar också.

Av: Sandra-Kim

Laura Det var en varm sommardag. Få glarna kvittrade och solen sken. Jag klev ur min familjs svarta Range Rover. Jag stirrade på herrgå rden vi precis flyttat in i. Det var fö rsta gå ngen jag så g det.

Grå a stenvä ggar, glasfö nster och en stor uppfart. Det så g ut som ett slott. Min pappa sa att det hade byggts å r 1932 men renoverats flera gå nger.

Vi bodde fö rst i Kalifornien. Mina fö rä ldrar tyckte att det var dags att flytta och ge familjen en ny start. Med en ny start trodde inte jag att vi skulle flytta till en herrgå rd i Washington. Det var en stor fö rä ndring.

Jag stod kvar vid bilen och mä rkte inte att mina fö rä ldrar och mormor hade gå tt in.

"Emma?" sa min storebror Charlie.

Charlie ä r ett å r ä ldre ä n mig och mä nniskor sa alltid att vi så g lika ut. Man skulle inte kunna klandra de mä nniskorna. Vi bå da har mö rkt hå r och lysande ljusblå ö gon. Charlie ä r min bä sta kompis. Vi brå kar vä ldigt sä llan och vi kan prata om vad som helst.

"Jag kommer," viskade jag nä stan.

"Vilket hus! Tä nk på alla coola grejer vi kan hitta dä r inne," sa Charlie då han ö ppnade bakluckan och hä mtade vå ra vä skor.

"Tror du det finns spö ken dä rinne?" frå gade jag.

"Spö ken finns inte Emma. Jag har sagt det innan och nu sä ger jag det igen." sa Charlie med en gnutta irritation i rö sten.

11 maj Kl 23.45: Emma anlä nder till mentalsjukhuset "M.R.C Institution" Kl 23.48: Lä karna fö r Emma till hennes rum.

Kl 23.50: Lä karna startar chockterapi.

Kl 04.21: Lä karna avslutar chockterapi.

Kl 08.00: Emma ä r i normalt tillstå nd och har slutat skrika efter hjä lp och kommer ej ihå g flickan hon har mardrö mmar om.

Jag minns inte vad som hä nde den dä r natten. Det jag fick hö ra frå n min familj skrä mde mig. Det sista jag kom ihå g var att jag så g en flicka med blekt ansikte och mö rkt hå r le mot mig, Laura.

Jag fick panik och skrek på hjä lp men sedan var allting bara svart. Min familj sa att jag skrek på hjä lp gå ng på gå ng och nä r de sprang upp till mitt rum så g de att jag stod med ryggen intryckt mot vä ggen. Jag grä t och skrek, det var som att jag inte visste att de var dä r. Jag var helt fokuserad på nå got och det var som att jag var fast i en mardrö m.

Nä r jag var liten pratade jag alltid om monstret under sä ngen och nä r jag vä xte upp upphörde det. Mina lä rare sa alltid att jag hade en livlig fantasi...

Jag pratade alltid med en tjej som jag kallade Laura. Jag var bara nio å r. Mina fö rä ldrar blev vä ldigt oroliga fö r att jag betett mig vä ldigt annorlunda. De var rä dda att Charlie skulle bli som mig med tanke på all tid vi spenderade med varandra De bestä mde sig fö r att ta mig till mentalsjukhuset nä r jag fyllt 13 fö r Laura bö rjade skrä mma mig och gav mig hemska mardrö mmar. Jag fö rsö kte begå sjä lvmord flera gå nger men ö det bestä mde annat fö r mig.

De startade chockterapi på mig och jag fick bo på M.R.C Institution i en må nad. Jag hade glö mt bort Laura. Jag fortsatte med mitt liv. Jag gick i skolan, å t mat, gjorde mina lä xor m.m.

En vecka efter att jag fyllt 15 å r kom hon tillbaka. Det var på natten den 11 maj. De fö rde mig till Mentalsjukhuset och startade chockterapin igen.

Mina fö rä ldrar hade alltid tä nk flytta och nu flyttade vi så snabbt som mö jligt fö r att undvika fler besö k till mentalsjukhuset. Varje gå ng jag tä nkte på allt som hä nt i Kalifornien kunde jag inte slä ppa tanken av att jag blivit hemsö kt och att det inte bara var min fantasi. Hur må nga gå nger jag ä n fö rsö kt prata om det med Charlie blev han arg. Han hatade allt som hade med ö vernaturliga saker att gö ra fö r han lovade sig sjä lv att jag aldrig skulle få må då ligt igen och han trodde att mitt prat skulle gö ra allting vä rre.

Min mormor var den enda som lyssnade på allt jag sa. Hon trodde också att det var nå gon ond demon som hemsö kte mig.

Vi gick fram till dö rren. Charlie hade sin arm runt mig. Jag kä nde mig trygg. Han ö ppnade ytterdö rren och klev in. Jag var precis bakom honom.

"Wow," sa Charlie med en fö rvå nad ton i rö sten.

Jag tittade runt i salen vi befann oss i. Det var ett vä ldigt stort utrymme och det skulle antagligen ta två hela dagar att utforska stä llet tä nkte jag.

"Ä r inte det fantastiskt?" sa mamma.

"Lite gammalt men efter renoveringen så kommer det se fantastiskt ut!" fortsatte hon.

"Svart sten och trä golv, marmortrappor, frä scht kö k, vardagsrum med en ö ppen spis, enormt bibliotek och en svart flygel så Charlie kan spela underbar musik. Huset kommer se ut som ett modernt slott." sa pappa med en drö mmande rö st.

Charlie var ett proffs nä r de gä llde att spela piano. Ljudet som kom med hjälp av hans fingrar nä r han tryckte ner tangenterna var underbart.

Jag och Charlie gick runt på nedervå ningen och nä r vi kom till vardagsrummet tittade vi runt. Jag gick fram till fö nsterbrä dan och fö rde min hand ö ver det dammiga trä t. Jag lyfte sedan upp min hand och tittade på den grå a smutsen som fastnade på mina bleka fingrar. Jag tittade sedan upp och så g en trå d och drog i den. De trasiga persiennerna lyftes och lä t solsken lysa ö ver det stora rummet. Utsikten var fantastisk! Man kunde fö rst se en vä lklippt grä smatta i en stark grö n fä rg. Bakom grä smattan lå g en stor, vacker ä ng full av blommor i olika fä rger, rö tt, lila, gult, alla fä rger man kunde tä nka sig. Bakom ä ngen fanns det en skog i olika grö na nyanser och en sjö lå g precis bredvid. Till slut så g man hö ga berg.

"Visst ä r utsikten vacker?" sa pappa och steg in i vardagsrummet.

"Jag ä r helt må llö s" sa jag utan att titta bak på pappa.

Pappa stä llde sig bredvid mig och tittade ut.

"Allt ä r vå rt" sa han.

Jag vä nde mig om och tittade på pappa med ett leende på mina lä ppar.

"Kan man ö ppna den hä r?" frå gade Charlie som nu stod vid en dö rr som antagligen var en bakdö rr.

Pappa gick fram till dö rren och bö jde sig fö r att lyfta dö rrmattan. Han plockade upp en liten svart nyckel. Han satte in den i nyckelhå let och vred om. Dö rren ö ppnades och vi gick ut på den stora grä smattan. På ena hö rnet av grä smattan stod det en vit ek som så g ut att vara flera hundra å r gammalt. Nä r vi tittat runt lite så gick vi in igen och sprang upp till ö vervå ningen.

Jag gick in till Charlies rum. Ö verallt fanns det oö ppnade lå dor av kartong med namn markerade på . Jag satte mig på en lå da dä r det stod "bö cker" med svart tuschpenna. Jag tittade runt i rummet och beundrade den blå fä rgen på vä ggarna. Charlie tittade ut genom fö nstret. Hans utsikt visade också fä ltet fast frå n en annan vinkel. Jag stä llde mig upp och gick mot dö rren.

"Kom så tittar vi på mitt rum" sa jag till Charlie.

Han gick efter mig och fö ljde med mig till mitt sovrum. Vi ö ppnade den vita dö rren. Det fö rsta jag så g var den rosa fä rgen på vä ggarna. Mitt rum låg ö ver vardagsrummet så nä r jag tittade ut ur fö nstret hade jag samma utsikt. Jag ö ppnade nå gra lå dor och kä nde hur minnena kom tillbaka. Efter en stund gick jag och Charlie runt och tittade på resten av herrgå rden.

Ett å r senare...

Huset var fä rdigrenoverat och så g lika bra ut som mina fö rä ldrar hade fö restä llt sig. Kanske lite bä ttre. Huset var modernt och rent, vä ldigt teknologiskt och vi hade en betjä nt som blev min och Charlies bä sta kompis. Han hette Harold och var ungefä r 50 å r. Han var alltid vä lklä dd och så g ut som han frå n Batman-filmerna. Jag hade bö rjat skolan och jag fick en bä sta kompis som hette Alice. Jag må dde jä ttebra och detsamma med resten av min familj.

En dag nä r jag kom hem frå n skolan gjorde jag det jag vanligtvis brukade gö ra på onsdagar. Jag tog en ridtur i skogen med min hä st Darcy och duschade efterå t. Sedan å t jag middag, gjorde mina lä xor och gick och la mig. På natten vaknade jag och kä nde en nä rvaro i mitt sovrum. Det kä ndes som att nå gon stirrade på mig. Jag satte mig upp och tittade runt i rummet.

Jag så g ingenting och bestä mde mig fö r att fortsä tta sova. Nå gra minuter senare vaknade jag igen fö r jag kä nde nå gra iskalla andetag vid min nacke. En rysning for igenom min kropp och jag blev helt stel. Jag lå g helt blickstilla och stirrade rakt in i vä ggen utan att gö ra ett ljud. Jag var livrä dd och en plö tslig rö relse skulle kanske vara slutet fö r mig. Jag fö rsö kte så mycket jag kunde att inte vä nda på mig och se vad det var som stod precis bakom mig. Efter att nå gra minuter gå tt lå g jag kvar som jag gjort innan, men jag kä nde fortfarande nä rvaron. En tå r rann nerfö r min kind och jag ville bara skrika. Nu hade det gå tt fö r lå ngt och jag har inte gjort nå got fö r att fö rtjä na detta. Det kan vä l inte skada mig eller rö ra mig ö ver huvudtaget? Jag rä knar till tre och vä nder på mig. 1... 2... 3!

Jag vä nder på mig snabbt och ser två lysande rö da ö gon som stirrar rakt på mig, svart hå r, vit klä nning, blekt ansikte och ett ont flint. Jag skriker hö gt och hon hå ller fö r min mun med handen. Hon tar upp hennes hand med rakbladsvassa naglar och bö rja riva mig ö verallt. Jag skriker hö gt av smä rta och tå rarna rinner ner. Hon fortsä tter riva mig och sliter upp min hud.

Det är blod ö verallt och hon ler som en galning. Charlie och Harold rusar in. Mamma, pappa och mormor ä r precis bakom dom.

"RING EN AMBULANS NU!" skriker Charlie.

Jag hö r att han hå ller tillbaka tå rarna. Sprang ut och ringde 911 så snabbt han kunde och ambulansen var där inom kort. Ingen ringde polisen fö r vi hade ingen fö rklaring på vad som skett.

Jag vaknade upp i ett litet rum med vita vä ggar. Det var eftermiddag. Jag såg en stor blombukett med vita och rö da rosor stå vid ett bord. Jag fortsatte undersö ka rummet och mina ö gon fastnade på en kille som stod vid fö nstret. Charlie stirrar på mig och ler.

"God eftermiddag," hö r jag honom sä ga.

"Hej," svarar jag tillbaka.

"Hur kä nns det?" frå gade han.

"Det svider lite och jag har ont i huvudet," sä ger jag med en trö tt rö st.

Han var tyst en stund.

"Så det dä r var den vä lkä nda Laura?" sä ger han med en sarkastisk ton.

"Ja, men.. vä nta så g du henne?" sa jag och lyfte mitt ena ö gonbryn.

"Skojar du eller? Hon skrä mde skiten ur mig!" skrattade han.

Vi var tysta fö r en lå ng stund och tystnaden blev avbruten nä r mina fö rä ldrar kom in med doktorn som sa att jag kunde gå hem. Mina familj satt runt bordet och jag berä ttade allt. Harold som vi också anså g var familj sa att han tyckte jag borde gå i terapi. Alla var sedan tysta och mina fö rä ldrar fö rsö kte fortfarande ta in allt.

"Jag trodde att allt skulle bli bä ttre med en ny start. Jag trodde renoveringen i ditt rum och hela huset skulle få dig att må bä ttre," sa mamma.

"Jag må r bä ttre men jag tror att Laura kommer att stanna kvar fö r evigt oavsett om vi flyttar eller ger mig chockterapi," fortsatte jag med en klump i halsen.

"Det finns en sak vi kan gö ra," sa min mormor.

"Du ä r hemsö kt och vi må ste anlita nå gon som renar dig och hela herrgå rden," fortsatte mormor.

Alla var tysta och till slut nickade min mamma. Jag sov hos Charlie två nä tter. På lö rdagsmorgonen hö rde vi dö rrklockan ringa och pappa skyndade sig fram och ö ppnade den stora ytterdö rren.

"Ni kan bö rja med att visa runt mig och jag renar huset medan ni gö r det. Lå ter det bra?" frå gade hon.

Jag nickade och vi på bö rjade rensningen. Nä r vi rensat klart hela herrgå rden fö rutom mitt rum tog vi en liten paus. Pamela ville spara det rummet till sist fö r det var dä r hon ska rena mig och det var dä r allting hade hä nt. Hon steg in i rummet och jag så g direkt på hennes ansiktsuttryck att hon kä nde av då lig energi. Det tog 20 minuter fö r henne att rensa energin ur mitt rum.

