Snäckan Jag vaknade av att solen bländade mig. Jag låg i min solstol på stranden. Jag hade somnat medan vi solade. Jag tittade mig omkring och såg min storebror simma i havet. Havet brusade och slog mot stranden. Pappa satt under parasollet och läste en tidning. I strandkanten såg jag någonting glittra. Nyfiken som jag var gick jag fram till den. Jag bländades och kunde knappt se vad det var. En vind blåste förbi mig och helt plötsligt var den borta. Nu låg det bara kvar en helt vanlig snäcka. Jag vände mig om och såg en spökliknande man med arabiska kläder. - Du har tre önskningar. sade han. Jag blev chockad och såg mig omkring. Det var som att allting omkring mig hade stannat, allting hade tagit en paus. Hans silverskimrande kläder bländade nästan mig. - Jag tänker inte vänta, du har tre önskningar och du får önska dig precis vad du vill. Du behöver bara säga vad du vill ha så kommer det direkt till dig. Så var noga med vad du önskar dig! Trots min förvåning fick jag ur mig några ord. - Men vadå om jag önskar mig en snäcka får jag den då?.. Vips! Så låg en snäcka i min hand. -Jag sade åt dig att vara försiktig med dina värdefulla önskningar. sade anden. -Men jag ångrar mig!! Jag önskar att jag aldrig hade önskat det! Vips sa det! Så var snäckan borta! -Vad var det jag sa. Var försiktig med dina önskningar! Nu har du bara en kvar! -Men vad ska jag önska mig?! Ett hälsosamt liv? en hög med pengar? ett nytt hus? -Det är helt ditt val unge man. Det enda jag kan råda dig till är att använda det väl. Anden försvann på samma sätt som han kom, men jag hade fortfarande en önskning kvar. Jag berättade för min bror vad som hade hänt. - Det var det dummaste jag hört! Tror du verkligen att jag skulle tro på det? -Det är sant! Jag lovar! sa jag. -Puuh, jag önskar att du kunde sluta ljuga hela tiden! En vind svep förbi igen. Stämningen blev udda. Jag förstod att han hade tagit den sista önskan. Jag skulle aldrig kunna ljuga igen. Peggy 9A
Den flygande pojken Det var en gång en pojke som hette Alexander. Han älskade att bada i sin lilla pool hemma, men en dag tog hans pappa med honom till en mycket större pool på Vanadisbadet. Först tyckte Alexander att det såg lite skrämmande ut, men hans pappa lovade att han skulle få den största och godaste glassen som fanns när de hade badat. Alexander lekte med alla badleksaker och gjorde coola trix från poolkanten ner i bassängen. Mitt i allt detta kände han plötsligt hur det gjorde väldigt ont i hans axel och han började skrika. Pojken tittade ner på axeln och såg en geting som hade stuckit honom. Getingen flög upp till Alexanders öra och ropade: - Sluta skrika! Han tystnade på en gång av chock. Kunde getingen prata? - Jag vet vad du tänker och ja, varför skulle jag inte kunna prata? sa getingen. När Alexander hämtat sig, frågade han den lilla insekten varför den hade stuckit honom. Getingen svarade lite surt: - För att du klämde mig! De sa förlåt till varandra och snart kom pappa med den fantastiska glassen. Alexander delade glassen med getingen som hette Herman och han blev väldigt glad. Pojken berättade inte för sin pappa om den talande getingen eftersom Herman inte ville det. Båda älskade den stora glassen och de blev snabbt vänner. Som tack för glassen bjöd Herman med Alexander på en flygtur. Förstod inte pojken hur det skulle gå till, men getingen tog tag i honom och snart lyfte Alexander från marken lika lätt som en fjäder. Utsikten uppifrån var väldigt fin och de kunde se allt som hände där nere. Alexander och hans nya magiska kompis Herman hade väldigt kul tillsammans och än i dag flyger vännerna högt över hustaken. Ingen visste vart Alexander försvann efter middagarna och så fick det bli, för det här var deras hemlighet. Men, om du tittar ut genom fönstret en solig kväll så kanske de två sitter på taket mittemot och skrattar. Snipp snapp snut så var sagan slut! Clara 9a
Den magiska guldstenen Det var en varm dag då kläderna klibbade sig fast på kroppen, då vindarna svalkade mot den varma huden och då växterna grönskade. Det var en dag då alla djuren på Kolmården njöt av solljuset och svalkade sig i trädens skuggor. Även besökarna på Kolmården njöt av solens strålar, var glada och svalkade sig i trädens skuggor och barnen åt glassar. Speciellt en ung flicka var lycklig denna dag eftersom det var hennes födelsedag, hon fyllde sex år, och hennes mormor hade tagit med henne till Kolmården. På Kolmården såg flickan magnifika giraffer, ståtliga lejon och lustiga apor. All dessa djur hade hon läst om i böcker och det var fantastiskt att se dem med egna ögon, tyckte flickan. Men på en varm sommardag måste man vila och svalka sig berättade mormodern för flickan. Motvilligt gick flickan med på detta och satte sig under eken, i skuggan, på en bänk. Flickan blev glad och nöjd igen när hon fick en kula chokladglass. De satt under eken och åt varsin glass då flickan såg solljuset reflekteras mot något guldigt några meter framför hennes fötter. Hon gick närmare, ut ur ekens skugga, och plockade upp detta föremål. Det var en sten. Men inte vilken sten som helst. Det var en guldig sten. Full av förundran sprang hon till sin mormor som satt på bänken flickan precis hade lämnat. Mormodern kollade frågande på sitt barnbarn. -Vad har du i handen? frågade mormodern. -En guldsten. svarade flickan. Mormodern blev förvånad. -Tror du att det är en skatt? frågade flickan. -Den stenen, är stenen från legenden om guldstenen, svarade mormodern. Det var då mormodern berättade legenden om guldstenen. Det var en gång för länge sedan en prinsessa som var allt en prinsessa borde vara. Hon var snäll mot alla och generös. Hon var sex år precis som flickan. Alla i kungariket tyckte om henne, speciellt hennes föräldrar som gav henne en magisk guldsten som hade tre önskningar. Prinsessan tänkte efter noga. Hon ville inte slösa bort sina önskningar. Men hon bestämde
sig för att önska att alla i kungariket skulle leva långa lyckliga liv. Hennes önskning gick i uppfyllelse men hon bestämde sig för att spara sina två andra önskningar. Detta blev hennes misstag. Tänk om stenen skulle hamna i fel händer! Men det fanns en människa som inte tyckte om prinsessan i kungariket. Det var en ond och girig trollkarl som ville ha guldstenen själv. Han bestämde sig för att stjäla den. Tyst som en mus smög han upp till prinsessans sovrum vid midnatt. Varken månen eller stjärnorna syntes på himlen så ingen såg när han klättrade upp för stenläggningen. Av någon anledning var flickan inte i sitt rum. Trollkarlen letade efter guldstenen länge. Till slut hittade han den i ett skrin som var låst men han låste enkelt upp den med sin magi. Han höll nu guldstenen i sin hand och funderade på vad han skulle önska sig. Skulle han önska att få bli kung själv? Det verkade vara den bästa önskningen tyckte trollkarlen men just då han skulle uttala önskningen störtade vakterna in i rummet med dragna svärd. Trollkarlen blev rädd och visste inte vad han skulle göra så innan han hann tänka efter önskade han sig att alla i kungariket skulle förvandlas till stenar så att han kunde fly. Stenen uppfyllde trollkarlens önskan och innan han visste ordet av det förvandlades alla till stenar. Han skrattade men till slut insåg trollkarlen att han också hade förvandlats till en sten. Sedan dess har han länge grubblat över detta när alla lekande barn har kastat runt honom genom tiderna. Mormoderns berättelse var spännande men gjorde flickan ledsen. Hon tyckte synd om alla människor som hade förvandlats till stenar. Hon ville så gärna att de skulle få bli till människor igen. Hon tänkte högt och sade att hon önskade att alla som hade förvandlats till stenar skulle bli till människor igen. Helt plötsligt stod det massor av damer och herrar samt flickor och pojkar runt om eken. Vissa bar rustningar och andra bar klänningar. Alla vid eken var förvånade. Hur kunde detta ha hänt tänkte flickan men sen så kom hon att tänka på guldstenen som hon hade hållit i sin hand och som nu var borta. Den första önskningen hade gett kungarikets invånare långa och lyckliga liv, den andra hade förvandlat alla till sten och flickan hade utan att veta om det önskat den tredje önskningen. Att alla som hade förvandlats till sten skulle bli människor. Detta innebar att trollkarlen också hade förvandlats till en människa igen. Han blev generad av alla arga blickar som han fick av de han hade förvandlat till stenar. Han började springa där ifrån men snubblade på sitt skägg och landade på mage. Han reste sig upp igen och sprang iväg och sedan dess har ingen sett honom. Alla tackade flickan som fick många lovord och komplimanger. Hon blev också tackad av kungen, drottningen och prinsessan. Prinsessan och flickan blev senare bästa vänner. Flickan fick lära prinsessan om alla nya uppfinningar till exempel iPads, flygplan och glass. Prinsessan tyckte att det var konstigt att barn satt och spelade på iPads när de kunde vara ute och leka men hennes favorituppfinning var glassen. Slutet gott, allting gott.
