HV12A
American Apparel det mest sexistiska och kvinnokränkande klädmärke som existerar American Apparel är ett amerikanskt klädmärke som är helt säkert det mest sexistiska och kvinnokränkande klädmärke existerar, genom bara kolla på deras annonser så förklaras det. Varje gång de kommer ut med en ny annos höjs några ögonbryn, ständigt i USA blir de till skandaler och får massa kritik. American apparels förre detta CEO Dov Charley blev sparkad förra året efter alla hans skandaler. Han har fått anmälningar för sexuella trakasseringar och för att onanerat på möten. Han har även blivit stämd för att tvingat en av deras modeller vara hans sex slav. Men efter den skandalen bestämde sig företaget att de inte hade råd med hans dumheter, hur mycket det kostade klädmärket och deras image så de bestämde sig att sparka honom. Dov var grundaren av märket, och han själv har byggt upp det från början, han även tog själv bilderna på modellerna ibland, modellerna var oftast lättklädda/halvnakna och poserar sexuellt framför honom. Kan tänka mig att det måste ha varit väldigt obehagligt att blivit fotat av honom, för hur sliskig han verkar vara. Men det slutar inte bara där det har även inträffat skandaler med företaget här i Sverige. När en anställt skulle fotas på ett hotell, efter fotograferingen fick de henne känna sig tvingad att ha sex med företagens representanter. Hon var bara 16 år och blev utnyttjad av äldre män. När man kollar på bilderna ser man inte bara lättklädda kvinnor, det är inte hela saken för nakenhet är inte fel. Bara för man visar lite hud betyder inte det att man måste ta det sexuellt. Men deras bilder utstrålar inget annat än sex, hur de poserar och deras ansiktsuttryck bara utstrålar sex. Texten bredvid bilden är värst för det är det som signerar bilderna att vara objekterande och kränkande. De kan ha en bild på en kvinna med benen öppna och sedan på sidan skriver de ”NOW OPEN” eller på en annan bild ser man en mans hand dra i ens kvinna trosor och så står det ”Playtime”. Det finns inga hemligheter med American apparel, man ser allt. Bilderna visar bröst, rumpa även anus, könsdelar och könshår. Nea Sroka HV12A
Saken är att bilderna behöver inte ens vara så sexuella som de är, vad är meningen med det när de inte ens vinner på det. Företaget började gå i förlust på grund av alla deras skandaler. De gör över gränser från att vara sexiga till att nästan vara porraktiga, vissa annonser har blivit förbjudna och får inte visas. En av American apparels annonser för strumpor väljer de att ha modellen helt naken med bara strumporna på, liggande på en säng. Om de ska lansera en tröja har de nedredelen helt naken, samma om de ska lansera byxor har de överkroppen naken. När jag ser annonserna är det inte kläderna man lägger märkte på utan kvinnorna, de är bättre på att sälja de här kvinnorna som objekt än faktiskt kläderna de vill folk ska köpa. Bilderna är objekterande för kvinnor, de här bilderna visar bara kvinnor som sexobjekt. Sannolikt när en man kollar på bilderna tänker de på att de skulle kunna ha sex med kvinnorna. Det representerar kvinnan dåligt, som något man bara har sex med. Också dessa kvinnor är inte sanna till en vanlig tjej på gatan. Som skapar en fel image på hur kvinnor ska se ut. Tonåringar som köper deras kläder vill se ut som modellerna som bär de. Som sätter press på att man ska bara se ut som exempelviss en American apparels modell. Bilderna är kränkande mot kvinnor inte bara för vara sexuella objekterande men för nertryckande de kan vara mot kvinnan, de visar kvinnan som något lägre än mannen. Det är bara annonserna för tjejkläder som är sexuella. Om man bara kollar på skillnaden mellan killarnas annonser ser man samhället syn på kvinnor och män, hur deras är inte sexuella men kvinnan är, då