Kungsholmens grundskola 9a stockholmsbok

Klass 9A Kungsholmens grundskola skriver Stockholm 2015

Stockholms stad är satans stor Så konstigt hur det har kommit till En stad med hav ger liv till sill Och varje dag står tiden still.

En spårvagn igenom innerstaden Och bussar som kör hela dagen Tar dig vart du än dig beger Kretsloppet i vår atmosvär Att vara kär i staden här Vi ser och lär Vi är nordens Venedig Så helig stad, en ledig dag så reser jag Och kollar över våra vackra hav

Saveli Westin Bild: Beatriz Bento Hansson

Jag ser dig försvinna Den sista person jag vill lämna Allt gled ur mina händer Och nu är jag vilsen

Jag ser dig försvinna Du går din väg, längre och längre bort Allt är mitt fel Och nu är jag vilsen

Klara Lövkvist Bild: Siri Berge

Att bygga sig en bro

Jäsiken, tänkte Gunnar när han kollade på kalendern. Redan midsommar.

Jag undrar vad Ragnar har för sig.

Gunnar vaggade sakta ut i köket och satte sig vid fönstret och såg ut. På andra sidan gatan var det släckt i fönstret. Men ovanför fönstret, på taket satt en duva med en bit bröd i näbben. Det fick Gunnar att tänka på att han borde göra frukost. Han kliade sig på sin rynkiga haka och reste sig sakta upp.

Vad blir det till frukost då? Inga mackor i alla fall. Det hade han glömt att köpa igår när han var på Konsum. Jag kanske kan äta hos Ragnar, tänkte han.

Gunnar gick långsamt till sin gamla dialogtelefon, tänkte att han borde skaffa sig en modernare en så att han slapp den omständiga, snurrande nummerskivan. Han började slå Ragnars telefonnummer. Var det en fyra i slutet, eller… mumlade Gunnar för sig själv.

- Välkommen till Samsung kundsupport, du talar med Maria, hur kan jag hjälpa till idag? sa en ung, kvinnlig röst.

- Jag vet inte vem Samsung är, jag söker Ragnar, svarade Gunnar med bestämd röst.

- Ni måste ha ringt fel, herrn.

- Nej, det har jag inte. Jag vill tala med Ragnar. Är han vaken än?

- Detta är Samsungs kundsupport, herrn. Det finns tyvärr ingen Ragnar här.

- Va? Jag söker Ragnar. Vi har känt varandra i sextiotre år.

Den unga kvinnan la på luren.

Det där var väl inte Ragnar? Eller hör han bara dåligt, kanske? Det är väl lika bra att kila över och ringa på.

Gunnar gav upp telefonen och gick och tog på sig sina kläder. Han satte på en rutig skjorta, satte fast hängslen i sina byxor och gick ut ur lägenheten.

Ner för alla fyra trappor, ut på den smala kullstensgatan, och in i Ragnars port mitt emot. Väl uppe för alla fyra trappor stod han utanför Ragnars dörr och pustade ut. Han tänkte att det borde installeras hissar i dessa trapphus, men att husen väl var för gamla och sneda för sådant. Lite som han själv.

Nästan en minut efter att han ringt på dörrklockan öppnade Ragnar.

- Vad lång tid du tog på dig, börjar du bli gammal eller? Hehehe... pressade Gunnar fram, fortfarande andfådd.

- God morgon, Gunnar.

- Vad står du och flåsar för? sa Ragnar, struntade i vad Gunnar sa.

- Dessa förbannade trappor. Nästa gång får jag väl en hjärtattack på kuppen.

- Jahaja. Ska du in på en fika?

Vid matbordet diskuterade de vad de läst i morgontidningen, att trapporna var jobbiga och så vidare. Gunnar passade på att fråga om Ragnar hade haft besök av någon ung kvinna på morgonen. Han svarade att den enda unga damen som varit hos honom var hans katt Dolly, som låg och spann i hans knä. Ragnar klappade katten och tog en klunk kaffe. Gunnar tittade ut genom fönstret, in i sitt eget köksfönster på andra sidan gatan. Så nära men ändå så långt borta, tänkte han. Men så slog det honom.

- Du Ragnar. Du vet hur vi alltid talar om de förbannade trapporna?