Filip 9a
Simma på Eriksdalsbadet Det var en liten pojke som hette Karl. Han var 6 år gammal men ändå kunde han inte simma, detta skämdes han mycket för. Hans största dröm i livet var att när han blir stor ska han bli bäst i världen på att simma. Det var då han bestämde sig för att ta med mamma till Eriksdalsbadet för att lära sig simma. Han packade ned sina bästa badbyxor och åkte till Eriksdalsbadet. Han var väldigt uppspelt över att äntligen lära sig simma. Men när Karl äntligen skulle hoppa i polen och ta sina första simtag så fick han en stor klump i magen. Han tittade på de andra barnen som lekte i vattnet, han ville så gärna vara med och leka med dem. Mamma sträckte ut händerna och ropade: -Hoppar i nu så får du en glass senare. Karl tittade på de andra barnen, det såg så lätt ut. Han tog ett djupt andetag och sedan tog ett djupt andetag och sedan tog han ett djupt andetag och sedan tog han sats och hoppade i. Han började ta sina första simtag och efter några simtag så var han framme vid de andra barnen. På väg hem från Eriksdalsbadet log Karl med ett stort leende medan han åt av sin glass. Nu ska jag bli världens bästa simmare. Fredrik L 9a
Hajskräcken Sommarlovet hade äntligen startat. Solen strålade och fåglarna sjöng. Det märktes på stämningen att efter en lång och kall vinter var sommaren nu här. Förra veckan hade pappa varit och köpt vattenskidutrustning till vår båt och vi hade ännu inte testat den. Så idag skulle vi för första gången åka ut och testa. Det skulle bli jättespännande! Jag och mina syskon åt upp frukosten snabbare än någonsin förr medan pappa gjorde i ordning båten ute på bryggan. Det var äntligen dags! Ute på bryggan hade pappa lagt fram våtdräkter vi tydligen var tvungna att ha på oss. Jag fick en grön och mina syskon fick blåa, alltså fick jag den snyggaste. Jag var den sista som skulle köra vilket var bra då jag skulle få en bättre bild av hur man gjorde och hur det fungerade. Men när det väl var min tur kändes det inte så bra. Skidorna kändes inte som vanliga skidor som man åker med på snö. De här var mycket mer hårda och obekväma, vilket gjorde mig väldigt nervös och skakig. När pappa sedan började köra kändes det lite bättre och det var faktiskt jätteroligt, mycket roligare än att åka riktiga skidor, det kändes som man flög. Helt plötsligt ser jag hur något simmar förbi mig. Jag släpper kollen från skidornas och tänker ”Var det där just en haj jag såg?!”. Jag försvinner från tankarna när jag fattar att jag inte längre flyger fram utan ligger och flyter i vattnet. Jag hade ramlat av skidorna och nu var det inte långt kvar tills hajen skulle komma och ta tag i mig. Så jag ropade på pappa men fick inget svar. Tillslut var de så långt ifrån mig att jag inte längre kunde se dem. Jag skulle dö här, tänkte jag. Mitt i allting känner jag hur något lent drar upp mig på sin rygg. Jag hinner knappt tänka på vad som nyss hänt tills jag ser att det var en delfin som räddat mig. Det var aldrig en haj! Linna 9a
Sjöjungfrun Det var en varm dag i början av sommarlovet. Solen sken starkt, och alla barnen badade glatt på stranden. Alla förutom Pelle. Han tyckte inte alls om att bada i havet för han kunde inte simma och han ville inte att sina kompisar skulle skratta åt honom. Istället så vandrade han på stranden för att leta efter snäckor. En dag så hittade han en lysande orange snäcka, med vackra guldpärlor på. Det var den finaste snäckan han hade sett. Han tog upp den vackra snäckan, och granskade den noggrant. Plötsligt så hörde han en mörk röst som ropade hans namn: - Peeelle Pelle blev jätte rädd. Han kollade runt för att hitta personen som ropade hans namn. Men där stod det ingen. Sen hörde han rösten igen. - Peellee Det var snäckan som ropade på honom. Han tog upp snäckan och svarade: - Jaa..? Inget svar. Pelle kände sig dum. Här står han, som vilken toker som helst, och pratar med en snäcka. Han kastade snäckan så långt ut han kunde i havet. Plötsligt så kom det upp en främmande varelse, som fångade den vackra snäckan. Det var en sjöjungfru. Den hade kort blått hår, och en stor stjärtfena istället för ben. Han såg ut att vara i Pelles ålder. Sjöjungfrun log och vinkade till Pelle. Han vinkade tillbaka. Snabb som en fisk, simmade sjöjungfrun fram till Pelle. - Varför leker du inte med de andra barnen? frågade sjöjungfrun. Han hade samma röst som snäckan. - Jag kan inte simma, svarade Pelle ledsamt. - Jag kan lära dig om du vill, sa sjöjungfrun och log, det är superlätt. Pelle tittade tveksamt på sjöjungfrun. Tänk om han skulle skratta åt honom? Efter ett tag, gick han med på att låta sig läras av sjöjungfrun. Några timmar senare kunde han simma lika bra som sjöjungfrun. Pelle var så glad att han nästan höll på att spricka. Han gav sjöjungfrun en stor kram, som tack för hjälpen. - Om du behöver hjälp med något annat, är det bara att ropa på mig i snäckan, sa sjöjungfrun. Han gav tillbaka den lysande oranga snäckan till Pelle. Nu hade den blåa guldpärlor, och var ännu vackrare än förut. Pelle log stort. - Vad heter du då? frågade han. - Douglas, svarade sjöjungfrun. Pelle vinkade hejdå till Douglas och gick upp på stranden. När han vände sig om var Douglas borta. Pelle sprang så snabbt han kunde till de andra barnen. Nu vågade han gå in i vattnet, för nu kunde han ju faktiskt simma. Alexandra 9a
Ett starkt minne från Kosteröarna Det var en varm och soliga dag i Stockholm med en lätt bris från öst när jag och min familj promenerade längs Strömkajen utanför Grand Hotel i riktning mot Gustav Adolfs torg. Jag gick nära min mor och frågade mig själv vad som skulle hända imorgon? Min mor såg på en gång att jag funderade över något och strök mig över pannan och gav mig en fundersam blick. - Vad tänker du på Emil? - Jag tänker på vad jag skall göra imorgon… - Imorgon så åker vi allihop ned till Kosteröarna Jag gav min mor aldrig något svar utan jag fortsatte bara att gå längs hennes sida och försökte föreställa mig en bild om allt jag skulle kunna se och göra där. Jag föreställde mig långa stränder och klippor lika vita som molnen som sveper förbi himlen. Dagen därpå var den dagen som skulle förändra min berättelse från den här sommaren. Jag hade packat min väska alldeles själv och stod i farstun och väntade på att mina föräldrar skulle göra de sista förberedelserna innan vi skulle åka. Vi satte oss i bilen och skulle nu bege oss så långt söder ut, så långt söder ut jag någonsin åkt förut.
Drygt sex timmar senare stod jag där på kajen med min väska i handen i Strömstad med min familj där vi skulle ta båten till Sydkoster, en av de två större öarna. I väntan på kajen så köpte vi glass för att svalka ned mig från den outhärdliga sommarvärmen som svept in över landet över natten. Vi bodde i en lagom stor och mysig röd stuga med en marin inredning dekorerat med olika möbler och detaljer från gamla båtar och skärgården. Det fanns många rum och välja emellan, jag valde ett litet rum med en våningssäng. Jag ställde min väska på golvet och klättrade upp och lade mig på överslafen. Mamma gjorde i ordning en klassisk västkust lunch. Vi åt nybakat vitt bröd med färska räkor. Vi gjorde i ordning en korg med saft och fikabröd och tog oss ned mot stranden som såg precis ut som jag hade tänkt mig hemma. När vi väl kom till stranden var det redan eftermiddag. Jag lade ut min handduk på den varma sanden och solade ett tag och njöt av värmen. Jag gick ned till det klara vattnet och ställde mig med fötterna precis under vattnet för att känna efter att det var varmt nog. Plötsligt så kände jag något som låg på min fot, jag böjde mig ned och såg efter vad det var. Det såg ut som en sten först men när jag plockade upp den så lade jag märke till att det faktiskt var en liten krabba. Den satt helt stilla i min hand och ansträngde sig för att inte bli upptäckt vilket den nu redan var. Jag tog med mig den och visade upp den för mina föräldrar som var imponerade av mitt fynd. Jag gick åter tillbaka till strandkanten intill en klippa och lade krabban där som snabbt kröp in i en skreva i berget. Denna dag var bara början på min unika upplevelse av sommaren och de följande dagarna var lika unika som den första. Det var den bästa veckan ut av mitt sommarlov hittills men detta var bara en början av sommaren.