de är poserar halv nakna medan mannen står helt klädda. Det här företaget sätter ingen bra bild på kvinnor eller hur samhället borde se på kvinnor. För en framtid då kvinnor inte ska bli sexuellt objekterande, så borde man inte stötta märket. Det enklaste är att inte handla därifrån. En kvinna själv är det pinsamt att gå in och handla från en butik där man vet representerar oss dåligt och behandlar anställda kvinnor dåligt. Jag kan tänka mig att flesta som vet om deras dåliga rykte skäms för att handla där. Det bästa är bara att sluta handla hos de, och inte stötta det de representerar. Men vi kan hoppas på en bättre framtid för företaget nu när de har sparkat Dov. Det kanske finns en chans att de förbättrar sin image, och ändar sig från det normala sexuella objekterande bilder, och börjar kanske faktiskt fokusera på kläderna än nakenheten, skapar bilder som skickar en bättre meddelande till tonåringar och samhället. Nea Sroka HV12A
Ett ting i Stockholms stad Det finns en varelse här i världen vars glans dolts i alla tider, skuggats av de sagda större och starkare. Detta väsen behandlas just som sitt tillkallsord- ett ting, en rolig liten leksak man kan bestämma över och leka med när man känner för det. All denna förtryckelse trots att dessa gestalter funnits lika länge som oss. Sprungit med oss under alla epoker, sprintat för att vara oss hack i häl när vi känt för att lämna vår leksak längs vägkanten. Den här gestalten är jag, den är din mamma, din syster och din dotter. Med femtio procents chans är den även du. Ja, för vi ”varelser” som enligt många är så fruktansvärt svårtolkade, tar upp hela femtio procent av den mänskliga rasen. Hälften av all jordens befolkning har blivit knäppta på näsan av frihetens fingrar för att de är av ett annat kön än vad som anses vara den starkare grenen. Men nu ska jag rabbla lite historia och fylla er kunskapsbank något ytligare om varför vår levnadsätt fortfarande är forntida. Om du söker på Google efter ”historiens värsta människor”, ”historiens värsta brott”, ”historiens hemskaste händelser” osv. Så dyker lista efter lista upp med namn som varken är Lisa eller Ahalya. Kvinnan omnämns endast som den vackra och kloka hustrun till den förödande maken, om de nu nämns alls det vill säga. Så varför tar fortfarande kvinnorna endast upp 20% av ledamöterna i Sveriges partier? Varför styrs världen av dem som inte utvecklar ett fullt risksinne för än när dem är 25 istället för 18 år gamla? Varför är kärlek och respekt ett sådant fasansfullt koncept, måste vi verkligen få fram vår vilja med våld eller finns det bättre sätt? För med tanke på hur det har gått tidigare för våra förfäder, så har det ju sällan hjälpt oss till fred och lycka när vi följt namn som Stalin och Zedong- åtminstone enligt massmordstatistiken, fallande ekonomier, inbördeskrig och erövring av länder. Lite lustigt är det när vi tänker på mäktiga personer från förr och vad vi alla får lära oss i skolan. Vår allmänbildning är om män som de tre ”Gustavianerna” och om vem som dödade, plundrade mest och gjorde störst uppror. Medan kvinnorna antingen är helgon eller kända för sin skönhet. Ett exempel är Kleopatra, en riktig trendsättare och mansförförare. Rena rama Afrodite- hon fick ju till det med Ceasar för sjutton gubbar! Men det är också i princip allt vi får veta om henne, det är inte många som har kunskap om att hennes makt var ofta hotad, hennes giftermål med sin yngre bror och de plötsligt avlidna runt om kring henne. Julia Logård HV12A