- Ja? - Skulle man inte kunna bygga sig… En bro mellan våra köksfönster? Jag fick en rabattkupong på byggvaror och…

- Är det lagligt tror du, avbröt Ragnar.

- Äsch, du är snart 90 bast, skrockade Gunnar. Vad ska de göra?

- Tja... Ge oss böter?

- Ja, fy farao… Men kan vi inte göra det ändå?

Efter en lång, ansträngande resa till närmaste Bauhaus byggvaruhus och mycket bullfika kom två dagar senare en leverans med plankor till Gunnar Jönsson.

Skåpbilen kom inte in i den smala gränden, men en ung man med skägg hjälpte till att bära upp plankorna till hans lägenhet, även fast Gunnar insisterade att han kunde göra det själv. När han knappt kunde bära ett par plankor några meter utan att tappa balansen bad han den skäggige unge mannen om hjälp ändå.

Gunnar kände sig väldigt gammal och skruttig och när han betalade för leveransen muttrade han något om att den unge mannen borde raka sig och visa lite respekt mot de äldre. Den unge mannen hörde, skrattade lite och önskade Gunnar en trevlig eftermiddag. På vägen ner till skåpbilen tänkte han att han kanske skulle raka sig ändå.

Ragnar kom upp och tillsammans snickrade de ihop vad som påminde om en två meter lång brygga. Nu var det bara att lyckas fösa in ena änden av bron i Ragnars köksfönster.

- Jag är redo! hojtade Ragnar från sitt fönster, hans händer utsträckta mot Gunnar.

Gunnar var upptagen med att se att inga turister gick nere under deras fönster. Det gick alltid gå runt folk och fotade där nere.

- Vad sa du? sa Gunnar.

- Skjut ut bron, din dumbom!

- Jaså, sa Gunnar och tog lite sats med sin ända av bron i händerna och andra ändan liggandes mot fönsterbläcket.

- Ett och två och… Aj, min rygg!

Smärtan i ryggen gjorde att han förlorade all fart. Bron slog i väggen under Ragnars fönster, tumlade ner längs fasaden och krossades mot kullerstenen.

Ett högt brakande ekade mellan husväggarna. De båda stod och såg ner i gränden en stund, medan Gunnar gned sig på ryggen.

- Det var ett bra försök, måste jag säga, sa Ragnar.

- Sannerligen, sannerligen, sa Gunnar och andades ut. Jag går nog och sätter mig en stund. Fick lite ont i ryggen.

- Naturligtvis.

- Vi kanske hörs i morgon då?

- Absolut. Ha en trevlig kväll.

- Tack detsamma.

Och så stängde de båda sina köksfönster.

David Jansén

Om en person som släpper elektroniken Du, titta uppåt Telefonen lyser stark Se världen runt dig * Vad är det hära?

Någonting utanför stan Naturen kallar * Utanför Twitter Civilisation finns ej Det behövs icke * Jag är på toppen Uppför berg, nedför dalar Jag har släppt allting. * Leonard Berlin

Mitt liv är slut, tänk att bara få komma ut från alla känslor jag har, som tar min kraft för att vilja leva, leva ett vanligt liv som alla andra, Är det för mycket jag vill ha.

Jag har inget att leva för, då gör det väl inget om jag dör, ingen skulle sakna mig ändå, Varför leva så.

Tuben kommer närmre å ljusen tar mig ut Snart över, Snart är det slut

Binnur Cigel

Du är den som jag saknar.

Du är allt jag inte vill vara.

Mycket får mig att minnas, allt jag vill ska försvinna.

Du är den som förstört allt hopp.

Du är den som fördärvat alla leenden.

Men Du är den vi saknar.

Du är den som jag vill hata.

Ipek Pektas

Tunnelbanan titta inte på mig, titta inte på mig, varför tittar du på mig?

titta ut genom fönstret, titta på tunnelbanekartan, varför tittar du på mig? titta på dina skor, titta på din mobil, varför tittar du på mig?

titta på den där tantens rygg, titta på hennes hund, varför tittar du på mig?

titta inte på mig, titta inte på mig, varför tittar du på mig?

Siri Berge

Det finns en stad där det alltid är kallt Nej, vädret där är inte ballt.