Dubbelt så lå ng tid som i alla andra rum. Nä r hon var klar sa hon å t mig att ligga i min sä ng och blunda. Det hä r skulle antagligen gå fort och det skulle inte gö ra ont. Hon rensade mig och nä r rensningen avslutades kä nde jag en stickande kä nsla och sedan hur en stor tyngd bara lyftes frå n mina axlar. Det var som att allt ont i denna vä rld bara fö rsvann.

"Jag ä r nä stan klar," sa hon med en lä ttad rö st.

Hon tog fram nå got och visade det fö r mig. Det var ett rö tt band med nå gra vackra stenar på . Hon hä ngde bandet med stenar på ö ver min sä ng. Det var vackert och hon berä ttade fö r mig att det skulle skydda mig frå n då lig energi och mardrö mmar. Jag grä t av glä dje fö r allt det hä r var ä ntligen slut och nu kunde jag fortsä tta med mitt liv. Jag kramade om Pamela och tackade henne. Hon hä ngde flera band lite hä r och var i huset och hon sa att vi aldrig skulle bli stö rda mer. Alla tackade henne och hon gick. Jag kavlade upp mina ä rmar och blev chockad ö ver att alla rivmä rken var fö rsvunna. Det hä r hade tagit slut och min familj nä mnde aldrig nå gonting det fö rflutna och jag fick aldrig mardrö mmar igen.

Jag hade få tt en andra chans och ett nytt kapitel i mitt liv bö rjade skrivas...

Slut Av: Lenya

SpÜkhistoria Det var en kall och mÜrk eftermiddag, Jag gjorde mig redo fÜr att spendera Halloween pü ett tivoli med mina vänner.

Jag satt i rummet vid min spegel och sminkade mig till en läskig docka, sedan tog jag pü mig en rosa kjol med knähÜga strumpor och en vit trÜja som var full med fake blod. Därefter satte jag upp mitt hür i tvü hästsvansar, sedan ritade jag fräknar pü mina kinder. När jag var klar med allting tog jag alla mina nÜdvändigheter och gick ut. Mina vänner var redan vid busstationen och väntade pü mig, Lilly och Lola.

"Mona, Vi trodde att du inte skulle komma! Jag har ringt dig flera gĂĽnger men du svarade inte." sa Lilly.

Lilly och Lola var tvillingar. Lilly älskade att spela sporter som basket, fotboll och handboll medan Lola var väldigt kreativ och hittade oftast pü lekar och aktiviteter. Vi fyllde ür pü samma dag. Igür blev vi alla tretton.

"Du kom precis i tid, bussen kommer om en minut." sa Lola.

"FĂśrlĂĽt jag glĂśmde bort tiden helt och hĂĽllet."

"Det gÜr inget,det viktigaste är att du är här nu." sa Lilly och log stelt.

När bussen kom gick vi alla ombord. Lilly var klädd som Super Mario och Lola som Luigi, vilket var lite konstigt fÜr att büda karaktärerna var män.

"Fin kostym" sa Lilly.

"Tack , ni har ocksü fina och väldigt intressanta kostymer." sa jag tillbak, men jag tyckte ändü att de var lite konstiga.

När bussen kom fram gick vi fĂśr att kĂśpa biljetter till tivolit och gick in. Det var läskigt och obehagligt. FĂśrst ĂĽkte vi pĂĽ en berg och dal bana, men den var inte läskig. Nästa stoppet var "spĂśkhuset" , Lola hatade läskiga saker. Hon var alltid den personen som täckte fĂśr Ăśgonen när det kom en läskig scen pĂĽ en film.đ&#x;‘š đ&#x;’€ Men jag och Lilly var skräckälskare och sĂĽg nästan varje skräckfilm som gick pĂĽ bio. FĂśrst tvekade Lola att gĂĽ in men vi puttade fram henne och när vi väl hade puttat henne framĂĽt grinden till spĂśkhuset fanns det ingen väg ut.

"VARFĂ–R? NI VET ATT JAG Ă„R ALLERGISK MOT LĂ„SKIGA SAKER!" skrek Lola.

"Lola, du ska vara rädd, det är Halloween." sa jag och klappade henne pü axeln.

Hon svarade bara med en taskig min, men jag tror att det var pü skoj. Till sist gick vi in i huset. Det var mÜrkt men man kunde ändü se alla läskiga dekorationerna som hängde pü väggarna. Jag blev mer och mer spänd och rädd fÜr varje steg som vi tog. Vi visste att nügot var pü güng, det kände vi pü oss. Vi hade rätt, fÜr att efter nügra sekunder kom en clown utspringande frün ett rum. Clownen hade pü sig slitna kläder, hans tänder var svarta som kol och ansiktet var blekt. Han sprang efter Lola och sedan efter Lilly. Vi trodde att allting var pü skoj ända tills clownens ansikte bÜrjade fÜrändras. Hans tänder blev längre och vassare, Ügonen blev rÜda och üdrorna syntes. Vi stannade och clownen bÜrjade prata.

"Asdfghjkljhgffhjhyysssfghjhhb!" Sen svimmade han. Vi fĂśrstod inte vad han hade sagt eller varfĂśr han svimmade.

"Mona!!!" hĂśrde jag Lilly ropa.

Jag vände mig om och süg Lilly och Lola. Det fanns en liten Üppning i rummet. Vi gick genom den och süg en djävul.

Den hÜll pü att bränna en människa. Djävulen var svart med rÜda horn och ansiktet var sü fult att Lola svimmade. När han fick syn pü oss blev hans Ügon svarta med eld i dem. Hans leende gick frün Üra till Üra. Det var det läskigaste och äckligaste leendet jag nügonsin sett. Lola hade inte vaknat.Djävulen sprang rakt mot henne och tog tag i hennes hand.

"GĂĽ ut nuuuuu!" sa han med den hemskaste rĂśsten nĂĽgonsin.

Men hur skulle vi gĂĽ utan Lola?

"JAG SKA DÖDA DIG!" HÜrde man djävulen säga.

Jag tror att den gick in i henne. Hela tiden hĂśrdes det: "DĂ– DĂ– DĂ–!!" "LĂ…T MIG VARA!!!!!"

Jag och Lilly ville springa därifrün men vi kunde ju inte lämna Lola bara südär.

"Jag vill inte stanna här!!" sa Lilly med grüten i halsen.

"Inte jag heller men vi müste rädda Lola."

VĂĽrt samtal avbrĂśts av Lolas skrik.

"AAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!"

Precis vid detta Ügonblicket när Lola skrek insüg jag att jag hade sett allt det här fÜrut.

"Hon skriker av smärta." sa jag lugnt.

"Hur kan du vara sü lugn och avslappnad när du ser min syster lida??!" frügade Lilly.

Jag tittade pĂĽ henne med en orolig blick.

"DärfÜr att jag har haft samma drÜm om och om igen, men i drÜmmen sü var det jag som var offret."

"Hur slutade drĂśmmen?" frĂĽgade Lilly oroligt.

"Det är det jag inte vet, drÜmmen slutar alltid med att jag skriker av smärta."

PlĂśtsligt tystnade allt ljud och skrik och Lola stod upp.

"Vem är du?" frügade Lilly.

"Det är jag, Lola."

"LOLA!!đ&#x;˜ƒ đ&#x;˜ƒ "sa jag och Lilly samtidigt.

Vi kramade om henne i ungefär fem minuter "Vad hände med djävulen och varfÜr lät du honom gü in i dig?" frügade jag.

"Den gick inte in i mig utan blev osynlig men den gick ifrün mig dü den tyckte att jag var den trükigaste människan pü jorden."

Lilly grät inte längre och glädjen spred sig. Vi gick ut genom nÜdutgüngen men precis när vi skulle Üppna grinden kom en vampyr...

TvĂĽ ĂĽr senare..

Nu undrar du säkert vad som hände.

Jag , Lilly och Lola blev vampyrer och nu är vi inlüsta i en kall och mÜrk skog, i en skog där bladen inte växer pü träden eller gräset pü marken, en dÜd skog. En sak müste jag berätta fÜr er, ingen läskig upplevelse slutar pü ett bra sätt.

Slut Av: Aicha

Den hemsö kta huset!

Melissa och Hanna ä r syskon och deras fö rä ldrar skulle gå ut på middag och de sa så hä r: - Ni kan vä l stanna hemma sjä lva och du Hanna du ska passa Melissa. Ok? - Ok mamma jag lovar att det ska inte hä nda nå t med mig eller Melissa. Ok. Mamma vi ses imorgon och du kan bara lita på fö r jag ä r snart 16 å r. Hejdå !

Och deras fö rä ldrar gick ut på middag och Hanna var ganska elak mot Melissa så Melissa bö rjade grå ta och sa: - Hanna snä lla få r jag ä ta godis. Det är ju Halloween.

- Ok, ta vad du vill ha.

- Men jag lovade mamma att vi ska vara snä lla mot varandra ok och jag fyller å r exakt om en månad då kan jag få min nya mobil.

- Hanna jag ä r trö tt så kan vi gå och lä gga oss? Jag är också trö tt. Sen gick de och la sig fö r att de var så trö tta.Plö tsligt hö rde de ett konstigt skrik och de blev rä dda så de bö rjade också skrika.

- Hanna jag tror att den hä r huset är hemsö kt så de nå n som fö rsö ker gö ra nå t illa mot oss.

- Jag tror exakt som du men vill du veta en sak jag ä r rä dd fö r så na hä r saker och vart e min mobil jag tror att jag glö mde den i rummet.

- Neeeej Hanna gå inte till rummet jag tror att de nå gon dä r i vå rt rum men Melissa det hä r ä r en nö dsituation ok så du kan inte sä ga vad jag ska sä ga ok. Så Hanna fö rsö kte gå till sitt rum men då kom nå n och tog henne och satte tejp på hennes mun så hon fö rsö kte skrika men ingen hö rde.

- Hahahahahahahah jag har dig det hä r ä r mitt hus så då kommer ni och tar det hä r huset men nu tä nker jag kidnappa dig så du kommer aldrig trä ffa din familj igen hahhahahahahahahahahahahaha. Då tog mannen fast Hanna och kastade henne mot fö nstret men hon landade vä ldigt mjuk fö r att det fanns en madrass som nå n hade kastat så de gick till ett stä lle.

- Hanna vart ä r sluta lek med mig jag vet att den hä r huset ä r hemsö kt jaha ä r det dä rfö r kallas fö r det hemsö kta huset. Melissa gick till rummet fö r att se om Hanna lekte med henne och då så g hon Hanna's mobil och hon bö rjade ringa mamma och pappa.

- Mamma en man kom o kidnappade Hanna hennes mun ä r fast tejpad så hon inte kunde prata eller skrika och han sa att vi tog hans hus o han sa att den ä r hemsö kt så den hä r huset kallas fö r den hemsö kta huset. Då kom mannen tillbaka fö r att han visste att det finns ett barn kvar i huset han tog Melissa också till samma stä lle som Hanna var och de så g varandra men de kunde inte krama varandra men de så g deras vä nner frå n skolan det var Lisa o Michael men de undrade vad de gjorde dä r.

- Men hallå var fan gö r ni dä r men de svara inte men vi gå r bara ko Lisa vi gå r vi ä r inte vä nner lä ngre. Då gick Lisa o Michael men nä r de var i skolan nä sta dag men de så g inte Hanna och hennes lilla syster Melissa.

- Michael har du sett Melissa idag?

- Nej jag har inte sett Melissa o Hanna idag ok hejdå har lektion nu. Alla lä rare var vä ldigt oroliga om Melissa o Hanna de bö rjade ringa deras fö rä ldrar.

- Hej det hä r ä r Melissa lä rare frå n skolan vi alla lä rare ä r oroliga om era barn vad har hä nt med de idag?

- Jag vet inte heller var mina barn ä r jag var ute på middag med min man sen jag fö rsö kte ringa de men Melissa sa att nå n hade kidnappad Hanna och sen man fast tejpade henne och hennes armar var fast blundade av en vä ldigt stark rep en hon bö rjade skrika alltså Melissa skrek och vet inte vad som hä nde sen men tack ä ndå fö r att du ringde men jag ringer tillbaka nä r de ska komma till skolan men vi ska kanske flytta och de ska byta skola.

- Ok vi hö rs senare hejdå ! Efter en stund så blev Hanna's fö rä ldrar jä tte oroliga vad som har hä nt med hennes barn då dö k upp en spö ke framfö r hennes ansikte.

- Aaaaaaaaaaaaa VI HAR ETT SPÖ KE I VÅ RT HUS. Det bö rjade spö ket jaga henne runt o runt i hela huset då bö rjade det komma poliser men mamman blev fö rvå nad.

- Me...men vad gö r ni i mitt hus hallå kan svara på min frå ga?

- Ja ja jag ä r hä r fö r arrestera dig fö r du har stulit nå gons annans hus så fattar du vad jag menar så du må ste fö lja med mig nu.

- Neeeeeeejjj snä lla jag fattar inte vad du pratar om och varfö r ska jag å ka till fä ngelset.

- Fö r att en man sa att ni hade stulit hans hus. Efter en stund så bö rjade Hanna o Melissa vakna men de kan inte prata och kan inte sä ga hej till varandra sen tog två mä n bort de fast tejpad tejpen frå n deras munnar men de kunde ä ndå inte prata fö r att de hade ont i deras munnar.

- Ajjjjjj det gjorde ont ni har inte rä tt att kidnappa oss fö r att vi ä r inte vuxna så få r vi gå hem mina fö rä ldrar ä r vä ldigt oroliga jag som lovade min mamma att det skulle inte hä nda nå t illa med oss.