Fast nu är det ju inte så att det bara är tragedi över kvinnans historia, vi vet alla om slavhandeln, gaskammarna och kampen mellan indianer och cowboys. Det jag vill komma fram till är- hade allt detta verkligen skett om kvinnan fått använda sin röst? Kanske men jag är tveksam. För även om det var värre förr så är det fortfarande så i dagsläget att 98% av alla våldtäkter och våldsbrott begås av män. Vi varnar unga flickor från mörka gränder, tunnlar och sena kvällar istället för att lära våra söner att inte tvinga sig på någon med våld. Vi skapar till och med nagellack som kan upptäcka droger i din drink istället för att lära folk at det är fel att utnyttja någon som ej är i sitt fulla sinne. Våldtäkter är så vanligt idag att jag känner själv att det inte berör mig, det chockar mig inte längre över en gruppvåldtäkt på en minderårig för det sker varje dag, över allt. Men det värsta med detta är att man tillslut intalar sig själv att ”det där kommer aldrig hända mig” för på något vis vrids det alltid om till offrets fel. Hon hade för urringad tröja, hon hade för kort kjol, hon gick själv i en park, hon hade druckit för mycket, hon sa inte nej, hon bad om det, hon hade umgåtts med honom tidigare, hennes pojkvän ville bara ha det lite mysigt. ”Så om jag bara inte gör som de flickorna gjorde så är jag bortom räckhåll” intalar man sig själv. Det är sådana kommentarer som tar oss tillbaka till neanderthalarna inom oss och dessa fällningar kommer även från kvinnors läppar, oftast någon som intalat sig själv att hon är bortom räckhåll. Vi har kommit så långt jämnfört med resterande arter, ändå har vi kommit längre inom teknologin än inom humanism. Här i Sverige, ett av de färre länder som tillåter samkönat äktenskap, med högt invandrarantal och flertal religioner, ett land så fritt som Sverige kan man ändå tycka att alla människor borde vara lika värda. Lilla Sverige som har haft fred längst på denna jord. Det jag nu försökt få fram i dessa rader är inte att allt är mäns fel och har alltid varit det och kommer alltid vara, utan snarare att det är så här det ser ut i dagens moderna samhälle. Förändring sker så länge vi vet att något är fel men om vi börjar slappna av, bli bekväma i hur det är nu- ja, då är det desto lättare att vi faller tillbaka i tiden Julia Logård HV12A
Så länge starka unga kvinnors insändningar till Veckorevyn, om hur det är att gå på Stockholms gator under natten, blir nedtryckta i skorna av dominerande ilskna män som ser alla dessa kvinnor som manshatare och ett hot mot deras nuvarande välstånd. Så min sista fråga är- när blev feminism en stämpel för manshatare, orakade armhålor och ben, kvinnors rätt att dra alla över en kam och mäns tillfälle att sky agg mot dem som vill ha mer utav världen? När blev feminism en fråga om ännu mer hat än jämnställdhet? För här bor jag, här bor du. I världens fredligaste land, rädda för mörkret. Stockholm, en stad som kan beröva din frihet på en natt.
Julia Logård HV12A
Jag fann mig själv i thaiboxningen Det var under våren 2011 jag var inlagd på Huddingesjukhus för ätstörningar som jag hittade kampsporten. Jag hade varit sjuk i ca två år innan jag blev inlagd, jag kände mig vilsen och visste egentligen inte vad jag ville i livet. En familjekompis till oss, Peter, äger ett thaiboxningsgym och en dag kom han och hälsa på mig på sjukhuset. Peter han själv varit sjuk i olika typer av ätstörningar så han förstod hur det låg till. Jag var verkligen på botten då jag blev inlagd. Så småning började jag sätta upp mål för mig själv och ju friskare jag blev ju mer fick jag börja träna thaiboxning med honom. Det började med att jag tränade för att jag skulle bli friskare och att det var en bra träning då man inte tänker på någonting annat. Men redan efter ett kort tag så fastande jag för det och rätt som det var så tränade jag redan fyra till fem gånger i veckan och började tävla dessutom. Just nu tränar jag ca fem till sex gånger i veckan. Jag har gått tolv matcher hittills, åtta vinster och fyra förluster, bland annat en knockout. Jag brukar gå