Folket kommer inte säga hej Eller bry sig om dig För de ger fan i allt

Anton Selleby Bild: Leonard Berlin

Det finns trånga passager

Livets passage

Men samtidigt

livets slut

Ljuset kan snabbt bli till mörker

Mörkret blir aldrig ljus

Det medför rädsla

Men hopp finns

Hoppet kan alltid ta bort mörkret

Om det finns Alexander Ström

Kanske är jag sjuk, Kanske är jag kär, Oåtkomlig, Är du den medicin jag begär.

Så långt borta men ändå här, Jag bönar och ber Snälla stanna hos mig, För du är allt jag ser

Elizabeth Teintang Bild: Ipek Pektas

Kära Stockholm Jag kalla dig min, Du namna mig svinn.

Dig beteckna jag fägring Mig anteckna du främling

Ditt hav ger mig tröst Min grav gör dig föst.

Må du gråta, må du se, Då jag inte lägre varar?

Blir jag visad, eller avvisad?

Hellre vill jag skena, än bli stenad Så ge mig en utväg!

Avstå hjälper inte iväg

Svar vet jag redan.

Här stannar jag medan.

Här stannar jag min vän, Min älskade Sven.

Sungjoo Chung

Så många år som gått.

Så många vänner som gått bort.

Hur blir det med oss som lever livet kort.

Har ingen förstått, att hela stan begår brott.

Anses som kriminell.

Fastna i en cell.

Hände en helt vanlig kväll.

Plattan var mitt andra hem.

Vi hade det på känn.

Att något skulle hända sen.

Men nu när jag ser tillbaks.

Längtar jag till fina Stockholm stad.

Med slutna ögon ser jag klart

Rebekah Krebs Bild: Ipek Pektas

Sämsta morgonen En sorglig höstmorgon En slocknad väckarklocka Klockan var sen Liksom mina ben

Jag valsar igenom folkhavet, Ser slumrande hjul Men ej rött ljus Och innan jag förstår Att det inte var grönt Så ligger jag på bår.

Johan Lam

Jag ser plankare, hoppar över spärrarna, småkryp överallt.

Rusar mot tåget, vatten droppar från pannan, dörrarna stängs.

Joakim Yang Bild: David Jansén

Fånga inte dagen Ta det som finns För annars anstränger du dig bara Du bränner dig bara Fångar du dagen Kommer du se samhällets okunnighet Dagen är onödig Den är redan använd av någon annan Fånga inte dagen

Niklas Sylvén Bild: Binnur Cigel

Portföljen Han åkte iväg. Det var på gränsen till att bussen behövt stanna. Blåa säten, smuts och lera i gången. Fönstren var smått dimmiga och det var knappt folk bland sätena. Mannen hade precis satt sig ner, och man kunde höra vinden åka förbi vid takluckan som var halvöppen. Det var kyligt och han kände sig obekväm. Det syntes att han hade mycket mot hans axlar, som ständigt tryckte mot honom. Bussen åkte ut från Kungsholmen och han kunde sätta sig ner bekvämt och pusta ut. Det var här han kunde skapa en förståelse av vad som hänt innan.

Grått, grått och mera grått. Kontoret med dess gråa lampa. Skrivbordet hade staplar med papper, och mumlandet utanför hans kontor kunde höras helt klart genom hela våningen. Det var lika sterilt som på ett sjukhus.

Dessa moderna möbler med dess blanka yta som inte ens ett kryp kunde ta sig upp för. Husets tunna budgetväggar, lika brytbara som bambuväggarna i japan, gjorde att man kunde höra klart vad folk sade, saker man inte ska höra, veta, känna till.

Solen rör sig nedåt över jorden kant, han jobbar över. Fotsteg hörs utanför hans kontor. En person. Nej, två personer hörs. Han lyfte sitt öra för att lyssna, det hördes viskningar, ”miljonbelopp”, ”snuten kommer”. Han slår upp dörren i en heroisk akt, men där utanför fanns det bara mörker. Inget ljud, inga fotsteg. En portfölj. En brun portfölj, i mitten av korridoren.

Varför står den här, vart tog männen vägen? Portföljen stod där, så centralt mot hans dörr. Den bad om att bli tagen. Han beslöt sig att ändå tag med portföljen och gå, kanske skulle han hitta ägaren till på kontoret imorgon.

Han tog sig lugnt ut från kontoret, nerför trapporna ut ur hans arbetsdöd till arbete.