- Ok ni få r gå hahhahahahahahahahahahahaha jag skojade med er så ni trodde att ni skulle få gå hem men er mamma ä r i fä ngelse fö r hon blev arresterad av polisen hahhahahahahahahahahahahaha så er pappa ä r så dum så att han inte leta efter er så ni få r inte gå nå nstans.

- Ja eller hur så ni kommer att vara hä r resten av era liv.

- Moahhaahahhahahaahhahah vi ä r bara bra på att kidnappa folk.

- Om vi ska vara hä r hela vå rt liv så kan ni vara snä lla och gå och kö pa som vi vill fö r att vi har varit har nä stan 3 veckor och jag fyller å r på torsdag och jag vet att mina fö rä ldrar skulle kö pa min nya mobil som jag hade alltid ö nskad mig så kan ni kö pa min nya mobil och jag lovar att lyssna på er så kan ni vara pappa och jag vet inte vad du ska vara ok jag vet att min syster ä lskar er och det gö r jag också . Nä r Hanna's riktiga pappa var hemma ensam så kom ett konstig ljud frå n vä ggen och det bö rjade rinna rö d fä rg frå n vä ggen och han blev vä ldigt rä dd så att han bö rjade grå ta. Efter en stund så bö rjade Hanna vakna klockan 8:45.

- Vad ä r klockan hallå ojj jag ä r så trö tt jag tror att jag gå r o lä gger fö r att klockan ä r bara 8:50. Efter nä r Hanna gick o la sig sen kom en spö ke och gick in i Hanna fö r hon blev ond och hade rö da ö gon.

- Hanna vart ä r du vi har en ö verraskning ojj vad har hä nt med dig Hanna snä lla ä t inte upp mig jag e d ju din lillasyster det ä r jag Melissa snä lla tro mig.

- Pappa Hanna har blivit ond o kolla hä r kommer hon om du sä ger hej till henne så kommer hon att bita dig som hon gjorde med mig och jag blö der och det gö r vä ldigt ont finns det plå ster.

- Ja det finns vä nta så kan jag hjä lpa dig att hä mta den.

- Hej Hanna hur må r du det enda din syster fö rsö kte sä ga var att vi hade en ö verraskning.

- Hahhahahahahahahahahahahaha nu tä nker jag dö da dig och du trodde att du skulle få den bä sta presenten nå nsin va du trodde också att jag skulle vara vä rldens pappa fö r dig va nu tä nker jag dö da dig o din lillasyster.

- Va vad ä r det.................som hä nder hä r nej dö da inte min syster hon har en god sida.

- Neeeej! Sen så dö dade mannen Hanna och hennes lillasyster sen bö rjade det rinna blod och hela golvet var fullt med blod. Sen så kom vampyrer och bö rjade bita på mannens axel sen bö rjade mannen svimma och sen den andra mannen så bö rjade han ta en jä tte vass kniv men den var verkligen stor och vass så nä r han hade kniven i handen så stoppade han kniven i hans magen sen bö rjade det rinna ä nnu mer blod. Och mannen bö rjade springa i vä g medansvar han sprang så sa han så hä r: - Jaaaa jag ä r bä st nu tä nker jag till spö khuset fö r att jag tycker om lä skiga saker som spö kar o jag skriker fö r att jag vill att ni ska få veta att jag har dö dat 3 personer men om ni vill se de så fö lj efter mig då .

- Oh nej vad kan det har hä nt? Hannas mamma har kommit ut frå n fä ngelset och nä r hon ser sina barn dö da så bö rjar hon skrika på mannen. ̈ ̊ - VAD HAR DU GJORT MED MINA BARN Ä R DU GALEN ELLER NU TÄ NKER JAG RINGA POLISEN SÄ G VARFÖ R DU HAR DU NU SKA JAG SLA DIG FOR DU ̈ ̈ HAR DODAT MINA BARN. Mamman ringer polisen och sager: - Hej jag heter Emma och en man har kidnappad mina barn och sen så har han dö dat de och jag ä r ä ppelgatan och kan ni komma snabbt som mö jligt.

- Ok ok vi kommer om typ 2 min ok vi ses dä r. Mamman hå ller fast mannen så att han inte skulle rymma och mannen sa: Aaaww det gö r ont hur stark ä r du,frå gade mannen.

- Jag vet inte men bara så du vet att jag trä nar varje dag o titta dä r kommer polisen hä r polisen vi ä r hä r.

- Så du fö ljer med oss. Sen bö rjade skrika på varandra sen dö k massor av djur och bö rjade dra de till den gamla kyrkan och den var vä ldigt dammig och den hade massor av gamla saker och sen nä r djuren var klara så tog de fram massor av saker(vapen) sen människorna blev rä dda och de bö rjade darra ö ver hela kroppen - Nej jag ä r snä ll jag lovar att uppfö ra mig jag vet att inte dö da de dä r små barnen snä lla. Men en av djuren var chef och det var bara han som kunde prata och sa så hä r: - Nej du kan inte lura mig unge man jag ä r 95å r gammal bara så du vet och jag tä nker dö da dig fö r att du har utgå tt ett brott att dö da två små barn.ä - Meee...men vem har berä ttat till dig asså jag ä r så rä dd fö r mö rker. Den gamla mannen hade slä ck alla lampor och satt på massor av spö kljud som lä t så hä r: oooooooo.

- Nej snä lla kan du tä nda lampor fö r att jag ä r rä dd fö r mö rker och allt och nu så kan jag inte se.

- NEEJ JAG BRY MIG INTE OM DU Ä R RÄ DD FÖ R MÖ RKER MEN DU ̈ HAR UTGÅ TT ETT BROTT SOM INGEN ANNAN HAR GJORT NÅ NSIN DET Ä R BARA DU MEN ALLA ANDRA ANVÄ NDER SINA HJARNOR VAD SOM KOMMER ATT HÄ NDA OM MAN DÖ DAR. - Ok dö da mig då ok jag bry mig inte om jag kan inte se dig din jä vla dumskalle.

- Vem kallar du fö r dumskalle om du menade mig så kommer få å ngra dig bara så du vet unge man.

- Jag tä nker inte sä ga fö rlå t din dumskalle ok kan du fö rstå nu har du gjort mig vä ldigt arg din gamla gubbe och jag bry mig faktisk inte om du ä r 100å r ok jag bry mig inte faktisk om dig ok hejdå .

- Nej du ska inte gå nå nstans vakter han fö rsö ker rymma.

- Hhahahah nu har jag dig och titta jag har en kniv i handen och han har en jä tte farlig medel så du ska dricka ok. Den gamla gubben ö ppnade hans mun och den andra mannen la medlet i hans mun sen så svalde han och den gamla gubben la kniven i hans magen och sen så begravde de honom och sen var allt klart.

- NEEJ mina barn ä r dö da vart ä r min man nu då o titta Hanna min bä sta dotter hon som fyllde å r igå r. Klockan var 00:05 och mamman kunde inte lä mna sina barn hä r ute ensamma sen så kom nå gra mä n och tog hennes barn och begravde de och hon hade blommor i handen som hon hittade de i marken men hon brydde sig inte om de var fula men hon tog den iallafall de och la på begravningsstenen och gick hem och nä r hon var hemma och sen så så g hon sin man på sä ngen och han hade svimmat och hon sa: - Nej! En man kom och hade en kniv i handen och la i hennes hals och hon bö rjade skrika.

- Meen vem ä r du kä nner jag dig och,vem har slä ppt in dig då .

- Ingen har slä ppt in mig fö r att dö rren var olå st. Sen så bö rjade mamman prata med sin storasyster.

- Men hej Elsa, hur må r du?

- Jag må r bara bra jag har en sak att berä tta och det kommer att gö ra dig vä ldigt glad tror jag.

- Sä g jag ä r nyfiken.

- Ok, jag kommer att flytta till dig fö r att du ä r ensam eftersom att du sa att nå n hade dö dat din familj.

- Men det gö r så lycklig tack nä r kommer du jag kan inte vä nta på dig fö r få se dig det var lä ngesen vi trä ffades.

- Ja eller hur lä ngesen men jag stå r utanfö r din dö rr och jag knackar o du ö ppnar inte ju så kan du vara snä ll o ö ppna dö rren.

- Ok jag kommer så fort jag kan. Medan mamman sprang ner frå n trapporna så bö rjade hon snubbla och hon tror att hon har brutit knä .

- Elsa kan du svara mig dö rren ä r ö ppen du kan komma in.

- Men Emma vad har hä nt med dig. Elsa du ä r hä r kan du bara komma till mig och, ge mig en kram. Medan Elsa kramade sin lillasyster så bö rjade hon kä nna på hennes knä .

- Men hur må r du egentligen, frå gade Elsa?

- Jag må r bara bra ok, sen gick Elsa in till kö ket fö r att hon skulle laga hennes lillasysters favorit maträ tt.

- Ok Emma jag kommer att laga din favorit maträ tt gissa vad det ä r.

- Jaa det är din hemgjorda lasagne.

- Ja bra gissat jag kommer om 35min,och jag har nåt i väskan till dig så bara att titta vad det är ok.

- Ok, det är en ny mobil som, men kan du hjälpa mig till soffan.

- Va jag kan inte höra för att jag mixar här, ajj det gjorde ont jag skar mig med kniven, och jag blöder.

- Emma vart finns det plåster, för att jag blöder väldigt mycket.

Det finns i vid den stora lådan så finns det en grön låda ok.ä - Ajj min finger gick av, det börjar komma blod över hela golvet. Sen så gick Emma till sin syster för att hjälpa henne att torka upp blodet som har hamnat och sen så hjälpte Emma att sätta plåstret på sin syster.

- - Tack att du hjälpte mig.

- - Det så syskon gör för varandra. Sen var hela historien klar jag själv var lite tråkigt men ändå var det annars bra.

- SLUT!

-

Av: Leila

Xo - God morgon ä lskling. Det ä r må ndag idag och du har skola, sa Steffan.

Steffan ä r Lillys pappa. Han ä r 48 å r och polis. Lilly gick upp frå n sä ngen och kramade Xo. Xo ä r hennes docka som har bott i hennes familj sen Lilly var två å r och nu ä r hon tio å r.

Det hon mest gillade med Xo var att det fanns en knapp på magen som man kunde trycka på . Då sa den "puss och kram". Familjen bor i en villa mitt ute i skogen. Dä r har de bott sen Lilly fö ddes. Lilly tog på sig hennes klä der och gick till kö ket fö r att ä ta frukost.

- Pappa jag slutar klockan tolv imorgon. Jag vill inte gå till fritids. Kan jag komma hem efter skolan? frå gade Lilly - Ja, det kan du fö r att imorgon så ska vi till din mammas grav. Det var ett å r sen hon dog.

Lilly var klar med sin frukost. Hon tog på sig hennes skor och jacka fö r att hinna till skolan.

- Hej då pappa! Jag ska till skolan nu, sa Lilly - Hej då ä lskling! Ta hand om dig.

Nä r Lilly var framme vid skolan kom skolkuratorn fram till henne.

- Hej Lilly, hur må r du?

- Hej. Jag må r bra, svarade Lilly - Kan du fö lja med mig in till mitt rum? frå gade kuratorn - Ja, men jag har lektion.

- Jag har pratat med din lä rare så det ä r lugnt.

- Okej!

Det var inte fö rsta gå ngen Lilly var hos kuratorn. Lilly brukar gå dit ofta fö r att kuratorn ville se till att allt var bra med Lilly efter hennes mammas dö d. Nä r Lilly hade slutat skolan fö r dagen promenerade hon hem. Nä r hon var hemma satte hon på tv och å t en macka. Hon hä mtade sin docka Xo frå n hennes rum. Xo hade ett X på magen så det var dä rfö r Lilly kallade henne fö r Xo. Nä sta dag vaknade Lilly och mä rkte att dockan inte var i hennes sä ng.

- PAPPPAAAA VART Ä R XO, skrek Lilly - Jag vet inte. Varfö r undrar du det?

- Hon ä r inte i min sä ng eller i mitt rum Lilly och Steffan letade efter Xo, men hittade henne inte.

- Lilly du kan klä på dig och gå till skolan. Vi letar efter henne nä r vi ä r hemma igen, sa Lillys pappa.

Nä r Lilly slutade fö r dagen stod hennes pappa och vä ntade på henne i bilen, de skulle å ka till hennes mammas grav. Nä r de var framme vid kyrkogå rden letade de efter hennes mammas grav. Nä r de hittade den så g de att Xo satt på graven..

- PAPAAAAAAAA XOOO Ä R HÄ R!! skrek Lilly - Vaaa? Ta det lugnt, sa Lillys pappa.

- Men vad gö r hon hä r? Hur kom hon hit?

- Lilly, jag vet inte.

I Xos hand fanns det en blomma.

- Pappa vad ska vi gö ra?! frå gade Lilly - Jag vet inte. Vi tar henne och å ker hem.

De la blommor på mammans grav och tog Xo och å kte hem. Nä r de var framme hemma satt de bara och glodde in i vä ggen av chock.

- Jag tror att det ä r nå got med dockan, fö r att varje gå ng din mamma satt och lä ste fö r dig hö ll din mamma i Xo. Vi å ker till graven imorgon igen och tittar om Xo sitter dä r igen, sa Lillys pappa.

Han pratade lite hö gt fö r att Xo skulle "hö ra". Lilly gick och la sig, och Xo lå g bredvid henne som vanligt. Mitt på natten vaknar Lilly av ett ljud. Xo satt vid dö rren. Lilly blev rä dd och ropade på hennes pappa.

- Pappaaa kom!

Hennes pappa kom in i rummet och så g att Xo satt vid dö rren.

- Kolla Xo sitter vid dö rren. Det ä r nå got som ä r fel, sa Lilly.