i 54 kilo klassen men ibland går jag även i 52 kilo. Jag kan fortfarande tycka att vikten kan vara lite jobbig då den är en ganska stor del utav sporten men jag försöker tänka bort det. Ibland väger man lite över sin matchvikt men då kan man oftast gå ner med hjälp av bastun eller duscha riktigt varmt. Det brukar vara invägning ett par timmar innan matchstart så efter det har man ett par timmar att äta upp sig och vila kroppen. Det bästa med thaiboxningen är nog att jag inte bara utvecklas i träningen utan även som människa. Det får mig att känna mig hel igen. Det är i ringen under en fight jag känner den där lyckan som är obeskrivlig. Blod, svett och tårar. Så mycket som man har slitit och sedan får man visa hur hårt man har jobbat. Det lever jag för. Att gå in i ringen med allt ljus på dig och folk skriker ditt namn, den känslan går inte att förklara för någon. Frida Westin HV12A
Jag tror att många har fått för sig att kampsport är våldsamt och lite fult men det är en underbart härlig och stark sport. Jag personligen tycker att det är lite en blandning av dansrörelser, gymnastik, styrketräning och även kondition. Hittills har jag inte råkat ut för några stora olyckor i någon fight. En spricka i foten, ett par blåtiror och ett gäng näsblod har jag fått stått ut med. Det är just därför Slagskeppet, min thaiboxningsklubb är mitt allra favoritställe. Alla accepterar en för den du är och alla är där för att dem tycker att träning är kul. Innan låg klubben på Stadion men nu har dem flyttat till kungliga tennishallen på gärdet. Det är centralt och ligger nära till innerstan. Klubben slagskeppet har inte bara thaiboxning utan även gym och crossfit. Idag är jag frisk från anorexia tack vare thaiboxningen. Det blev min räddning och jag kommer nog alltid att älska sporten vare sig jag slutar eller fortsätter tills den dagen jag slutar andas. Sporten har gett mig så mycket mer än vad jag någonsin kunde anat. Jag har fått ett helt annat självförtroende och jag tror att det beror på alla matcher jag gått.
Frida Westin HV12A
Gamla stan
Det är en onsdags eftermiddag och klockan börjar närma sig fyra. December månad är halvvägs förbi och julen står för dörren. Kylan har dragit in och mörkret har lagt sig över Stockholms äldsta stadsdel. Jag befinner mig på en av de platserna som tilltalar mig mest i Stockholm nämligen Gamla Stan. Emma Widholm Boström HV12A
Det som fascinerar mig med Gamla Stan är blandningen mellan det moderna samhället och det historiska kultur arvet. Många av dessa byggnader på bilden är K-märkta vilket betyder att de ska bevaras och inte byggas om. Här kan jag vistas i flera timmar, en underbar plats som gör mig lycklig. Det ända som saknas på bilden är den ljuvliga pudersnön som lägger sig som ett täcke över staden. Människorna på bilden är antagligen på väg hemåt från en jobbdag eller så är de här för att kanske julhandla inför den kommande högtiden. Man kan tydligt höra ljudet av skor som möter de stenlagda gatorna jag står på. Om man fantiserar kan man höra från förr i tiden när hästarnas hovar nuddade ytan av marken. På bilden är det rent och städat och en doft av brända mandlar sprider sig mellan husväggarna. Dofter som helt skiljer sig från det man säkerligen kunde få uppleva här förr i tiden då man slängde ut avfall och sopor hur som helst. Man kan se tydliga kontraster mellan de moderna och det gamla på bilden, som exempelvis mellan den förmodligen antika gatulampan på höger sida och den moderna ljusslingan som löper mellan fasaderna. Ljuset på bilden lyser upp gränden och fyller mörkret med värme och ljus. Trott att bilden, vid första anblicken, kan tyckas vara stel med de raka linjer i både gata och fasader så ser man när man tittar lite närmare alla små detaljer som är allt annat än perfekta. På