Det enda som lös var månens sken, fast egentligen var det ju bara reflektionen från solen. Det var isande kallt medan han gick. Portföljen han hade kändes tung, vad kunde finnas i den? Han visste att det inte var hans.

Polissirener hördes bakom honom åka motsatt riktning från honom. Hans kontor. Det gick att se de parkera utanför och gick in för att undersöka.

Portföljen. De letar efter portföljen. Han var tvungen att sig därifrån snabbt, busshållplatsen var en bit bort. Skulle han springa eller skulle han gå normalt dit för att inte väcka uppmärksamhet? Bussen kom, han var tvungen att ta sig chansen. Han tog i allt han kunde, fast att han visste att konditionen inte var vad den brukade vara. Busschauffören såg honom springa, och bestämde sig att vänta på honom, så mycket som han då tog i med benen. Han skulle precis gå in i bussen, då han såg att en av poliserna som fått stå kvar utanför kollade nyfiket på honom, men lade ner idén om att han kunde var involverad i detta.

Portföljen. Det var den där bruna portföljen som måste ha orsakat detta.

Vad är det i den som kan vara orsaken till denna mysteriska natt? Det fanns inget att förlora med att öppna den, eller kanske skulle man bara göra sig av med den? Han öppnade den. Det som fanns inuti den skulle bli hans problem nu.

Emil Dahlgren

Jag hoppar Jag faller Fångas av en vind och lyfter Lyfter högre och högre Ser gator och hus passera under mig Landar i ett träd och ser på människorna på gatan under mig Stockholm Mitt Stockholm

Klara Löfkvist Bild: Elizabeth Teintang

Stockholm Du soliga, snöiga, slaskiga stad.

Ständigt stängd, segregerad, separerad.

Strålande Skansensjungande.

Stressade, synkade, sovande, sjunkande.

Beatriz Bento Hansson Bild: Calle Hellman

En annorlunda morgon Tänk dig att du inte är en sådan person som gillar utskällningar av din lärare, som klagar hela tiden på att du alltid kommer försent på morgonen.

Så du väljer att lägga dig tidigt på söndagen för att nästa dag ha god tid på dig till skolan. Men så märker du att det den förbaskade sängen inte vill släppa taget om dig nästa morgon. När du precis har kämpat dig upp ur sängen så måste den förbannade sängen förvandlas till en magnet som ständig försöker att dra dig tillbaka. Med de tunga stegen går du därefter mot köket för att spana in vad som finns i kylen men du upptäcker att inte ens en fjäril syns till. Istället för att käka kastar du dig på den mjuka soffan som står placerad framför matbordet och slår på TV:n. Du noterar klockan som sitter uppe på hörnet för att vara säker på att det finns gott om tid för TV tittandet. Men så kommer det oväntade, du kollar på TV:n medan du börjar att gäspa lite grann under den tråkiga reklamen, och så plötsligt har mörkret slukat dig.

Efter en timme och trettio minuter har helvetet börjat. Du rusar panikslagen mot hallen, som om det vore mitt under ett åskväder, utan att du ens har borstat tänderna ilar du iväg mot tunnelbanestationen, allt för att slippa utskällningen du inte vill ha på morgonen. Hela morgonen har gått käpprätt åt helvete!

Det är här jag är nu, sitter på den överfulla bänken och väntar ivrigt på det sega blå tåget. Det går förbi en massa glatt folk som är på väg till jobbet och runt omkring mig stirrar människorna intensivt in i sina smartphones, utan att ens visa några tecken på orolighet. Jag är här, men den skräckslagna känslan av att jag precis vaknat sitter fortfarande kvar som en ostbit i halsen. Det känns som en evighet, eller i vart fall flera år, men sakta och säkert vänder den frustrerande vinden och det blåa tåget rullar sakta in på plattformen.

Inne i tunnelbanan är det som vanligt inget som skiljer sig från en bänk full av människor. Folk står väldigt intryckta mot varandra, om passagerarna inte vore beredda på tågets avgång skulle de förmodligen falla som dominobrickor, en efter en. Endast den illaluktande doften som avges från de tätt packade människorna är något nytt; det verkar som att det närmar sig det outhärdliga. Lukten söker sig ständigt upp mot näsborrarna och flera av passagerarna börjar så småningom avge fula ansiktsuttryck. Om jag inte kommer till nästa station så snart som möjligt kommer jag att kvävas till döds. Skulle jag vara tvungen att resa i såna omständigheter varje morgon väljer jag hellre att dö.