Lillys pappa tog ut Xo frå n rummet.

- Sov nu Lilly.

Nä sta morgonen pratade Lillys pappa med henne och sa att de må ste kasta dockan. Han sa att antingen spö kar det hemma hos dem eller så ä r det nå got fel med Xo. - Men pappa jag ä lskar Xo... Må ste vi kasta henne? frå gade Lilly.

- Ja, jag kan tä nka på saken. Gå till skolan nu sa Lillys pappa - Ok. Men ska vi å ka till mammas grav idag?

- Ja kom hem efter skolan. Vi å ker nä r jag ä r hemma.

Lilly gick till skolan. Dagen flö t på och inget sä rskilt hä nde.

Nä r Lilly var hemma å t hon flingor medan hon vä ntade på hennes pappa. "Pling plong" nå gon ringde på dö rren. Lilly gick till dö rren och frå gade: - Vem ä r det?

- Det ä r jag pappa.

Lilly ö ppnade dö rren till hennes pappa.

- Jag ska bara gå på toa du kan ta på dig ytterklä derna, sen å ker vi.

Lilly tog på sig ytterklä derna. Steffan var klar.

- Lilly du kan öppna dörren? sa hennes pappa.

Lilly drog ner handtaget och skrek - AAAAA. Där satt Xo blöt av all regn. På Xos hand var det toapapper. På toapappret stod det "får jag följa med er till graven". Lilly vände sig om för att kolla på hennes pappa. Men plötsligt så fanns inte Xo kvar vid dörren. Någon knackade på deras bakdörr.

- Pappa.... Öppna dörren, sa Lilly.

Steffan öppnade dörren. Där satt Xo igen. Fast på hennes toapapper stod det " ni kommer att dö". Steffan vände sig om och skrek.

- LILLY VART ÄR DU? - Jag är vid dörren.

- Stäng dörren NU!!

Lilly stängde dörren snabbt. Det knackade på dörren IGEN. - Lilly öppna inte dörren, sa hennes pappa nervöst.

Steffan kollade ut genom fönstret och såg dockan med en kniv i handen, hennes mage var öppen.

- Lilly vi öppnar inte dörren och går inte ut från huset!!!! sa hennes pappa.

- Gå upp till ditt rum så fixar jag allt!

Lilly gick sakta upp för den knarrande trappan. När hon satt på sängen hörde hon ett knack ljud från fönstret. Hon gick till fönstret för att kolla vad det var som lät. När hon vände sig om för att gå tillbaka till sängen såg hon Xo framför hennes ansikte.

- PAPPPAAA! skrekLilly.

Sen hörde man inget ljud mer. Det var tyst i huset. Steffan sprang upp för trappan. Men såg inte Lilly mer.

- LILLY ÄLSKLING VART ÄR DU! skrek Steffan.

Hennes pappa började gråta. Han sprang ner gråtandes för trappan och såg Xo hålla i Lilly! På dockans toapapper stod det " jag dödar henne eller så hämtar du tillbaka hennes mamma inom 24 timmar". Steffan tog dockan och sprang ut till närmaste återvinningen och kastade bort Xo. - Älskling hur mår du? frågade Steffan - Tack pappa jag mår bra, svarade Lilly - Bra, vi håller ihop, gå och sätt dig på soffan.

Lilly gick till soffan och somnade. Medans Lilly sov så ringde Steffan polisen och de bestämde sig att två poliser skulle komma hem till de och vakta huset i 24 timmar. När poliserna var framme hos de berättade Steffan allt som hade hänt. De tyckte de lät konstigt men de stannade ändå. Det hade gått fem timmar, inget hade hänt. Steffan tyckte det var konstig. Efter tolv timmar skulle poliserna åka tillbaka till polisstationen för att inget hade hänt. När poliserna skulle ta på sig skorna hörde de ett ljust, skumt skratt bakom dörren. En av poliserna tog ner handtaget, och såg Xo sitta där. Han tog upp Xo. Steffan såg kniven som Xo höll i.

- AKTA DIG DOCKAN HÅLLER I EN KNIV! skrek Steffan.

Polisen kastade ner dockan och kastade lasso på Xo. Xo försökte gå ut fast de sköt henne med en elpistol och tog in henne snabbt i bilen. Poliserna åkte snabbt till polisstationen. I polisstationen bestämde de att de skulle ta Xo till en skrotanläggning så att hon helt enkelt blev till småbitar. De satte Xo i bilen och åkte till den närmaste skrot platsen. När de var framme märkte de att Xo höll i ett papper där det stod "om ni dödar mig kommer det karma..." De struntade i pappret och kastade Xo på skroten. Nu är dockan död. En av poliserna ringde Steffan för att berätta vad de gjorde med Xo. - Lilly. sa Steffan - Ja svarade Lilly - Poliserna ringde mig nyss och berättade att de har kastat Xo på en skrotanläggning så nu finns hon inte mera.

- Men pappa jag kommer att sakna henne, sa Lilly med en ledsen ton.

- Ja men... men.... tyvärr nu blev det så. Vi får köpa en ny docka.

Efter en vecka ringde det hemma hos Lilly. Lilly svarade.

- Hej..

- Hej! Det är Johan från polisen jag söker Steffan Berglund.

- Aa vänta ett ögonblick, svarade Lilly.

Lilly gav telefonen till hennes pappa.

- Va!!!!! Är det sant?! Förlåt, förlåt! sa Steffan i telefonen.

- Pappa vad har hänt?? frågade Lilly.

När hennes pappa la på luren berättade han för Lilly att chefen på polisstationen hade dött. Och när de kastade Xo hade hon ett papper i handen där det stod "om ni dödar mig kommer karma..." Poliserna hade ingen aning om att det var de som var nästa offret.

Av: Amanda

Spökhistoria De var en flicka hon hette Amalia. Varje gå ng brukade hon gå fö rbi ett hus som var dammigt och fult. Och en dag nä r det var Halloween planerade hon och hennes vä nner att de skulle gå in i huset fö r att se om nå gon bodde dä r. Det har gå tt ett å r och fortfarande var det ingen som gick in eller ut frå n huset. Amalia bodde i huset bredvid med hennes lillebror, hennes mamma och pappa. En dag så g Amalia nå got skumt. De var natt och hon kunde inte sova hon tittade genom fö nstret då hon såg en person gå in i huset. Personen var klädd i svarta jeans, en svart trö ja och ett par svarta skor och hans ansikte kunde man inte se. Natten dä rpå hä nde samma sak och även natten efter det. Varje natt kom han in och på morgonen gick han ut nä r alla andra sov. Men en dag bjö d Amalia ö ver hennes vä nner och berättade för dem vad som hänt, men de trodde inte på henne. Kompisarna sov över och när klockan var tolv på natten kom han igen, men den hä r gå ngen så g man hans ansikte. Tjejerna bö rjade grå ta och skrika och de andra tjejerna vaknade och frågade vad som hände och undrade varför de skrek. Flickorna sa att de säkert hade drömt, men efter två timmar såg de mannen igen och då var hans mun full av blod och han bar runt på en person på ryggen. De blev rädda och sprang ner till föräldrarna som var i vardagsrummet. De skrek: -Mamma, pappa vi så g en man och vi tror att han ä r en vampyr.

Då skattade fö rä ldrarna och sa: - Ni har sä kert bara haft en drö m i natt.

- Nej pappa vi har inte haft en drö m och dessutom kan vi inte ha samma dröm allihop. Varför litar du inte på mig?

- Men jag litar på dig men det ä r bara inte sant och dessutom finns de inte vampyrer i Sverige.

- Men det finns folk som dricker mä nniskors blod...

- Det kanske kan ske i norra Sverige, men inte i södra, sa mamma.

- Gumman gå och lä gg dig igen. Det finns inga vampyrer.

- Okmenjaskagå utimorgonnä rdeenattotabildpå honom - ja, okej. Lycka till! sa pappan.

Då gå r tjejerna upp fö r trapporna och tittar elakt på fö rä ldrarna.

- De tror inte på oss.

- AA, visst men vi kan bevisa det med att ta en bild på honom frå n balkongen. Dä r det är lite suddigt eller så kan vi tjejer gå ut i natt och ta bilder med vå ra mobiler.

- JadetärenbraIdé !

- Ok kl 10:00 i mitt hus i kvä ll.

- Okej ses i natt..

- Okej, nä sta dag gick de ut som de sa fast vampyren tä nkte bä ttre ä n dem så han vä ntade utanfö r huset bakom ett trä d. Nä r de kom på natten åt han upp fem av tjejerna. Men två hann springa iväg.

Dagen därpå bestämde de sig för att gå in i huset medan han var borta. De har fortfarande inte berä ttat fö r sina fö rä ldrar ä n. Nä r de gick in efter skolan var det en person som öppnade dörren. Det var ingen person, utan ett spöke och spöket sprang in i ett rum där hela golvet var bränt. Sängarna var brända och till och med dörrarna var brända. De gick upp fö r trapporna då så g de spö ket igen. De gick snabbt in i ett rum. Då lå g en docka på sä ngen. De fö rsö kte sakta rö ra på dockan, fast varje gå ng de rö rde den sa den: "I WILL KILL YOU!" Då blev de riktigt rä dda och sprang, de gick ner fö r trapporna snabbt och då ramlade den ena tjejen på golvet och medan den andra fö rsö kte hjä lpa henne ö ppnade nå gon dö rren.

Det var "MANNEN". De sprang och den ena tjejen ringde sin pappa och den andra ringde till sin mamma. Mannen sprang efter dem. De gick in i ett rum och satte en stol under handtaget. Men mannen kom in frå n fö nstret. Sen kom han sakta mot dem och sa: "Boooo!"

De skrek och undrade om han kunde flyga. Hur hade han annars kunnat komma in genom fönstret? Då så g fö rä ldrarna tjejerna med blod och allt smuts på deras kroppar och klä der. De sprang snabbt dit och mannen tittade frå n fö nstret och skrattade. Då sa deras fö rä ldrar: - Vad fan gö r ni?

- Vi tittar på mannen.

- Det finns ju ingen man. Ingen har bott dä r på å ratal.

- Jo! Vi så g det med vå ra egna ö gon. Han å t upp de andra tjejerna.

- Va? - Vå ra dö ttrar "-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.- HAHHHAHAHAHGHAHAHA! skrattade mannen.

Efter tre må nader Skolan har bö rjat och Amalia var redan fö rsenad fö rsta dagen. Hon vaknade sju på morgonen, borstade tä nderna och på vä g till skolan så g hon mannen genom fö nstret och han skrattade åt henne.

- Dehargå tttremå naderochhanä rfortfarandehä r.Ompolisenserhonomdå kommerhanattå katillfä ngelset! tä nkte hon.

Men hon tä nkte: "Jagharredanfå tttillrä ckligtproblemmedfö rä ldrarna." Hon gick till skolan och det tar ungefä r tio minuter. På vägen kom mannen och drack hennes blod och medan han gjorde det njö t han av det. Han lä mnade henne på gatan dä r hon förblö dde...

Av: Salma

Hämnd Det var en sen novemberdag 1969 och det regnade i Liverpool, de sunkiga gatorna var tomma men puben var full och alla personer var högljudda. Inne på puben var det skålande, skratt, skrikande och bråk, en tjock person ställde sig upp på ett av borden och vinglade lite, med en hand full med jordnötter och andra med ett stort glas starköl. Han harklade sig och sa...

- Det har varit ett helvete på bilverkstaden och ännu värre hemma där jag ibland bara vill dö. Här är den enda platsen där jag kan ha det roligt! Bara för det bjuder jag på en extra öl till alla.

Det var Charles McCarthy som hade sagt det och alla andra hurrade.

Den unga 14-åriga pojken Alex gick längs kusten och tittade på månskenet och sparkade på en punkterad boll. Alex föräldrar hade ingen aning om att han var ute så sent för de hade fullt upp med att bråka om bilen. Det var kallt ute, fingrarna var skrynkliga och han hackade tänder.

Charles vinglade ut över den stenlagda marken mot bilen för att köra hem. Charles använde en gammal Volkswagen som hade rostiga bromsskivor. Det var en oförsäkrad bil som han hade lånat ifrån verkstaden. Han kunde knappt få in nycklarna i bilen. Bilen startade och han körde hemåt. Månskenets ljus lyste över den spökliga allén av döda ekar. Charles hus var stort som ett slott och låg precis vid ett stup ner till den steniga irländska sjön. Regnet fortsatte att falla mot det ödsliga området.

Charles tjänade dåligt men han hade en rik fru och hon hade fått ärva huset av hennes farfar. Familjen hade gott om pengar och det gjorde frun girig. De var inga goda människor som var omtänksamma utan tvärtom, de brydde bara sig om hur det gick för dem. Charles gav ut dåliga bromsar till de som ville ha hjälp, det var amatörer som kom till honom och ingen kunde någonting om bilar. Det visste Alex men så länge han tjänade pengar var han glad. Han tänkte inte vad som kunde hända de personerna.

Han körde in på grusplanen utanför huset och parkerade bilen i garaget fullt med gamla veteranbilar. Han gick in i huset, satte sig på en stol och somnade. På morgonen precis innan hans fru Betty vaknade åkte han till bilverkstaden med en förskräckligt huvudvärk.

En ung och vacker 30- åring kom till verkstaden med ett trasigt bilbatteri och bad om att få hjälp med att få ett nytt, men... hon hade inga pengar. Hon sa att hon kunde göra vad som helst för ett nytt batteri men berättade aldrig varför. Först tänkte Charles säga nej, men så tittade han på henne och tänkte på hur Betty hade behandlat honom. Det var dags för hämnd. Han bad henne följa med honom in till kontoret och där inne hade de en affär.