vissa ställen i gatan så är skårorna mellan stenarna betydligt större än vad det är på andra ställen och vissa stenar sitter till och med lite snett. Detta kan man se ett tydligt exempel på i bildens nedre vänstra hörn. Jag undrar om detta har uppkommit med åren som gått eller om det byggdes så från början. Den här platsen är så lugn och harmonisk jämfört med resterade platser i Stockholms stad. Tänk att en gång i tiden var denna plats full av både lycka och rädsla under blodbadets period. Här är Sveriges historia levande och jag kan nästan föreställa mig blodet sippra mellan kullerstenarnas ojämna skåror. På stupröret till höger på bilden, som är av en äldre modell, kan man se reklamklistermärken som ser väldigt slitna ut. De är antagligen ditsatta utan tillstånd och passar inte in i den här miljön. Emma Widholm Boström HV12A
Den avsmalnande gatan inramad av fasaderna på båda sidorna skapar ett djup i bilden och göra att gränden ser längre ut än vad den egentligen är. I slutet av gränden så ser man ett upplyst hus som pryds av en flagga på toppen. I mörkret så är det svårt att se vad det är för flagga men jag antar att det är den svenska flaggan som är fäst vid stången. Jag gillar den tanken då denna plats, som sagt en av mina favorit platser, är något av det äldsta vi har i Stockholm. Om man någon gång besöker eller har tänkt besöka Stockholm så är Gamla Stan definitivt en plats som man ska besöka. När man då är i Gamla Stan så tycker jag även definitivt att man ska utforska de små unika butikerna som finns här eller att sätta sig på något mysigt café, för det finns det gott om.
Emma Widholm Boström HV12A
Nattlivet - en ond cirkel Om ett träd faller i skogen och ingen i närheten hör, låter det då? Om ingen runt omkring dig ser dig, finns du verkligen då? Förra året i april fyllde jag 18 år, och som alla andra ungdomar hade jag längtat. Inte efter körkort eller det faktum att man får ta mer ansvar, utan min största längtan var att få gå ut på nattklubbarna i Stockholm. Under hela ens tonår hade man pratat om detta med sina kompisar och beundrat alla myndiga snygga tjejer i stilettklackar på väg till det populäraste utestället. I stort sett har jag och alla vänner i min närhet varit på klubbar varje helg sen jag fyllde 18, det är ett normalt fenomen, speciellt i Stockholm. När man går in genom dörren på klubben förstärks den dova basen till starka vibrationer från den mest populära låten, man får rysningar och det blir som ett lyckorus, äntligen helg. Alla dansande skepnader är vackra och rör sig till det pulserande ljudet, men det är inte dit ens blick söker sig under kvällen, det är området bakom de röda repen runtomkring det champagnefyllda bordet som är iögonenfallande. Det är som att man själv är medelklassen på dansgolvet och överklassen håller till där på podiet. Efter ett tag börjar man märka på sin omgivning att deras blickar dras mot denna överklass och det är deras maniska blick som avslöjar dem. De behandlas som kungligheter och det är ett faktum att de är högsta rang på klubben. Det är en väldigt djurisk instinkt vi människor har, att vilja tillhöra högsta rang. Jag märker mest detta besatta beteende hos tjejer i min ålder, de vill ha lika mycket uppmärksamhet som tjejerna med mest status; de som känner klubbcheferna, de som är mest eftertraktade. Jag själv har känt denna strävan, allting blir som en tävling. Det handlar om brist på självkänsla och att man är vilsen i sig själv, och så tror dessa tjejer att de kommer bli nöjda med sig själva när de har uppnått denna status. Det fungerar förstås inte, man blir aldrig nöjd för det är ens insida man måste reparera. Så här är läget idag bland ungdomar i min ålder, det är sällsynt att tjejer är säkra på sig själva och beter sig på ett sådant sätt.
