HV13 Grupp 1
Om jag ska bo i Sverige ska jag bo på Östermalm Jag känner mig inte hemma i Sverige, har aldrig gjort och kommer förmodligen aldrig göra. Enligt mig finns det endast ett ställe som har något att tillföra. Östermalm. På Östermalm är det en helt annan atmosfär, Stockholms hjärta dunkar snabbare här. Folket stressar och de jobbar, här bor endast framgångsrika snobbar. De med ambition och driv och stil, de med bästa bostaden, garderoben, liv och bil. Den här stadsdelen är hemmet för den finaste arkitekturen, dessa människor uppehåller konjunkturen. Det är på Östermalm vi har de fina gatorna, det här är Stockholms innerstads ideal, Stureplan, Norrmalm, Djurgården och Birger Jarl. De är någonstans här jag vill bo på Östermalm. Detta är stället att besöka för turister, här blandas de med lyxartiklar, drinkar och folkpartister. Det du kan hitta här som vi ej har någon annan stans är välvårdade parker, kultur, Riche och NK:s elegans. Det här är varför jag älskar Östermalm. På Östermalm ska allting gå väldigt fort, en Range Rover vid Odengatan kör över dig du är ej längre i någon förort. Om du vill smälta in får du klä dig dyrt och subtilt, ”lite finare, lite bättre” är din offentliga profil, i alla fall om du vill passa in på Östermalm. Att göra något halvhjärtat existerar inte här, du satser då ej tillräckligt för att uppnå ditt begär. För att lyckas är priset du betalar äckligt dyrt, annars får du flytta någonstans till pendeltågets slut. Här måste du vara originell, leka trevlig, viktig, intelligent och intellektuell. Det är såhär det är på Östermalm. Det finns motsatta människor som säger ”Hem på söder”, skriker på Bajern matcher till öronen bara blöder. Hipster overflow från Slussen till Skans Tull, så många Kånken att jag undrar om jag ser dubbelt för att jag är full? Inte vet jag, men jag längtar tillbaks till Östermalm.
Dessa folk är så artistiska, ska vara någon sing/song writer vintageklädd entreprenör, som röstar rött för att de enligt borgarna till samhället ej medför. Det vill ha sitt lugn och en kall öl på en pub på medborgarplatsen, men jag vill hellre hem till Strandvägen palatsen. Nej tack, jag är hellre en snobb på Östermalm. Hipsters säger att Östermalm är för bortskämda överklassare, kapitalister och de som ser sig som strået vassare, och vad vet jag, men är det verkligen något fel med att älska Östermalm? Många tycker att Östermalm är alldeles för ytligt men jag säger nej då inte alls, jag tycker att det är gemytligt. Jag hör gnäll om att det är för dålig luft, för dyrt och mycket stress, men jag säger fan heller för Östermalm ja, det är Stockholms äss.
Per Anders Fogelström ”stad serien” Serien kallas för stadsserien och är skriven av Per Anders Fogelström under 1960talet. Alla böcker tillsammans utspelar sig över ca 100 år mellan1860-1968. De sista tre böckerna utspelar sig under samma tidsperiod som Fogelström levde. Det som jag tycker ät bäst med böckerna är att det är samma familj hela tiden i alla böcker fast med tiden byts generationerna ut det blir barn och barnbarn som för berättelserna vidare. Jag har själv läst de tre första böckerna i serien (Mina drömmars stad, Barn av sin stad, Minns du den stad). Allt börjar med att Henning Nilsson(15 år) kommer till Stockholm och börjar jobba med arbetarklassen han bor inneboende med ca sex andra personer i samma
rum, de fick inte stanna speciellt länge på samma plats utan slussas från rum till rum runt hela Söder. Tidigt träffar Henning Ture ”Tummen” Lindgren och de bli genast bästa vänner och slår följe med varandra och flyttar runt tillsammans. På ett av ställena träffade Henning, Lotten. Henning och Lotten bildar familj och skaffar sig ett litet hus vid utkanten av staden, för att ekonomin ska fungera så delar de huset med Hennings bästa kompis och arbetskamrat Tummen och hans fru Matilda, ibland behövde de även ha någon inneboende. Hennings son Augusts klassresa då han blir adopterad av den rika familjen Bodin för med sig en del komplikationer då hans ”gamla” familj ber