Timothy 9a
Smurf i Spanien Jag längtar till imorgon när vi ska åka på höstlov till Spanien, tänker Pelle. Pelle är 6 år och ska åka till Spanien med sin mamma, pappa och storasyster Anna. Det är första gången som Pelle ska åka utomlands och han tycker det ska bli jättespännande. Han har aldrig varit så långt borta hemifrån och aldrig åkt i ett flygplan. Mamma hjälper Pelle att packa sin väska. Han börjar med att plocka ner en låda med kritor och en målarbok. Från hyllan tar han ner två av sina gossedjur, en smurf och en isbjörn. Mamma säger att han bara får ta med ett gossedjur. Pelle tänker efter en stund och lägger i isbjörnen. Stackars smurfen börjar gråta och säger till de andra leksakerna, jag som trodde jag skulle få följa med.Pelle har svårt att somna på kvällen men till slut så somnar han. På natten drömmer han om hur smurfen blir ledsen för att han inte får följa med. På morgonen så äter Pelle frukost med sin familj och de pratar om alla spännande äventyr de ska göra på semestern. Pelle går till badrummet och borstar tänderna. Nu var det dags att ta taxin till flygplatsen. Precis när Pelle skulle gå ut ur dörren med familjen så kom han att tänka på drömmen han haft i natt. Jag måste ta med smurfen istället för isbjörnen, tänkte han. Snabbt som blixten sprang Pelle till sitt rum och la tillbaka isbjörnen på hyllan och tog smurfen. Vad skönt att Pelle la tillbaka mig på hyllan, tänkte isbjörnen för jag gillar ju inte att åka till varma ställen. Smurfen blir överlycklig och tänker, jag får följa med ändå.
Smurfen säger hej då till alla andra leksaker medans Pelle stoppar ner smurfen i ryggsäcken. Pelle springer tillbaka till dörren där hans familj står och väntar. När familjen kommer till flygplatsen så är det mycket folk. Vi ställer oss i en kö och när det är våran tur så säger mamma att vi ska lämna in vårt bagage. Pelle blir ledsen för då kommer han inte träffa smurfen på hela resan. Pelle ställer upp sin ryggsäck på bandet men då säger mamma att man får ha med små väskor på planet. Pelle sticker ner handen i ryggsäcken och tar upp smurfen och kramar om honom. Hela familjen går till säkerhetskontrollen. Vi kommer fram till en maskin som har ett rullband. Pelle undrar vad det är för slags manick. Pappa säger att det är en maskin som man kan se igenom väskor med. Man ska lägga upp sin väska på rullbandet och så kommer den ut på andra sidan av maskinen. Pelle lägger upp sin ryggsäck på bandet. Smurfen märker att det blir kolsvart och det brummar konstigt. Smurfen kryper ihop i ryggsäcken. Till slut blir det ljust igen och Pelle öppnar ryggsäcken för att se att smurfen är kvar. Efter säkerhetskontrollen gick vi och satte oss vid ett par lediga bänkar. Pelle börjar leka med smurfen medan resten av familjen satt och läste. Pelle hoppade runt med smurfen och råkade gå in i en tant så att han tappade smurfen. Pelle bad om förlåtelse till tanten och fortsatte med sin lek. Till slut så kom mamma och hämtade Pelle och vi gick på toaletten Smurfen fick sitta på handfatet och titta på sig själv i spegeln när Pelle kissade. Sedan gick vi ombord på planet. Pelle hade fjärilar i magen. Nu ska jag få flyga för första gången tänkte han. Pappa och Anna satt bakom Pelle och mamma. Mamma visade hur man skulle spänna fast sig med säkerhetsbältet. Pelle tänkte på hur han skulle spänna fast smurfen också. Pelle öppnade sin rygga men där fanns ingen smurf. Pelle fick panik. Smurfen satt fortfarande och speglade sig på toan. Pelle skrek, jag vill av planet nu. Mamma tittade bekymrat på Pelle. Jag glömde smurfen på toan skrek Pelle. Mamma försökte lugna Pelle men inget fungerade. Pelle behövde sin smurf. Då gick en flygvärdinna förbi och frågade om någon tappat ett gossedjur. Pelle ropade ”Det är smurfen!”. Pelle sa till smurfen ”Jag ska aldrig glömma bort dig något mer igen” och gav honom en bamsekram. Nu skulle planet lyfta. I ena handen höll Pelle smurfen och i den andra handen höll han mammas hand. Motorerna brummade och Pelle och smurfen trycktes bakåt i sätena. Pelle och smurfen var lite rädda men glada att vara tillsammans igen. Planet åkte supersnabbt och det var skakigt men till slut så kände man att planet började lyfta och rätt som det var flög dom högt uppe i skyn. Pelle och smurfen var jättetrötta efter en lång dags äventyr. De somnade samtidigt. När de vaknade så hade de redan landat och planet höll på att parkera. De gick av planet och kände den härliga värmen. Nu var den lilla smurfen äntligen i Spanien. Fredrik F 9a
Den lilla getingen Jag vaknade på morgonen i min varma bikupa, mina syskon hade redan vaknat och gjorde sig iordning för att flyga ut. Jag gick upp och flög ut inte så långt efter alla andra. Jag gjorde de jag gör varje dag luktade på blommorna. Just idag var det väldigt mycket andra getingar så många utav blommorna var upptagna. Så jag bestämde mig för att flyga lite längre ut. Jag hittade ett ställe med massa nya blommor som jag aldrig hade sett förut som tulpanner tillexempel. Jag höll på att luka på blommorna tills jag kände lukten utav glass. Jag följde lukten till att se en liten pojke sitta och äta glass. Jag satte mig på glassen och pojken började vifta bort mig. Jag försökte komma åt glassen men han bara viftade och viftade. Plötsligt träffade han mig. Min ena vinge gick sönder och jag föll till marken, jag kunde varken flyga eller gå. Pojken med glassen hade gått därifrån och jag låg kvar på marken. Men sen började jag höra fotsteg och prasslande i buskarna. Jag kunde inte se vem eller vad de var men sen började jag känna att någon lyfter upp mig med ett löv. Det var en annan pojke som lyfte upp mig. Han hade ett vänligt ansikte. Han gick med mig ett ganska långt tag tills jag känner att han sätter ner mig i ett hål i ett träd. Jag märkte då sedan efter ett tag att jag låg i mitt hem igen. Cornelia 9a
Harrys snäcka från Grekland Det var en gång en pojke som hette Harry. Han hade åkt till Grekland med sin mamma som hette Karin och hans hund som hette Bob. Hans pappa som hette Nicklas kunde inte vara med för han jobbade. Harry var ledsen för att hans pappa inte var med på resan. Harry, Karin och Bob bodde på ett fint hotell precis vid stranden och på kvällarna brukade Harry och Bob vara ute och hoppa på klipporna. En kväll när Harry och Bob var ute och hoppade på klipporna började Bob skälla på något nere vid det gröna vattnet. Harry undrade vad det var så han gick ned och kollade och där i det gröna vattnet så låg en taggig snäcka. Harry tog upp den taggiga snäckan ur vattnet och kollade på den. Sedan sprang han hem för att visa sin mamma. Hon tyckte den var jättefin. Men Harry önskade att hans pappa kunde vara där för att se den, och plötsligt så knackade det på dörren. Harry sprang och öppnade och där stod Nicklas. Snäckan måste vara magisk sa Harry högt för sig själv. Alla var jätteglada över att Nicklas hade kommit för då var hela familjen samlad och sedan hade det en jättebra semester tillsammans. Erik 9A
Siegfried Dracheblod I gamla tider fanns det en man vid namnet Siegfried. Han var en stor krigare som bodde i liten by vid namn av Gael ack. Gael ack var en väldigt liten bit av mycket större kungadöme. Den lilla byn hade bytt händer många gånger och den lilla byn var mer eller mindre självdriven vid det här laget efter att har bytt ledare så många gånger att invånarna av byn hade slutat bry sig. Siegfried bodde ensam utanför byn i en liten stuga han hade byggt själv. Siegfried var aldrig inne i byn och levde ensam, när folk kom för att hälsa på honom gick han bara in i sin stuga och bad dom att gå. Även om människorna i byn bodde så nära Siegfried visste dom inget om honom förutom legenderna att han var en stark man som slagit i många krig för att försvara kungadömet. Han fick namnet Dracheblod av hans fiender eftersom hans uthållighet fick folk att säga att hade drakfjäll under sin rustning eller så går legenderna hursomhelst. Men inget vet säkert, Siegfried hade visserligen försvunnit från sin stuga och kommit tillbaka senare men han berättade aldrig vad han hade gjort och dom flesta som såg honom strida hade antingen dött i strid eller dött av ålder eftersom Siegfried var väldigt gammal. Han hade levt i många generationer. Och enligt några hade existerat där innan byn var grundad. Men det trodde