Yrla Karinsdotter HV12A
Väldigt många i min omgivning har blivit dessa statustjejer på krogen, och sedan blir de utnyttjade av motsvarande typ av killar som erbjuder dem droger, bjuder dem på drinkar och super dem redlösa. Det blir en ond cirkel av uppmärksamhet, status och alkohol. Efter ett tag så ökar bekräftelsebehovet på sociala medier med utmanande bilder i jakten på gilla-markeringar. De tjejer som får många gillamarkeringar blir oftast igenkända på krogen och av nattklubbschefer, det är så här tjejer mäter sitt egenvärde i nuläget. Med Facebook och Instagram i bilden så är ingenting som det var förut. Det är bara att starta ett konto och vips - nu kan du bli en kändis. Förr så var kändisar på tv och det var svårare att bli igenkänd. Ett tv-program många ungdomar följer idag är Paradise Hotel. Det går i stort sett ut på att snygga tjejer och killar dricker tills de stupar och gör bort sig. Sedan kan man vinna pengar också, men det är det inte lika mycket fokus på. De som är med i detta program blir automatiskt kändisar och igenkända på krogen. De flesta i min närmaste omgivning har sökt eller vill söka in, detta året fick Paradise Hotel mer ansökningar än det eftertraktade lärarprogrammet på universitetet. Siffrorna talar för sig själva, viljan att bli dokusåpakändis prioriteras framför utbildning och detta blir allt synligare. Man strävar efter att vara den där snygga Paradise Hoteldeltagaren på klubben i syfte att få mest uppmärksamhet av alla. Störst, bäst och vackrast vill väl alla vara? Nu när jag sitter här ett halvår senare ser jag allt ur ett klarare perspektiv, Nattlivet var inte alls som jag hade tänkt mig. Man fastnade i en spiral av ytlighet och insåg inte vilken sjuk press man har tillåtit sig utsättas för. Om ett träd faller i skogen och ingen i närheten hör, låter det då? Om ingen runt omkring dig ser dig, finns du verkligen då?
Yrla Karinsdotter HV12A
Stress Stress är kroppens naturliga reaktion på utmaningar. Stresshormonerna gör att vi för stunden blir pigga, starka, smarta och uthålliga. Men om det håller på förlånge kan det få jobbiga konsekvenser, sömnsvårigheter, ångest, koncentrationssvårigheter, hjärtklappning och listan kan göras lång. I Stockholm är varannan ungdom stressad ofta eller hela tiden. Det finns mycket man kan göra för att förebygga att hamna i stressen. Det är viktigt att hitta något som passar just en själv. Man måste lära sig att prioritera det som är viktigt för att man ska må bra. Hitta små stunder av dagen då man bara tar hand om sig själv. Efter några dagar stress kan man ta en dag ledigt och göra det man mår bra av. Lägg upp en plan på vad som behövs göras och lägg en belöning i slutet så man har något att se fram emot. Gör uppgifter på en gång och lämna inte allt till sista minuten. Det är viktigt att våga be om hjälp när man känner att det blir för mycket, vi är inte mer än människor och ibland ta man på sig för mycket. Och slutligen av egen erfarenhet, det är okej att säga nej. Om jag inte kan stanna upp och njuta idag hur ska jag kunna göra det imorgon då? Eller när jag har tagit studenten. Hur kommer jag ut ur stressen? Jag älskar mina jobb. Alla lika mycket. Jag tjänar bra. Jag vet att pengar inte är allt men det gör mig lycklig. Och det ser bra ut på mitt cv. Mina betyg, referenser och kontaktnät jag byggt upp. Jag vet att det kommer gå bra för mig, jag har viljan, ambitionen och jag ger inte upp. Men vägen dit är en lång kantig uppförsbacke. Uppförsbacken knäcker mig men ändå är jag tacksam. Folk skulle döda för den. Chansen jag fick. Så jag ska njuta jag ska njuta av varje minut jag jobbar. Varje gång jag känner att backen är för brant ska jag stanna upp och njuta och tacka för allt jag har.