honom om hjälp under kristider samtidigt som hans nya familj inte vill att han ska prata med sin mamma eller sina syskon, det är en jobbig tid för August eftersom i hans nya klassmedlemmar ser honom som en utomstående han passar inte in och välkomnas inte som Annika hade hoppats vilket gör att de får kämpa hårt för att han ska få nya kompisar och passa in i överklassen. Den tredje boken slutar med att revolutionen som alla har väntat på och som hamnarbetarna stridit om och kämpat för i flera decennier, äntligen är den här. Tummen berättar för barnen (Emelie, Olof och Maj) om hur han och Henning kämpat i hamnen och hur demonstrationstågen som gått fram genom staden utan framgång, men nu ska de få se på saker nu kommer det att förändras för äntligen är revolutionen här. Karaktärerna har en viktig betydelse i historien allt handlar samma familj som man får följa genom vardagen i flera år, genom kristid, sjukdom, arbetslöshet, klassresa och revolution är några av sakerna som händer familjen Nilsson. Henning Nilsson (1845-1879) kom till Stockholm när han var 15 år, han har jobbat med olika saker bland annat tegelbärare, hamnarbetare och sill paketerare. Han dog av sjukdom vid en ålder av ca 34 år. Lotten Nilsson (1848-1889) gift med Henning Nilsson, Lotten var en av de mest effektiva tvätterskorna hon jobbade med sin mamma. Lottens och Hennings hem var det mest välstädade hemmet i det fattiga området. Lotten dör av att hon ramlar ner i en isvak och drunknar. Emelie Nilsson dotter till Henning och Lotten, Emelie föds i första boken men det är i den andra boken som hon får en framträdande roll som äldsta syskonet kvar
efter August flytt, när både Henning och Lotten gått bort vad den Emelie som var den nästäldsta som fick arbeta och ta hand om sina yngre syskon. Emelie jobbade med Lotten som tvätterska men också på kvällarna efter tvätt jobbet hela dagen så jobbade hon med att brodera tyger till de ”rikas” företag och kläder, efter sin mors död började Emelie att jobba med att paketera tvål hos Melinders (en av tidens största företags ägare) där jobbade hon sen resten av sitt liv. August Bodin f.d. Nilsson, August är Lotten och Hennings förstfödda son, när Henning dör blir det mycket för stackars Lotten att ta hand om barnen och se till att de får behålla bostaden, en dag när kvinnan Annika Bodin kom och erbjöd sig att adoptera hennes fina August hade inte lotten något val, det var de enda sättet att hålla alla barnen vid liv. August klassresa börjar då han adopteras av Annika och hennes man Fredrik. Annika Bodin (1846-1933) kommer precis som Henning från fattigdom hon bodde i ett av husen där Henning bodde som inneboende under sin tid innan han träffade Lotten. Annika har hela sin uppväxt varit förtjust i Henning och när han gifte sig med Lotten valde Annika att flytta från sin alkoholist till pappa och gifte sig med den rika Fredrik Bodin. Annika trivdes aldrig med Fredrik men vågade inte skilja sig från honom för hon var rädd att falla ner i arbetarklassen igen, Annika var avundsjuk på Lotten som var gifte med Henning och för att de fått flera barn. Så fort nyheten om Hennings död nådde Annika tog hon tillfället att erbjuda Lotten hjälp med en av sönerna så hon adopterar August. I hopp om att få uppleva en del av sin älskade Henning. Jag tycker väldigt mycket om dessa böcker eftersom att man får se en stor del av Stockholms historia hur det gick igenom olika utvecklingsfaser, både innan och efter att kvinnorna fått rösträtt, när det fanns stora klasskillnader mellan över och underklass, när det var extremfattigdom för underklassen och rena lyxlivet för överklassen. Idag är det ganska svårt att tänka sig hur det faktiskt var att leva under den här tiden med dess utmaningar och livssituationer, det är många idag som tar förgivet att alla barn i en familj har ett eget rum och det är kanske ganska vanligt att man har det men under 1800- och till mitten av1900-talet så kunde man istället bo flera familjer i samma rum vilket man kan förstå var väldigt trångt.