Nästa station Thorildsplan. Äntligen!

Tåget saktar in och den stora folkmassan pressas ut från den trånga isoleringen och släpps ut mot den fria naturen, där de sedan möts av flera lyckliga män och kvinnor som är på väg in mot tåget. Det fyller på ungefär lika många människor som precis steg av. Under den tiden passar jag på att sätta mig vid en av de tomma platserna som en ung kvinna lämnat. Pfff äntligen lite frisk luft som vädrar tunnelbanan och lite mer utrymme för mig själv. Jag granskar de nya passagerarna medan jag försöker att sätta mig på ett så bekvämt sätt som möjligt. Till skillnad från de som satt bredvid mig innan har dessa inte några mobiltelefoner framme, utan tidningar som de hela tiden bläddrar i, kanske för att alla de tre av någon anledning inte hittar något intressant i dagens Metro. De lyfter tidningarna så högt att man knappt kan få en glimt av hur deras ansikten ser ut, som om de var på ett spionuppdrag. På tidningar framför mig kan man tydligt se rubriken ”Terror på de franska gatorna”. Det verkar ju ändå rätt intressant med en sån rubrik?

Runt omkring är det fortfarande trångt bland de som står upp men den unkna lukten verkar nästan redan ha försvunnit, bara en liten doft av den kan fortfarande kännas. På tågets takkanter syns det rektangulära reklamblad som försöker att dra till sig köpare med sina exklusiva erbjudanden, skrivna inuti gula stjärnor. En Iphone 5 som endast säljs för 3000 verkar redan har dragit till sig majoriteten av passagerarnas ögon.

Shit tiden är knappt, om jag ska hinna måste tåget rulla på snabbare.

OHHH att den här förbaskade tåget måste jävlas med mig varje gång jag har bråttom, fy fan.

Plötsligt tvärbromsar tåget vid slutet av tunneln, nära nästa station. Flera av passagerarna lyfter som flygplan och pressas mot personerna framför.

Kort därefter hörs förarens röst från högtalarna ”Vi har ett tekniskt problem på tåget framför oss, så jag släpper av frivilliga passagerare vid Fridhemsplan. Tåget kommer att stå stilla en kort stund, tack för ert tålamod”. Den oroliga känslan börjar kvickt sprida sig längs ryggen och sedan ut mot fötterna, pulsen ökas och hjärtat slår med bestämda duns under tiden som kroppens alla hår reser sig. Kvar lämnas en obehaglig rysning som klistrar sig fast på den varma tickande kroppen längs ryggraden.

Vad ska jag göra! Det här kan inte hända! Först kylen, sedan lukten och nu det här! Varför ska otur alltid hända mig? Hell, får väl springa till skola om det är så gud vill.

Jag bestämmer mig för att gå ut från tåget, tar sats, och så spurtar jag som en ljusbrun schäfer med svarta fläckar mot den oändliga trappan och sedan hastigt upp på den. Ögonen stirrar oavbrutet ner i trapporna för att undvika kommande olyckor. Bena viker sig för varje steg man tar; det känns som om oturen kommer att slå till igen. Men ständigt balanseras den känslan med oroligheten som sitter på samma sätt som mjölksyran in benen. Snart där, behöver bara springa upp för en lång brant backe, raka vägen fram, ett liten sväng till vänster och så kan jag äntligen undvika lärarens äckliga tjat!

Min blick drar sig hastigt mot mitt tickande armbandsur, 09:25, därefter rullar jackärmen ner medan jag lägger bena på ryggen längs S:t Görans sjukhus med solen bländande i mina ögon. Den tunga vinterjackan och de klumpiga kängorna förvandlar springandet till ett långsamt promenerande.

Flera löpare som ligger några meter bakom mig joggar förbi med sina lätt utrustade kläder, det får tiden att kännas som om den går ytterligare snabbare. Plötsligt när den sista löparen passerar mig stannar jag upp och får syn på en halvgul trisslott som gömmer sig i snön. Jag tvekar en stund.

Funderar om jag ska skämma ut mig bland offentligheten för att plocka upp en trisslott som någon förmodligen har slängt.

Men väldigt ofta får jag höra hur mina klasskamrater berättar om sina turfynd. Vad de hittar, hur de hittar och vad de ska göra med föremålet de har hittat. Tänk om detta är en av de tillfällena ett sånt fynd inträffar?