Alex pappa hade bett honom att köpa spolarvätska. När Alex kom in hörde han stönande ljud. Han blev rädd och ringde på klockan, men ingen kom. Han gick in på kontoret där ljudet kom ifrån och där såg han Charles med den andra tjejen. Alex sprang iväg och Charles hörde det och sprang efter. Om Alex berättade för Charles fru skulle han bli av med huset, pengarna och han skulle inte klara av att leva med lönen från jobbet. Han skulle inte ha någonting kvar.Alex var snabb och hade ett stort försprång, dimman låg som ett täcke över staden, men han ramlade över en sten. Han reste sig snabbt, men det var försent! Charles hade kommit ikapp med bilen och... Och han körde på Alex!!!

Hela staden var i sorg, Charles låtsades som att han var ledsen och sa att det var en olycka och att han inte kunde göra något åt det som hade hänt. På begravningen var alla svartklädda. Mitt under en psalm gick Charles och det blev väldigt oroligt i kyrkan.

Ett år senare. Klockan slog tolv. Då började en av gravstenarna röra sig i den fortfarande mjuka jorden. Månskenet lyste på graven och man såg tydligt vad det stod skrivet: Vila i frid Alex Milner.

Stenen välte över alla nylagda blommor och marken flyttade sig lite åt sidan och upp kom Alex!!! Han såg stenen och grymtade lite. Sedan skakade han av sig all sand och sa sen: - Vila i frid. Hur fan ska jag kunna göra det där nere.

Han gick ner mot staden och tittade runt. Han såg en tidning där det stod skrivet med stora röda bokstäver. " Ett år sedan den hemska händelsen ". Alex gick vidare och tänkte på vilka platser han hade sett Charles på. Han rörde sig mot puben, Alex var inte arg, han var jävligt arg. Han skulle aldrig få fylla femton år. Aldrig få en familj och aldrig ta studenten, allt på grund av Charles.

- Den jävla idioten, tänkte han,.

Han gick in i puben och visst satt Charles där. Charles såg Alex och stelnade till.

- Bra början,,sa Alex.

- D..dd det var inte meningen! skrek Charles.

De andra på puben stoppade allt och vände sig om mot Charles.

- Vad är det med dig? röt Charles vän.

- Den där pojken som jag körde... jag menar råkade köra på står ju där, SER NI INTE!!!

- Du får ta ut din idiotiska vän, han skrämmer mina kunder.

- Nej, nej! Jag kan inte!

- Kom för i helvete, du skämmer ut oss! skrek Charles vän.

Alex stod och tittade på dem med ett stort leende. Charles vän försökte gå hem men Charles började gråta och höll ett fast grepp runt de blöta byxorna.

- Du är bara full idiot, hejdå! Han ryckte sig loss och gick snabbt iväg.

- Jaså vad synd för dig, bara vi kvar, sa Alex bara för att driva med honom.

- Det var inte meningen...

- Kom vi ska till din verkstad.

Charles lyssnade inte utan sprang till bilen och åkte iväg. Men han kom inte långt för i bilen satt Alex!

- Är du säker på att du verkligen vill lida mer?

- V.v.vad gör du här stammade Charles. Jag var just på väg till verkstaden som du sa.

- Ok då åker vi, sa Alex och småskrattade lite.

Verkstaden låg en bit bort från puben och Alex lekte lite med imman på rutan bara för att störa, Charles tårar rann och han bad till alla i världen att Alex inte skulle göra något dumt.

Bilen stannade precis utanför verkstaden då Alex sa: - Jag gillar inte bilen, vi byter. Ta någon av de andra tre.

- Eh ok vi tar den, sa han och pekade på en liten bubbla Då tänkte Alex att det var den som funkade bäst.

- Jag gillar inte den heller. Den är alldeles för liten, någon annan.

- Eh ok vi tar den röda. sa Charles misstänksamt.

- Jag gillar inte färgen, vi tar den där, sa Alex och satte sig i en gammal Skoda.

- Neeej inte den!

- Vadå varför?Funkar den inte? sa Alex på ett hånfullt sätt.

- Nej, eller ok vi tar den. Vart ska vi?

De åkte till en utsiktsplats som låg vid kusten och där det inte fanns någon annan.

En massa döda träd låg på marken, och Alex bad Charles att köra fram precis till staketet vid utsiktsplatsen.

- Nej! Då dör vi!

- Nej för att du ska bromsa precis innan stupet! eller vad är det med bromsarna?

- Vi kommer dö!!! Upprepade han.

- Har du inte glömt en sak? Jag är ju redan död.

Charles körde fram och nerför stupet.

Några dagar senare kom Betty i en svart klänning och grät, hon snyftade och sa: - Han var en god man...

Hon hörde ett högt skratt och tittade bakom sig, men det var ingen där.

Av: Måns

SPÖKHISTORIA Det var en gång en docka som hette Jigsaw. Jigsaw gillade att utöva hämnd på de som inte var snälla. De som till exempel inte har haft tid med en patient och den har dött. Det avskydde Jigsaw. Han hämnades genom att fånga dem och sätta dem i några rum i en källare och där blev de fastbundna.

Själva "uppdraget" är att de ska försöka ta sig ut levande och de kanske måste riskera att kapa bort armar eller ben eftersom att man vill gå ut ur rummet för man vet aldrig vad som kan hända med en. Man kan säga att det är som ett spel. Det är bara en som kan komma ut till friheten levande. Men det är inte så lätt som det låter. Det finns ett monster som man måste gömma sig för och ingen har klarat det.

Det var flera stycken som hade blivit kidnappade från sina jobb. De förstod ingenting. En gång var det en doktor som hade en patient som var extremt skadad. Han hade fått två skott i bröstet. Än hade han inte dött. Men problemet var att han inte hade tillräckligt med pengar. Då accepterade doktor Edward inte operationen och han fick blöda till döds. Och det hatade Jigsaw så han skickade några för att kidnappa honom.

Det var fyra män som var täckta med svarta kläder över hela kroppen så att bara ögonen och munnen syntes. Först körde de med en svart skåpbil till sjukhuset. Sen la de en påse över Edwards huvud och bar ner honom till bilen och körde iväg till källaren.

När Edward kom fram till källaren fick han gå direkt till ett rum och sätta sig. Han hade fortfarande påsen runt halsen och han visste inte vad som skulle kunna hända med honom. Han kunde inte andas. Edward tänkte att när som helst så skulle han svimma.

I källaren var det inte så varmt utan det var kallt och mörkt där inne. Känslan när man gick in till källaren var som om man hade skurit sig med en kniv runt halsen så obehagligt kändes det. Efter ett tag hörde Edward fotsteg. Han blev rädd. Mannen tog av Edward påsen och då kom en docka cyklande på en trehjuling. Då tänkte han att han skulle dö men dockan sa att han hade två val att göra. Antingen så skulle Edward utföra spelet helt ensam och om han lyckas överleva till slutet så skulle han definitivt komma ut levande annars så kunde han spela med en annan person som hade blivit kidnappad. Och han valde att spela med en medhjälpare.

Sen gav de Edward mat och några sönderrivna kläder som inte ens passade honom. De var orangea. Han satte på sig dem genast. Natten kom och Edward frös. I cellen fanns det ett hål ut genom muren. Där ute fanns det en lång väg som aldrig tog slut. Edward tänkte att han kanske borde ta chansen och rymma. Men han visste inte vad som väntade där ute. Men det kunde han inte tänka på nu han var för trött.

Nästa morgon knackade någon på dörren. Edward reste sig snabbt upp från sängen. Dörren öppnades och en kille i likadana kläder med ett sliten ansikte kom fram till honom. Edward såg förvånad ut han tyckte känna igen mannen. Mannen vände sig om till vakten och sa: - Efter allt som ni har gjort mot mig så kan ni fan ta och stänga celldörren!

Dörren stängdes med en sådan fart så att Edward hoppade till. Mannen tittade på Edward och sa: - Du kanske inte kommer ihåg mig men det är jag Arnold. Du vet klassens bästa fotbollspelare.

- Är det du Arnold. Bror det var länge sedan. Hur mår du?

- Bara bra om man inte räknar med att jag har blivit kidnappad så ja det är bra.

- Vad bra. Du på tal om spelet jag tror att vi kan vinna det här men bara om vi inte säger att vi känner varandra till någon och om vi kämpar tillsammans.

- Ja det det tycker jag!

Men det Edward inte visste om var att Arnold inte menade allvar. Dörren öppnades och Arnold blev utdragen och man hörde hur han blev inbärande i rummet bredvid. Man hörde hur vakterna kastade Arnold mot väggen. Efter en stund blev det helt tyst och Edward tänkte på nästa dag då det var dags för att klara sig förbi spelet och komma ut levande.

Nästa dag så kom en av vakterna in i Edwards cell och drog ut honom till hallen. Vakterna hade masker på huvuden och de hade svarta overaller på sig och en kalashnikov på ryggen. Det första Edward såg var en tv. Edward fick sitta på en stol. Efter en stund kom Arnold in till hallen och vakterna placerade honom bredvid Edward. Plötsligt så tänds teven och en man med en mask och han sa: - Nu är det dags för er att spela spelet.

Sedan sa han på engelska: - "I wanna play a game live or die, make your choice" Sedan så stängdes teven av. Edward ställde sig upp och började gå fram och tillbaka. Till sist så fick han en idé. Han tänkte att om han bara fick en hammare så skulle han kunna banka med hammaren på hålet från hans cell så kunde både han och Arnold rymma ur stället. Men ännu visste inte någon av dem vad som väntade där ute.

Efter några timmar fick Edward och Arnold gå till det första rummet. Det var bara två rum. Det första var enkelt att klara av men det sägs att det andra var omöjligt att ta sig ut ifrån. Eftersom att det var ett monster som bodde där och monstret hade sagt att om någon visade sin fot där ingen så skulle den genast dö!

De blev fastbundna på en stolpe var. De hade en jätte stark kedja som nästan inte kunde gå sönder. Det enda de kunde använda var en såg och de var tvungna att såga av deras ben för att kunna ta sig levande till nästa nivå. Men det de inte visste var att i det här spelet så måste man vara klok.

De tänkte vem som skulle offra sig att kapa sitt ben för att komma ut levande. Edward sa att han skulle såga sitt ben om Arnold sågade sitt. Men det Arnold inte visste var att Edward hade en plan. Först så tog Arnold av sig sin tröja och rev av en tygbit och knöt den runt sitt ben så att blodet stoppades så att han inte skulle känna lika mycket än om han inte hade knutit tyget runt benet. Sedan så tog han sågen och sågade av hela sitt ben och skrek fasansfullt: - AAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!

Det var blod över hela golvet och Edward spydde över hela hans kropp. Och Arnold grät så att det rann ner floder från hans öga. Sedan så sa Edward: - Förlåt kompis men jag måste göra det här.

- Göra vadå? saArnold.

Edward tog sågen och sågade stolpe en lång stund. Efter ett tag så var han loss. Sedan så ställde Edward säg upp och sågade av Arnolds huvud.

Arnold skrek fula saker och han ville bara ställa sig upp och slå Edward men han hade inte den orken och snart var hans huvud av. Edward lutade sig mot väggen och föll ner. Han grät men han var tvungen att spela smart eftersom att han ville komma ut levande och bara en kunde vinna. Efter ett tag så öppnades dörren och det kom in två svartklädda personer och bar ut Arnold ur rummet. Edward ställde sig upp och började gå fram och tillbaka. Plötsligt stannade han. Han såg något silvrigt i en låda. Han gick fram till lådan och såg att det var en hammare.

Edward stoppade hammaren under tröjan. Efter ett tag så kom det ytterligare två svartklädda män och drog Edward ut genom rummet till hallen. Där stod teven igen. Den sattes på helt av sig själv och Jigsaw var på skärmen och han sa: - Edward det var ditt första och kanske sista lyckade uppdrag. Jag berömmer dig. Men som sagt vi är fortfarande långt ifrån mål och det sista uppdraget är om några timmar.

Edward ställde sig upp och fick gå med en av vakterna tillbaka till sin cell. Han tog ut hammaren från hans tröja och började slå på hålet. Efter en timme så var hålet lika stort som halva Edwards kropp. Så han fick böja sig för att gå ut. Han gick ut och han var helt fri han sprang längst med vägen allt vad han kunde hela vägen till skogen. Plötsligt hör han någon som skriker: - Stanna!!

Edward fortsatte att springa. Han tittade bakåt och såg att det var en av Jigsaws vakter. Men Edward brydde sig inte han fortsatte sedan så hörde han ett skott avfyras från ett vapen och Edward kände att något stack till i nacken. Han insåg att han hade blivit träffad.

Sluuuut!

Av: Adam

Spökenas hämnd Regn och kyla. Träden vajade. Stenar skramlade när droskan red förbi. Skuggorna tornade upp sig. Plötsligt såg han en till skugga. Frost bildades på alla fönster i kvarteret. Han tittade runt. Ingen där. Konstigt. Skuggan förföljde honom. "Jag inbillar mig, det är nog bara sömnen." sa han till sig själv. Han hörde steg bakom sig. Han började gå raskar. En kall rysning gick genom hans kropp när personen ropade hans namn. Han stod still chockad. Personen var precis bakom honom. Charles hörde personen flämta.

- Där är du Charles. Jag har letat efter dig. Vart har du varit? sa Elizabeth flämtande - Du skrämde mig. Varför sa du inte vem du var? sa Charles - Vem annars skulle ropa på dig så här sent?

- Ingen..... men jag känner på mig att någon eller något följer efter mig.

- Du inbillar dig.

- Men varför letar du efter mig?

- Vi skulle ju gå hem till mig!

- Just det, jag glömde det....

- Hur kan man glömma det, sa Elizabeth argt.