En del i boken som väcker starka känslor hos mig är när man får läsa om hur arbetarklassen slet hårt för att få några enstaka kronor varje dag och överklassen som utnyttjade deras arbetsklass bara såg dem som en nödvändighet och en självklarhet att de fanns på plats för att förenkla deras liv. Ett exempel är när hamnarbetarna under vintern utan att ha så mycket kläder, mat eller vatten slet i kylan hela dagarna och det var många som frös eller svalt ihjäl varje dag. Det var inte heller helt ovanligt att Tvätterskornas liv slutade på samma sätt som Lottens eftersom att de var tvungna att balansera ut på isen med massa tvätt för att hitta vatten att tvätta med, för det första var vattnet så kallt så flera frös ihjäl, för det andra var isen inte alltid den tjockaste så det var många som gick igenom och drunknade. Det här var bara små händelser eftersom att dem bara rörde arbetarklassen det var inget som uppmärksammades och det fick fortsätta år ut och år in, men hade det varit någon från överklassen hade det varit ett av de största som hänt den dagen och det hade med en gång startat ett projekt om hur säkerheten kan förbättras runt hamnen. Böckerna utspelar sig på söder, och än idag finns det en ganska stor spridning av både områden och familjer inom olika ekonomiska klasser, fast skillnaden är inte alls lika stor som den var under Fogelströms tid. Det finns fattiga familjer idag men man får i de flesta fallen kan man få bidrag det kunde man inte få under 1960-talet. ”Nya vardagar kom och Olof bar sin korg, trängdes i hamnen, kring fiskstånden och restaurangköken.” Det här citatet berättar hur det var för barnen, det var få som gick i skolan, ta Olof som exempel han fick gå runt på stan med sin korg och försöka tigga till sig mat till familjen när han egentligen borde ha gått i skolan och fått lära sig saker som att läsa och skriva. Idag finns det något som heter skolplikt vilket innebär att alla barn och ungdomar under 16 år måste gå i skolan varje dag. Det finns idag en stadsvandring som man kan gå och då får man besöka alla dessa platser som karaktärerna i böckerna är på varje dag. Jag tror till och med att vissa av deras hus finns bevarade där berättelsen utspelar sig. Jag tycker att det är intressant att de har gjorts en stadsvandring när man går där efter att ha läst böckerna så blir det som att husen och allt runt om kring blir levande och man kan blicka tillbaka några decennier och se hur allt har utvecklats.
Eftersom att böckerna skrevs för väldigt länge sedan så har de ett ganska gammalt språk, exempel på ord som används i böckerna: Bagargesäll betyder lärling alltså någon som håller på att lära sig att bli en bagare. Fogelström har använt sig av en speciell berättarteknik där det både är en distans till personerna (allvetande berättare) men man får fortfarande ta del av deras känslor och tankar. Jag tycker att det är bra för då får man en annan syn på vad som händer och det är lättare att få en helhet på hur samhället fungerar men det är ändå intressant att man får vara nära personerna ”i deras privata bubbla”. Jag personligen kan tycka att det lätt kan bli lite långtråkigt när det bara är en distans till personerna för att då får man ingen fördjupning i hur personerna själva ser på vad som händer, därför tycker jag mycket om Fogelströms sätt att berätta historien. Citat; ”Ändå kund han inte ge upp. Ändå drömde han om att allt skulle bli annorlunda, att Lotten och han skulle lyckas, att deras barn skulle få leva i en värld som man inte ständigt ville fly ifrån. Men hur det skulle gå till, det begrep han inte.” Henning drömmer om revolutionen men tyvärr så dör han innan den hinner komma, vissa delar av hans dröm bli sann Emelie och Olof (två av deras barn) får uppleva revolutionen och det som händer sedan. Även August får ett bättre liv när han blir adopterad till paret Bodin. ”gossen fick ta på sig bästa kostymen och Lotten kammade hans hår innan han gick, Skulle han också lämna henne nu?” Det här citatet är plocka ifrån när August flyttar till paret Bodin. I den här korta meningen kan man utläsa vad som händer, att August flyttar, vad som har hänt, Hennings död, och även Lottens känslor för det som händer, sorgsenhet över att ännu en familjemedlem ska lämna henne och uppgivenhet för att hon inte kan hindra det eftersom att hon då riskerar att förlora något av de mindre inte lika starka barnen Olof t.ex. som redan var sjuk och behövde all mat och uppmärksamhet som Lotten kunde ge honom. ”De tre däruppe förstod först inte någonting. Sedan kände Emelie skräcken gripa henne, förvissningen om att något fruktansvärt hänt. Och hon sprang nerför
