Nya elementar nye82 brottsplats stockholm

Av Nya Elementars Elever Här är en bok av fyra ungdomar på Nya Elementar. Under höstterminen 2014 har alla elever i vår årskurs skrivit en deckare. Dessa tre deckare har anonymt blivit framröstade som de tre bästa i vår klass.

Vi vill tacka vår lärare, Nina Bergdahl och Kul1415 för att vi har fått chansen att publicera våra berättelser.

Tack, Elsa, Hanna, Pontus, Sarah och Julia Bromma, den 13:e februari 2015

Inneh책ll Det ganska uppenbara av Elsa Cederlund

Sid. 4

Hj채rta av sten av Hanna Brinck

Sid. 18

R책net av Pontus Pr체zelius och Sarah Holm

Sid. 25

Hotellet av Julia Sundvall

Sid. 36

Det ganska uppenbara Mina ben börjar göra ont. Hur mycket pengar har han råd att kasta bort? tänker jag. Jag, min familj och ett par hundra andra personer har kommit hit för att se när schejken från Dubai gör sin generösa gåva till Rädda Barnen, genom att bjuda ofantligt högt på några stolar för att en Malala har suttit på en av dem. Ironiskt nog får stå upp under tiden. Min pappa, som egentligen är polis, är medlem i Rädda Barnen och är anledningen till att jag står här istället för att leka med Maia. Maia har varit min bästa vän sen jag var fem. Hon är 15 år, lika gammal som jag, åtminstone i hundår räknat. Hon sitter nu lydigt bredvid mig.

Hon verkar ha det betydligt bekvämare än jag, fast min hund sitter i alla fall ner. Då, äntligen, kommer en man fram och säger med hög stämma: - Tack för att ni har kommit hit. Det är med sorg i hjärtat jag säger att schejkens generösa gåva... ”Generösa och generösa”, tänker jag. Han skänker bara pengarna för att medias ska fokusera på hans välvilja istället för hans vilda festande. Mannen fortsätter; tyvärr blev vakterna överfallna vid transporten. I överlämnandet mellan båt och bil stals pengarna. Vi får trösta oss med att alla är oskadda.

Jag märker hur min pappa stelnar till. Jag har tränat kampsport sen jag var nio, och tricket för att vinna är att lägga märke till små detaljer; om någon nära mig stelnar till eller drar ett förvånat andetag. Man måste också kunna känna igen stunden då fienden anfaller, då kampen börjar.

Alla går ut ur lokalen, alla förutom min pappa som stannar kvar. Men det är inte min pappa som stannar kvar, inte egentligen. Varje gång han gör någonting som handlar om hans jobb slutar han vara min mysiga pappa som lagar scones på helgerna, och blir en professionell polis. När jag går ut ser jag pappas och mammas gamla vän. Daniel Foord. Han kommer över ganska ofta på middag hos oss även fast jag aldrig kan förstå varför. Han är bara en rik, snobbig, medelålders man med mörkt, vattenkammat hår. Han kommenterar allt jag gör som skiljer sig det minsta från kraven på flickor under 1800-talet, och han har minst fem olika sportbilar, som han skryter om non-stop.

Elsa Cederlund Nya Elementar År 8

Han sörjer fortfarande då en av dem blev tjuvkopplad och stulen ett par år sedan. Det hände i Dubai. Det var tydligen en av hans anställda som gjorde det. Det var en sådan stor skandal att han alltid börjar prata om det varje gång någon så mycket som sneglar på den bilen. Man hittade tjuven och bilen. Den är helt perfekt återställd. Något som han påpekar varje gång man pratar med honom. Han hoppar in i den just nu. Denna gång är den dock inte särskilt ren och polerad. Den är våt, lerig och har något som liknar fiskmåsskit på sig; en kontrast till den svarta lacken. Alla däck är matchande gentemot bilen: kolsvarta.

Solen tränger fram och skiner ned på Stockholm, vi står lite högre upp än staden på en kulle och kan se dess prakt. New York må vara stort och imponerade, men det är något visst med en sådan gammal men ändå modern stad. Gamla Stan korsas med det nya. De olika kulturerna blandas i en atmosfär som andas frihet och bekymmerslöshet.

Min kompis Ahbam kommer mot mig. Ahbam är arton år, bara tre år äldre än mig, men han har gått igenom mycket mer. Han är nämligen från Pakistan. Han flyttade till Dubai för att tjäna ihop pengar till sin familj. Han följde sedan med sin arbetschef till Sverige. Här började han jobba vid hamnen med bättre betalt. Det är vad han säger till alla.

- Ska vi dra till klipporna? frågar han med glad stämma. Klipporna han pratar om är ett badställe i Östersjön. Det är oftast ganska lite folk eftersom man måste hoppa sju meter ned från ett par klippor i vattnet och sedan klättra upp igen.

- Behöver du ens fråga? svarar jag lite skämtsamt. Jag visslar på Maia: Då går vi!

Halvvägs genom Gamla Stan sätter jag upp mitt blonda hår i en hög hästsvans, all folkträngsel och den nya värmen gör det olidligt varmt. Ahbam är väl van vid värre, han verkar helt oberörd. Vi kommer ut på Stortorget, vid Nobelmuseet. De har en sommarmarknad och luften är full av skratt och sorlet från småbarn som inte får allt godis de vill ha. Några turister poserar lite sorgset framför kameror mot den stora röda byggnaden med de femtio tegelstenarna som fortfarande bär betydelse från blodbadet för femhundra år sedan. I Gamla Stan är historien aldrig långt borta.

Elsa Cederlund Nya Elementar År 8

De tankarna är dock långt borta från mitt huvud då jag leende går mot en av småvägarna som enklare tar en till tunnelbanan. Inne i den lilla gränden med kullerstenar på vägarna är husen självklart inte alls särskilt stora. Men den trånga vägen och all den historia som finns begravd och gömd här får dem att växa med en aura som överspeglar all modern metall och storstadskänsla. Det känns som att jag går mitt i vår historia.

- AAAAAHHHH! skriker jag högre och högre desto närmare vattnet jag kommer. För att sedan ta sig upp från vattnet måste jag klättra samma höjd som jag hoppat i. När som helst kan man få en stor våg som drar dig tillbaka från havet. Jag älskar det, det är till och med roligare än att åka skateboard!

När jag kommer upp från vattnet och sätter mig bredvid Ahbam och Maia är jag helt upprymd. Fem gånger försökte stora vågor få mig att stanna i havet. Jag fick kämpa för att ta mig upp idag. Min blick dras ut mot skärgården. Längre bort finns konturerna av en annan ö.

Till vänster finns en bro som leder in till stan.

- Hur gick det? frågar Ahbam med en glimt i ögat. Han vet hur mycket jag älskar adrenalinet som kommer med klättringen och utmaningen. Jag bekymrar mig inte ens om att svara utan säger bara: - Hade varit roligare om du varit där. Han vill aldrig bada, även när jag kan se svetten rinna på hans panna. Han svarar mig inte utan bara tittar ut mot havet.

-Kom igen Jane sluta nu.

- Men… Längre hinner jag inte innan han avbryter mig.

- Har jag någonsin berättat historien om mitt jobb i Dubai? säger han lite för glatt.

- Nej, det har du väl inte, suckar jag. Han vill aldrig prata om något personligt. Jag antar att bada är en sådan sak.

- Det var åt en rik snobb i tre år. Han hade ett roligt efternamn även om jag inte kommer ihåg det. Han var besatt av alla dyra saker han köpte. Gubben kunde inte hålla käften, lägger han till med ett skratt. Han påpekade allt jag gjorde fel, hur litet felet än var.

Elsa Cederlund Nya Elementar År 8

Han fortsätter prata om hans chef ett tag innan jag frågar varför han slutade.

- Var det på grund av… du vet… frågar jag med försiktig röst. Ahbam är homosexuell, vilket är en anledning till att mina föräldrar låter mig hänga med honom som vilken kompis som helst. Annars hade de kanske varit oroliga att deras dotter hängde med en tre år äldre kille.

Jag blev först ganska arg på deras fördomar, men, om jag inte kunde ändra på dem kunde jag i alla fall utnyttja tillfället för att få vara mer med Ahbam.

- Nej det var inte det, jag ville flytta hit bara.

Jag lägger mig ner för att sola och få den lilla D-vitamin som erbjuds. Min hand stöter emot tidningen bredvid mig. Jag tar upp den och börjar läsa. Det står om min snobbiga vän Daniel Foord. Tydligen har han börjat förlora pengar. Han har verkligen inte råd att fortsätta leva så flott som han har gjort tidigare. Det borde väl förmodligen inte göra mig såhär glad, men lite roligt är det.

Mamma sträcker sig fram och plingar på ringklockan. Vi hör något röra sig bakom dörren och sekunder senare rycks den upp av ingen mindre än den bilälskande Mr. Foord.

- Välkommen in, Mr. och Mrs. Hudson. säger han med sliskig röst. Han bodde några år i Dubai och nu tvingar han alla att säga mister och miss till alla. Han kollar på mig, nickar och säger med kall stämma; - Mrs. Jane.

- Godkväll Mr. Foord. Svarar jag med ett påklistrat leende. Han har tydligen inte förlåtit mig för att jag inte överlyckligt tackade ja till erbjudandet om att tvätta hans bilar utan lön förra sommaren.

- För all del kom in. Fortsätter Foord med sin sliskiga stämma.

Jag fortsätter in bakom mina föräldrar och tycker de ser ut som en tavla. En kristallkrona där, ett antikt, handgjort träbord här. Längre in i i sällskapsrummet, efter matrummet finns det ännu fler rikedomar. En stor tavla som ser så löjlig ut att den förmodligen är värd flera miljoner. Över den öppna spisen finns en liten hylla, gjord av marmor såklart. Där finns en bild på Foord och en kvinna med ett barn mellan dem. Jag tittar närmare på bilden och inser att det är Foords son som är barnet med det falska leendet på bilden. Jag vet att jag har sett kvinnan tidigare även om jag inte kan placera henne. Sedan slår det mig.

Elsa Cederlund Nya Elementar År 8

Jag har sett hennes ansikte bredvid shejkens i tidningarna. Det är den rika arabens fru! Jag funderar lite, ju mer jag tänker på det desto mer säker blir jag. Foord var gift förut men skilde sig. Arabens fru var gift med någon annan innan araben. Hon måste ha varit gift med Foord.

Senare när vi slår oss ned vid bordet och fokuserar jag mer på min kära vän Foords rörelser.

Mamma och pappa berömmer honom för hur god maten är, som om de på allvar tror att det var han som lagat den. Middagen fortsätter utan att något roligt händer, inte förrän efterrätten kommer in. Foord sträcker sig efter strösslet och på hans vänstra hand ser jag en ring på ringfingret. En enkel guld ring. En man som Daniel Foord skulle aldrig ha på sig ett sådant tråkigt smycke om det inte betydde något speciellt. Det måste vara hans vigselring. Jag har träffat hans son, bilden var inte tagen nyss utan måste vara ganska gammal. Åtminstone två år sedan. Han borde väl kanske vara över det, men tydligen inte.