ingen på eftersom hur stark en man än är så han väl lika mänskliga som alla andra? Siegfried sover och äter som varje annan människa, det har folk sett. Varje människa dör till slut det är så det är och Siegfried skulle inte vara ett undantag det var folket säkra på. Så dom lämnade honom ensam förutom att kolla om han fortfarande var vid liv. Många år gick och Siegfried bodde kvar i sin stuga. Men i söder hade ett stort kejsardöme växt fram med starka krigare och dom hade bestämt sig att börja ta över alla kungadömen till norr och Siegfrieds kungadöme var ett av dom. Detta kejsardöme var teknologiskt överlägsen alla andra. Med stora maskiner som spottade eld och rustningar starkare än alla svärd. När denna arme av odödliga män kom över den lilla byn hade dom ingen användning för den och bestämde sig att ta all mat och andra förnödenheter och sedan bränna byn. Men när armen marscherade ner mot byn så kom en man för att stoppa dom när resten av männen flydde denna man var Siegfried. Vare sig han slogs för att försvara byn eller för att trodde att dom skulle attackera honom senare och inte ville fly eller om han bara inte gillade vad dom går inte att veta. En ensam man mot tusentals män kända för att vara odödliga såg inte ut som något Siegfried skulle kunna göra. Och det såg ut som han inte skulle klara det eftersom för varje slag han slog, varje man han dräpte och varje sköld han krossade var det alltid mer att slå på, mer att döda och mer att krossa, och till och med den stora Siegfried såg ut att hålla på att slita ut sig. I sin sista stund när den mäktiga krigaren såg ut att falla, blev han omringad av en extrem stor boll av eld och ut ur denna boll kom en stor mäktig drake som flög genom himlen, brände ner alla maskiner och krossade fiendens stora arme. När allt hade lugnat ner sig var bara den stora draken kvar men inte i sin finaste form. Skadorna han tog som människa skulle inte låta honom leva länge till och sin sista stund flög han ner i havet och från hans kropp kom tusentals små varelser med ett extremt starkt skal och händer med bara 2 drakklor. Dessa varelser var dom första krabborna och en del säger att även idag finns det en del krabbor som har klor lika starka som den mäktiga krigaren Siegfried. Björn 9a
Dalahästen Det var en gång en tjej som bodde i en stad bakom de höga magiska bergen där solen alltid sken. Hon hette Lovisa och var mycket vacker, hon var mörkhyad och hade brunt vågigt hår som nådde henne till midjan. Lovisa var drottning över Nusnäs och bodde i ett stort slott byggt av stenar uppe på den högsta kullen i staden så att hon kunde se ut på sitt vackra kungarike. Nusnäs var ett litet kungarike fyllt av glada människor som hälsade på varandra varje dag, hade fartfyllda fester med mycket mat och ställde alltid upp för varandra. Lovisa var en väldigt duktig drottning och såg alltid till att alla hade det bra i sina hem. Hon arbetade så hårt att hon aldrig hann att lämna slottet eller ha några fester. Lovisa satt hela dagarna vid hennes skrivbord och tittade avundsjukt ner på hennes kungarike, hon ville så gärna vara med och dansa, sjunga och skratta. En dag kom en budbärare med ett pergament till slottet. Där det stod att drottningen skulle ha ett kort möte med alla prinsar från närliggande kungariken. Hon blev inte glad och såg det bara som mer jobb. Det blev långa dagar med många ”konstiga” prinsar som bara var ute efter pengar, makt eller mark. En dag kände Lovisa att hon behövde gå ut och ta lite luft. Men När hon kom ut hände något konstigt. Hon blev förvånad för mitt på gräset stod en häst. Han berättade att han hette Dalahäst och bodde i en dal längre ut i kungariket. Han ursäktade sig också för han stod på hennes tomt. Precis när han tänkte gå stoppade hon honom. -Kan vi inte hitta på någonting roligt istället. Jag vill inte träffa flera prinsar, alla vill bara ha mitt kungarike. sade Lovisa -Jovisst! svarade Dalahäst De red ut i Nusnäs skog. Dalahäst trängde sig mellan de höga granarna han berättade en massa roliga historier. Lovisa tyckte det var så roliga att hon faktiskt skrattade. När de kom tillbaka till slottet gick de upp till salen igen då dem insåg att en middag var framdukat. Fast dem hade varit borta så länge att den hade hunnit bli kall. De hade totalt glömt bort tiden. Då frågade Lovisa Dalahäst om han ville bo där, hon hade så många rum lediga. Det tyckte Dalahäst lät som en jättebra idé. Sedan den dagen har inte drottningen slutat att le och dem levde lyckliga i alla sina dagar. *Idag representerar Dalahäst den dagen Lovisa skrattade för första gången. Vendela 9a
En kalksten från Gotland Klockan var 06.30 en lördag morgon då Kalle som nyss fyllt 6 år öppnade ögonen och var redo för en ny dag. Det första Kalle gjorde var att kolla om sina föräldrar var vakna, men som vanligt sov dem. Kalle var så uttråkad att han bestämde sig för att åka till Gotland över dagen. Kalle tyckte att det var en strålande ide och sprang fort tillbaka till sitt rum för att packa väskan inför resan. Han tog fram en ryggsäck, la i täcke och kudde samt ett paket kakor som han hade gömt under sängen. Precis innan Kalle var redo för att ge sig av på sitt äventyr, så kom han på att han hade glömt att berätta för sina föräldrar vart han skulle. Eftersom han inte ville väcka dem, så bestämde sig Kalle för att skriva en lapp: Mamma och Pappa, jag bestämde mig för att åka till Gotland under dagen alldeles ensam. Mamma jag tog lite pengar ifrån din plånbok så att jag kan köpa mig mat om kakorna inte skulle räcka till. Ses på Gotland! Kalle satte på sig hjälmen, tog sparkcykeln och började att sparka sig iväg till Gotland och var framme redan efter ca 10 minuter. Kalle såg en fin strand som han bestämde sig för att sparka sig iväg till. När han kom fram till stranden så öppnade Kalle ryggsäcken och tog fram sitt täcke, kudde och även kakorna. Kalle satt där på stranden mätt och belåten och kollade ut över havet. Helt plötsligt kom det en jättestor våg som dunstade ner på stranden. Kalle blev lite skraj när han såg att ett oväder var på väg in över Gotland. Men samtidigt såg han hur det lyste bland strandens stenar och kunde inte inte motstå, så Kalle bestämde sig för att kolla vad det var. Han sprang snabbt mot den lysande kalkstenen och plockade upp den. Aldrig hade Kalle sett en sådan fin kalksten förut och bestämde sig därför att spara stenen. Kalle började att bli orolig över hur han skulle ta sig hem nu när det oväder över Gotland, hans föräldrar hade ännu inte kommit och Kalle började bli orolig om de kanske ännu inte hade vaknat och sett hans lapp? Men utan att tänka på att han sa -” snälla sten ta mig hem” så stod han helt plötsligt hemma i vardagsrummet med en magisk kalksten i handen. Edona 9a
Isabelle på Kolmården Det var en varm sommardag mitt i juni, inget moln syntes på himlen. Isabelle och hennes familj hade åkt till Kolmården för att se alla fina och söta djur i parken. Först och främst gick dom runt hela Kolmården och såg massvis med djur, som vargar, björnar och lodjur. Lodjur var specifikt fina eftersom att dom såg ut som vilda katter. Sedan gick dom in i apburen. Hon såg hur aporna inuti buren gestikulerade med armarna, att dom skulle komma in och hälsa på dom. Eftersom att Isabelle blev erbjuden av aporna att gå in så lät apskötarna henne gå in och hälsa på aporna med sin familj. Dom var jätte snälla och klappade henne. Hon gav dom stora bananklasar som dom kunde små äta på, det fick aporna att gilla henne ännu mer. Dom lyfte upp henne, så hennes familj blev rädda men de lyfte upp henne som en hyllning eftersom att det var den snällaste människan dom någonsin har mött. Aporna var hennes nya vänner. När hon hade sagt hejdå till aporna så ville hon gå och kolla på ett av hennes favorit djur; delfinerna. Hon ville inte missa delfin showen så hon sprang dit det snabbaste hon kunde. Hon kom fram tillslut, men hon hade tur för att hon hann precis in på delfinshowen. Delfinskötarna surfade på delfinerna medan dom gjorde volter. Sedan hände någonting som hon aldrig skulle tro hända, hon fick surfa på en delfin. Hon trixade med delfinen och sedan fick hon gå av den. Detta var en bra dag, men det fattades någonting. Hon fortsatte att gå runt Kolmården ända tills hon såg den; delfinexpressen, hennes favorit åkattraktion på Kolmården. Det var en mil lång kö till delfinexpressen men eftersom att aporna hade räddat ett annat barn i delfinexpressen så fick dom gå före och aporna tog med Isabelle och hennes familj först. Hon åkte denna åkattraktion minst hundra gånger med alla apor och delfiner. Men först såklart med sin älskade far. Men nu var klockan sent och hon tog farväl av sina nyfunna kompisar och åkte hem. Hon sov jättegott. Oskar 9a