trappan, ut på gården, fram till porten som nu öppnades.” Barnen väntar på att Lotten ska komma hem men det kommer aldrig någon… och tillslut kommer en främmande vagn och det är då som Emelie förstod att något hemskt hade hänt. Om bara någon minut kommer Barnen få reda på att deras mamma dött under sin arbetsdag. Böckerna har påverkat mig känslomässigt på många olika sett, tänk dig att du står och väntar på att din mamma ska komma hem från jobbet fast du vet inte säkert ifall att hon kommer komma hem eller inte för hon kanske inte klarade sig igenom hela dagen. Tänk dig att inte få gå i skolan utan istället behöva trängas med massa människor för att försöka få lite mat till hela familjen, när du bara är 9 år gammal. Det är svårt för oss att förstå hur det kunde vara så extrema förhållanden, hur det kunde vara en så stor fattigdom och hur familjerna var tvungna att kämpa för att överleva. Men det här var verkligheten för bara 50 år sedan. Sida 127 i barn av sin stad av Per Ander Fogelström utgiven år 1962 Sida 111 i Mina drömmars stad av per Anders Fogelström utgiven 1960. Sida 284 i Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström utgiven 1960. Sida 131 i barn av sin stad av Per Anders Fogelström utgiven 1962
Stockholm Sergels torg Sergels torg passerar dem flesta människor när dem är på väg till eller från Stockholms central. Sergels torg är ett väldigt känt torg eftersom att det ligger så centralt och de har mycket att erbjuda som bland annat, klädbutiker, restauranger, biograf, konst och är en väldigt stor samlingsplats. Det finns många förslag, artiklar och insändare osv. där det skrivs att dem vill renovera Sergels torg, att dem vill tillexempel bygga en stor parkering istället eller att dom vill byta ut schackmönstrade golvet på plattan till något annat. Jag tycker helt tvärt om, jag tycker att det ska vara som de alltid har varit, jag har så många minnen från Sergels torg som jag tror att många andra också har. Tillexempel när man shoppar där eller går och äter lunch eller när man bara passerar där, ett specifikt minne jag har från Sergels torg är när jag och mina kompisar var på plattan när det var en stor ”protest” om att alla ville att Justin Bieber skulle komma till Stockholm. Jag tycker att det är så synd att bara ta bort alla minnen som man har. Den breda trappan på plattan där man brukar sitta på sommaren och äta sin glass med många kompisar och bra njuta av solen, ska den bara försvinna? Det verkar så synd. Många av mina kompisar och bekanta tycker att det bara sitter knarkare och uteliggare på den trappan och visst kan de göra de men det är inte så att dom inte är välkomna där eller att dem förstör trappan eller förstör när man själv sitter där, dom måste ju också få vara någonstans. Jag tycker att Sergels torg är en härlig plats att bara vara på med kompisar eller att gå och shoppa där med sina kompisar och sedan sätta sig på Jensen´s Böfhus och äta lunch och sedan kanske gå och kolla på bio. Dem som vill få bort Sergels torg eller vill göra något annat ut av det har antagligen dåliga minnen från Sergels torg eller bara inte alls gillar det och till dom som tycker de vill jag bara säga att se Sergels torg från ett annat perspektiv och se de positivt och gör de till ett bra torg istället.
Om jag ska komma på något negativt med Sergels torg är att det ligger mycket skräp på marken, det borde städas där oftare och att människor tar eget ansvar om sitt eget skräp och slänger de i en soptunna. Min sammanfattning av Sergels torg är blir att jag tycker att Sergels torg är ett fantastiskt ställe där man kanske har eller kommer få minnen ifrån vilket är så synd om allt bara ska försvinna. Sergels torg är de stället som ligger mitt i ”smeten” av Stockholm och där de flesta människor passerar i vardagen. Jag är alltså emot att dem vill bygga om eller göra något nytt ut av Sergels torg.