Ett par dagar efter middagen hos Foord är jag hos Ahbam. Det skulle kunna vara en helt normalt dag, men när jag först kom hit hände en sak som hindrade det. För när Ahbam tog av sig sin jacka åkte hans tröja upp. Jag tror jag har fått svaret till varför han aldrig badar offentligt. Hela hans rygg var full med ärr; tre stora bredde ut sig och krävde min uppmärksamhet. Jag säger ingenting om ärren eftersom han tydligen har försökt dölja dem för alla länge. Efter några timmar har jag nästan glömt bort dem tills det att Ahbam säger att han måste gå. Ahbam ska träffa sin pappa. Då går jag också.

Den enda släktingen som Ahbam har kontakt med är pappan. Nu ska de träffas innan pappan åker tillbaka till resten av familjen. Ahbam har berättat en hel del om honom. Han gillar inte det faktum att Ahbam är homosexuell. Det var allt jag egentligen behövde veta om hans pappa för att besluta mig för att han är en idiot.

Ahbam vet vad jag tycker om hans pappa, men han ler bara lite mot mig. Han skämtar lite om att han minsann kan ta hand om sig själv. Nu kanske han kan det, men kanske var hans pappa en ledtråd till sanningen bakom hans ärr?

Elsa Cederlund Nya Elementar År 8

Plattan vid T-centralen är som vanligt full med folk. Jag kommer upp på Drottninggatan och börjar gå nedåt, mot bron. Byggnaderna sträcker sig uppåt, men det mest intressanta är allt folk. Jag ser mörkhyade, asiatiska, blonda, det bara fortsätter med alla sorters människor. Sverige har verkligen sin famn öppen för resten av världen. Det är förmodligen det jag är mest stolt över med mitt land.

Telefonen i min ficka börjar surra och när jag svarar är det pappas säkra röst som börjar strömma ur högtalaren. Han frågar när jag ska komma hem. Jag berättar att jag är tio meter från tunnelbanan, men hans svar får mig att stanna upp. Pappa sa att han inte skulle vara hemma. Det betyder antigen att han ska köpa julklappar eller sköta någonting i hans jobb. Annars lämnar han alltid bara en lapp. Eftersom det inte är jul har jag en gissning vad som kan vara på gång…

När jag frågar honom vart han ska får jag mina misstankar bekräftade; han ska iväg och jobba. Det var ganska uppenbart, men han ringer mig bara om jobbet om han ska göra något speciellt i jobbet. Speciellt betyder något riskfullt.

Hans röst tvekar lite när jag frågar honom varför han ska jobba. Slutligen lyckas jag få fram den information jag vill ha. Tjuven som stal pengarna från rädda barnen lämnade kvar pengarna vid hamnen när han flydde. Pappa tror det beror på att han inte ville bli fångad.

Fast jag tänker att tjuven placerade pengarna där för att poliserna skulle få det svårare att hitta dem. Men det säger jag inte till pappa, vad kan det spela för roll?

När pappa har andats ut efter det sista ordet säger jag tack och lägger på. Inte har jag tid att stå att prata när jag är på väg till hamnen.

Mina ben för mig till hamnen - den vid Gondolen. Solen har gått ner och en sval sommarkväll har fått sin början. Till höger ser jag vattnet. Gröna Lunds mörka silhuett sträcker sig mot himlen. Trots att jag inte ser många andra människor är staden fortfarande levande. Vattnet brusar. Några fiskmåsar skriker sin utmaning till havet innan de flyger mot horisonten.

Elsa Cederlund Nya Elementar År 8

Vid ett övergett hus i närheten har polisen spärrat av. Jag tar fram min mobil från min ficka. Dels för ficklampan, om den skulle behövas, men också för att filma. Något som min pappa lärt mig. Om man skulle se något misstänksamt skulle man sedan kunna bevisa det om man hade det på film.

Maia går lugnt bredvid mig. Hon känner att jag är nervös, vilket gör henne samlad och inte så busig som hon brukar vara varje gång jag kommer hem från skolan. Jag kommer närmare byggnaden och stänger av ficklampan. Polisens avspärrningsflaggor fladdrar lite i vinden när jag smyger förbi.

Två ljus dyker upp längre fram på gatan. De kommer mot mig. Jag blir paralyserad, ljusen kommer närmare och jag ser konturerna av en bil. Bilen är en meter ifrån mig. Jag skriker inombords men kan inte flytta på mig. Jag ser de små detaljerna på fordonet som fort kommer närmare, men jag ser inte riktigt helheten. Den är polerad, svart, ett tyst spinnande kommer från motorn. Det är det enda ljudet jag hör.

Precis när bilen snuddar min kropp flyttas jag ur vägen. Men det var inte jag som räddade mig, jag var helt stillastående. Det var Maia som hade hoppat framför mig. Hon flyttade mig ur vägen. Jag vänder mig om för att krama henne. Jag måste ge henne det där godiset hon älskar när vi kommer hem. Men hon ligger inte bredvid mig. Hon ligger fem meter ifrån mig och blöder.

Benen viker sig nästan under mig och all adrenalin, som borde vara i min kropp, rinner ur mig lika snabbt som blodet från Maias kropp. Den styrka som finns kvar i mig blir till en kraftansträngning för att kräla mig mot hennes kropp. Någon annan hinner före mig. Bilen som var på väg att ta mitt liv, har nu stannat. Ur stiger en man, springer fram mot min vän som ligger och förblöder. Tjuven lyfter upp henne och springer till bilen igen. När den kör iväg ser jag en punktering på det vänstra framdäcket som körde över och tog ifrån mig min hund. Min kamera ser samma sak.

Kuddarna i min säng är svala under mig.

Elsa Cederlund Nye Elementar År 8

Mitt finger trycker på play igen och jag kollar på videon från igår ännu en gång. Det finns inga ledtrådar förutom att bilen är svart och andra små detaljer. Som att den hade svarta däck, den har punktering på ena och att jag hatar den. Ledtrådarna om brottslingen, för det var han som hade kört bilen, är också få. Han hade haft pengarna i baksätet, kanske tillsammans med Maia? Det lilla jag vet är att han är en man. Han är ond och har en ful själ.

Det ringer på ringklockan där nere. Vi har gäster. Jag är ganska säker på att mamma sa något om det. Det var innan hon kollade på mig med den där ömkliga blicken. Den som alla har nu när deras ögon fästs på mig.

När jag kommer ned ser jag att det inte är någon mindre än mr Daniel Foord. Dagen till ära har han en ny kostym och en ny ring på höger ringfingret. Kostymen ser ut att vara skräddarsydd och ringen har en stor rubin. Ganska präktig utstyrsel för en man med sviktande ekonomi.

Efter middagen följer vi med honom ut på verandan. Solen har just gått ner och det börjar bli lite svalt utomhus. Jag ler lite till Foord när han sätter sig i sin svarta bil. Det är något med honom som ger mig en konstig känsla. Det är först när bilen är på väg bort jag ser att alla däck inte är perfekt svarta. Det vänstra framhjulet är brunt och ser helt nytt ut.

-Och du är helt säker? Jag tar ett djupt andetag och börjar återigen förklara för min pappa hur allt detta hänger ihop. För miljonte gången, jag är säker.

- Bilen som körde på Maia var svart med svarta däck. Det syns på videon. När den kör iväg igen syns en punktering på det däcket som Foord har bytt ut! Allt jag ber om är att ni kollar om han har något alibi. Det, och om det finns några spår av pengarna hemma hos honom.

Som om det inte skulle räcka med dem bevisen som redan finns.

- Snälla pappa? Han behövde ju pengarna, hans företag har börjat gå nedåt. Det stod i tidningen.

Elsa Cederlund Nya Elementar År 8

Jag hämtar morgontidningen direkt när jag vaknat och bläddrar till brottet. Stående i hallen läser jag från mittuppslaget någon tidningen visar som den misstänkte med ansiktet dolt. Rättegången kommer hållas ikväll klockan 18.00. Missnöjd med information går jag ner till frukosten för att krama ur fler detaljer från min pappa.

- Så hittade ni fler bevis? frågar jag, medan jag stoppar in en ostmacka i munnen.

- Jag får inte prata om det. Det vet du.

- Okej visst, men du vet att jag kommer ta reda på det ikväll ändå.

- Det är såklart. Han suckar lite och tvekar en, två sekunder innan han fortsätter. Vi hittade hundhår i bilen, men han verkar ha gjort sig av med kroppen. Han kollar försiktigt på mig, som om jag ska börja gråta helt plötsligt. Bara för att min bästa väns kropp har “gjorts av med”. Min ostmacka växer i munnen.

- Så, då kommer han att åka fast?

- Såklart.

Klockan är ett. Det är fem timmar kvar innan rättegången. Ringklockan plingar sina ljusa toner och Ahbam öppnar dörren. Han ler när han ser mig och jag går in bakom honom. Vi sätter oss i soffan och väljer en film. Han luktar lite annorlunda, men hemkärt, som en lukt man har känt sen man var fem år och nu är en del av en själv.

- Hur känns det? han pratar om Foord, det märker jag på hans ynkliga sätt att prata.

Jag överväger att ljuga, men han känner mig för bra, han kommer märka det.

- Jag vet inte, svarar jag ärligt. Jag har aldrig gillat Foord men jag har känt honom länge, hur kunde han göra något sådant här?

- Jag vet inte, svarar han som ett eko på min tidigare mening.

- O...och Maia… Min röst bryts och jag slutar prata innan tårarna kommer.

Ahbam klappar mig lite tafatt på axeln. Jag vänder huvudet mot hans axel, låter tårarna komma och gråter ut. Sen torkar jag tårarna och biter ihop.

- Nu kollar vi på den där filmen.

Elsa Cederlund Nya Elementar År 8

Halvvägs igenom när den onda gubben som vill förinta jorden håller på att vinna går jag på toaletten. Jag går ner en trappa och till höger. Där känner jag lukten igen som Ahbam hade runt omkring sig. Den hemkära lukten sedan man var liten. Men nu är den unken och gammal. Den kommer inte från toaletten där man kanske borde ha parfymer, utan till höger om toaletten. Från kylrummet.

När jag öppnar dörren ser jag att kylen inte är helt stängd. Något för stort är intryckt. Den förut så hemkära lukten är nu nästan helt borta, förutom några få spår. Det som finns är däremot unket, instängt och lite salt. En hemsk, äcklig lukt. Den kväver mig nästan men jag måste se vad som finns inuti.

Men när jag som i trans öppnar locket går hela jag i tusen bitar. För däri ligger min döda bästa vän. Jag vet inte hur länge jag bara står där, medans allt verkar falla samman. Men sedan ser jag hur allt hänger ihop.

Trappan knarrar under mina fötter. Ahbam kollar inte upp utan bara konstaterar: - Du missade när skurken nästan vann.

- Men jag han väl till det då han får så jäkla mycket stryk? frågar jag, men jag mina ögon är inte riktade mot filmen.

- Jadå.

- Jag undrade, säger jag med tveksam röst, kan du följa med idag? Till rättegången alltså.

Jag kan behöva lite hjälp, han var ju min vän. Min röst låter ynklig.

- Självklart, säger han med ett leende fyllt av medlidande.

Klockan visar fem instrument klockan i Ahbams vita Volvo. Fast nu är den mer grå än vit.

Sätena är mjuka och helt normala. Allt är så normalt, allt förutom mitt hjärta som pumpar i max puls. Jag tvingar det att gå ner. Ahbam sjunger lite på någon sång, den senaste sommarplågan.