Sommar ”Upp med dig sömntuta”, sa han. Han lät äckligt glad för att vara uppe klockan halv sju en söndagsmorgon. ”Vi ska fiska.”, Anton öppnade långsamt ögonen och bländades tillfälligt av solen som lyste genom gardinerna. Jonatan, hans irriterande storebror stod lutad över honom. ”Huh”, undrade Anton. ”Upp med dig, jag har gjort mackor och spöna står utanför boden.” Först då upp täckte han att Jonatan hade på sig pappas gröna ryggsäck. Anton såg på Jonatans beslutsamma ansikte och förstod att det inte var någon idé att protestera. Anton körde ut honom så tyst som möjligt för att inte väcka Tora. Han började byta om från pyjamasen samtidigt som han försökte blinka sömnen ur ögonen. Jonatan hade hällt ut en påse med jordnötter över strumporna igår kväll, så det tog ett tag att hitta ett par utan smulor. Till slut fick han ta ett par av Toras gula strumpor med blommor på. Han såg till att sätta på sig ett par långa byxor för att dölja dem. Medan han bytte om kunde han höra Jonatan utanför dörren. ”Skynda dig!” väste han genom dörren och stampade otåligt med foten. Anton brydde sig inte om att svara utan tog extra lång tid på sig att sätta på sig kläderna. Efter ett par minuter klev Anton ut ur sovrummet. Jonatan stod där med händerna i fickorna och såg irriterad ut. ”Det var på tiden”, muttrade han. Anton ryckte på axlarna. Johan vände sig mot hallen och började gå mot ytterdörren. ”Tyst, väck inte Tora.” Anton anade att det inte bara var deras tre åriga lillasystrar som Anton inte ville skulle få veta om deras utflykt. Bröderna satte på sig skorna och gick ut i den kalla morgonluften. Lutad mot boden stod två metspön. De började gå ner längs den lilla stigen till sjön. Jonatan vandrade i rask takt några meter framför, medan Anton släpade fötterna efter sig. Doften av våt jord och murket trä fanns överallt. Det rasslade i grenarna, något djur sprang omkring däruppe. En ekorre kanske. Någon enstaka mygga försökte sig på ett bett. Efter några minuter kunde de skymta vattnet mellan träden och började gå snabbare. Snart var de vid vattnet och blickade över den kristallklara vattenytan. ”Letar du upp ett bra ställe att meta ifrån så tar jag fram betet”, sa Jonatan och ställde ner ryggsäcken. ”Visst”, svarade Anton och började gå över klipporna. Han halkade några gånger på de våta stenarna innan han hittade en torr klippdel. ”Hittar du något?” ropade Jonatan. ”Här borta”, svarade Anton, innan han hörde Jonatan svara så krockade
något som han misstänkte starkt var en trollslända med hans ansikte. Anton skrek till och försökte vifta bort insekten som redan hade flugit iväg. Jonatan kom halvt joggandes upp för klipporna, konkandes på den halvöppna ryggsäcken. ”Vad hände, är du okej?” frågade han medan han snabbt kollade över Anton efter minsta skråma. Mamma och pappa skulle inte bli glada om Anton hade skadat sig under Jonatans vakt. Anton ryckte på axlarna. ”Inget”, muttrade han, Jonatan skulle reta honom tills öronen föll av om han visste att Anton skrek på grund av en liten insekt, även om den inte sett så liten ut. Jonatan såg irriterad ut. ”Vråla inte så där om det inte är något.” Anton ryckte på axlarna igen. Jonatan ställde återigen ner ryggsäcken på marken. ”Jag glömde bete, så vi får använda mackorna”, sade han och böjde sig ner för att rota i väskan. Anton låtsades bli besviken, men välkomnade egentligen tanken att inte fundera mer över den fruktansvärda trollsländan. Anton såg på sin storebror och tog emot sin folieinlindade macka som Jonatan hade rotat fram ur ryggsäcken. Han öppnade det prasslande foliet och ryckte loss en bit av ost- och skinkmackan och trädde på kroken. En hackspett lät i bakgrunden. Snart satt de bredvid varandra med fiskelinan i vattnet. Det visade sig att Jonatan inte bara hade haft med sig mackor, utan också en termos med varm choklad, det var lite mycket kakao i men den funkade än då. De lätta plastmuggarna vinglade på den ojämna grå stenen. De satt tysta och lyssnade på hur skogen långsamt kom till liv, hur allt fler djur tittade ut ur sina bon och började dagen. Det var skönt på något sätt. Efter ungefär en halvtimme bestämde de sig för att gå hem igen. De packade ihop allt och lade ner det i ryggsäcken och skulle precis lyfta ur metspöna när Jonatan skrek till. ”Titta! Titta, det rycker i linan!” Anton hann knäppt vända sig om förrän Jonatan hade sprungit ner och sträckte sig efter linan. ”Veva upp fisken Anton!” sa han uppspelt. Anton slet tag i spöet och började veva in linan så snabbt han kunde, fingrarna halkade då och då på trådrullen. Ut ur vattnet kom en liten fisk, en abborre kanske. Det var svårt att se eftersom den sprattlade som en, ja fisk på land. Jonatan sträckte sig efter den, men den slank ur hans händer. Han försökte igen, och rätt som det var ramlade han i vattnet. Jonatan satt förvånad med vatten upp till midjan i den gröna sjön. Abborren simmade snabbt iväg. Anton och Jonatan tittade på varandra ett ögonblick innan de brast ut i skratt. Jonatan frustade i vattnet medan Anton skrattade så mycket åt sin storebrors klumpiga fötter att han tappade metspöet. Det var egentligen inte så roligt, men det var skönt att bara få skratta. Efter ett tag hade de lugnat ner sig tillräckligt och Jonatan steg upp ur vattnet. Anton kunde inte sluta flina åt honom. Jonatan kastade en irriterad blick på honom innan han fick något slugt i blicken. ”Vet du vad Anton”, sa han. ”Du är en riktigt bra lillbrorsa, jag tycker att du förtjänar en stor, härlig kram.” Anton tittade ett ögonblick på Jonatans dyngsura kläder, innan sprang så fort benen bar honom därifrån. Han hörde Jonatan bakom sig och innan han visste ordet av så blev han upplyft och slängd i vattnet medan han skrek av skratt. Jonatan log så att han visade tänderna. ”Inte så kaxig nu va!” sa han medan vattnet rann ner från pannan till ögonen. Anton försökte blänga på honom men misslyckades totalt. Jonatan tittade ut på sjön. ”Det blev visst ingen fisk då”, sa han uppgivet. ”Ja ja, det spelar ingen roll.”, Han vände sig mot Anton igen. ”Ska vi dra?” Anton nickade. ”Visst.”Efter några minuter var de på väg tillbaka mot stugan. Några fler myggor började titta fram. Solen hade klättrat högre upp på himlen. Det var sommar. Kristina 9a
Resan till Bulgarien Idag var det en speciell dag för familjen Jahnsson, de skulle nämligen resa till Bulgarien. Alla var på väldigt bra humör och såg fram emot resan. Taxin skulle snart komma och ta dem till flygplatsen. Familjen Jahnsson består av fyra medlemmar, mamma Anna, pappa Niklas och bröderna Olle och Richard. Det var Richard som såg taxin först. – Nu kommer taxin! – Då är det dags att sätta på sig skor och jacka sa mamma. Chauffören tog våra väskor och jag, mamma och Olle fick trängas i backsättet medan pappa satt fram med chauffören. Det tog ungefär en timme att komma till flygplatsen, och när vi väl var framme fick vi vänta yttligare en timme för planet vi skulle resa med var försenat. Efter en timme fick vi äntligen kliva på planet. Jag satt närmast fönstret och bredvid mig satt Olle och mamma. Pappa satt precis bakom oss. Mamma sa att det skulle ta ett tag att flyga till Bulgarien och sa att vi kunde sova en stund. När jag vaknade nästa gång så var vi uppe i luften och jag såg molnen precis utanför mitt fönster. Mamma gav mig en macka och en juice och sa att det var en halvtimma kvar tills landning. Bredvid mig satt Olle och sov fortfarande med öppen mun. Mamma läste en damtidning medan hon pratade med pappa. Efter en halvtimme så var vi äntligen framme i Bulgarien, först var vi tvungna att vänta på våra väskor. Efter det så hoppade vi in i en taxi som skulle ta oss till hotellet. Jag märkte efter ett tag att jag svettades otroligt mycket och kom på att jag satt i min varma vinterjacka. Jag tog av mig den och kände att det var väldigt varmt i taxin. Nu var vi äntligen framme vid hotellet, jag bytte genast om till badbyxor och sprang ner till vattnet med Olle. Pappa följde också ner och höll koll på oss. Jag provade mitt nya cyklop och såg klart och tydligt i vattnet. Plötsligt såg jag något glittra på botten. Det var för långt ner på botten för att jag skulle kunna hämta det. Jag sprang till pappa som låg och solade på stranden, och sa att han måste plocka upp en sak på botten. Pappa dök och kom upp igen efter 2 minuter. Det han hade i handen var en snäcka som glittrade otroligt mycket. Den var ungefär lika stor som min hand och hade massa olika färger. Olle blev lite sur för han hade också velat hitta en snäcka, men han hittade en annan snäcka som han tyckte var fin. Kvällen slutade med att jag låg i min säng och hade snäckan bredvid mig på ett bord och jag visste att den här snäckan var speciell och skulle ge mig lycka i framtiden. Sen somnade jag. Ingrid 9a