Mitt Stockholm Jag ska skriva om homosexuella, om deras kamp varje dag om att passa in. Om dubbelmorala människor som pratar om att alla är lika värda men ändå hatar på homosexuella. Varför är alla som är emot rasismen emot homosexuella? Varje dag så kan man läsa om rasism, överallt. Jag har en kompis i min klass, han är homosexuell. Han går igenom korridorern där alla sitter varje dag, han får dumma kommentarer, eller att dom visslar åt honom fast på ett förnedrande sätt, är det okej då undrar jag? Dom som tycker att man ska acceptera alla människor, för alla är lika värda oavsett hudfärg, är det okej då att inte acceptera homosexuella? Isabella Abdu
Tycker att detta händer mycket här i stockholm. Speciellt i förorterna. Jag skulle aldrig våga vara homosexuell och bo där folk förnedrar än för att man gillar samma kön. Dock så kanske det inte spelar någon större roll för dom som är homosexuella, men det jag menar är att vi runt om kring ska inte tycka att det är okej att dom blir mest utsatta. Jag vill inte heller säga att det är just folk som är emot rasismen som är emot homosexuella, det finns flera tusentals. Det jag menar är att folk är så dubbelmorala och säger att man ska behandla lika och inte vara rasist när dom själva inte kan acceptera folk som gillar samma kön? Jag vet inte vart doms tankar kommer ifrån egentligen, men jag kan tro att det är från ens egna uppväxt och religion. Att man ska vara med motsatta könet, det ska vara man och kvinna, att man ska kunna få barn med varandra, och det går ihop, men det går inte ihop för lesbiska och bögar? Gud talar om för dom att man ska älska och inte hata, om man nu tror på gud, varför lyssnar man inte? Varför sviker man honom varje dag? Jag brukar höra att gud skapade en man och en kvinna för varandra och inte homosexuella? Men ändå så säger dom att allt har en mening. Det kanske är meningen att Man skapar barn och de ska få välja själva vilka dom ska älska, vad dom vill jobba med, men man ska aldrig bli mobbad eller utstött för det. Det jag vill komma fram till är att vi ska visa mer respekt för alla människor och inte bara oavsett hudfärg, utan också oavsett vad man älskar, jobbar med, gillar eller hatar. Man kan inte säga att alla människor är lika värda och sedan hata alla homosexuella.
Isabella Abdu
Kurder i Stockholm Vi är ett slags folk som inte kan hålla ihop, och detta har alltid vart vårt största problem. Detta splittrade på oss, nu är vårt "land" ockuperat av Syrianer, turkar, iranier och araber. Hade kurder kunnat hålla ihop och kämpa mot dessa länder istället för att delas upp, hade vi kunnat bli mycket framgångsrika och självständiga. Eftersom i Kurdistan finns nästan all olja och massa ting som skulle kunna exporteras och komma till vinst. Trots detta så är kurder mycket godhjärtade och starka människor, de flesta av oss iallafall. Men vår osamhet och dåliga samarbetande förstörde för oss. Den 16 juli 1979 när Saddam Hussein blev ledare för Irak så blev kurdernas situation bara värre. Vi plågades och familjer splittrades. I mars 1988 släpper Saddam kemiska stridsmedel i Halabja (Norra Irak) som på ett antal timmar fick död på 5000 vuxna och barn. Jag är en tjej på 17 år som bor i Stockholm, jag är född här och har även vuxit upp här. Dock så är både min mamma och pappa från Kurdistan i Irak. På tal om Kurd från Irak så hatar jag att varje gång någon frågar mig vart jag är ifrån och säger att jag är Kurd, så ska samma frågeställning behöva frågas. - Kurd från vart? KURD, bara kurd. Kurden är den folkgrupp som flest är hatiska mot. Araber, turkar, iranier, syrianer och lite då och då, resten av världen. Varför? Varför ska vi inte få ha ett självständigt land och kunna vara precis lika stolta som alla andra, varför ska vi sen vi är små små barn behöva höra att vi inte har ett land? Varför skall vi alltid behöva kämpa för vår existens, och skämmas för att kunna säga var vi är ifrån.