Elsa Cederlund Nya Elementar År 8

Bilen rullar in på parkeringen framför tingsrätten. Det duggar lite lätt, molnen samlas över oss. Regnet svalkar min hud, jag försöker föreställa mig att alla mina problem rinner av tillsammans med vattnet. Det finns något så rent med regn.

När vi går in genom portarna känner jag mig lite starkare.

Jag säger hej till mamma och pappa innan dörrarna till salen öppnas. Det är dags. Alla går in i salen, inte jag, vittnen får inte vara i salen innan. Mamma, pappa slukas upp av salen tillsammans med Ahbam. Dörrarna stängs och jag släpper ut luften ur mina lungor.

En timme in i rättegången är det dags för vittnesmål. Under denna timme har jag hittat något väldigt intressant på internet. Jag blir inkallad och går med steg som ekar bestämt mot golvet.

Taket är högt ovanför mig med tre avlånga lampor klamrar sig fast. Träslaget på de väggfasta bänkarna är lika mörka som mina tankar. Jag använder inte samma dörr som de andra. De steg in genom en stort portliknande valv längst till höger i salen. Jag kommer in bakom juryn, som sitter långt framför dörren. Åhörarna sitter rakt framför juryn, med en gång i mitten. Mr. Foord sitter till vänster om juryn medan åklagaren sitter till höger. Jag kommer in i salen och går mot det svarta podiet där vittnen står. Jag andas in och lyfter blicken.

I en stund blir jag utfrågad om sådant som är obligatoriskt att fråga. Men i slutet frågar domaren om jag själv vill lägga till något. Sådant som jag inte kunde få fram genom frågorna, och då fångas mitt intresse. Jag lyfter lite högre på huvudet och iakttar alla i rummet en sekund innan jag svarar. Min mamma och pappa sitter kvar på bänkarna rakt framför mig. Det gör Ahbam också.

Bakom dem sitter en massa andra människor, vars ansikte bara flyter ihop i mitt huvud.

Längst bak i salen står ett par livvakter. Min panna rynkas lite medan jag undrar vem som möjligtvis skulle behöva livvakter här inne. Min blick fastnar på en man som sitter rak i ryggen på första raden. Han gör ett försök att se mäktig ut genom en sur blick. Han har ett grått skägg som nästan räcker ned för att dölja hans ölmage.

Elsa Cederlund Nya Elementar År 8

Efter en stund inser jag att det är shejken som är här för att se vart hans pengar tagit vägen. ett fniss bubblar upp inom mig trots att det inte finns så många anledningar att skratta just nu. Men han ser så uppblåst ut med en allvarlig min. Detta trots att han aldrig skulle kunna förstå vad vi pratar om, eftersom hela rättegången hålls på svenska Domaren ser irriterad ut. Jag harklar mig lite, tar ett djupt andetag och börjar prata.

- Ja, jag har faktiskt något att tilläga. Jag tar ännu ett djupt andetag. Jag har tänkt igenom hur jag skulle säga detta utan att låta som ett litet barn som har läst Lassemaja och vill lösa egna brott. Men tyvärr är alla de tankarna långt borta.

- Jag… ehhh… Börjar jag. Detta blir ett bra första intryck tänker jag surt när min blick faller på domaren återigen.

Kom igen nu Jane tänker jag tyst för mig själv. Hur svårt kan det vara?

- Jo, de bevisen för att Mr. Foord här har stulit pengarna, säger jag medan jag samtidigt pekar mot mannen i fråga, är hans bil som var den som hämtade pengarna vid brottet.

Och det faktum att den var smutsig morgonen efter kvällen då brottet hände. Trots att de flesta vet hur otroligt noga han är med sina bilars välmående. Andra bevis är hundhåren i bilen. Dessutom att det däcket som körde på hunden och fick punktering var utbytt på Mr. Foords bil. Och så klart de nya kostymerna och ringarna.

Mr. Foord ser inte särskilt glad ut då jag berättar om allt som pekar på att han är skyldig, men jag fortsätter.

- Han hade inget alibi eftersom han som sagt lever ensam. Detta är också hans så kallade motiv. Att han skulle ha tagit pengarna för att få hämnd på schejken för att han har gift sig med Mr. Foords föredetta fru. Alla dessa bevis går självklart ihop om man inte känner till vissa detaljer. Som det att bilen som tjuven körde blev tjuvkopplad och stulen för flera år sedan, av en av Mr. Foords anställda. När han och hans familj bodde i Dubai. Den tjänaren satt sedan i fängelse i tre år, i en av Dubais mest farliga fängelsen. Där man säker kan få en hel del ärr, tänker jag sorgset.

- Den tjänaren har jag tagit med hit, och han heter Ahbam Ungerch.

De flesta som inte har någon aning om vem jag pratar om bara nickar lite. Några är förvånade eftersom de aldrig hade haft en aning om vem som faktiskt var skyldig. Men jag ser bara Ahbams ögon. Han kollar inte argt på mig, hans ögon som är fästa på mig svämmar över med sorg. Jag kollar tillbaka med all den ilska och besvikelse som jag har burit inom mig sedan jag förstod sanningen. Min blick får honom att rycka till lite och han flackar med blicken. Jag tittar bort och fortsätter med en arg ton i rösten.

- Denna betjänt kunde enkelt tjuvkoppla bilen igen, han hade redan gjort det en gång.

Hans motiv är, med tanke på hans bakgrund, att ge pengar till sin familj. Anledningen till Mr. Foord skulle vara den som fick skulden var så klart tack vare deras tidigare smutsiga historia. Han hade ett påstått alibi natten då tjuven hämtade pengarna från hamnen. Han ska ha hälsat på sin pappa som på något mirakulöst sätt har tagit sig ända från Pakistan till Sverige. Det är en lögn. Jag har kollat upp hans pappa. Han är död. Sen fem år tillbaka. Ni får gärna kolla upp det, hans pappas namn är Mohammed Ungerch.

Det blir en massa uppsökande av mobiltelefoner eller andra saker med internet uppkoppling. Under tiden passar jag på att andas ut. Jag har nästan lyckas övertyga dem.

Men nu när jag har börjat prata förstår jag ännu bättre hur allt hänger ihop.

Ahbam sa att han hade jobbat hos någon snubbe med roligt namn i tre år. Mr. Foord var i Dubai i tre år med en betjänt som tog hans bil. Foord är ett ganska roligt efternamn och det med tre år stämmer. Inte undra på att Ahbam aldrig berättade för mig hur det slutade med den där snubben.

Sedan fanns småsaker där hela tiden. Den historien från Ahbam om att han kom till Sverige tillsammans med sin chef. Det var bara rent prat. Han kom efter sin chef för hämndens sötma, ingen gillar att sitta i fängelse, inte dem som borde sitta där heller. Ahbam kom själv hit inte med hans chef. Det faktum att Ahbam jobbade i hamnen skulle kunna förklara ännu bättre varför bytet gömdes där.

Elsa Cederlund Nya Elementar År 8

Medan jag har funderat har alla andra i lokalen insett att dem här bevisen inte är tillräckliga. En gammal man reser sig upp och ber om fler bevis. Det är nära att jag fräser till mot honom, så klart att jag har fler bevis! Men sedan ser jag att det är självaste domaren som ber mig om mer bevis. Jag klistrar på mitt bästa falska leende och svarar honom tillgjort. Så klart jag har mer bevis, om han nu bara skulle vara så vänlig att vänta lite.

Jag går fram till projektorn. Några konstiga blickar riktas mot mig när jag sliter ur sladden som tidigare varit kopplad till datorn. När jag stuckit in sladden in min mobil dyker en bild på Maias döda kropp upp från Ahbams kylarrum.

- Det här är den hunden som blev dödad då tjuven tog tillbaka pengarna från hamnen. Den här hunden ska Mr. Foord ha gjort sig av med. Men här ligger den i Ahbams… ehh… Mr. Ungerchs kylarrum, konstaterar jag känslolöst. Hunden ligger här eftersom Mr. Ungerch med all säkerhet tänkte plantera bevis mot Mr. Foord. Hunden tog han efter att ha kört på den. Det finns det inga motiv för ännu, men faktum kvarstår -han är skyldig.

Själv vet jag så klart varför han tog med Maia. Han försökte fortfarande skydda mig, ville inte att jag skulle behöva se henne så förstörd. Inom mig ler en sjuk del av mig själv, kanske finns det hopp trots allt för vår vänskap. Men när jag riktar upp min blick mot väggen igen, där Maias döda kropp fortfarande visas, försvinner den gnistan av hopp. Det lilla leendet dör snabbt.

Flera drar efter andan, bevisen är vattentäta. Fallet är löst, ordentligt, den här gången. De goda har vunnit. Alla ler mot mig. Jag känner någons hand på min axel. De vill gratulera mig för att ha löst ett så svårt fall. Jag ler på utsidan men på insidan förstår jag konsekvenserna av vad som har hänt. Maia och Ahbam, mina två bästa vänner är förlorade.

Alla tidningar frågar ut mig när jag kliver ur från domstolen. Det var redan ett stort fall i media, men nu när en tonåring löser det blir det om möjligt större. Men jag ger dem bara en enda kommentar medan jag möter kameran.

- Det hela var ganska uppenbart.

Elsa Cederlund Nya Elementar År 8

Hjärta av sten Klockan närmar sig fyra och trängseln på perrongen ökar drastiskt. Tåget mot Danmark är redan försenat, pulsen går upp. Längre bort skymtar jag Melody. Jag höjer handen och vinkar. Ett leende växer på hennes läppar när hon springer mot mig. Precis då kommer tåget. Med en häpen min tvärstannar hon när någon drar in mig i vagnen. Dörrarna stängs snabbt och jag skriker, men ingen hör mig.

Den gamla byggnaden tornar upp sig framför mig och jag svänger in på den undangömda parkeringen. Klockan 23.47 fick jag ett mail från min kollega om ett försvinnande. Stina Lovesson försvunnit från en tågperrong på Stockholms Central vid fyra-tiden. Jag stannar framför skylten där det står Katta Svensson och går ur bilen. Den svala sommarbrisen hänger fortfarande kvar i luften trots tiden på dygnet. Jag blickar upp mot byggnaden som ska förställa mitt jobb, mitt liv.

Jag går raka vägen in till Holmqvists kontor och lutar mig mot dörrkarmen.

- Så… frågar jag dröjande. Hur ligger det till? Holmqvist vänder upp blicken mot mig och rättar till glasögonen.

- Jag har fått ett samtal om en flicka som försvunnit från Stockholms Central. Det verkar som att vi har en höjdpunkt i vårt arbete. Polisen vägrar titta på fallet eftersom att det verkar alltför osannolikt. Ta upp anteckningsblocket, vi börjar med en gång.

Jag rotar runt i väskan, känner Holmqvists gnagande blick. Efter en stunds letande lyckas jag dra upp både block och penna.

- Stina Lovesson, börjar han, försvann från stationen vid 16.00, för att förtydliga, igår, alltså fredag. Hon skulle åkt till Danmark för att studera biologi men planerna verkade ändras när hon blev på dragen på ett, än så länge, okänt tåg. Den sista som hon träffade var Melody Sten. Vi fick in samtalet från okänt nummer men det borde gå att leta upp vittnet.