Gud kanske vill kompensera allt olyckligt som har hänt mig med en trisslott? Varför inte bara plocka upp den? Jag förlorar ju liksom inte något värdefullt om jag plockar upp skräp från marken, kan lika gärna säga att jag tappade något.

Med en regnbågsliknande rygg sträcker jag mig för att plocka upp den.

Granskar sedan lotten noggrant för att se om ägaren inte missar något. Den är halvskrapad. Dessutom det är några fåtal som syns på lotten. Kanske är det inte skräp ändå. Jag gräver i fickan känner mina nycklar ligga långt nere. Och med ett bestämt grepp drar jag upp den långa rasslande ormen skyndsamt. Med hjälp av den minsta nyckeln som jag slumpvist valde skrapar jag lätt på lottens gula yta, små spån av ytan faller ner. När jag närmar mig den sista dolda siffran stannar jag den rörelsen som jag inte för så länge sen påbörjade. Drar upp den vänstra ärmen med ett snabbt ryck, med hjälp av höger armen, och inser att denna dag inte är som förväntat.

Joakim Yang

Solljuset stiger ur havet Stockholm i gryningen strålar med all sin glans runt omkring Du är den stad som fått allt och håller mig ungdomligt kär att få gå där i dessa gränder har sin plats i mitt hjärta

Onur Cigel Bild: Elizabeth Teintang

Det är för deras eget bästa

”En spännande nyhet, forskare kan ha hittat ett möjligt botemedel mot cancer” skrek den monotona rösten i mitt öra när den väckte mig. ”Studenter på Chalmers Tekniska högskola har hittat ett sätt att få mackor att landa med smör-sidan uppåt.”, fortsatte rösten med entusiasmen av en meteorolog som rapporterar att vädret kommer att vara klart och lätt molnigt med en behaglig temperatur den 15052 gången i sträck. ”Och kom ihåg att testande är framtiden och framtiden börjar med dig.” Så lät startskottet för en ny arbetsvecka.

Solskenet dansade ner från himlen och bländade mig en kort stund när jag steg ut ur husentréen. Stadssiluetten som drunknade i solljuset var mycket ståtligare nu när den magnifika Staten rustat upp de gamla byggnaderna till torn av glas och betong. Jag började min resa genom lokaltrafikens linjelabyrint med att stiga på den svarta tunnelbanelinjen. Initiativet att bygga ut lokaltrafiken för att minska bilåkandet var ett gammalt beslut. Det var för vårt eget bästa. Visserligen hade det bara flyttat köerna ner i tunnelbanan, men det hjälpte på något sätt.

Tåget gled in på perrongen utan ett ljud. Dörrarna öppnades och folkmassorna strömmade in. Alla möttes av att få en Metro nedskickad till sig. När jag sveper bland informationen dras min uppmärksamhet till att Skåne lämnar Sverige. Det var tydligen deras eget val. Efter ytterligare en inhämtad mängd information hade tåget nått min station. Dörrarna öppnades och jag bars med av floden av människor. Efter att ha kommit upp till markyta steg jag in i byggnaden där jag kommer att furbara matroxer som vilken arbetsdag som helst. Åh, vad skulle jag inte ge för att få sitta på ett tryckeri och sprida sanningen, istället.

När solen började sin resa mot horisonten var arbetsdagen slut. Hemresans rutiner gav mig tid att fundera på informationen om Skåne. Vem skulle frivilligt lämna den trygga Statens ledande och kasta sig ut i en värld av kaos och anarki? Ingen borde ha möjligheten att lämna den fantastiska Staten. Sannerligen är detta ett faktum som måste meddelas till medborgarna. Jag skriver en insändare och sveper iväg den till tidningen.

Under morgonen kan jag knappast bura in min förväntan inför att få se min insändare. Morgonens minuter sveper förbi som landskapet under ett flygplan. Men när jag ser min insändare ser jag att åsikten i den har ändrats helt samtidigt som den fortfarande bär mitt namn. * En fysisk tidning hade inte tryckts på länge. Tryckpressarna hade samlat på sig två lager damm. Kontorslandskapet på tryckeriet var till stor del tomt.