Jag minns en gång för ett par år sedan så kom en turk fram till mig och sade, - Du har inget land. Inte för att det var nytt att höra detta, men jag hade för första gången mod att svara, då sade jag - Okej, jag har inget land, och det förklarar varför jag är i Sverige. Men du då? Om ditt hemland hade vart så bra hade du inte vart i Sverige, eller? Ungen blev tyst och sa aldrig ett ord till mig mer. Detta tyder bara på att de inte förstår, de vet nog inte ens hur kartan ser ut, det är bara det de får höra hemifrån. De flesta kurder har levt under stor press om att inte visa sin nationalitet och inte tala kurdiska, man blev oftast slagen om man var en stolt kurd. Detta har gjort så att kurdern ända tills idag inte vågar vara kurder, därför säger många kurder att de är turker, syrianer, iranier osv. Fastän de är från de kurdiska delarna. Föräldrar har inte lärt sina barn att prata kurdiska för det skäms, barnen tror då att det är fel att vara kurd, och istället tror de sig vara från andra ställen, detta är mycket tragiskt tycker jag. Men varför ska vi alltid behöva hata varandra? Vi är alla invandrare och har hamnat på precis samma plats, så vad är då meningen med att sätta sig över någon? När jag levde i Kurdistan som liten så åkte vi till min pappas by för att hälsa på. Oturen slog in och det började spö regna. Så vi åkte därifrån. På vägen var det massa bomber vid vardera sida. Skulle vi råka köra på dessa som Saddams soldater placerat där så hade allting bombats. Jag var liten och förstod inte. Detta var det ända jag upplevts som Saddam gjort. Mina föräldrar har gått igenom mycket. Varje vecka kom dem till min mammas område och tog alla män och slaktade dem. Varför kan inte skolor ta upp detta problemet? Det är ett större problem än vad det verkar som. I skolan läser vi om judarnas historia och hur hemsk Hitler var, men där någonstans glöms vi bort, vår existens försvinner ännu en gång. Jag tycker att svenska skolor bör lära ut detta, och berätta lite mer om vilka kurderna är och vår historia. Detta skulle kunna hjälpa oss en hel del, men även människor som inte vet någonting om oss. Detta borde läras ut på SO lektionerna mesta dels Historia och geografi, sen årskurs 6. Eller t.ex historian om Xenofon och när han upptäckte
Kurdistan. I Sverige är denna information inte så känd. Dem som oftast vet detta är välutbildade människor som läst mycket historia och geografi. År 2003 publicerade DN en artikel såkallad "Världen minns massakern i Halabja" där det står om hur hemskt det var och lite om kriget mellan Iran och Irak. Kurder är ett slags som inte håller ihop, och när Saddam utvisades som president för Irak så blev Kurdernas situation endast värre. År 1988 släppte Saddam ut stridsmedel som tog död på 5000 vuxna och barn. Barn som fortfarande är i sina föräldrars famn, familjer som sitter och äter, barn som leker och en massa människor, alla bara dog på sin plats. Kurder har inget självständigt land utan är ockuperat utav Turkar, iranier, syrianer och irakier. De flesta flesta kurder är väldigt rädda för att erkänna vart de kommer ifrån, eftersom genom åren har vår existens varit förbjuden, även vår internationalitet och kultur. Därför erkänner folk oftast inte att de är kurder. Kurdernas historia är inte så känd, men borde tas upp mer i svenska skolor så att folk är medvetna om oss.