- Jag har med mig min dator. Ska jag kolla upp det?

- Ja, det verkar lite konstigt att ringa anonymt om man inte är inblandad. Varför skulle man göra det?

- Personen kanske ville rapportera men tyckte att det var läskigt att ta kontakt med en detektivbyrå.

Hanna Brinck Nya Elementar År 8

- Det är i och för sig sant.

Under tiden har jag hunnit ta upp datorn och starta igång den. Ett komplicerat säkerhetssystem lyser upp skärmen. Informationen i datorn är hemligstämplad och får absolut INTE får visas för allmänheten. Jag kopplar in Holmqvists telefon i min dator och börja söka igenom de senaste samtalen. Ett namn kommer upp: Svea Granskog. Jag frågar om jag ska ringa och slår in numret innan Holmqvist hinner tycka att det låter som en bra idé.

- Hej det är Svea, hörs en ljus tjej röst på andra sidan telefonlinjen.

- Hej Svea, mitt namn är Katta och det verkar som du har en koppling till försvinnandet av Stina Lovesson. Har jag rätt? en lättad suck hörs.

- Jag hoppades på att ni skulle ringa. Kom till Stortorget. Jag har en del viktig information som vi kan ha nytta av.

Därefter bryts samtalet och jag tittar upp på Holmqvist.

- Packa ned inspelaren. Vi ska till Stortorget. Holmqvist nickar.

- Jag tar med mig bilnycklarna så ses vi vid bilarna, svarar han innan han hinner gå ut ur kontoret.

En stund senare står vi och blickar ut över Stortorget, som egentligen inte är så stort.

Kullerstenar täcker marken och på några av väggarna finns spår av Stockholms blodbad.

Smågator slingrar sig bort från torget och olika caféer skyltar med midsommartårtor i de fönster som vetter mot Stortorgets mitt.

Det plötsliga hej: et får mig att rycka till och jag tittar mig förvirrad omkring. Framför mig står en flicka i 14 års åldern och ler mot oss. Holmqvist är den som fortast får fram ett ljud och frågar om det är hon som är Svea. Hon hyssjar mot oss och förklarar att vi kan prata där inne.

Svea pekar mot ett av caféerna och börjar gå ditåt. Jag och Holmqvist tittar osäkert på varandra innan vi följer efter flickan bort. På vägen dit frågar jag varför hon är uppe så tidigt och hon svarar enkelt att hon har varit uppe hela natten. Med en viskning tillägger Svea att hon arbetat med att försöka ta fram ledtrådar kring fallet.

Hanna Brinck Nya Elementar År 8

När vi kommer in till caféet nickar Svea innan hon fortsätter bort och rundar ett hörn. Vi följer lydigt efter när hon går in genom en dörr. Inne i rummet finns ett handfat och en stor kroppsspegel. Svea tar upp en dosa ur fickan och klickar på en knapp innan hon skjuter spegel åt sidan och en korridor blir synlig. Hon ber oss fortsätta genom korridoren medan hon låser dörren och berättar sedan att hennes bror är därinne.

Vi vandrar genom korridoren som är något längre än vad jag hade trott. Väggarna är täckta med skrovlig betong och svaga lampor lyser upp gången. En bit längre fram skymtas en öppning på vänster sida; dörrmynningen. Därinne sitter en pojke som är läskigt lik Svea. När han vänder upp huvudet mot oss lyser hans ögon och han ler. Han hälsar på oss och förklarar sedan det var han som såg Stina den dagen då hon försvann. Han berättar också att han har tagit sig in i SL:s datasystem och tror sig ha hittat något vi kan ha användning av. Han ber oss slå oss ned medan han kopplar in sin dator i projektorn.

Holmqvist och jag slår oss ned vi bordet i det något trånga rummet. På ena sidan finns ett litet fönster som vetter mot Stortorget. En hylla står placerad på ena sidan av rummet och den är fylld med papper och böcker. I övrigt är rummet kalt. Jag tittar ned på tidningen framför mig där en sida med en artikel om någon liga ligger uppslagen. Jag kollar datumet på tidningen och inser att den skrevs för en vecka sedan.

- Det är alltså den här artikeln som alla har pratat om? Holmqvist tittar upp.

- Svarta ligan har varit det största samtalsämnet enligt pressen och i övrigt är det många som pratar om dem här på caféet, säger Sune.

- Lyssnar ni av samtal? Holmqvist tittar fundersamt på pojken framför oss.

- Bara om det är så att vi kan ha nytta av det de säger. Vi har ett system kopplat till våra datorer. En mikrofon som fångar upp ljud sitter fäst i caféet och sedan tar datorn upp ljudet så att vi kan få informationen även om vi inte är precis här.

- Får jag bara fråga, vilka är ni? Jag tittar upp på Svea som precis har kommit in genom dörren.

- Förlåt, vi har glömt att presentera oss. Vi är tvillingarna Granskog, Svea och Sune och jobbar anonymt med de brott som polisen vägrar ta tag i. Svea ler mot oss när hon pratar.

- Det verkar som att vi kommer bli ett bra team, svarar Holmqvist och ler han med.

Hanna Brinck Nya Elementar År 8

Sune spelar upp en film från SJs övervakningskamera. Tre killar i svarta kläder vandrar längs perrongen. En bit längre bort står Stina och ser förvirrad och en aning stressad ut.

Plötsligt höjer hon handen och vinkar. Det är då tåget kommer. Och Stina dras in i vagnen.

Jag ber Sune backa tillbaka en bit. Denna gången fokuserar jag på killarna. Precis före det att Stina dras på vagnen försvinner killarna in i tåget. Armen som sträcks ut bär en svart tröja. Sune ler snett. >> Det var det. << Han sträcker mig en kopia av filmen på ett USBminne.

På vårt kontor är vi tre detektiver. Det är jag och Holmqvist och Chris. Holmqvist beslöt sig att undersöka ett spår hos Henrik, och jag åker till Chris för att visa klippet. Fyra ögon ser mer än två. Chris tittar upp från sitt pappersarbete och sträcker sig efter USB-minnet och tidningen som jag lagt framför honom. Jag förklarar att under förra veckan skrevs det i tidningarna om svarta ligan. Och att det sägs att de håller till vid Malmvägen och har stått för samtliga mord i Sollentuna de senaste månaderna. Jag berättar också att på USBminnet finns en film från den dagen då Stina försvann. Det sista jag säger är att det verkar som att det är de som har kidnappat henne. Chris svarar att vi behöver mer bevis innan vi kan börja leta.

Då kommer jag på en sak jag tidigare inte ens tänkt på eller lagt märke till. Jag ber honom att koppla in USB-minnet i datorn och ta upp klippet. Snart kan man se filmen komma upp på ena sidan av väggen. Holmqvist sätter igång den och låter den rulla tills det att Stina försvinner.

- Det var som jag trodde, om du backar till det att killarna går över perrongen. Ser du? Alla har en svart ring tatuerad runt höger handled. Om du nu spolar fram till det att Stina blir kidnappad. Man kan tydligt se att det är en högerhand som sträcks ut, men det finns ingen tatueringen den här gången. Eftertänksamt tillägger jag sedan att det verkar som att killarna används som täckmantel.

- Kan vi summera det vi vet? frågar han sedan.

- Svarta ligan används som täckmantel. Stina försvann från en tågstation i Stockholm vid 16.00 igår. I övrigt har vi ingenting.

Hanna Brinck Nya Elementar År 8

- Vi kan inte spåra ett okänt tåg. Chris kliar sig i pannan.

- Vi borde ringa ungdomarna och berätta vad vi upptäckt. Jag går iväg med telefonen tryck mot örat och snart hörs ett svagt mummel.

Jag tittar ut genom det smutsiga fönstret i en av de vitkalkade väggarna. Utanför syns en av Gamla Stans trånga gränder. Byggnaden mittemot är målad i en orange nyans och marken är, precis som på Stortorget, täckt med kullersten. Vägen sluttar svagt uppåt, som de flesta gator i Gamla Stan gör. Jag ser tre personer skynda sig mot kontoret.

- Holmqvist, Sune och Svea kommer. De verkar ha hittat något intressant. Precis då hör man hur någon vrider om nyckeln i låset. Holmqvist kommer in i rummet, torkar svetten ur pannan, tätt följd av Sune och Svea.

- Vad har ni för nyheter? frågar Chris.

- Ett brev som skulle skickats till flickans föräldrar fångades upp posten när efterlysningen sänts. Jag har kört fingeravtrycken. Holmqvist harklar sig och läser brevet Att ni inte fattade vad som skulle hända är förvånande, efter den uppväxt er dotter gett mig. Känslan av att aldrig räcka till, att vara tom. Utan känslor. Det är det jag har växt upp med. Jag har kommit över det som hände men att hämnas är något jag alltid velat göra. Er dotter kommer inom 48 timmar vara dränkt i Öresund. Kom inte hit och leta efter henne! Ni kommer ändå aldrig hitta oss. Ett tåg som inte finns med i något register och som byter väg överallt är svårt att spåra. Det var precis det som var meningen. Ha ett bra liv och hoppas att vi aldrig ses igen!

Det var som Holmqvist trodde, fingeravtrycken tillhörde Peter. Saken är i alla fall klar. Han är inblandad i kidnappningen. Men han var ännu inte på det klara över hur Henrik var inblandad.

- Henrik var inte hemma men jag fick nyckeln av hans hyresvärd.

Hanna Brinck Nya Elementar År 8

Holmqvist ber oss berätta om vad vi har hittat.

- För det första bör du ta av dig skorna om du inte vill moppa golvet, och för det andra har vi massa bra information, svarar jag honom.

Han tittar och inser att han har skorna på sig, mumlar ett ursäkta och går ut i hallen och tar av sig.

Sedan berättar jag om vad som hände när vi var hos Peter och om hans lustiga mamma.

Jag går fram till tavlan och ringar in Peters namn då han definitivt har någonting att göra med brottet. Förmodligen medbrottsling då hans enda motiv verkar vara att Stina mobbade honom under lågstadieåren.

- Stinas föräldrar har bidragit till massor av information. Sune ställer sig upp går fram till tavlan och drar ett sträck mellan Stina och Peter. Efter det skriver han upp ytterligare ett namn på tavlan. Melody Sten.

- Melody och Stina har varit nära kompisar under många år. Om jag tänker efter var det hon som stod och vinkade mot Stina när hon skulle på tåget. Det verkar värt att kolla upp henne. Hon kanske är inblandad, säger han med eftertryck.

- Jag tycker att vi borde åka och kolla upp Henriks lägenhet snarast och hitta mer information kring Melody. Vi borde också finkamma området kring tågspåren. Där kan det finnas några ledtrådar. Vad tänker ni? frågar Chris.

Ett lågt mummel fyller rummet och alla nickar. Som i trans reser vi oss upp och går mot hallen för att sätta på oss skor. Jackor behövs inte då det är så pass fint väder att man svettas i linne.