Olivia Svedentoft HV12A
Stockholm Stockholm i mitt hjärta. Vår huvudstad som så vackert lyser upp hela landet. Stockholm. Människorna som stressar fram längs Kungsgatan för att hinna till jobbet i tid. Dessa majestätiska byggnader som stått och byggt upp det som vi idag kallar innerstan. När jag vandrar förbi dessa byggnader vågar jag knappt kolla upp eftersom deras storhet slår mig. Man ser endast en liten del av taket där uppe i himlen när solen bländar ögonen. Människorna småspringer förbi portarna och butikerna längst gatan utan att titta upp när de skyndar sig till jobbet för att inte missa morgonmötet. Solen skiner över Östermalm en tidig vintermorgon och sprider sitt ljus. Träden i Kungsträdgården har för länge sedan blommat ut och bytts ut mot kala stammar. Hur kan det ändå vara så vackert här? De blommande körsbärsträden och människorna som alltid tycks ha en glass i handen har nu bytts ut mot en ny syn. En ny årstid har trätt fram och nu är där en allé av nakna träd som leder fram till en konstgjord isbana. Man behöver inte ens lyssna för att höra musiken och skratten som kommer ifrån barnen som åker runt på isen. Det är vid denna tid som NK lockar människorna med sin julskyltning. Hamngatan är nästan omöjlig att ta sig fram på när människorna klistrat fast blicken på tomten som står och dansar bakom glaset. Varje fönster har minst tjugo ögonpar på sig vilket gör det är omöjligt att tränga sig in bland folket för en bättre blick. Det skrattas och diskuteras om huruvida denna julskyltning var bättre än förra årets. Efter att ha granskat skyltfönstret in i minsta detalj så vänder de bort blicken för att röra sig in i NKs värme och köpa det där onödiga julpyntet som sedan kommer samla damm i garderoben. Nere vid vattnet står den byggnad som alla tycker är så intressant. Konugnens officiella residens, även kallat det kungliga slottet. Den vackra byggnaden lockar massa turister och många funderar på hur det ser ut där inne med de flera hundratals rummen som finns innanför. Förutom paradvåningarna finns där inne också tre museer och en skattkammare. Alla stannar upp och beundrar den enorma byggnaden innan de fortsätter vidare. Hanna Peterson Nyman HV12A
Att försöka röra sig framåt på dessa gator i innerstan blir nästintill omöjligt när klockan slår fem. Återigen bryter det ut ett kaos när alla människor snabbt ska ta sig hem från jobbet till soffan och maten som väntar där. Man vill bara pausa allting. De inser inte hur lyckligt lottade de är, men bara för att de får åka hem till sina varma sängar så töms inte gatorna på folk. I hörnet mellan Mäster Samuelsgatan och Malmskillnadsgatan tittar ett par ögon upp mot de stressade människorna och försöker förtvivlat fånga deras blickar. Kvinnan sitter på marken på sina bara knän och vädjar om att någon ska uppmärksamma henne där hon sitter. Människorna låtsas inte se kvinnan och om någon av misstag råkar få ögonkontakt med henne så vänder de snabbt bort huvudet som det skulle brännas att titta. Hur kan en vädjande blick från en ung kvinna få människor att känna förakt istället för solidaritet? Kvinnan verkar dock vara van vid detta och lägger sig ner på den blåa madrassen bredvid henne och drar en smutsig grå filt över sig. Butikerna stängde för ett bra tag sen och innerstan töms sakta på folk. Systembolaget står tyst och nedsläckt men utanför hörs skratt. En grupp av tre personer står utanför och pratar. Det är två män, en som är något kortare med en grön mössa och en äldre man som har en alldeles för tunn jacka för detta vinterväder. Med männen står också en kvinna som ser ut som att hon skulle kunna vara mamma till ett barn i tonåren, en medelålders brunett som ler och tar en klunk av sin öl medan en av männen drar något dåligt skämt. Han med den tunna jackan håller i en flaska av den billigaste vodkan man kan få tag i. Flaskan glimtar till i ljuset från lyktstolparna när han höjer den till munnen och tar fyra stora klunkar. Han ler sedan mot den andra mannen och ger flaskan till honom. Solen har gått ned för länge sen över Stockholm och det har nu lagt sig ett lugn över centralen. En man i 30-årsåldern sneglar på klockan och börjar sedan småspringa mot centralstationen. Hans trötta ben har svårt för att ta sig snabbt ner för trapporna men snart försvinner han bort i tunneln mot pendeltågen. Han har jobbat från sex på morgonen fram tills nu. Detta var ändå en bra dag, annars brukar han jobba natt tre gånger i veckan för att kunna försörja sin familj. Hanna Peterson Nyman HV12A