Charles kände sig dum, varför skulle någon efter honom och särskilt så här sent, och hur kunde han glömma Elizabeth, tänkte han.

"Jävlarrr" väste spöket som hade förföljt Charles och skuggan försvann.

Charles var uppväxt i Gloucester men flyttade till London när han var liten. Nu bodde han med sin mamma i ett hus i utkanten av London. Huset var gammalt, från 1800-talet. Huset hade inte förfallit än, och det såg inte ut som om det skulle rasa snart. Men det som skulle hända snart kunde ingen ha kunnat sett komma.

Charles hade rakt, guldliknande hår, tänderna var vita som pärlor och raka. Hakan var ganska spetsig. Ögon var blåa som havet, de glänste som diamanter. Han hade inga sår i ansiktet, munnen var liten. Han var bara en liten oskyldig pojke men det som skulle hända ärrade honom för livet fysiskt och själsligt.

På den västra väggen i hans rum hängde hans elgitarr, bredvid den fanns ett fönster. Man kunde se Big Ben, nästan hela centrala London. Sängen var prydligt bäddad. Ovanför sängen hängde det en modell av Saturnus. Under sängen låg det ett par kikare, några gamla serietidningar, en vinylskiva. En av linserna hade spruckit. På golvet fanns en matta med olika slags mönster, från trianglar till cirklar. Under mattan fanns det en lönnlucka, Charles hade aldrig vågat öppna den. Han hade lagt mattan över för att inte bli för nyfiken och gå ner för luckan. Han hade ingen aning om vart den ledde.

Elizabeth hade långt, blont och lockigt hår. Hennes ögon var limegröna. Hon hade rosen röda kinder. Hon liknade en prinsessa. Hon bodde ett kvarter från Charles. Det tog tio minuter att gå till honom, fem om man genade genom kyrkogården. Vilket Elizabeth inte skulle göra en gång till för att den gången hon gjorde det gick det inte bra.

"Månen lyste starkt, allting badade i månskenet. Kråkorna flaxade runt, några landade på grinden när hon skulle öppna den. Det gjorde det mycket läskigare att gå genom kyrkogården. Hon hade bråttom till Charles födelsedag så hon hade inget val. Hon svalde sin rädsla och öppnade grinden. Kråkorna började flyga runt henne. Det luktade ruttet och dött. Det var ett under att något växte i den murkna jorden. Elizabeth fick en tanke att växterna fick näring från de döda. Hon fick en sur smak i munnen. Hon fick svårt att andas. Som om all luft försvann i just det ögonblicket. Plötsligt kunde hon andas igen. Hon hade ramlat ner på sina knän. När hon öppnade ögonen stannade hennes hjärta för en sekund. Skelettet stirrade på henne med livlösa ögon från sin grav. Skelettet hade bara en hand och den var inte hel. Bara ringfingret fanns kvar, på den hängde det en ring med en dödskalle. Den viskade" Ta ringen. Befria mig från denna förbannelse." Elizabeth backade av ren förskräckelse. Hon snubblade på en rot och ramlade ner i en grav. Maskarna kröp runt henne. Hon låg still av chock. Hon kunde inte prata.

Charles tittade på urtavlan. Klockan var handgjord från Tyskland, istället för vanliga siffror fanns det latinska siffror. Det var inte en sån som man kunde inte var som helst. Hon var kvart över nio. "Elizabeth borde ha varit här för en timme sen" sa han till sig själv. Han bestämde sig för att gå ut och leta efter henne. Molnen var mörka, det skulle regna snart. Han kände på sig att något dåligt hade hänt, Elizabeth skulle aldrig ha kommit sent till hans födelsedagskalas.

"Vilken väg tog hon?" viskade han till sig själv. Han kunde gå genom kyrkogården eller gå runt. Att gå runt skulle ta tio minuter och det var mörkt nu så ingen visste vad som skulle kunna hända. Han bestämde sig att gå genom kyrkogården för att han kände på sig att något dåligt hade hänt. De stora grindarna hade en gång i tiden varit ståtliga, nu var de rostade och någon hade sågat bort lejonen som var på varsin sida av grinden. Ljudet gjorde ont när han öppnade grinden. De hade nog aldrig blivit oljade sen kyrkogården byggdes. Han ropade på Elizabeth så högt han kunde och väntade på ett svar. Ingen svarade. Han gick allt längre in i kyrkogården. Det blev mörkare och mörkare.

Lukten av död blev starkare. Någonting var här. Tiden saktades ner. Det blev kallare. Blommorna på gravarna vissnade. Det kändes som om döden ville ta honom och dra ner honom till underjorden. Han hörde någon som kved. Hans ben lydde inte honom. "Vad ska jag göra" tänkte han. Han kom ihåg presenten han fick när hans pappa mystiskt död. Hans mamma hade sagt "Om du någonsin känner dig ensam eller befinner dig i en knipa ska du hålla om halsbandet så hårt som du kan och tänka på något som gör dig glad". Han ansträngde alla sina muskler bara för att kunna röra sin hand. Det brann i hans hand. Han fick tag om halsbandet och tänkte på Elizabeth. En stråle av ljus steg upp och lyste upp allting. Alla själar som varit fast i liken blev fria. Himmeln blev upplyst av själarna och strålen. Det såg ut som fyrverkerier. Spöket som hade saktat ner tiden försvann. En av själarna visste varför han var i kyrkogården så sent.

- Den du letar efter har försvunnit in i mörkret, sa själen hest. - Vem är du? sa Charles undrande.

- Jag är en av många själar som fastnat kvar på jorden.

- Kommer inte alla själar till himlen?

- Nej, det finns spöken som livnär sig på att själarna är kvar här. Det är inte säkert för dig här, spöket som lever här kommer att kräva sin hämnd. Hämta din vän och gå härifrån innan du är död.

- Men vart är hon? frågade Charles oroligt.

- Jag hinner inte......

Han drogs upp mot himlen och förenades med de andra. "Vad hade han sagt? Har hon försvunnit in i mörkret? Skulle jag dö om jag inte gick härifrån?" undrade han tyst för sig själv. Plötsligt kom han ihåg ljudet. Han sprang så snabbt som han kunde mot det håll som han trodde ljudet hade kommit. Vinden piskade honom i ansiktet. Nu hörde han ljudet igen men mycket starkare. Han tittade runt men såg ingen. Då kom han på vad anden hade sagt "Den du letar har försvunnit in i mörkret". Hon var nere i en grav. Han gick och tittade ner i alla gravar. I några gravar fanns det tomma skelett, i andra fanns det halvt uppätna lik. Han flåsade och tänkte. Han tittade runt ännu en gång. Han såg något glimma. Det fanns inget annat att göra än att gå mot den. Han snubblade över några rötter som hade växt ut ur jorden. Det var ett skelett som hade en ring på sitt finger. Han var nära på ramla ner i en grav. Någonstans bland lik lukten luktade det som Elizabeth. Då såg han något som rörde på sig under maskarna. Han bröt av en gren från pilträdet bredvid och sträckte ner den. Någon tog tag om den. Carles drog upp den med all kraft som han hade kvar. Grenen höll på att brytas. En hand var över jordytan. Grenen bröts. I sista sekunden tog Charles tag i handen. Det var Elizabeth.

- Få bort alla maskar snabbt, skrek hon högt. Några förbipasserande hörde och gick in genom grinden.

- Vad har hänt? undrade de förbipasserande.

- Jag hittade nere i graven, svarade Charles.

- Vi måste få bort maskarna och ta henne hem.

En dag när Charles skulle gå hem från skolan såg han något i sitt rums fönster. Han var nere vid porten då. Det kunde inte ha varit hans mamman för att hon hade åkt till London på grund av ett ärende. Han blev skrämd och stannade vid dörren ett ögonblick. Han öppnade dörren. Han steg in. Han fick kalla kårar. Fotografiet på honom som barn hade ramlat ner. Glasskärvor flög mot honom. Han hann skydda sitt ansiktet. Skärvorna fastnade i hans hand. Blodet rann ner.

Han vaknade. Det luktade gammalt och mögligt. Han var i en källare. Något var inristat med rött på golvet. Det var en massa olika symboler. Sex gröna ljus fanns runt honom. Någon hade lagt bandage runt hans händer. Han steg upp.

Dörren var låst. Om han hittade något att slå sönder låset med skulle han kunna komma hem. Han tog av lite av bandaget och lindade den runt ett av ljusen. Han höll ljuset under låset. Den började bli mjukare. Han provade att sparka den. Låset gick av. Dörren gnisslade när han öppnade den. Det hade blivit eftermiddag. Hans mamma skulle inte komma förrän om två dagar. Tittade ut genom ett fönster. Han var van vid denna syn. Han såg den varje morgon från sitt rum. Huset var fint. Det var som om ingen hade bott där. Inga fotografier. Inget onödigt. Han öppnade dörren. Kylan kom in. Man kände att det höll på att bli vinter. Han klev ut. Han hade inga skor. Han gick in igen. Det fanns ett par bruna läderskor och ett par gråa tofflor. Han tog på sig de bruna skorna. Hans fötter värmdes upp. De här skorna var skönare än hans egna. Han kände igen byggnaderna runt honom. En gammal stenväg var framför honom. Det var den här gatan som han tog till skolan varje dag fast han hade aldrig sett huset här. När han tänkte på det kom han inte på vad som hade varit här tidigare fast han var säker att huset inte hade varit här förut. Han följde vägen och precis som han trodde såg han skolan. Nu behövde han bara följa vägen hem igen. Det konstiga var att han inte såg någon på vägen. Inget ljud från puben.

Runt kröken och han skulle vara hemma. Han backade ett steg. Han kunde inte tro vad han såg. Huset slets ut ur marken. Man kunde se alla maskar och insekter. Ett svart hål öppnades i luften. Lila och orange strålar träffade huset och började dra in den mot hålet. Han tittade förskräckt på när alla hans saker försvann. Ut ur det svarta hålet började spöken komma ut. Spökena var av trasiga lakan med med kolsvarta ögon, som om det inte fanns något där. Var de än var så blev det kallare. Nu började människor synas. Varje spöke flög in i en människa och dödade eller gjorde människan galen. Spöket från kyrkogården flög in i honom. Han visste inte om han flög eller ramlade ner. Han sparkade runt men de gick igen spöket. Elizabeth var på väg till Charles. De skulle göra läxor tillsammans. Hon blev förstummade. Spöket hade dragit av Charles arm. Blodet sprutade runt. Elizabeth blev illamående. Hon kräktes. Då såg hon Charles arm. Maskar och skalbaggar hade täckt över den. Blod sugande iglar sög upp det sista blodet. Där huset hade varit såg Elizabeth en offrings ritual. Det fanns fjädrar, konstiga drycker och en död kråka utan huvud. Likadan ljus som Charles hade sett"Du kommer att klara dig" skrek Elizabeth. Hon sprang mot ritualen och släckte alla ljus. Hon sparkade bort kråkan och tog fjädrarna. Alla spöken tittade mot henne. Hon stelnade till is. Spökena slet henne i olika bitar gjorde något som såg ut som ett leende. Charles släpptes ner. Marken blev blodröd.

Av: Arian

Spökhistoria Det var en ljus sommardag. Det hade regnat för några minuter sen och vattnet gjorde alla växer mer vackra än vad de redan var.

Skogen var full av liv. Fjärilar, blommor, träd. Det var en perfekt dag för ett par som Michael och Nadia. Eller var det det...

De satt vid ett stort träd som hade jättelång gren. På grenen hängde det miljontals löv över deras huvuden som gav dem ett perfekt skydd från ljuset. Allt var perfekt tills...

Michael och Nadia bodde i en liten by. Den var ganska nära staden men ändå var det som att den låg mitt i skogen. Det såg ut exakt som i staden men mycket finare. Det var inte så många nya ansikten du såg varje dag. Där tillhörde alla en typ. Till exempel fanns det dem som ville vara själva nästan hela tiden, som Michael. Andra ville få nya vänner även om det var svårt. En annan typ ville gå ut och hitta platser där ingen hade varit förut, som Nadia. Visst, det låter kanske som att de två aldrig skulle kunna vara tillsammans. Och det är kanske orsaken till att en av dem är borta nu.

Det hade funnits många dagar där de hade gått ut men idag var det inte samma sak. De hade suttit där ganska lång tid, de förlorade känslan av tid och rum när de var tillsammans. Medan de pratade så kom en kvinna från skogen. Hon var ganska kort, hennes rygg var böjd och hon hade en luva på. Hennes kläder var svarta och hennes ansikte... Man kunde inte se ansiktet. Hennes luva tänkte översta delen av huvudet och det var för mörkt för att se hennes ansikte. Det enda man kunde se var en del av hennes hår. Håret var vitt, vitare än vad man kunde tro att hår kunde bli. Hon började prata med en söt röst: - Hej, vet ni var staden ligger någonstans?

- Det borde vara åt samma håll som ni kom.

- Det tror jag inte. Jag har gått runt skogen i några timmar men ändå har jag inte hittat någonting.

- Vi vet vägen. Du kan följa med om du vill.

- Ja, det kan vi göra...

Det gick runt skogen några minuter.

- Jag trodde ni visste vägen.

- Det gör vi ju. Det bodde vara nånstans hä...

Han tittade bak men kvinnan var inte där.

- Nadia, var är den där, kvinnan.

- Vilken kvinna?

- Den där... Äh, strunta i det.

- Känner du dig ok eller?

- Ja. De var hemma. Han visste inte vad det var som hade hänt. Han var... trött. Han ville bara sova och inget annat.

Nästa morgon kom. Michael satte på sig samma kläder, han åt likadan frukost som dagen innan och han gjorde samma saker. Det känns som.. det känns som dejavu. Vad är det som händer egentligen?