Hanna Brinck Nya Elementar År 8

Vi delar upp oss för att tjäna tid. Chris och Holmqvist tog bilen till Henriks lägenhet. Jag och Svea fick promenera genom Gamla Stan för att ta tunnelbanan. Vi kommer fram till Solgränden. En smal gata som leder ut till Stortorget. Husen är gulmålade och marken sluttar en aning uppåt. Snart kan man skymta Stortorgets öppna yta. Vi fortsätter förbi Grillska huset och Gamla Stan mot T-centralen och tågspåren. Vi söker runt på och omkring spåren som två blodhundar. Det gäller att kunna skilja vanligt skräp från delikata ledtrådar. Det tog ett par timmar att gå igenom närområdet. Till slut känner vi oss nöjda med det vi funnit.

Väl tillbaka slår vi oss ned runt bordet i vårt allrum och väntar på de andra. Otåligt fipplar jag med telefonen. Vi har inte hela dagen på oss. Då kommer Chris och Holmqvist. Med sig har de ett stort kuvert.

- Dels har vi hittat ett kontrakt som gör vårt sökande av Stina mer akut. Och sedan har vi hittat en kopia av Stinas tågbiljett som kanske kan hjälpa oss. Tillsammans med biljetten låg även en nytagen bild av Henrik, säger Chris.

-Vi har hittat en svart keps med röda bokstäver och intorkad målarfärg på, svarar jag. Här är den.

Jag tar fram kepsen och lägger upp den på bordet. Chris och Holmqvist stelnar till. Han tar fram fotografiet och lägger den bredvid kepsen. På bilden syns Henrik när han målar en vägg.

På sig har han kepsen som nu ligger framför oss. De när sista pusselbiten hamnar på plats när Chris läser kontraktet.

Det här är ditt straff för att du sköt ihjäl min flickvän, mitt allt. Du har nu ett val. Antingen dödar jag både dig och din “prinsessa” eller så dödar du henne. Se det som ett kontrakt. Du har 24 timmar på dig. Sedan väljer vi åt dig. /Svarta ligan

Vi tittar skrämt upp på varandra. Vem har ens hjärta att göra så?

- Jag har hittat något. Sune tittar ned på tågbiljetten innan han börjar prata igen. I streckkoden finns ett nummer. Numret på tåget.

- Ring polisen.

Hanna Brinck Nya Elementar År 8

Rånet Gökuret som hänger på den vita väggen tickar iväg utan att någonting händer. Nagellacket på mina naglar är nästan bortskrapat och utan vidare tankar fortsätter jag med att peta.

Hela veckan har inte varit till någon nytta, inget nytt fall, bara ett missförstånd om ett par stulna nycklar som tydligen tillhörde någon som hette... Tova, kanske? Jag drar händerna genom mitt blonda hår och börjar gäspa, klockan är snart förbi halv nio.

En man kommer in i rummet, brunt hår, gröna ögon samt ett smalt ansikte med vältränade axlar. Det är min nya kollega, Harry, som har jobbat hos oss ett par veckor. Jag får frågan om jag vill ha kaffe och macka, jag tackar ja till kaffe efter lite övertalning. Frukost åt jag bara en timme tidigare. Så där, allt nagellack borta, tänker jag när den sista flagan lossnat.

Harry stegar fram till mitt skrivbord, och ställer ner den varma drycken. Mina ögon följer honom med blicken när han går men efter ett tag faller blicken på mobilen, fortfarande inga samtal. Plötsligt plingar den till och jag sträcker mig efter den. Det är ett meddelande från polischefen, som vi brukar assistera, när personalstyrkan är tungt pressad. ”Hej Agneta!

Jag fick precis ett samtal från polisen som vill ha er hjälp, det handlar om ett bankrån.

Adressen är Erik Dahlbergsgatan 12, på Östermalm.

Kom så fort som ni kan. //Mvh Tobias”

Pontus Prüzelius & Sarah Holm, Nya Elementar, år 8

Trots att vi tagit uppdrag från polisen under flera år har jag svårt att acceptera att en man som Tobias Kvarnsten är chef. Jag tycker att han är för kall och okänslig, men när en viktig person kommer på besök då smörar han rejält. Chefen bär ofta kostym med svartlackade mockasiner. Hans gröna lömska ögon och hans avlånga avrakade huvud gör inte saken bättre. Han ser ut som en nyutsläppt förbrytare som precis kommit ut från finkan. Han tror också att poliser är finare än detektiver, och att han är den högsta tuppen av alla. (En polischef har i och för sig hög status, men man behöver inte bete sig hur som helst för det). Jag undrar hur han fick tjänsten. Han verkar inte värd den. Men han har väl smickrat rätt person, tänker jag och fnyser.

Efter att jag ropat på Harry är det dags att fara i väg. Kaffet får vänta till en annan gång. Han tar sin kamera och sitt anteckningsblock och skyndar efter mig. Vi drar iväg med ett tjutande ljud från sirenerna. Efter en kvart svänger jag in på Erik Dahlbergsgatan. Utanför står flera fordon med blåljusen på. Jag måste stanna bilen på trottoaren på grund av allt annat som blockerar gatan, och vi rusar ut. Först stannar poliserna som vaktar avspärrningarna, men vi blir insläppta efter jag visat min bricka, och jag fortsätter in med Harry hack i häl. Vi vandrar genom banklokalen till ett stort valv längst in. Harry tar en bild på låset. Konstigt nog har rånaren haft en nyckel eller liknande för låset har inte fått en enda skråma. Vi stiger in genom valvdörren och tar oss en titt omkring. Rånaren har haft bråttom för det ligger pengar och säckar överallt i lokalen. Harry fortsätter knäppa fler bilder på kaoset, medan jag antecknar det jag ser. * Jag frågar Harry om han vill gå ut och äta, men han är fortfarande upptagen med brottsplatsen. Han böjer sig ner och tar upp något från golvet, rynkar pannan och jag förstår att något är på tok. Han visar upp ett fotografi på en gammal man i 70-årsåldern.

Konstigt nog känner jag igen honom från tidningen "Mitt i Östermalm” som jag läste i morse till frukost. Jag har för mig att han var med i en dödsannons. Harry säger att vi borde besöka tidningen. Han googlar adressen, säger att det ligger på Karlavägen, och vi bestämmer oss för att åka dit på direkten.

Volvon lämnar trottoaren och Valhallavägen för att svänga in på Artillerigatan. Harry knappar in adressen på GPS:en och bilen sätter fart.

Pontus Prüzelius & Sarah Holm, Nya Elementar, år 8

Det är inte långt dit och väl inne bestämmer jag mig för att ta trapporna upp till den tredje våningen, på grund av min hiss-skräck. Men jag får det klart för mig att Harry inte känner för att samtala med mig och tar istället hissen.

Redan på plan två flåsar jag, inte långt kvar. Inne på tidningens kontor står detektivkollegan och väntar. Han är redan framme och suckar tungt. Han måste tycka att jag är jättekonstig som knappt tränar något, för tydligen vet han att jag varit elitlöpare en gång i tiden. Jag saknar den tiden då jag var smal och smärt och kom ihåg känslan av vinden i mitt blonda hår.

Efter min olycka har jag behövt lämna löpningen bakom mig. Det känns obehagligt att veta att Harry känner till så mycket. Han måste ha sett min LinkedIn-profil. Eftersom jag är mycket mer erfaren beslutar vi att jag sköter snacket med receptionisten. Pratstunden avslutas med en kall tystnad.

I disken sitter en blond dam klädd i svart kavaj, med vit blus och en namnskylt: “Mikaela”.

Hon har vita höga klackar, vilket gör henne minst en decimeter längre. Jag berättar om dödsannonsen jag sett i tidningen, men Mikaela är inte villig att säga något. Då jag visar polisbrickan svassar hon in på redaktionen. Medan receptionisten är borta breder tystnader ut sig. Verken jag eller Harry förmår prata och tiden känns seg som klister. Till slut återvänder hon och ger oss värdefull information om den avlidna mannens namn och släktingar. Han hade en endaste dotter, Tova Mohlin. Harry antecknar intensivt alla ledtrådar i sitt anteckningsblock. Vi tackar adjö. Efter ett kort samtal till polishuset står också mannens adress klar, Prästgatan 28. Harry gör ett dåligt försök på att lätta på stämningen med ett torrt skämt, som jag fnyser åt.

Vi tar en kort biltur och sedan står vi framför lägenhetsdörren på Prästgatan. Harry tar fram en röstbandspelare och gör sig beredd. Dörrklockan är gäll och dörren öppnas snart därefter.

En lite överviktig man, Peter, hälsar oss välkomna. Peter verkar först lite orolig då jag berättar varför vi kommit, men lugnar ner sig då jag säger att vi bara vill ha en liten pratstund med hans fru.

I lägenheten är allting rent och fräscht. Möbler och inventarier smälter stilfullt samman i crème och latte. På väggarna riktas spottar mot utmärkelser, signerade samlarföremål och bilder på kända damfotbollsspelare.

Pontus Prüzelius & Sarah Holm, Nya Elementar, år 8

Frun verkar vara ha ett stort sportintresse. En stark doft av pioner och rosor kommer emot mig och jag ser att fönsterbänkarna är fyllda med orkidéer. Vi sätter oss vid ett bord och in kommer också en kvinna, som måste vara Tova. Hon bär en träningsoverall i en rosa, skrikig ton. Kläderna är nära bristningsgränsen. Till hennes fördel måste jag säga att färgen passade fint till hennes isblå ögon och vitblonda hår.

Jag och Harry hälsar och hon gör en kort nick tillbaka. Min kollega visar upp bilden och hon känner igen den direkt. Fotografiet föreställer tydligen hennes morfar som gick bort för en dryg månad sen. En glädjande känsla sprider sig genom min kropp. Vi är på rätt spår! Fotot satt i en nyckelringshållare, som försvann då hon arbetade. Det måste vara de som anmäldes stulna härom veckan! Hon blir nervös och mumlar något obegripligt när jag frågar var hon befann sig förra veckan. Peter utbrister då i hennes ställe att ”Tova minsann satt hemma och såg på film med honom: Askungen”. Gick du ut någon gång under natten? frågar jag. Peter rycker än en gång in till hennes försvar. Jag beslutar att ta in Tova på förhör. Harry ser ifrågasättande ut, men detta måste göras.

Vi tar hissen ner, jag blundar och försöker att tänka på annat. Ingen tid får gå till spillo, så hissskräcken får läggas på is ett tag. Tova verkar näst intill oberörd när Harry sätter henne till rätta i bilen. Medan vi kör ringer Harry och förbereder polisen på att vi kommer in med en som kan vara till intresse för rånet. Nu ska fallet knytas ihop.

Dörren till stationen öppnas. Byggnaden är stor med mycket folk som springer fram och tillbaka. Jag hinner tänka att det är opersonligt och kalt, att väntrummet på Södersjukhuset framstår som ett all-inclusive hotell i jämförelse. Här finns inga fiskar, tidningar, tavlor, blommor eller ens en bänk att slå sig ned på. Alla väntande står. Vi leder in henne till det första förhörsrummet. Där sitter redan polischefen Tobias och en annan polis. Tova sätter sig på en stol och tittar på oss som inget hänt, men långt där inne anar jag en ovisshet över vad som snart ska hända.

Alla i rummet verkar vilja få det överstökat, så vi kör igång direkt. Tobias inleder med att berätta varför hon är här och det som inträffat. Han undrar om hon har någon aning om varför hennes tillhörigheter befann sig i bankvalvet, men Tova säger bara att hennes nycklar blivit stulna och hur de sedan kom tillbaka utan fotografiet. Jag får för mig att agera drygt och påpekar att hon inte svarat på frågan.