Den snälla snoken Familjen Svensson hade precis kommit fram till sitt landställe där dem skulle stanna hela sommaren. Huset var stort och magiskt och såg nästan lite ut som ett slott faktiskt. Elvira såg verkligen inte fram emot att stanna på landet hela sommaren, hon visste ju att alla hennes kompisar skulle vara hemma och bada och äta glass varje dag och det kunde ju hon verkligen inte missa. Familjen gick in i sitt hus och Elviras föräldrar jublade av glädje när dem kom in. Elviras lillebror blev också superglad av att äntligen vara framme på landet. Så som han hade väntat! Elviras storasyster hade fått stanna kvar i stan och det gjorde Elvira helt galen av avundsjuka och hon kunde inte vänta mer tills hon blev tillräckligt gammal att också få stanna hemma ensam. Huset var stort och fint men väldigt gammalt. Redan efter första dagen hade Elvira börjat bråka med sina föräldrar och ville inget mer än att åka hem. De hade börjat skrika på henne då hon ville busa med sin lillebror genom att rita hjärtan i hans ansikte när han sov eftersom hon visste att han inte gillade hjärtan. Sen så fortsatte föräldrarna att vara arga på Elvira så hon blev så arg att hon sprang iväg. Ut genom köksdörren, över vägen och ut på den stora åkern på andra sidan. Hon stannade inte förens hon kom fram till en stor sten mitt i åkern. hon klättrade upp på den och satte sig i solen och helt plötsligt hörde hon en röst som sa -Pizzz här borta! -Va!? vem sa det? Svarade Elvira -Pizzz här borta! sa rösten igen. Rösten kom bakifrån och Elvira blev chockad då hon vände sig om och såg att rösten kom inte ifrån en människa utan från en snok! En livs levande snok som låg och solade sig. Snoken slingrade sig fram till Elvira och la sig bredvid henne. Snoken frågade Elvira varför hon såg så ledsen ut och då förklarade Elvira allt för snoken. Snoken tyckte väldigt synd om Elvira och sa att, om inte alla människor hade varit så rädda för ormar så hade snoken pratat med Elviras föräldrar. Men sen så tyckte Snoken att Elvira borde gå hem igen och be om ursäkt till hennes föräldrar för att hon bara sprang iväg sådär och för att hon ritade i sin lillebrors ansikte. Elvira tyckte att det lät som en bra ide och frågade om snoken vill gå med henne hem. Då sa snoken att hon verkligen ville det men att hon behövde fråga sina föräldrar först. Elvira frågade om snoken bodde långt bort men snoken berättade att dem bodde under stenen. Elvira stannade kvar på stenen medans snoken hämtade sina föräldrar. Snokens föräldrar var väldigt snälla och tyckte att det var superroligt att snoken hade blivit kompis med Elvira eftersom nästan alla människor var rädda för ormar och snokar men egentligen så är snokar inte farliga. Snoken följde med Elvira hem igen och efter den här dagen blev dem bästa kompisar och dem lekte varje dag under sommaren. Dom blev så bra vänner att Elvira till slut inte ville åka hem till Vasastan igen. Noel 9a
Fågeln En varm sommardag var Matilda och sin familj ute i skärgården. Det var i början på juli och de var på en varm fin grön plätt nära vattnet. Matilda lekte och sprang runt på ängen förbi de vackra midsommarblommorna som hade en klargul fin färg. Det var också jätte varmt, så varmt att man skulle kunna ta ett dopp i vattnet. Den idén hade redan slagit Matilda och hon for ut i det kylnade vattnet. Det var väldigt kallt och man kunde bara vara i några minuter. Sedan var det dags för lunch och de satte sig på ängen och tog fram goda mackor. Matilda åt upp mackan väldigt fort med stora tuggor och sedan efter en lång vilostund så var det dags för en promenad. De gick längs havets sida och kollade ut mot det glittrande vattnet och plockade svamp och bär på vägen. De skulle göra en god kantarellsoppa med bär och paj som efterätt till middagen ikväll. Efter en timmes vandrande så hörde Matilda en massa pipande ljud. Hon gick nära ett stort högt träd som såg ut att vara en ek. På marken nära trädet märkte hon att det låg ett fågelbo med tre små fågelungar i. Med bredvid fågelboet låg det ett fågelskelett. Matilda tyckte synd om fågeln och fågelungarna och ville inte att de skulle ligga här ensamma under eken. De var säkert jätte hungriga, så Matilda gick runt och grävde efter mask i blöt jord. Efter att ha hittat några få maskar så gick Matilda tillbaka. Hon gav en mask till en fågelunge och alla fågelungar började slåss om den. Då gav Matilda de andra två fågelungarna var sin mask och det pipande ljudet ifrån dem slutade. Matilda tänkte att hon borde begrava fågelmamman på en fin avlägsen plats. Hon tog också med fågelboet med fågelungarna i och hon hittade en kulle med ett träd på. Hon hade en spade i fickan som hon hade tagit med sig och grävde ett litet hål. I hålet la hon löv och maskrosor i ett fint mönster och la fågeln i mitten med löv ovanför. Som en vacker säng. Sedan byggde hon med stenar på och satte en pinne som en gravsten med blommor runt omkring. Det var en väldigt fin grav. Mamman behövde inte oroa sig om sina fågelungar för Matilda lovade att ta hand om dem tills de själva kunde flyga. Nu låg fågelungarna och sov och Matilda lyfte fågelboet försiktigt. Hon behövde fråga sina föräldrar om hon fick ta han om de stackars små fågelungarna. Hon gick ner till udden där familjen plockade svamp. Hon visade familjen fågelungarna och berättade om fågelmamman och de bestämde sig för att Matilda kunde få ta hand om fågelungarna tills de hade lärt sig att flyga. Det var ju tur att det var sommar och att de var på sitt landställe. Då får fåglarna vara ute i naturen och inte i en dyster storstad. Tre veckor hade gått. Fågelungarna hade växt och började hoppa runt. Matilda hade flitigt tagit hand om dem. En fågel hoppade och började använda sina vingar när den skuttade ner ifrån ett bord. Då insåg Matilda att de borde lära sig flyga. De kastade ut fågelungarna försiktigt från balkongen så de svävade ner långsamt, eftersom de har ett ihåligt skelett så är de lätta som en fjäder. Efter flera försök så flög alla fågelungar iväg åt olika håll. Det var häftigt att se fågelungarna flyga runt tomten och de pep av glädje. Matilda förstod att det var dags för dem att bygga egna bon och ta hand om sina egna fågelungar i framtiden. Alla tre fåglar flög åt varsitt håll och Matilda hoppades dem all lycka i världen. Adrian 9A
En dag på Furuvik En gång för länge sen, den varmaste dagen någonsin. De bästa vännerna Madelene och Klara var i nöjesparken Furuvik det bästa stället i hela världen, Madelene och Klara hade längtat väldigt efter att få åka dit. Deras kompisar hade berättat hur roligt det var att se alla tokiga apor men det allra bästa var karuseller och speciellt slänggungan. Det första de gjorde när de kom till Furuvik var att springa till slänggungan. De åkte slänggungan minst 100 gånger, båda höll med om att det var den bästa dagen i sina liv. Men det roliga slutade när de skulle åka den en sista gång, då plötsligt slänggungan stannade. Slänggungan var trött och ville gå och lägga sig. Madelene och Klara blev oroliga och en tanke tog form i deras huvud att de skulle få stanna där hela natten. När de började gråta så hände något oväntat, träden runt slänggungan började röra sig och nu blev de verkligen rädda. Men ut ur träden kom inget monster utan två apor med varsin glass i handen och med ett leende på läpparna. Klara och Madelene fick glassarna och blev nu jätteglada. Aporna gjorde massor med roliga tricks och flickorna skrattade nu istället för att gråta. Efter mycket skratt så bad Klara och Madelene aporna om de kunde hjälpa dem ner från slänggungan. Aporna nickade och bar sedan ner flickorna till marken. När skolan började igen efter sommaren berättade Klara och Madelene för sina klasskompisar om vad som hände på furuvik. Alla tyckte att det var jättecoolt att de hade två apkompisar. Slutet gott, allting gott. Cecilia, Filip, Andrea och Oskar 9a