Utrymmet visade att mitt jobb hade en större status än att furbara matroxer dagarna i ända. Tänk så lyckligt lottad man är för att få vara en av de få som Staten har så stor tillit till att man får sprida sanningen. En sanning som endast den underbara Staten får skapa. Det är för allas bästa.

Och när någon skickade in sina egna åsikter blev dessa insändare omvandlade till sanningen, som alltid var den sanna berättelsen. Folk skickade så sällan in insändare så det märktes inte av någon. Folk får ha sina egna åsikter, men att sprida dem är för mycket. * Att furbara matroxer under arbetsdagen ger en tid att tänka. Att tänka på varför insändaren ändrades. Men jag kan inte ge mig själv ett svar. Svaret kommer jag få från tryckeriet. * Att någon skickade in en insändare var ovanligt. Sedan att samma person hör av sig nästa dag är ännu ovanligare. Denna gång kom ett klagomål. Ett klagomål som jag vidarebefordrar till den spektakulära Staten. Statens svar på klagomål är inte med ord, utan med handling. * På morgonen väcktes jag av ett besynnerligt ljud som visade sig vara dörrklockan. Jag hade aldrig hört den tidigare. Jag gick och öppnade dörren. Personen som stod utanför introducerade sig med att säga ”Jag är här från den sanna Staten för att hjälpa dig. Du har blivit flyttad till Malmö.

Det är för ditt eget bästa.”

Lukas Kleberg

Kom inte till Stockholm För jag har det bra Stanna där du är För så ska det va

Alexander Kourie Bild: Elizabeth Teintang

Snö täcker staden En fortsättande kyla Värmen är borta

Calle Hellman

En barrunda från helvetet

Klockan hade just slagit ett, när han vaknade till och insåg att det hade hunnit bli mörkt. Bänken han hade slumrat till på var nu kylig och blöt, det hade regnat. Han var frusen och öm i hela kroppen. Han hörde tunnelbanan en bit bort men brydde sig inte direkt om det. För nu var det bråttom att hitta nåt varmt och säkert ställe. Innan det skulle hitta honom.

När han hade hittat ett ställe som såg säkert. Det var en liten pub i förorten, den såg inbjudande ut. När han gick in i puben kollade han sig omkring, belysningen var låg och det var svårt att se där inne. Det verkade som att puben inte hade haft besök på länge. Han gick in och satte sig. Han passade på att köpa en öl. Han tyckte sig se någon sitta vid ett bord längre bort men struntade i det och fortsatte att smutta på ölen.

Han blir tillslut pissnödig och beger sig till toaletten. Medan han går dit passerar han mannen som suttit vid bordet lite längre ifrån honom. Han hinner se den mystiska mannens ansikte innan han är inne på toaletten. Den mystiska mannens ärr i ansiktet får honom att tänka på om inte han har sett honom tidigare. Det var inget vanligt litet ärr, det här ärret sträckte sig över hela ansiktet, från höger öga ner mot mitten av läppen. Såg nästan ut som ett skärsår av en kniv. Han hinner inte tänka på det mer för nu är det bråttom innan han får i brallorna. När han sen går ut från toaletten och är på väg till sin sittplats, så märker han att något är fel. Varken bartendern eller mannen vid bordet syns till. Han hinner inte långt förrän lamporna plötsligt släcks och det blir helt kolsvart. Han hör då konstiga ljud komma från bartenderns håll där han suttit innan. Han tar snabbt upp mobilen ur fickan men den startar inte när han försöker sätta igång den.

Paniken går genom hela hans kropp. Vad ska jag göra nu, tänker han. Men innan han hinner tänka klart så tänds lamporna, men han ser varken bartendern eller den mystiska mannen nu, båda är borta. Han skyndar sig snabbt till dörren, men dörren öppnas inte när han drar ner hantaget. Det är låst. Han vänder sig om och skymtar flera skuggor utanför puben. Han springer snabbt in i personalrummet men stannar tvärt när han ser bartendern ligga hel täckt med blod över hela kroppen. Han kollar fort omkring sig så att ingen överfaller honom. Fast fastnar med blicken på vägen där det står skrivet med stora bokstäver i blod ”VI HAR HITTAT DIG” Deniz Ulusoy Persson Bild: Sungjoo Chung

Stor lyftkran str채var jag efter solnedg책ngen kan inte f책 tag p책 himlen

Mohamed Abdel Monem