Pontus Prüzelius & Sarah Holm, Nya Elementar, år 8

Tova lägger blicken på mig, en iskall blick som ser igenom mig, genom väggen och ut. Hon stirrar rakt ut i tomma intet. Den lilla nervositet som jag tyckte mig se verkar vara som bortblåst.

Tova tar fram nycklarna och visar den tomma ramen. Hon frågar om fotografiet och jag skickar över det till henne. Jag känner mig en gnutta dum. Hur kunde jag inbilla mig att hon var skyldig för att ett fotografi passar i hennes nyckelknippa…

Hon påstår att den som tog fotografiet planterade det i banken för att sätta dit henne. Jag bedömer att hon är trovärdig. Tobias verkar också hålla med då han vill veta var övervakningskamerorna på Tovas arbete finns. Hon svarar att de sitter lite överallt men, självklart inte i omklädningsrummet, eftersom personalen protesterat.

Chefen säger åt den medsittande polisen, att genast begära övervakningsbilder. Engagerad som han är skyndar han genast iväg. Tänk, att de man misstänker är de dåliga egentligen kan vara till stor hjälp och nytta.

Vi ställer fler frågor och när vi vill veta om någon hotat henne kommer genast den mer osäkra sidan tillbaka. Först försöker hon övertala oss att nej, det finns ingen sådan person i hennes liv, men då hon ser på mig slår hon ned blicken. Hon ångrar sig och berättar om anonyma meddelanden som skickats till hennes mobil. Tova tittar menande på sin handväska. Jag nickar och hon rotar fram den. Hon låser upp den och trycker sig till hennes meddelanden.

Skärmen visas mot våra ansikten och där finns flera otrevliga SMS från en anonym person.

Harry får i uppdrag att ta med den ut till IT-experterna för att söka GPS positioner och telefonernas ID. Utredarna är klara med den före vi är klara med dig, hade Tobias meddelat när han tillvaratagit Tovas mobil. Förhöret avslutas och Tova får stanna över natten, eftersom förhören ska upptas klockan 08.00 nästa morgon. Mobilen surrar till och jag slår upp

ögonen. Konstigt, alarmet brukar inte låta så. När jag tittar på skärmen grips jag av panik. "Äsch, jag har försovit mig!" tänker jag då klockan redan är halv tio på morgonen. Polischefen har skickat ett meddelande där han skriver att alla väntar på stationen.

Pontus Prüzelius & Sarah Holm, Nya Elementar, år 8

Jag slänger på mig kläder från garderoben, borstar tänderna lite snabbt och joggar ut i trapphuset. Idag finns ingen tid till frukost.

I garaget bredvid lägenheten står min Volvo V70 och jag bränner gummi tills jag kommer fram till polisstationen. Jag låser bilen och skyndar in i foajén. Camilla i receptionen berättar att de andra sitter i rum 5C. Nu kommer bara de där hiskliga trapporna! Heltäckningsmattan i korridoren är grå och dyster. Det är inte mycket ljus som kommer in i korridoren. Man får alltid en tråkig och kall känsla här. Dörren slås upp och i salen sitter mina kollegor samt Tova runt ett bord.

Tobias blänger irriterat och jag ursäktar mig. Han gör en gest som visar att jag ska sätta mig. Han tar upp bilder, vilka visar en man klädd i en grå huvtröja och rejäla kängor som smyger ut från omklädningsrummet i träningslokalen. Som tur är ser man ansiktet på ett par bilder. Natten i förvaring har påverkat Tova. Hon verkar vilja hjälpa till. Tova ser på fotografiet, mannen kan hon inte placera ut, fast hon tycker att han verkar bekant. Vi försöker få henne att komma på det, men det står helt stilla säger hon. Men så minns hon. Det kan vara en gammal klasskamrat, men Tova, lägger snabbt till att hon inte känner sig säker. Harry som suttit ganska tyst under förhöret, får idén att åka till Tova och gå igenom gamla fotoalbum och skolkataloger.

Polischefen bedömer att det är bättre att undersöka Tovas lägenhet om hon själv är kvar i häktet. Tillsammans lämnar vi stationen i en civilbil. Vi hinner ut lagom för att hamna mitt i rusningstrafiken. Tobias trummar på ratten vid rödljuset. Det är väldigt mycket bilar ute nu, tänker jag. Övergångstället slår grönt och gångtrafikanterna skyndar över till andra sidan. Då sker det oväntade, jag skymtar mannen på bilden komma gående. Jag handlar snabbt. Hoppar ut ur bilen. Drar upp min pistol och skriker på honom att lägga sig på marken. Han verkar veta vad som ska hända, så han sätter fart ner för den folkfyllda trottoaren.

Eftersom min knubbighet begränsar förmågan att jaga någon tar istället Harry initiativet och förföljer mannen. De civila runt omkring följer noggrant det som inträffar. Tobias slår på sirenerna och jag kastar mig in i framsätet. Han kör slalom mellan bilarna. Precis som Harry avfyrar Tobias nu ett torrt skämt, om att jag har tur att få en sådan ung hjälpreda som kan göra grovjobbet.

De försvinner runt ett hörn och en dramatiskt väntan sker då Volvon inte kommer fram genom den fullkomligt packade trafiken. Efter mycket tutande och skrikande kommer vi äntligen runt och där ligger den misstänka, nedbrottad av Harry.

Pontus Prüzelius & Sarah Holm, Nya Elementar, år 8

Däcken rullar upp bredvid och vi kliver ur. Det första polischefen gör är att berömma honom för hur bra han jobbat. Avund stiger i mig, Tobias brukar aldrig vara så trevlig och positiv mot mig. Men jag inser att det är larvigt att tänka så, Harry är ju ändå relativt nyanställd.

Utanför polisstationen står flera reportrar från tidningar som fått nys om den nyss inträffade biljakten. Dock ger vi dem inga kommentarer, och vi låter Tova gå, då hon inte är misstänkt längre. Hon lyckas smidigt smita undan utan att pressen märker henne. Då vi tar oss tillbaka in i rummet känner jag hur trött jag är. Bara ett par timmar har jag varit vaken, men ändå känner jag mig alldeles kraftlös. Det är nog inte särskilt konstigt efter allt som hänt idag. Jag, mina kollegor och den misstänkta tar varsin stol.

Tobias inleder förhöret och börjar med att fråga mannen vad han heter, men han säger inte ett knyst. Efter tre upprepade frågor och noll svar, börjar polischefen bli aningen irriterad. Det märks både på hans min och sättet han talar. Den misstänkta blir säkert också lite nervig, för nu säger killen sina första ord, däremot inte sitt namn, utan han vill ha en förklaring till varför han är här. Polismästaren skrattar lite för sig själv. Troligen för att det är ganska uppenbart att gärningsmannen redan vet det, i allafall om man tänker på hur snabbt han sprang ute på gatan.

Tobias sprider övervakningsbilderna på bordet och börjar förklara vad som hänt, att kameror sett honom gå in och ut från damernas omklädningsrum på gymmet.

Han fortsätter med rånet på banken och hur båda sakerna kan kopplas till varandra. När han nämner “Tova” verkar det som att gärningsmannen direkt känner igen det, för hans ansikte, vilket varit nedåtlutad under i princip hela förhöret, gör en snabb rörelse uppåt och ser på oss.

När frågan om namnet kommer upp igen får vi till slut ett svar, som jag har lite svårt att tyda då mannen nästan viskar. Dock verkar Tobias ha uppfattat det och säger till Ola att söka på all information om en viss Edwin Nordberg Utmattningen i mig är kvar men när mer intressanta frågor ställs spetsar jag öronen. Edwin undviker att svara på vad som skett nu, men bekräftar att han och Tova gått i samma klass och att dejtat en gång, fast hon dumpade honom. Det var inte smart av Edwin att avslöja det, enligt mig, för nu har vi en bra motiv till varför han kan ha försökt göra Tova skyldig till brottet, nämligen ilska från förr. Han lägger till en kommentar, “fast det här var bara en av många andra tjejer”.

Pontus Prüzelius & Sarah Holm, Nya Elementar, år 8

Jag får lust att leka rolig och säger “Wow, vi har fått en riktig casanova på kroken!” Ett tyst och kvävt skratt sprids i rummet, men som tur lyckas alla kväva skrattet så det blir inget större av det. Edwin blir rödflammig, stirrar bort och nickar lite.

Allt oseriöst verkar inte ha muntrat upp polischefen som nu med skärpt ton säger att vi måste fortsätta. Jag lyckas lugna ner honom och han vänder sig igen mot Edwin.

- Bara så att du vet ligger du ganska illa till, vi har starka bevis, så om du vill hjälpa dig själv skulle jag börja prata mer. Tobias misstänker, precis som jag, att han inte kan ha utfört brottet själv, och det är det han försöker få fram.

Dörren öppnas och in kommer Ola med mängder av papper. Han slänger dem på bordet och vi läser i genom dem, medan Edwin erkänner att han faktiskt hade en medhjälpare, Elin, hans “onda” tvillingsyster. Uppenbarligen hade hon mer eller mindre hotat honom för att hjälpa till. Enligt mig låter detta lite osannolikt, varför skulle vi lita på honom efter det dryga sättet han inlett utfrågningen? Han verkar kunna läsa mina tankar och återupptar att tala, nu om Elins motiv. Hon blev enligt Edwin mobbad av Tova under hela sin nioåriga skolgång. I tvåan, berättar han, “stal” hon Elins bästa kompis genom att bjuda in henne till sitt gäng och samtidigt lämna Elin utanför. Tydligen samtalade hon väldigt mycket med föräldrarna om hur ensam och ledsen och kände sig. När de tog upp ämnet med Tovas föräldrar ignorerade dem det i princip, eftersom hon ju var “så snäll och rar”, och utfrysningen fortsatte. Sedan började hon att kalla henne för plugghäst, och på grund av hennes popularitet följde de andra barnen efter henne som marionettdockor. Jag tänker efter; jag har aldrig blivit mobbad, men leder det verkligen till något stort som detta?

Tobias verkar tycka det är lite konstigt att vara ihop med någon som trakasserar sin tvilling och frågar Edwin varför. Han förklarar att det helt enkelt har att göra med status, man vill vara med den populäraste för att andra ska avguda en. Det var enligt honom ingen äkta romans.

Jag försöker få reda på mer information och frågar om mer detaljer i exakt hur han kände sig hotad. Han berättar om hemligheter, som Elin tänkt avslöja om hon inte fick hjälp, bland annat att när de gick i sjuan brukade Edwin bryta sig in i andras skåp för hjälp med skolarbetet.

Pontus Prüzelius & Sarah Holm, Nya Elementar, år 8

När förhöret avslutas beslutar Tobias att det är dags att Elin får en påhälsning från mig och Harry. Ola, polisen som närvarat vid förhören får i uppgift att ta med häktningsordern- Hon bor på, Strandvägen 9. Hon är en riktig lyxlirare alltså. Vi flyger nästan upp från stolarna, och allteftersom som vi kommer längre ifrån rummet börjar vi alla småspringa mot garaget där bilarna står.

Garaget luktar bensin och gör så att jag får en lätt huvudvärk. Vägen dit känns lång fast att det bara är femton minuters bilresa. Det är kvavt i bilen.