Stockholm i mitt hjärta Stockholm i mitt hjärta Du födde mig och gav mig hopp Men inte visste jag att det skulle bli så hårt Många timmar fram och tillbaka Ensam i regnet står jag och skakar 3 soltimmar du gav oss i November Nu står jag och försöker värma mina händer Snön faller, smälter och försvinner Men min kärlek till dig allting ändå vinner Nu bävar vi alla dina älskare och vänner Inför december När snön fryser ner dig och din härlighet Då vet jag inte hur jag ska ta mig till dig, det är ärlighet
Vad har hänt på 70 år? Hur skulle mitt liv se ut om jag växte upp under andra världskriget i Stockholm? Hur skulle jag uppleva samhället idag, om jag växte upp då? Min gammelfarmor, Saga, levde under den tiden i Stockholm och jag har läst hennes dagbok från tiden under kriget och när hon kom till Stockholm. Hon skrev såhär om dagen hon kom till Stockholm för ett jobb som piga: ”Den 23e juli 1938, landsteg jag på Norrmälarstrand för vidare färd till Stocksund och Donnerstigen 4. Där bodde familjen Shriver. Det var Julia Shriver som behövde hjälp, hon bodde hos sin dotter Elsa, som jobbade på rederi Svea. Julias son Sven bodde i undervåningen med sin unga hustru. Julia, 82 år gammal och med sviter efter en hjärnblödning, behövde min hjälp med det mesta, men det gick bra. Vi fann varandra så att säga. Lönen var Moa Holm
40 kr/mån, 10 fria resor till Stockholm, mat och husrum.” Hon jobbade långa skift och efter det åkte hon och dansade på olika ställen i Stockholm. Hon älskade att dansa, hon dansade med sina vänner för det viktigaste var att dansa inte att bli uppbjuden av en man. Hennes lön täckte inte mycket, men hon minns en gång som hon köpte en beige ofodrad kappa för 25 kronor, den fodrade hon själv för att den skulle vara varmare. Några år senare när den blivit fläckig så färgade hon den till en mörkblå färg. Min gammelfarmor skrev om dagen då andra världskriget bröt ut. Hon beskrev det som en hemsk dag då kvinnan hon jobbade för hade dött och begravdes samma dag. ”Den 3e september 1939 begravdes Julia, och den dagen bröt andra världskriget ut. Det var inte roligt, så hemskt jag tyckte det var, min första begravning och kriget, det kunde inte vara värre.” Tänk er den dagen, att få det klart för sig att ett andra världskrig brutit ut, samma dag som en nära person till en hade sin begravning. Tänk hur surrealistiskt det måste kännas. Men min gammelfarmor fortsatte jobba för familjen och då träffade hon en ung man som hette Elvin. Han var granne till familjen hon jobbade för och de sågs varje dag. I början träffades de när Saga skulle hämta posten, vilket var tre gånger om dagen, så de sågs ganska ofta. Sen en dag på vintern 1939 kastade Elvin en snöboll på henne och de började prata. Han bjöd in henne på en fika, då han var ensam hemma med undantaget hans syster, men dem kom bra överens med varandra. Efter den första fikan fortsatte det bara. De umgicks hela tiden och redan den första maj 1940 förlovade de sig och de gifte sig den 16e november 1941 på pastorsexpeditionen. ”Den första januari 1942 flyttade vi in i vår första lägenhet på Sikrenovägen 4 i Stocksund, hyran var då för ett rum och kök ca 90 kr/mån, men vi hade ju badrum kylskåp och balkong! Vad vi tyckte vi hade det fint!” Gravid, ung och nygift det var så min gammelfarmor flyttade in i sin första egna lägenhet med sin man. ”Den femtonde februari 1942 föddes Stig på allmänna BB, kl. 15.00. vikt 4280g och längd 52 cm. Det var en kall vinter, minus 32 grader den dagen och inte över -28 grader hela veckan jag låg på BB.”