Han gick ut för att träffa Nadja. Han såg att natten redan hade kommit. "Vad fan?!" tänkte han. Han kände sig inte tillräckligt trött för att sova. Var det här en dröm? Var det här verkligheten? Han visste inte.

Han gick upp till sin säng och försökte sova, men det gick bara inte. Han snurrad runt i sängen och han tänkte på saker men det fanns inget han kunde tänka på. Det ända han visste var att han var rädd.

Hur länge hade han varit vaken förut? En timme, två? Han gick ner för trapporna och öppnade dörren. Då stod kvinnan där. Hon hade inge luva på sig den här gången och man kunde se hennes ansikte tydligt. Hon hade en stor näsa, stor mun med tjocka läppar och... röda ögon.

Hon tittade bakåt och tog upp en stor svart sak. Det var en påse med nånting stor inuti. Hon tittade på honom och han förstod på direkten vad det var. Det var Nadias kropp och nu var det hans tur. Hon tog ut en kniv ur hennes ficka. Nadias blod var på den. Han blev paralyserad och han kunde inte röra sig. Hon kom närmare och...

Av: Minas

Spökhistoria - Det har kommit ett virus, mässlingviruset säger Sara Tancredi i nyheter till världen. Den är mer hälsofarlig än skadlig.

- Hur många människor har ni behandlat?

- Emm.. Kliniskt 10009 personer.

- Och hur många av de är Cancer fria?

-10009.

- Så det är ett botemedel mot Cancer?

- Ja, ja. Det är det faktiskt.

Tre år senare efter intervjun.

Vi befinner oss i New York City. Det ät mycket gräs på gatorna, gamla bilar och orörda hus allt är helt dött. Det finns inget liv kvar. Ingen människa skulle kunna leva här.

Franklin åker snabbt med bilen, en röd Ford mustang GT, han försöker få mat. Han frågar sin hund som heter Sam vad den såg. Det var bara några rådjur som han jagade längs vägen, de sprang förbi de gamla husen.

Han svänger vänster och åker på höger fil rådjuren är på vänster sida han åker bredvid dem tar fram sitt vapen men de sprang ner till ett garage. Han fortsätter åka han åker till andra sidan garage utgången. Han väntar och väntar till slut så kommer de fram han fortsätter jaga och åker förbi några pappers tidningar som man tejpat fast på en vägg det står "Gud älskar oss fortfarande" tidnings papperna är gamla och slitna. Vägen tar slut av bil trafik en stoppad biltrafik med bildörrarna öppna man vet att de sprungit från något men vad vad hade hänt. Han försöker en gång till han går bland höga gräs och ser ett rådjur under en bro han tar fram sitt vapen men den försvinner han följer den han befinner sig under en bro snör han precis ska skjuta hoppar ett lejon fram och biter den i nacken rådjuret skriker tills den är livlös han vet inte vad han ska göra han sänker vapnet och hans klocka piper. Dags att gå Sam. Han är utanför huset vid bilen han tar ut bensin från bakluckan och häller på trapporna som man går upp för ifall man vill in till huset. Han befinner sig i köket och tar ut mat till Sam och han själv -precis som du gillar det sam... Äckligt. .. Okej förlåt I nyheterna pratar de om en snöstorm en av de värsta men också en av de finaste.

-Ät upp grönsakerna fös inte bort dem säger Franklin till Sam -Okej vi sitter här hela natten men du ska äta upp dem Klockan är 20:30 och Franklin tvättar Sam i badkaret, Sam gnyr -Varför gnäller du ditt fel att du inte åt upp grönsakerna men vi gör såhär imorgon så äter du dubbelt så mycket grönsaker.

Han sätter på musik och sjunger efter medan han tvättar Sam. Klockan piper han blir stillasittandes en ganska lång stund Sam skäller.

Han reser dig och går mot fönstret han drar igen två metall dörrar som han drar från båda sidorna de gör han på alla fönster och låser alla ingångar med kraftiga lås medan låten spelar sig.

De båda ligger i badkaret tätt intill varann och Franklin håller i ett vapen ,man hör skrik från nån slags varelse som inte existerar på denna planet.

2 år tidigare.

Franklin plockar upp sitt barn dede och hans fru vi har ringt dig flera gånger vart har du varit. De sitter inne i bilen och Franklin säger kom igen ni ska till moster, - Nej vi åker ju till henne bara på somrarna och nu är det vinter, säger Dede.

- 30 minuter säger Franklin - 30 minuter till vad - De spärrar av ön - Varför - Jag vill inte till moster - Tog du med pengar - Ja - Hur mycket - 6000kr. Varför sa du att ni åker ska inte du följa med säger Ellinor - Det är för lite - Varför sa du att ni åker och inte vi - Vi gör såhär nästa bankomat du ser går du till och tar ut så mycket pengar du kan Franklins fru Ellinor sätter på radion. Mässlings viruset har tagit över det gäller inte bara våran nation utan hela planeten... Må Gud vare med oss.

Ellinor stänger av radion alla är tysta i bilen Dede klappar hunden Sam som bara är ett år gammal - jag kan greja det här - Det kan du utanför också. Det är här allt började det här är mitt område.

De fortsätter att åka med bilen de tar stop bilarna rör sig inte en militär kommer fram till bilen och säger - bron är spärrad ni har 10 minuter på er följ mig och stanna inte -mamma de har vapen säger Dede -ja gumman de är med i armen som pappa Folket börjar nu springa långsamt man ser en massa helikoptrar och båtar som beger sig av från New York. Man måste skanna ögat för att se ifall man är smittad eller inte -godkänd..godkänd...negativt.. Franklin och Dede blir godkända men inte Ellinor Dede gråter och Franklin skriker - rör inte min fru lyssna på mig soldater var lugna jag är överstelöjtnant jag beordrar dig att skanna henne igen!

- Okej skanna henne igen... Godkänt de alla passerar En kvinna gråter blod - jag är inte smittad men snälla någon ta mitt barn - Hur lång tid är det kvar tills helikoptern lyfter - 5 minuter sir ni har gott om tid. De ska nu ta farväl de kramas och pussas och helikoptern stängs militären säger jag ska ta hand om dem du har mitt ord på det - Titta pappa en fjäril, säger Dede och gör en fjäril med sina händer de var kanske sista gången de sågs Franklin vaknar av att Sam slickar han på nacken de går upp. Franklin tar tag i en stång som sitter fast i taget och drar upp sig flera gånger han svettas rejält efter det tar han och springer på rullbandet med Sam så de båda får vardaglig motion de tvättar sig och klär på sig sedan går de till en dörr i huset som Franklin säger - tyvärr Sam men du får vänta här. Han tvättar händerna och går sedan ner för några trappor lamporna blinkar igång han kommer in till ett laboratorium han sätter på en data en video inspelning där han säger - Dr Franklin här september 5 ,2014 botemedel djurförsök.

Han sätter fast en liten kamera på sina glasögon och fortsätter vidare till en duk som han drar av en massa råttor - nr 1,14,4,5,6,20,9,10,11 visar samma aggressivitet och nr 12,7,2,8 ,18,15 blev dödade av blandningen..... Men vänta lite nu nr 6 visar minskad aggressivitet och pupillerna reagerar lite mot ljus, kämpa på nr 6.

- Nr 6 botemedel försök går vidare till människoförsök

Han öppnar ett skåp tar fram en tennisboll och ett gevär.

Han tittar runt i olika hus för att se ifall man kan hitta någon mat. De hittar några konserver som de tar med.

De befinner sig i bensin macken Franklin pumpar upp lite olja han har skickat in ett meddelande under alla AM-Frekvenser den säger.

Mitt namn är Franklin jag är en överlevande i New York jag sänder på alla AM-Frekvenser Jag finns vid södra gatuhamnen varje dag vid middags tid då solen står som högst om någon finns där ute så kan jag förse er med mat bostad och skydd, om det är någon där ute vem som helst så snälla du är inte ensam.

Han svingar golfklubban och sedan så for golfbollen som ett skott han är på ett militär flygplan där det står U.S AIR FORCE -jag börjar bli bra på det här Sam reser sig upp hastigt, Franklin tar upp geväret och kollar i siktet och ser ett rådjur, han springer snabbt bland kraschade helikoptrar och biltrafiken som stått i flera år - Sam ta den Sam springer efter snabbt jagar den tills den springer in i en öppning där en dörr borde stå fast det var ingen dörr där rådjuret springer in Franklin skriker - nej Sam NEEJ !!

Sam är borta han sprang in i mörkret. Franklin går in han är livrädd han smyger sig runt i det kolsvarta mörkret med lampan öppen som sitter på geväret han kollar in i några rum ingenting han säger med gråten i halsen - jag måste gå Sam jag måste gå Men biter ihop och beger sig av till några trappor och går upp det knakar i trapporna han ser rådjuret fast den är död han blir ännu räddare han fortsätter in och ser fullt med pengar på golvet men han måste fokusera på Sam han kikar in ett till rum och där är de en samling av ungefär 20 st alla tittar ner mot golvet han vänder sig om tar tre steg bakåt och viskar -Sam Sam vart är du ?

Sam gnyr -Sam är du där ?

Han har hittat Sam han gömmer dig under ett bord -kom Sam kom Sam ser ledsamt bakom Franklin han vänder huvudet och en mutant hoppar på honom han avfyrar 7 skott mot bröstet han faller ner på golvet livlös han säger - Sam vi måste springa!!!! han säger till Sam att springa ut den vägen han gick in igenom men Franklin hoppar själv ut ur fönstret med en mutant på ryggen de har stor mun gula tänder och inget hår, de ser väldigt sjuka ut är man ser alla tjocka ådror som går igenom deras vita ansikte och det syns väldigt tydligt. Franklin förbereder några fällor han lägger en duk vid ingången där Sam sprang in och sedan fäster han en tråd från duken till en bil som står uppe på en bro så att ifall någon eller några ställer sig på denna duk så åker bilen och de blir fast inuti duken.

- Du får stanna här Sam för du kan bli smittad men inte jag säger Franklin medan.

- Så om jag inte är tillbaka innan kvällen så.. Stick Han tar ut lite blod från sitt armveck, blodet är inuti en liten glas behållare och lägger den vid duken och krossar glaset.

Han fångade en den skriker vilt inne i duken han slår till den och en mutant skriker åt han från öppningen där duken låg, och de vet nu att det finns en levande.

Han befinner sig i hans laboratorium - det är en kvinna på runt 18-21 års åldern och har en puls på 200 per minut och har tre gånger så snabba andetag än vanligt och pupillen reagerar inte på ljus och de har en extrem reaktion mot ljus. De testar nr 6 botemedel som nu övergår till människoförsök. Efter bara några sekunder minskar pulsen enormt och andnings frekvensen sjunker och kroppstemperaturen från 42 grader nu till 40,5 och sjunker.. Mutanten reser sig upp skrikandes och vill få fast Franklin men den är fast kedjad, den är nu livlös men Franklin ger den en spruta den tar ett stort andetag och de börjar om hon är aggressiv och andas snabbt igen - Människoförsök nr 6 ineffektiv.

Han vaknar av alarmet som går från hans klocka han tar upp en fick kniv och skärlos sig han landar på kniven som körs rakt in i låret han skriker av smärta medan han blir slickad av Sam han måste ta sig till bilen han är nästan framme när mutant hundarna släpps de har inget hår bara lite fjun de är gråa och har vita ögon med mycket röda ådror och är jätte snabba, det är en sol springa kvar och de kan inte ta sig över den det är tre mutant hundar och Franklin förbereder sig när han är vid bilen tar solspringan slut och de är fria den ena hoppar på Sam och den andra skjuter Franklin till döds medan den tredje kämpar ned sina käkar allt vad den har och vill bita sönder Franklins huvud han tänker på Sam han måste klara sig Sam hoppar på och dödar den som ligger på Franklin och Franklin skjuter ihjäl den sista, Sam hoppar på tre fötter och faller ner på marken den har blivit riven och biten Franklin säger Samantha kom igen Samantha du klarar det vi ska ta oss hem säger han medan han gråter du klarar det kom igen De är inne i labbet och Sam får en spruta sedan sätter Franklin sig ner med Sam i famnen börjar sjunga.. Han inser att Sam börjar tappa håret och blir aggressivare och ögonen blir röda och tänderna gula.. Han gråter och ser Sam i ögonen -förlåt kompis jag vet att du inte vill det hör det var mitt fel förlåt..

Sam försöker bita honom men han blir kvävd till döds.

Han är vid film butiken och går till en dam docka och säger - jag lovade min kompis att jag skulle säga hej till dig idag... Hej säger han med tårarna i både ögon och halsen - Hej.... Snälla säg hej tillbaka säger han och börjar gråta försiktigt snälla säg hej.

Han sväljer och biter ihop och går sin väg. Franklin befinner sig vid hamnen och sitter längst ut Mutanterna börjar samla sig fler och fler de går 30 st och springer emot honom men när de kommer fram är det inte Franklin det är en docka. Han tänder ljusen på sin bil han kommer bakifrån och kör över de alla medan han skriker DÖÖ!!!!! Han åker fram och tillbaka och kör över en massa mutanter tills de tar över och välter hans bil Bossen kommer luktar på honom och när han precis ska ta en tugga av hans ansikte så lyser de upp ett ljus och alla mutanter är borta Franklin slocknar han blir frågad -vart bor du hallå vart bor du?

-Washington square nummer 11 låt de inte följa efter oss de vet inte vart jag bor säger han tyst och tröttsamt. Han slocknar igen och drömmer om det som hände efter han tog farväl av Dede och Ellinor det kom militära flygplan och skulle spränga broarna så inte viruset skulle kunna sprida sig. De sprängde broarna och en helikopter gick ur styr och krockade rakt in i deras helikopter Dedes och Ellinors. Han vaknar Shrek är på tv hans sår är ihopsytt han hör ljud från köket kan tar ett vapen och är beredd det är en mamma som heter Caroline och ett barn som heter Ethan han lägger ner vapnet Caroline säger.