Jag är den första som går in i porten. Våning 3, noterar jag. När vi väl är uppe märker jag att det inte finns något titthål i dörren. Tur, hon kan inte se oss inifrån. Vid den första ringningen öppnar ingen, vi är nära att börja gå ner när den plötsligt öppnar.

Elin blir alldeles stel, hon tvingar fram ett hej och undrar vad det gäller om. Jag tar initiativet, berättar vilka vi är och ber att få stiga på. Hon tänker precis stänga dörren framför näsan på mig, när jag hinner skjuta in min fot. En adrenalinkick kommer blixtrande när den blir klämd. Jag håller tillbaka tårarna och lyckas precis hålla inne mitt skrik medan min fot börjar svullna och pulsera. Harry tar tag i dörren och bänder upp den. Elin håller krampaktigt tag i dörren och vägrar släppa. Ola visar upp häktningsorden och ber henne att vända sig om. Han sätter fast handbojor och fortsätter nedför trappan, medan jag och Harry smiter in i lägenheten.

Det måste nog vara ganska tomt och ödsligt i denna jättelägenhet, för den är på två etage och har minst fyra sovrum med varsitt badrum till. Dörren till en walk-in-closet står på glänt, jag tittar in och förundras. Det är exakt en sådan som jag alltid har önskat mig. Hon har allt från balkänningar till eleganta dressar och klackskor i alla möjliga färger. Kristallkronor hänger i taken. Jag undrar om Elin planerade att skaffa en stor familj. Jag haltar mot sovrummet medan Harry kollar på andra våningen. “Så klart ligger hon i det största”, tänker jag då jag ser rummet.

För att vara ett sovrum i ett välbärgat hem på Strandvägen ser det hemskt ut.

Persiennerna är neddragna, blommorna i fönstret har vissnat, torkade blad ligger kvar på golvet och väggarna är dammiga. Det är nog länge sedan någon städade här. Jag tittar igenom bokhyllan. Jag hittar ett fotoalbum och efter ett tag hittar jag en mobil.

Jag stoppar ner den i fickan och tar albumet under armen. Nu är det dags att dra sig tillbaka.

Pontus Prüzelius & Sarah Holm, Nya Elementar, år 8

Harry kommer så fort jag ropar. Han har inte hittat något av intresse.

När vi rör oss mot hallen inser han att vi inte har några nycklar till dörren. Den kan ju inte stå olåst. Därför tar vi oss tillbaka in, min skada gör att Harry vandrar fortare. Han börjar leta efter något litet skåp där man möjligtvis förvarar nycklar. Ett par minuter senare kommer han tillbaka med en nyckelknipa. Ingen av nycklarna ser ut som en lägenhetsnyckel, men en av dem gör att jag får en återblick till min barndom. Min farmor hade nämligen ett litet bankfack i källaren där hon förvarade ägodelar som smycken och testament, nyckeln till det liknar just den här. Jag tar av den från knippan berättar mina funderingar för Harry. - Om du skulle ha varit en medelålderskvinna, smart som Einstein och rik som Bill Gates, vart skulle du ha ditt bankfack?

- Antagligen bakom en tavla. När jag var barn brukade jag gömma mitt lördagsgodis bakom en tavla på mitt rum så min bror inte skulle hitta det.

Mina gester signalerar åt Harry att springa upp och ta övervåningen och han förstår precis.

Samtidigt haltar jag in i sällskapsrummet och lyfter ner varenda tavla som finns. Plötsligt ropar han och jag stapplar dit så fort jag kan. På ett ben hoppar jag uppför trappan och struntar i att foten skriker av smärta. Jag har inte varit på övervåningen förut. Det är lite mindre men ser ungefär likadant ut, fast det finns betydligt fler skinnsoffor och pälsar från olika djur. Harry står lika lyriskt som en spårhund framför väggen efter sin första viktiga upptäckt som detektiv. Han för in nyckeln, vrider om och drar upp luckan. Inuti ligger stora högar av 1000-kronorssedlar, säkert flera miljoner kronor, kvitton och ett testamente.

Harry tar bevisbilder och jag får idén att lägga allt i påsen så jag tar fram den ur fickan och klär på mig plasthandskar. Bunte efter bunt langas ner. De tar aldrig slut! Till sist rafsar jag ner testamentet och kvittona och knyter ihop påsen.

På vägen ut från lägenheten glömmer vi nästan igen att dörren behöver låsas, som tur är kommer Harry på det. Varken jag eller min kollega har lust att leta mer. Han ringer han till stationen och Elin berättar var de finns. Med den låsta dörren bakom oss, erbjuder sig Harry att bära ner mig. Jag tackar ja, för det finns inget bättre alternativ. Jag ser hur svettpärlor börja bildas i hans panna efter bara en våning och jag erbjuder honom en paus, han tackar nej och fortsätter nedåt.

Pontus Prüzelius & Sarah Holm, Nya Elementar, år 8

När vi kommer ut från bostaden märker vi att alla har åkt, som tur har ett par poliser väntat med en bil. Harry hjälper mig in i baksätet och jag spänner fast mig.

Femton minuter tar bilresan tillbaka till stationen. Tobias möter oss i foajén. “Borde han inte förhöra Elin?”, tänker jag, men han möter min fundersamma blick och berättar hur Elin erkänt rånet på banken där hon jobbade. Troligen som en följd av alla bevis vi fått fram och hennes sviktande självkänsla. Hon visste själv hur allting såg ut och hade raderat alla övervakningsfilmer den kvällen så att hon själv inte skulle bli misstänkt. Som pricken över i lade hon ut bilden på Tovas morfar inne i valvet för att sätta dit henne efter alla åren av mobbningen. Både Edwin och Elin har erkänt samarbetet. Jag frågar Tobias om inte Tova kommer fällas för något, men till svar får jag att därför mobbningen hände för ungefär 20 år sedan, kan hon inte fällas längre på grund av preskriptionstiden. Han berättar vidare att de hade hittat starka bevis mot Elin: IP-adressen där sms:en hade blivit skickade ifrån och våra fynd i lägenheten är kopplingen tydlig. Hon kan få ett långt straff.

Tobias lägger märke till min säck och han vet nog vad som finns i. Jag knyter upp den och visar innehållet för honom. Han svimmar nästan av mängden pengar i påsen, men behärskar sig själv och tar med mig och Harry till rummet där bevis för mängder av brott ligger. Men stöldrisken gör att säcken bör förvaras i ett annat rum bakom med kodlås och övervakningskameror. Jag ser inte vad Tobias knappar in för kod, bara han och några få andra kan den. Den lilla skrubben är ganska tom och mörk; inga fönster finns här inne.

Harry lyfter upp bevismaterialet på en hylla och de andra nästan rör sig tillbaka ut i entrén.

Vid ingången har flera journalister samlats för att söka kommentarer. Den här gången ger jag dem det, brottet är ju uppklarat nu. Då Harry är okänd för de flesta lyckas han gå åt sidan utan att prata med någon. För första gången känner jag medkänsla och lämnar pressen för att sätta mig intill honom. Vi pratar tillsammans om personliga saker, vilket aldrig hänt förut. Jag nickar mot dörren, Tobias förstår, och jag haltar ut tätt efter min kollega.

Stockholm har aldrig sett så vackert ut. Solen skiner och Stadshusets tre kronor blänker i ljuset. Jag ser hur alla gamla hus smälter samman på holmarna och bildar en vykortsvy av en sagostad. Det är nästan som att se tillbaka i tiden. Jag fortsätter Skeppsbron fram. Till höger Fritt Fall på Gröna Lund och längtar tillbaka till allt roligt jag gjort där som yngre. Till vänster om mig Storkyrkan, reslig framför det Kungliga Slottets ålderstigna väggar. Jag och Harry åker in till Kungsträdgården. Det är dags att vänta på ett nytt fall igen.

Pontus Prüzelius & Sarah Holm, Nya Elementar, år 8

Hotellet 24 december Från öppen himmel kom det, med buller och brak splittrades tystnaden som höll staden i ett iskallt grepp. Gamla Stans mörka gränder gömde de mest skygga gestalterna. Till och med de fick ett leende på läpparna när den efterlängtade vintersnön äntligen kom, men inget gott kommer ensamt.

Hans arm höll om mig medan vi vandrade genom den snötäckta Blasieholmen. Varm, stark och stabil var han trots att lapphandskarna yrde omkring och tjutandet var rakt ovanför våra huvuden. Han kramade om min hand. Vår väg skulle bära mot Stadsbiblioteket. En lagom lång promenad till en oas där vi kunde få vara ifred. Bara inga snokande kollegor skulle komma och störa.

Tidigare…

– Välkommen tillbaka till Grand Hôtel, miss Gran. Rum 623 som vanligt, säger receptionisten med ett glatt leende.

– Tack Arnold, men idag skulle jag vilja ha ett rum på plan ett, får jag vara så besvärlig?

– Det är klart du ska få. Där bor de som jobbar på hotellet. Det finns ett rum bredvid butlern Henrik Hellberg, nummer 132 som är ledigt, säger Arnold med en förundrade min.

– Finns det inget annat rum, bredvid någon annan?

– Är det något problem men butlern? Tyvärr finns det inget annat rum för närvarande är jag rädd.

Jag går genom hotellet mot middagslokalen som ligger en bit ifrån receptionen. Resan har givit mig en enorm hunger som bara kan stoppas med en av Stefanos mästerliga ärtsoppor.

Jag brukar unna mig att vara ledig och fira lite mer på julaftonsmiddag eftersom jag är ensam sedan en tid tillbaka.

Julia Sundvall, Nya Elementar, år 8

Ju närmare köket jag kommer känner jag lukten av pepparkakor. Men när jag kommer in i den annars lugna miljön i restaurangvåningen är det en ny syn jag möts av. Den annars så runda och rara kocken står på ett bord, ansiktet är mer likt en övermogen tomat än ett svenskt ansikte i december. Orden som kommer ur hans mun är knappt hörbara, men hans ilska kan ingen i rummet ta miste på. När jag kommer längre in i rummet slutar han tvärt att skrika. Helt plötsligt står jag med hans armar runt omkring mig och jag omfamnar honom som svar. Mitt i rörelsen stannar han förskräckt. Hans blick naglas fast vid dörren bakom mig. Undrande över vad han innerligt studerar vänder jag mig om sekunden innan dörren öppnas.

Stefanos grepp om mig försvinner när han ser vem det är som kommer in; butlern Henrik.

Känslan som kommer springande in genom dörren med mannen som nu står framför mig, är inte den mysiga julstämningen som hotellet har. Nu är det som om det aldrig funnits en positiv tanke på jorden. Stefano tar några långsamma men väl placerade steg mot butlern.

Hans min visar tydligt vad han tycker om den nyanlända gästen.

– Vad ger dig tillåtelse att stiga raka vägen in i mitt kök utan att knacka? säger kocken med barsk ton.

– Hotellchefen ville ses i personalrummet.

– Och du är sen som vanligt. Jag förstår inte vad ni två har för hemligheter ihop. Stefano granskar Henrik. Ni låser personalmatsalen när ni är klara.

När Stefano säger något om resturanten är det bara att lyda. Jag börjar gå mot dörren eftersom situationen är obehaglig. En hand på min axel, mjukt dit lagt men bestämd i sitt syfte.