Under kriget var det väldigt knapert med bränsle och annat. Man var tvungen att ansöka för att få olika saker och kön kunde vara väldigt lång. Kött var det man hade minst av, och det fanns till och med en man i området som stal grisar och slaktade. Under kriget märkte Saga att det var en ökning på ”svarta börsen”. Men hennes pappa hade förbjudit henne att handla något från den ”svarta börsen”, hon tvingades till och med att lämna tillbaka kaffe som hon köpt där. Allas fönster var mörklagda och gatlyktor nedböjda för att inte synas för bombplan. Norrmän flydde över gränsen till Sverige fick militärutbildning av svenska militären. Under kriget minns Saga en gång då Elvin hjälpte deras grannar att flytta och han bar en tavla med en duk över. Duken ramlade ner och han såg en avbildning av Hitler, sonen till familjen berättade då för Elvin ”han är vår gud”. Kriget blev vardagsmat och Saga skapade en vardag med sin familj trots omvärldens förhållanden. Elvin hade en flyttfirma, så dem fick mer bränsle än en vanligt, man hade ransoner på allt, men
Saga gjorde allt hon kunde. ”Tiderna var besvärliga, med krig och ransoneringskort. Lägenheten var ju liten, men vi tyckte det var bra. Ont om pengar hade vi, men det bekymrade inte oss så mycket. Jag sydde åt oss, av gammalt och av tyger jag fick av mamma i Småland. Jag hade när barnen blev lite större ett städjobb, då var Stig och Inga (Inga är Sagas och Elvins andra barn) hemma hos farmor. Sen åkte vi till stan och handlade för pengarna jag städat ihop.” Under den här tiden kunde man inte bara gå och köpa nya kläder om dem gick sönder, man lagade, återanvände försökte få allt att funka. Det gjorde att kvalitén på tygerna var bättre än vad dem är idag, för tygerna vi har idag skulle aldrig klara påfrestningen som tygerna då gick igenom. Tänk er att ta en shoppingrunda med ens vänner aldrig var ett alternativ? Det enda man kunde göra var att sy om kläderna man hade, för att köpa nya kläder var för dyrt. 1946 började Sverige öppna upp sina gränser igen och man fick åter in varor. Men man fick även nya varor, så som bananer. En dag köpte Saga hem bananer, men ingen vågade smaka hemma i lägenheten. Tänk att bananer var något nytt på den här tiden, man visste inte ens om man skulle skala den eller inte. Det som vi ser som så vanligt var så nytt för den här generationen. Min gammelfarmor var en kvinna som upplevde mycket, krig, kärlek, barn, barnbarn och till och med barnbarns barn. Hon lärde sig att leva med lite, ta vara på allt så som mat och kläder. Hon jobbade alltid hårt men var även en snäll person som älskade att dansa på Stockholms dansställen. Hon visste alltid vad som var viktigast och hon fick se samhället förändras. Saga levde resten av sitt liv med sin växande familj i Stocksund och dog med oss alla nära, våren 2012. Så tänk om man levde under andra världskriget? Tänk att inte kunna köpa vad man ville, inte kunna gå dit man vill. Sverige var inte med i andra världskriget och krigade, men det svenska folket blev påverkat av hur världen såg ut. Det är inte som idag, när vi kan sitta hemma, trygga, fast det är krig i andra länder. Vi i Sverige är så lyckligt lottade som inte lever i en krigszon och jag tror min gammelfarmor skulle hålla med. För Sveriges export och import blir inte påverkade idag, och det
Stockholm Stockholm är bra för här i denna härliga stad har vi stadsliv blandat med bad och varma sommarkvällar Det finns många vackra parker som bryter av den stressiga stadsmiljön vilken kan vara bra när man haft en jobbig dag Shopping finns det gott om i Stockholms stad vilket gör mig iallafall glad Om jag bodde i Stockholm skulle jag vilja bo på Södermalm, för där finns det mycket bra matställen t.ex Söderhallarna och runt om där. Sen är det väldigt fint att bo där för det är en hel del parker runt om på söder vilket är väldigt bra tycker jag. Det är nära till tunnelbanan och tåget vilket gör att man lätt kan ta sig till olika ställen, sen finns de så klart dom blå innerbussarna som går nästan hela tiden dygnet runt. Det nära till bra shoppingställen vilket jag uppskattar. På sommaren är det väldigt vackert och fint där.
Kajsa Werner
blev den under andra världskriget. Så allt som allt så kan man väl säga att världen har gått framåt i vissa områden och skapat en viss säkerhet, men vi har ändå inte utvecklats lika mycket som man antagligen hoppades på efter andra världskriget. Orden ” never agian” är typiska ord som nämns i samband med andra världskriget, men hur tänker man när det fortfarande är olika grupper som hatar andra grupper. Att man inte ännu förstått att våld inte löser något, att man inte kan använda våld för att stoppa våld är ganska outvecklat för vårt utvecklade samhälle. Och att man fortfarande inte ser män och kvinnor som jämställda. Hur kan det vara att min gammelfarmor hade ungefär samma statuts som en ung kvinna har nu? Hon jobbade, men hon fick inte de ”manliga jobben”, samma som många kvinnor upplever det idag. Jag kanske har mer stöd av arbetsmarknaden nu, men det är ändå samma princip kvinnor är inte värda samma lön. Och hur sjukt är inte det att vi ännu inte utvecklats längre på 70 år?