- äggen var torra men det vet du nog ju säkert för det är ju dina men jag hittade bacon.

Sitt ner maten blir kall -vi väntade vid hamnen hela dagen men vi ska till en koloni -vilken koloni -Det finns några som klarade sig och de samlas där - nej det finns ingen koloni det är skit snack - Nej det finns faktiskt en - Jag sa nej det finns inte ! Han kastade tallriken på golvet Caroline och Ethan backade Caroline tog upp ett vapen.. Det blev tyst - Förlåt det är bara de att.. Jag hade sparat baconen. Och så gick han Han är tillbaka i köket -Du är inte så bra med folk längre va ?

-tack för benet, vart har du varit säger Franklin -på en evakuerings båt -de va inte bra byggda -nej det var de inte -Fem av oss var immuna säger Caroline -Fem?. Mörkrets varelser tog de andra - du är Franklin va det pratas mycket om dig i nyheterna - ...

- Det är försent idag om vi åker vid gryningen imorgon då hinner vi till Vermont - Jag tänker inte sticka, det var här det började det här är min station jag tänker inte låta det här ske, jag kan fixa det här.

De är nere vid labbet Caroline ser den liggande varelsen och blir fascinerad hon går vidare och ser några bilder det är många bilder det är tester på varelserna - dog de alla - Ja - Herregud - Det var inte Gud som skapade det här det var vi.

Franklin visar Caroline runt huset och berättar om Bob Marley och hans favorit låtar.

-kan inte du bara följa med oss till kolonin -lyssna på mig det är 6 miljarder människor på denna planet innan viruset efter viruset blev 5,4 miljarder smittade resten dog pga att varelserna ville ha mat så de åt upp dem så alla som du kände är döda förstår du de där döda!

- okej okej..

-vad är det för ljud var det mörkt igår när du körde hem oss - det fanns sol vid horisonten Franklin öppnar en av de starka järn portarna till fönstren han kollar ut -skit också de följde efter oss. Franklin öppnar upp en liten lucka ock knappar on en kod en massa lampor sätts på utanför Caroline springer far att ta hand om Ethan, varelserna lyckas ta sönder belysningen Franklin tar fram en slags kontroll trycker lite och kopplar in sen BOOM BOMM BOOM!! En massa explosioner utanför hela huset hoppar Franklin håller för öronen. Han kollar ut brinnande bilar och en massa döds mutanter verkar Simon de klarat sig han går snabbt upp för trapporna och skriker Caroline...Caroline..Caroline ....Caroline när han är uppe ser han att det droppar blod sedan kastas en mutant på honom det är bossen han får ett grepp med munnen på Franklins hals och blir sedan kastad på golvet han tar tag i en skruvmejsel och hugger honom i benet mutanten blir rasande och kastar honom ner för trapporna mutanten hoppar ner för trapporna men Franklin hinner ta fram geväret han avfyrar flera skott men träffar inte.

Han skjuter på en bensin tank det blir en stor explosion men han hinner rymma han går upp och springer ut genom fönstret och nu är skotten slut han springer upp och letar efter Caroline när han är framme vid rummet ser han en mutant som är på taket den tar sönder taket den vill till något det finns en vapen vid sängs bordet han springer in tar vapnet lägger dig på sängen och avfyrar hela magasinet mutanten ligger livlös på golvet. Franklin hör skrik utanför han kollar ut de är tillbaka men nu är de fler.

-oh nej ner till labbet de springer in i ett skottsäkert glas rum. De kommer in en efter en men till slut så kom bossen han sliter sig förbi alla han drar och kastar alla i sin väg han tar och slår till hårt på glaset med pannan alla andra mutanter backar inne i glasrummet ligger test kroppen och de funkar den andas normalt det börjar övergå till en normal människa normal puls och andningsfrekvens han skriker stop jag har hittat ett botemedel jag kan rädda er men de förstod ingenting han tog ut lite blod ur människan som höll på att bli botad han gav blodet som var i en glas behållare till Caroline -ta den här botemedlet finns här sa han ,medan han sa till de att våningen t en liten håla där de kunde skydda sig -Det finns plats till dig med Franklin -Ja men de kommer bara att fortsätta att hålla på Sen så stängde han dörren och gick till en låda plockade upp ett lite fotografi på sin familj och log och stoppade sin hand en bit längre in i lådan och tog ut en bomb glaset var sprucket och en gång till så gick den sönder han drog ut säkringen han sprang in i glaset...

Caroline och Ethan åker bil i en skog det är höst det man träden är gula och orangea de åker längs en väg de kommer fram till stora murar med en stor port, de går fram till porten de går in långsamt folk börjar samla sig runt omkring henne hon tänker "2009 spreds viruset som nästan utrotade hela mänskligheten, Dr Franklin gav sitt liv åt att finna ett botemedel, och att ge livet en chans tänker hon medan hon ler och skakar hand med folket, den sjunde september 2012 20:45 uppfan han botemedlet, vid 20:52 offrade han sitt liv för att skydda det,vi är hans arv och det är hans legend.

Av: Elias

Detta var bara början....

Chantal är en sjuttonårig tjej som förlorade sin pojkvän i en bilolycka. Hon sörjde inte och valde istället att gå vidare. Det var hennes fel att han dog, men hon ville inte ta skulden för det och det var då han insåg att hon inte brydde sig om honom längre. Han bestämde sig för att göra hennes liv till ett helvete.

Det är en helt normal blåsig höstdag då Chantal ska till highschool. Angelo kommer springandes till henne och kramar om henne, Alina tittar förvånat på Chantal när hon såg att de kramades. Alina vill inte veta vad det är som pågår just nu. Alla gick in på lektion, Alina bara satt och tänkte över det hon hade sett.

Lektionen hade slutat och Chantal gick till Alina, hon stirrade på henne och frågade vad som var fel.

- Vad tror du själv Chantal? Du sviker Sami!

- Men snälla! Det har gått tre veckor. Jag måste gå vidare.

- Nej, förstår du inte. Du lovade honom det innan han tog sitt sista andetag.

- Sluta nu! Han lever knappast. Han är ju död.

- Det var bara ni två som satt i bilen den kvällen och ni var med om en bilolycka och han överlevde inte. Kommer du inte ihåg vart han skulle ta dig?

- Alina jag orkar inte mer. Sluta prata om honom!

Chantal gick därifrån gråtandes. Hon sprang hem och gick in till sitt rum och rev sönder alla bilder på henne och Sami. Plötsligt hörde hon en röst: "Chantal gör inte det. Sluta aldrig att älska mig".

Hon höll andan och såg sig omkring. Hon visste inte vad hon skulle göra, hon var i chocktillstånd. Hon sprang allt vad hon kunde tillbaka till skolan utan att vända sig om.

När hon var i där sprang hon till Angelo.

- Sami lever, sa hon med en andfådd röst.

- Har du blivit sjuk i huvudet? Han är ju död.

- Nej! Angelo han pratade med mig, jag hörde honom.

- Chantal jag ska ta dig till en kvinna efter skolan, hon är duktig.

Skoldagen var nästan slut, Angelo var jätteorolig att det Chantal sa stämde. Han var orolig och det var Chantal också. De åkte till stan för att gå till kvinnan Angelo pratat om, hon skulle hjälpa Chantal. De öppnade dörren och gick in, det såg ut som en gammaldags affär men kvinnan såg ung ut. Kvinnan ställde sig upp och gick mot dem och presenterade sig: "Mitt namn är Adriana och jag ska hjälpa er" sa hon.

Hon gav en blick till Chantal och sedan slöt hon ögonen.

- Är det du som behöver hjälp? frågade hon.

- Jag vet inte vad det är som händer med mig, jag ser Sami och han är död.

- Vet du varför du ser honom? frågade hon.

- Nej jag vet inte men du kan hjälpa mig.

Adriana tog Chantals hand och såg allt vad de varit med om, hon såg deras sista kväll då de var med om en bilolycka. Hon bad dem gå. Hon skrek till Chantal att hon måste tänka väldigt noga innan hon kommer tillbaka.

Chantal tänkte hela dagen, hon visste inte vad det var hon behövde tänka på. Plötsligt kom en skugga upp på taket som sprang runt, sedan var det bara svarta bilder. Det var som en film men hon förstod inte, hon skakade av skräck. Det började droppa blod från taket, hon skrek tills det kändes som att hela rummet skakade. Hon hörde en röst igen, det var Samis röst. Hon började minnas...

Skoldagen hade precis börjat, Chantal hörde en röst det var som att rösten satt fast i hennes hjärna. När hon gick in genom dörren till skolan dök Angelo upp han frågade om det var något fel men Chantal nekade bara. Angelo visste att hon ljög men han höll tyst om det. Chantal mådde inte bra hon började misslyckas med allt hon gjorde, proven, dansen, allt. Hon stannade hemma hela veckan och hon tänkte på Sami men hon förstod inte vad hon hade gjort för fel. Hon visste att hon hade gjort ett fel men inte felet, hon kunde inte hitta något fel för hon tyckte att allt var perfekt då han levde.

Chantal var jätte rädd hon orkade inte mer hon skar sig själv varje kväll, hon gick knappt till skolan längre, hon dansade inte heller. Hon orkade inte med livet, Sami dök alltid upp bland hennes tankar. Han spökade hemma hos henne men hon visste inte vem det var, hon visste att hon hade gjort ett fel men hon visste inte att det var Sami som ställde till allt för henne.

Chantal såg en bild av henne och Sami och hon började minnas mer och mer, hon började inse det felet hon hade gjort. Varje steg hon tog dök Samis röst upp "Jag ska förstöra ditt liv". Hon visste inte vad hon skulle ta sig till, hon var livrädd. Hon bestämde sig för att gå till Adriana för att göra ett nytt försök, hon ville verkligen få hjälp.

- Adrianadumåstehjälpamig!

- Jag kan försöka. svarade Adriana tillbaka.

Adriana tog tag i Chantals hand och blundande, hon såg inget slut på det Sami precis hade påbörjat. Adriana hörde Sami, han började prata med Adriana, "Hjälp inte henne, jag kommer att fortsätta förstöra hennes liv" sa han. Adriana släppte greppet om Chantals hand och sa: "Det är inget jag kan göra, du kommer att leva med detta".

- Adriana du måste hjälpa mig, vad är det du menar?

- Tyvärr det finns inget jag kan göra.

- Nej vad händer jag förstår ingenting?

- Du kommer att leva med allt det du går igenom och detta är bara början, du kommer att märka det med tiden.

Chantal rusade ut hon visste inte vad hon skulle göra hon hörde röster flera hundratals röster, skrik och rop efter hjälp. Hon hörde sig själv skrika men hon gjorde inte det, hon hörde sin röst fast än hon inte sa ett ord. Hon sprang och sprang tills hon kom hem hon kunde knappt andas. Hon satt sitt i vardagsrummet och försökte hämta andan, hon satt på tv'n hon såg sig själv och det var vinter. Hon såg sig själv som en mental sjuk människa hon blev rädd av att se sig själv hon insåg att det är så hennes liv kommer att se ut. Hon började minnas och hon visste vad för fel hon hade gjort.

Innan Sami dog så var det deras ett års dag och han skulle ta henne till en jätte fin resturang inne i stan. Chantal var jätte arg på Sami för hon trodde att han hade glömt borr deras ett års dag men så var det inte. Hon började skrika åt honom medan han körde, han blev distraherad av henne, han sa att hon skulle vara tyst men hon blev bara värre. Han tappade kontrollen och de kraschade, han överlevde inte men innan han slutade andas berättade han vart han skulle ta henne. Hon glömde bort allt efter hans död, hon ville inte ta skulden så hon blev tillsammans med någon annan då hon egentligen borde sörja. Det var därför han ville förstöra hennes liv, för hon glömde bort honom. Chantal levde i ett helvete nu. Ingen kommer någonsin kunna hjälpa henne. Detta var bara början...

Av: Sabrin

Vi 채r klass 7d!

Adam

Elias

Parnia

Adina

Joel

Sabrin

Aicha

Kevin

Salma

Amanda

Lano

Sandra

Anton

Leila

Sevval

Antonio

Lenya

Vanessa

Arian

Minas

Yaqub

Dennis

Mohammad

Zamzam

Donya

M책ns

Denna bok har kommit till under KUL1415 – Kulturår för barn och unga i Stockholm 2014–2015. Syftet är att barn och unga ska ha roligt, få upplevelser och inspiration som ger nya vägar för lärande, nyfikenhet och engagemang.

I Stockholms förskolor och skolor är kultur ett viktigt inslag i lärprocesserna.

På www.kulan.stockholm.se erbjuder kulturlivet en stor mängd aktiviteter varje år.

Tryck: Edita Bobergs AB

Den här boken skapades av klass 7d på Kista grundskola, läsåret 2014/2015.

Vi är en klass på 26 elever, 13 tjejer och 13 killar.

Trevlig läsning!

Kista grundskola utbildar ansvariga, stolta, trygga och självständiga samhällsmedborgare.

Eleverna ska utveckla sina förmågor och kunskaper så långt det går. Kunskaperna byggs både på djupet i ämnen men också ämnesövergripande för förståelsen av omvärlden och vilka möjligheter varje individ har i samhället. Det gör vi med varierade, välutvecklade och evidensbaserade undervisningsmetoder samt med varierade, välutvecklade och evidensbaserade undervisningsmetoder samt med starkt stöd av IT. Det sker i en trygg och lugn skolmiljö, där kultur och kreativitet är självklara delar.