Trots paniken som växer hinner jag tänka att jag ska titta efter vem som håller mig kvar. Med ett lätt ryck vänder jag mig runt. Bakom mig står Stefano med ett finger för sin mun och en hand som visar i vilken riktning jag ska gå.

Julia Sundvall, Nya Elementar, år 8

Inledd i köksavdelningen står jag nu mittemot Stefano, han har en förväntansfull min som leker på läpparna. En pirrande nyfikenhet väcks i magen och bubblar upp genom munnen i form av ett barnsligt skratt. Han ler och jag ser hur han försöker forma en mening.

– Jag har tagit ledigt från restaurangen ikväll, Greta. Jag vill att du och jag ska… ska… ja du vet. Säger han stammande och med en tvekade röst samt en flackande blick.

– Du vill att vi ska vad då? frågar jag med en liten besviken underton som jag hoppas att det bara är jag som hör.

– Göra något tillsammans, bara du och jag.

Jag berättar om min dags resande och försöker komma bort från middagen. Det skulle bli så konstigt om vi två gick ut och åt. Stefano insisterar på att jag ska följa med på middagen på hotellet åtminstone. Ingen av mina bortförklaringar är bra nog. Att jag ska hjälpa till på biblioteket och min utmattade kropp efter resan, inget hjälper. Han säger alltid något tillbaka som han har en poäng i. Till sist blir jag tvunget att ge mig. Han ska få sin middag, på mina villkor, så jag smyger ut i köket. Där hör jag det viskas om att butlern Henrik, som haft Hotellets enda nyckel till värdevalvet, har blivit rånad.

– Bra, ska jag hämta dig sju vid ditt rum, 623 som vanligt? Nej, 132 idag. Jag ville få lite omväxling för en gångs skull. Hur vet du vad jag brukar ha för rum? frågar jag med en frågande min. Har han kollat upp var jag bor?

– Det stod på en gästlista som låg någonstans, säger han med ett osäkert kroppsspråk.

Varför bor du bredvid butlern?

– Vet du var butler bor också? Vad är det här?!

– Det spelar ingen roll, jag hämtar dig sju. Han ger mig en kylig kram och sedan är han borta.

Julia Sundvall, Nya Elementar, år 8

Det känns underligt, Stefano den härliga och positiva kompisen vill gå ut med mig. Att han vet var jag brukar bo känns mindre bra. Jag tror inte på att han såg ett papper som bara råkade hamna mitt under hans näsa. Det är inte rimligt att sådan information kommer ut så lätt, inte på Grand Hôtel. Jag googlar på nyheterna inne på rummet: där står det, Sir Altbassen, bestulen på sina värdefulla ädelstenar i Grand Hôtels eget värdevalv.

En knackning, två, tre. Jag låter honom vänta. Jag tänker inte säga något om rånet. Vet han inte själv? En sista tillpiffning av håret i väggspegeln sedan sätter jag på mig mitt mest naturliga leende och öppnar. Den jag nu står framför är inte den jobbklädda kocken som jag brukar möta. Denna nya människa har kavaj, vattenkammat hår och ser nästan presentabel ut. Han räcker mig sin arm och vi börjar gå mot vårt bort på restaurangvåningen under tystnad. Men jag kan inte låta bli att snegla upp på honom då och då.

Bordet vi ska äta vid är minimalt, intryckt i ett hörn och två personer är maxantalet. Tanken är att vi ska sitta mitt emot varandra och ha maten mellan oss. Det känns naturligt. Jag får inte bli nervös, det märks så tydligt om man är bekväm eller inte. Han kommer upp bakom mig och drar klumpigt ut stolen. Ett stelt tack kommer ur min mun och jag kan ana att han är nervös. Det var minst ett decennium sedan jag träffade någon i dessa sammanhang.

När huvudrätten är uppäten börjar jag känna mig ganska illamående. Stefano däremot ser ut att njuta. Han ger ifrån sig små grymtanden mellan skoporna med mat. I början av middagen frågade han stela frågor som “hur mår mormor?” och “har du någonsin upplevt känslan att falla?” Obekväma frågor man inte borde ställa någon man inte känner väl. Men även intima frågor ställs. Hans sällskap börjar äckla mig och mina tankar börjar fundera ut en bra ursäkt för att kunna dra mig tillbaka. * Julia Sundvall, Nya Elementar, år 8

Ny på hotellet som jag är tar det en stund att hitta till restaurangen. Väl framme ser jag ut över folkhavet. Många människor ser att njuta av tillvaron. Min blick fastnar på en gestalt som sitter inne i ett hörn mittemot en förtjusande kvinna. Hans utseende är bekant för mig. Han var med på ett jobbuppdrag för några år sedan. Men han var inte den jag jobbade med. Han var den jag jobbade mot. Att i mitt jobb berätta oväntade händelser är inte ovanligt. Den vackra kvinnan som satt mitt emot Stefano har enligt mig full rätt att veta vad han är kapabel till. Jag såg på hennes blick att hon var obekväm med sällskapet, det är bara en tidsfråga innan hon går till sitt rum. För att komma till rummen måste alla passera hotellets bibliotek. Där jag ska vänta på henne.

Försiktigt så att jag inte ska skrämma kvinnan går jag fram bakom en bokhylla. Lugnt och försiktigt med en lagom glad min så att hon ska tycka att jag bara är en normal herre som vill konversera.

Goddag frun, säger jag och försöker att inte låta allt för angelägen.

Oj! Ni skrämde mig, god dag på dig.

Jo, det var så att jag skulle vilja prata med frun i enrum.

Säg det här då. Vi är helt ensamma.

Om frun önskar så, säger jag med ett leende som är allt för stort.

Ni kan kalla min Greta herr, säger kvinnan och ser lite generad ut.

Sven Mickelberg, svarar jag varmt.

Jag börjar berätta om mina erfarenheter med Stefano, hans fängelsestraff och allt jag vet om honom, vilket inte är så lite. I slutet berättar jag varför hon måste få veta. Nästan hela sanningen i alla fall. Hon verkar vara helt obekant med informationen och det känns som jag uträttat något viktigt och betydelsefullt.

Julia Sundvall, Nya Elementar, år 8

Efter en stund börjar hon mjukna upp. Hon berättar att hon inte gillar Stefano men vill inte säga det till honom. Han har inte märkt att hon är obekväm i hans sällskap och hennes tendenser att dra sig undan. Han har helt enkelt för stort ego enligt henne. Alla dessa personliga känslor öppnar hon upp för mig ger mig en märklig känsla. Jag är ju bara en man som hon träffat för några minuter sedan bakom en bokhylla. När hon är klar tackar vi varandra och jag vandrar långsamt upp för trappan mot mitt rum i tankarna på tuppluren som väntar.

När den rustika middag har lagt sig börjar jag gå tillbaka mot biblioteket. Mitt tidigare möte med den förtjusande Greta har fått tankarna att snurra. Hon beskrev sitt problem med den kriminelle halvgalningen som svansar efter henne. Att hon inte kan se att en stilig och hederlig kar står rakt framför ögonen på henne, förunderligt. Klockan på armen visar elva, en våg av trötthet sköljer över mig. Att en klocka kan ha så stor betydelse för hur man känner sig. Jag vänder mig om och börjar gå mot mitt rum på fjärde våningen då jag ett bråk. En av hotellgästerna tänker ringa polisen. Hans värdesaker är borta. Tur att man är på plats när brott händer.

Gårdagskvällens händelser snurrar runt i huvudet utan att jag får grepp om dem.

Mannen som tog kontakt med mig i biblioteket, Stefanos förflutna och hur jag känner för Stefano. Det hela får mig helt snurrig. Jag vet inte hur jag ska göra, säga eller tänka.

Paniken växer i bröstet och känslan av instängdhet sköljer över mig där jag ligger under täcket. Jag måste ut. Måste träffa mannen i biblioteket. Det är så många frågor som behöver svar. För många frågetecken för mitt huvud just nu.

Julia Sundvall, Nya Elementar, år 8

En knackning på min dörr får mig att flyga upp ur min säng. Vem knackar på dörren så här tidig på ett hotell? Det måste vara viktigt bara det inte är Stefano med någon konstig idé. Hoppas det är mannen från igår kväll, Sven, tänker Greta.

Men, men.. det är bara att gå upp och öppna. Jag slänger på mig morgonrocken som hänger bredvid sängen och börjar i sakta mak röra mig mot dörren. När jag öppnar står Arnold där med en polis och han ser inte munter ut.

– Är det här din ring? frågar han och visar upp en av ringarna jag fått av mamma innan hon gick bort.

– Ja, den är min, jag hade på mig den i går kväll men tydligen tappade jag den.

– Var god och följ med mig här då, Greta.

– Varför ska jag följa med?

– Ni har blivit kopplad till platsen för brottet.

Jag hade tappat ringen i köket. Jag tror inte det är sant! Utanför Grand Hôtel har vi nu samlats en hel klunga; jag, Henrik, Stefano, en städare och påhejare. Alla är naturligtvis oskyldiga. En bit bort står Sir Altbassen och gestikulerar med en polis. En efter en synas våra motiv, och våra alibin.

Stefano får efter några minuter problem. Kvinnan som förhör honom tror inte på hans snyftande sorgehistoria. De kräver att han ska ha ett alibi, vilket han inte har. Enligt Stefano var han ensam i köket och provade några nya smak kombinationen för den nya menyn. Städaren som städade på kvällen nekar att han var där. Som försvar säger han att de inte var där vid samma tidpunkt. Städaren bevisar sin närvaro eftersom nattvakten rapporterar att han mindes när han släppte in henne.

Jag ler åt att Stefano inte har något alibi. Men när jag känner handklovarna inser jag att jag själv inte hade något. De tvekar. Tänker de släppa Stefano? Ska han gå på fri fot medan jag är häktad…

Julia Sundvall, Nya Elementar, år 8

Sirener hörs. Jag tänker att jag är den sämsta detektiven som finns; en som själv blir oskyldigt misstänkt. Och det på själva julafton.

Skulle Stefanos räder sätta Stockholm i skräck nu? ”Kändisar mystiskt bestulna på Grand Hôtel”. Hur ska jag kunna hindra det från häktet? Då ser jag Sven tränga sig fram genom den nyfikna klungan.

– Ursäkta, det finns en till detektiv här. Sven Mickelberg heter jag. Jag spendera hela gårdagen med Greta här. Han visar upp sitt leg. Jag hajar till. Vi är kollegor.

Jag blir varm inombords. Tack Sven, tänker jag lyckligt. Sven ler, blinkar. Han räddar mig från situationen.

– Det kanske inte är mycket till tröst en julaftonskväll i december. Men om du vill ta en promenad bort från hotellet, säger Sven och sträcker fram armen, kanske vi kan diskutera om du kan bli den kollega jag längtat efter.

Hans arm höll om mig medan vi vandrade genom den snötäckta Blasieholmen. Varm, stark och stabil var han trots att lapphandskarna yrde omkring och tjutandet var rakt ovanför våra huvuden. Han kramade om min hand. Vår väg skulle bära mot Stadsbiblioteket. En lagom lång promenad till en oas där vi kunde få vara ifred. Bara inga snokande kollegor skulle komma och störa.

Julia Sundvall, Nya Elementar, år 8