En farofylld flygtur… Jag slog upp ögonen. Nej jag hade inte misstagit mig, pappa hade ropat att det var frukost. Kisande så rullade jag upp rullgardinen och fylldes av härlig sommarkänsla. Solen sken, himlen var blå och fåglarna kvittrade. Snabbt klädde jag mig och sprang ner där min pappa och lillasyster satt och väntade vid frukostbordet. Då slog det mig, det var idag! Dagen då vi skulle åka helikopter hade äntligen kommit! Vi svullade i oss frukosten och kastade oss sen in i bilen. Det märktes att alla var spända och inte kunde vänta på att få flyga helikopter. Vi åkte i ungefär en kvart i bilen fast det kändes som en timme. Pappa och syrran satt och sjöng med till musiken som gick på radion medan jag satt tillbakalutad och bara njöt av sommarsolen som lyste genom fönstret. Äntligen stannade bilen. Vi klev ut och skakade hand med vår pilot som skulle köra helikopter och hoppade sedan utan vidare in i helikoptern. Jag fick tillochmed sitta fram. Piloten frågade om vi var redo, vi svarade alla ja i kör. Då skrattade han och tryckte på några knappar och vips så var vi uppe i luften. Vi flög över staden, förbi hamnarna och ut över den öppna skärgården. Jag hörde pappa tjoa från baksätet när några fåglar flög förbi. Jag kollade ned och såg paserande öar där nere. Himlen var vackert blå, hela vägen till horisonten. Det här var absolut något av det häftigaste jag någonsin varit med om. Plötsligt så började ett larm pipa och lampor började blinka. Jag hoppade till och tittade på piloten, han såg rädd ut. Jag lutade mig fram så jag kunde se instrumentbrädan bättre och märkte att vi hade slut på bensin. Jag tittade på piloten igen och han stirrade tillbaka, utan en susning om vad han skulle göra. Helikoptern började sjunka, snabbare och snabbare. Jag hörde pappa försöka lugna lillsyrran i baksätet och jag hörde piloten svära i panik för sig själv. Då kom jag på att fanns bensindunkar fastspända på utsidan av helikoptern, precis bakom min dörr. Om jag bara kunde luta mig ut genom dörren tillräckligt långt så skulle jag kunna nå den. Snabbt berättade jag för piloten min plan. Han såg bister ut men insåg att det var den ända lösningen, annars så skulle vi störta ner i havet. Han räckte mig sin hand och nickade. Jag tog mod till mig, fattade pilotens hand och öppnade dörren. Det blåste rejält men jag tvingade mig själv att luta mig längre ut. Jag nådde precis inte dunken, jag var för kort. Ett ögonblick så tittade jag ner, långt där nere såg jag öar och hav. Om jag föll nu så vore det slut på mig tänkte jag. Jag skakade snabbt av mig tanken och med en kraftansträngning så fick jag tag i en av dunkarna och piloten drog tillbaks mig in i helikoptern igen. Jag räckte dunken till honom och han fyllde på med bensin, vred om nyckeln och helikoptern brummade till vi började flyga igen. Pappa och syrran jublade och piloten log. Vi hade precis klarat oss. När vi kommit tillbaka till flygfältet och hoppat ut ur helikoptern så räckte piloten mig en medalj. Den var i guld och var ganska tung. Pappa omfamnade mig och rufsade mig i håret. Vi sa adjö till piloten och steg in i bilen och körde iväg. Efter en stund så kände hur det grumlade i min mage och frågade vad vi skulle äta till lunch. Pappa svarade skrattande att jag fick bestämma precis vad jag ville eftersom jag varit en sådan hjälte. Jag valde självfallet vår favorit restaurang. Det blev ändå ett bra slut på dagen, trots allt som hänt. Georg 9a
Bärnstenen Att vara i Danmark med familjen var ju bara så härligt! Jag hade sett fram emot att få bada hela sommaren. Vi skulle vara på badhotellet en hel vecka. En dag bestämde vi oss för att bada vid stranden, jag tog med alla mina leksaker och var redo för en underbar dag. Att bada i havet var så skönt, det var väldigt svalkande. Efter ett tag när jag låg på min handduk och solade lite såg jag en pojke som skuttade runt på stenarna längre bort vid stranden, jag blev nyfiken och började genast gå dit. Jag ställde mig en bit ifrån honom, men tog sedan några steg närmare honom. Jag sa hej lite sådär halv-tyst, han vände sig om och sa med en väldigt glad röst: Hej! Vem är du? -Selma heter jag, vad heter du? -Oskar heter jag. Han höll något i handen, något gulorangeliknande, jag frågade -Vad har du i handen? Han sträckte fram handen och sa -Det är en bärnsten! Om man letar noga kan man hitta såna här Jag blev förvånad,jag hade aldrig sett en sån sten förut. -Vi kan hitta en åt dig också! Det ville jag jättegärna, vi letade och letade, mellan stenarna och vid strandkanten. Solen började långsamt gå ner, Mamma ropade på mig att vi skulle gå upp, men jag ville ju så gärna hitta en sten! Jag lyssnade inte på mamma utan fortsatte leta, till slut kom hon för att hämta mig, jag var så ledsen att jag inte hittade någon sten. När mamma kom och sa att de var dags att säga hejdå till pojken sa han till mig: -Selma, det var väldigt kul att få träffa dig idag! Eftersom vi inte hittade någon sten till dig kan du få min. Jag hade nästan aldrig blivit så glad förut! Jag tackade och gav honom en kram och sa ”Hoppas vi ses snart igen, hej då” Han vinkade tillbaka. Den dagen var en av de bästa sommardagarna och min bärnsten som jag fick kommer jag att spara länge. Sigge 9a
Legoland Anton, 6 år och hans storasyster Alice, 12 år, satt i soffan i vardagsrummet och tittade på tv. Sen kom deras föräldrar hem från jobbet och de sa att de hade en sak att berätta för dem. De berättade att de skulle åka till Legoland i en vecka på sommarlovet. Då blev Anton jätte glad och började hoppa i soffan och Alice blev också glad. De skulle bo på hotellet som finns där. Nu var det äntligen sommarlov och familjen skulle flyga till Danmark till Legoland. Anton hade packat med sig sin favorit keps som var från Legoland. De första det gjorde när de kom fram var att åka alla roliga karusellerna och bergodalbanorna som fanns och sen tittade på legostatyerna. Sen ville Anton vara med och spela på chokladhjul. Första gången vann de inte något, men så testade de igen och då så vann de 3 kg choklad, som såklart såg ut som legobitar. Det var väldigt mycket folk där så Alice och Anton höll varandra i händerna så de inte skulle tappa bort sig. De var på väg till en restaurang för att äta lunch. Sen såg Anton ett mynt som låg på marken så han böjde sig ner för att plocka upp den. Men sen när de skulle gå så såg de inte sina föräldrar någonstans. Alice försökte ringa men de svarade inte. De ställde sig på en bänk för att kolla om de såg dem då men de såg dem inte någonstans. Sen började Anton vissla en melodi som deras pappa brukade vissla för dem när de var mindre. Efter en liten stund så hörde pappan det. Så de följde ljudet och kunde hitta Anton och Alice. Alla var jätte hungriga och gick till restaurangen. Sen kom Anton på att hade kvar myntet och han sa att det skulle bli hans tur mynt. Andrea 9a
Victor metar En tidig morgon när solen precis hade rest sig över horisonten, vaknade Victor med stora förväntningar inför den långa fiske dagen. Fiske dagen, den dagen han hade längtat till ; att spendera en hel dag med sin far ute på det öppna havet. Victor och hans pappa hade hittat en liten jolle som var perfekt att använda. De åt en stadig frukost och sattes på med ordentliga kläder. De gick ut och möttes av det starka solljuset och fågelkvitter några träd bort. Med stora kliv gick de mot havet och kände brisen och molnen gick inte att hitta någonstans. Man kunde se ringar på vattnet som indikerade att det fanns liv under vattenytan. De åkte ut på havet med spön i handen och bete vid sidan och tystnade följde efter dem. Victor ställde sig upp drog spöt bakom sig och kasta det över axeln och ner i vattnet, just då började klockan gå långsammare och långsammare och långsammare. Hoppet för att få en fisk kändes minde och mindre desto mer tiden passera. Precis innan de bestämde sig för att åka tillbaka åkte flötet ner och pulsen steg. Veva in, dra, veva in, dra. Fisken var strak men ingen match mot Victor. Han använde sina sista krafter och lyckades få upp en stor tung och magisk gädda. Gäddan kunde tala och bad dom att släppa tillbaka honom i sjön. Gäddan erbjöd honom fem önskningar, Victor tvekade. Med ett leende åkte de hem, till lagade gäddan och åt en utsökt middag. När mörkret börjar falla lägger sig Victor i sängen och gör sig redo och utvilad inför nästa dag. Hugo 9a