När pendeltåget rullar in och mannen går på så ler han för sig själv eftersom han vet att hans fru och hans fina barn väntar där hemma på honom. Om man rör sig längst Sveavägen såhär på en måndagsnatt så kan man vid första anblick tro att inte en enda varelse finns i närheten, men om man tittar noga är gatan upplyst av eldsjälar. På ett trappsteg sitter en mycket gammal man helt ensam och kramar om något i sin hand. Han verkar fundera över något. Sakta öppnar han ögonen igen och tittar ner mot sin hand. I handen har han en kanyl. Han funderar över hur han hamnade här på denna bänk och fäller en tår innan han injicerar sprutans innehåll i sin arm. Längre bort på Sveavägen, nästan vid Rådmansgatans tunnelbanestation, möts man av massa människor längs med de annars helt tomma gatorna. Män, kvinnor, unga och äldre människor möter man längst vägen. Det är knäpptyst och alla ligger och fryser på sina madrasser. Trotts att de flesta har två-tre filtar uppdragna över öronen så skakar och huttrar de av kylan. De flyttar närmare varandra för att hålla värmen lite bättre och sen somnar de och sover hela nätterna på Stockholms gator.
Stockholm finns här för alla. Det är min, din och våran stad. Dags att sluta blunda för det som inte är lika vackert att se på som körsbärsträden i Kungsträdgården och NKs julskyltning. ”Solidaritet är en ömsesidig sak. Det finns ingen ensidig solidaritet - då är det välgörenhet eller maktlystnad. Men solidaritet är ändå inte samma sak som vänskap. Och inte detsamma som förståelse. Solidaritet är att vi ställer upp för varandra och ställer krav på varann, även om vi inte gillar varann särskilt mycket eller ens förstår varandra. ” - Frances Tuuloskorpi
Hanna Peterson Nyman HV12A
Tiggeri i Stockholm I dagens läge så finns det tiggare i vartenda hörn runt om i Stockholm, som för det mesta är från Rumänien och har kommit till Stockholm just för att tigga. Frågan jag tänkte ta upp är om det är okej att tigga eller inte. Kjolar i olika färger, sjal och filtar är väl vad de flesta kvinnorna har på sig och männen har mjukisbyxor och mössa. Vad jag har sett har många tiggare ett ”handikapp” och går på kryckor men så är det många som fejkar sitt handikapp för att folk ska tycka synd om dem och skänka mer pengar. Att fejka ett handikapp är fel och det blir lite som pojken som ropade varg att om de flesta är bedragare så drar man alla över en kam och vill inte skänka pengar till någon tiggare alls. Rumäner har ett väldigt dåligt rykte i Stockholm eftersom de kan vara väldigt på och intensiva när de tigger. Jag och min vän satt på en lite finare restaurang för några veckor sedan och så kom det en tiggare och frågade om pengar, vi hade inga pengar löst så vi sa nej, men tiggaren fortsatte och fortsatte, så till och med jag blev irriterad. Det folket i Stockholm måste inse är att alla inte är likadana och jag tror inte att de tigger för att de vill utan för att de måste. Frågan är då om det är bra eller dåligt att låta tiggare sitta på våra gator och tigga. Min åsikt är att ifall de absolut inte kan vara kvar i sitt land så ska de få komma men om de kan vara kvar så ska de försöka skaffa jobb där istället för att komma hit och sitta på gatorna.
Om man har småpengar över så varför inte? Varför inte ge dem några kronor som kanske kan räcka till en måltid. Vi alla är människor som delar på denna planet vi ska dela med oss och visa respekt för andra människor.
Denise Westerlund HV12A