Ostronet från Tjörn Det var en gang en ung man som hette Albin Johansson, han var 18 år och var fiskare men det han föredrog att fiska var ostron och hummer. Det var mitt på sommaren och det var en mycket vacker dag med inte ett enda moln utan med en kraftig och underbar sol. Idag ska Albin gå ut och fiska med två kompisar isac och johan, båda två är en av Albins barndoms kompisar och det är jätte trevliga grabbar. Albin äter en snabb frukost, tar på sina kläder och utrustning och sedan ger han sig iväg. När han närmar sig hamnen så ser han både Isac och Johan och vinkar åt dom. Efter att ha frågat hur alla mår och hur ivriga de är så ger dom sig iväg I Albins båt. Både Isac och Johan har aldrig fiskat ostron och är lite nervösa men Albin vet detta och visar dom det basiska sätten om hur man plockar ostron och vart man åker för att hitta dom. Efter att ha kommit till Albins så kallade hemliga ställe så börjar dom ta på sig sin utrustning. Bara två får plocka ostron åt gången och på grund av säkerhets skäll så måste någon stanna vid båten. Det beslutades att Albin och Isac skulle plocka medans Johan stannar på båten. Efter bara en timme så hade de fått upp en otrolig mängd med ostron och Albin var väldigt förvånad för han brukar aldrig få så mycket fisk på en fisketur. Efter att ha snackat med Isac och Johan bestämde dom säg för att åka hem och äta hos Albin. När de kom fram till hamnen så lämnade dom båten och sprang nästan upp till Albins hus. När Albin var klar med att tillaga ostronen så högg de in ivrigt, Isac och Johan tyckte det var väldigt gott men Albin som tycker väldigt mycket om Havets delikates tyckte att det var det godaste han har någonsin ätit. Abraham 9a
Bada i stora vågor En varm och solig sommardag i mitten av juli satt Robert och tittade ut genom fönstret. Han såg en flock måsar flyga förbi. - Vad ska jag hitta på? Jag har så långtråkigt att jag till och med tittar på måsar. Jag går och kollar om mamma har något roligt för sig. Robert letade i hela huset efter mamma, men hon syntes inte till. Plötsligt hördes det ett brak utomhus. Robert sprang snabbt ut för att se vad som hände. Då hittade han mamma, som stod och sågade av grenar på den stora eken. - Där är du! ropade Robert. - Vad vill du sötnos? sa mamma. - Jag har långtråkigt och behöver idéer. - Vi kan hämta cyklarna från vinden och åka och bada. - Jaa! ropade Robert glatt. När Robert och mamma kom upp på vinden så såg de cyklarna längst bort i hörnet. De behövde klättra över massor med möbler för att komma åt dem. Efter att de sopat bort spindelnäten och pumpat däcken, så cyklade de mot havet. Det tog nästan 20 minuter att cykla genom skogen, och när de kom fram så var de jättesvettiga. Det skulle bli skönt att hoppa i det blå. Plötsligt såg han en gammal sliten eka som låg på strandkanten en bit bort. Han kände genast igen den. Det var grannens båt, som han hade fått låna för att fiska med tidigare under sommaren. Mamma fick en idé. - Ska vi ro ut en sväng till grannön och bada där? frågade hon. - Ja, det är en bra idé! svarade Robert. Mamma drog ut båten i vattnet och vi klev i och började ro ut. Det var en härlig känsla att vara ute på sjön, och känna vinden i ansiktet medan det plaskade från årorna. Plötsligt gick solen i moln och det började blåsa kraftigt, och vågorna blev stora som berg. Robert såg att det började sippra fram vatten genom plankorna på ekans botten. - Båten läcker! Vad gör vi nu? skrek Robert. - Ta det lugnt, jag ror tillbaka, sa mamma och försökte låta lugn. Det dröjde inte länge förrän båten plötsligt sjönk! Robert och hans mamma var tvungna att simma tillbaks i de enorma vågorna. Det var tufft, och de fick flera kallsupar, men efter mycket hårt slit nådde de stranden. Vilken tur att de var duktiga simmare! - Puh, vi klarade det! sa Robert utmattad. - Bra simmat, svarade mamma. - Vilka vågor det var! Konstigt, att de kom så plötsligt! - Verkligen. Så började de, blöta och kalla, att cykla hemåt med en ny erfarenhet, och de längtade efter varsin kopp med varm choklad. Andreas Brinckmann 9A
Att kunna hjula. I min klass finns det två tjejer, de har känt varandra sen de var små bebisar, de är födda på samma dag och säger att de träffade varandra på BB. Det tror inte jag på, de bara ljuger. De heter i alla fall Sofia och Malin, de gör allt tillsammans, har likadana kläder, gillar samma mat, gillar samma pojke. De går på gymnastik, självklart i samma grupp. Jag går också på gymnastik, jag går i samma grupp som de. Men… jag får inte leka med dem för… jag kan inte hjula. Men på sommaren mellan 6:års och 1:an bestämt mig för en sak, och det är att jag skulle lära mig att hjula, inte bara att kunna hjula utan jag skulle bli bäst på att hjula! När sommar lovet började var jag på mitt landställe, det ligger på Gotland. Vi har en jätte stor trädgård och det är tur för jag skulle hjula. Efter ett tag och något som kändes som hundra tusentals försök lyckades jag, det var inte speciellt bra eller vackert men jag hade hjulat. Jag var den lyckligaste tjejen på hela jorden, nej i hela universum! Det här var en bra sommar, jag hälsade på farmor och farfar, jag badade och åt glass men det bästa var att jag kunde hjula. Det var allt jag gjorde, tillochmed inomhus men det vet inte mamma om. Och innan sommaren var slut hade jag även hjulat på vår brygga, det gick bra tills jag hjulade över kanten och ramlade i. På första dagen i ettan skulle jag minsann visa dem att jag var bäst i hela universum på att hjula! Riktigt så gick det inte. Jag träffade Sofia och Malin och när vår fröken lämnade klassrummet tog jag chansen, jag tog i allt vad jag kunde, för det skulle bli en perfekt hjulning, och då gick allt fel. Jag slog i foten i bordet och den var bruten, de skrattade lite och sa att de visste att jag inte kunde hjula. Mamma fick hämta mig för att få min fot gipsad. Men det gör inget att dem tror att jag inte kan hjula, för jag vet att jag är bäst i världen på att hjula! Tilda 9a
Jakten efter den lilla bebisapan Det var en supervarm och solig dag. En liten flicka stod utanför apinhägnaden på Furuvik och kollade på alla apor. Det var en apa som stack ut extra mycket. Flickan tyckte att den var supersöt. Det var en liten bebisapa. Plötsligt hände det något flickan såg att djurskötaren hade glömt stänga dörren när hon hade gett godis till aporna. Flickan sprang till dörren för att hinna stänga den innan aporna skulle rymma. Men det var försent, den lilla söta bebisapan hann före. Jakten på den lilla apan började. Flickan sprang så fort hon kunde efter apan men apan var ännu snabbare. Nu hade flera också börjat jaga apan. Alla människorna och flickan sprang över hela Furuvik genom skogar och djur-
hagar men ingen kunde hitta apan. Apan var helt borta. Flickan gav inte upp utan hon fortsatte leta efter apan. Plötsligt så såg hon apan sitta på en bänk och äta en jättestor glass. För att inte skrämma bort apan gick flickan försiktigt fram och satte sig bredvid honom. Flickan började sedan prata med bebis apan och de blev snabbt vänner. Efter ett tag sa apan att han saknade sin mamma men visste inte hur han skulle komma hem till sin inhägnad igen. Flickan kom ihåg var hans hem låg och visade honom vägen hem, hand i hand. När de var tillbaka till apornas hem var alla jätteglada och tackade flickan för hjälpen. Cecilia 9a
Denna bok har kommit till under KUL1415 – Kulturår för barn och unga i Stockholm 2014–2015. Syftet är att barn och unga ska ha roligt, få upplevelser och inspiration som ger nya vägar för lärande, nyfikenhet och engagemang. I Stockholms förskolor och skolor är kultur ett viktigt inslag i lärprocesserna. På www.kulan.stockholm.se erbjuder kulturlivet en stor mängd aktiviteter varje år. Tryck: Edita Bobergs AB