Realgymnasiet hv13 grupp 3 kul1415

HV13 Grupp 3

Stockholms Novell Jag följde hans ryggtavla med blicken när han gick bort ifrån mig. Siluetten blev svagare ju längre sekunderna blev. Jag hoppades att han skulle vända om och komma tillbaka, jag stod där helt tom i blicken i 20 minuter innan jag fick själv inse att nej, han kommer inte tillbaka. Jag tröstade mig med att det inte var mig det var fel på. Jag försöker att inte tänka på att det var sista gången jag såg honom, sista kramen jag fick. Är det mitt fel att allt är förstört, det kan det inte vara. Skulle jag kysst honom? Det kanske skulle bli jobbigare för både honom och mig.

Han stod där och bara tittade på mig, han kändes så iskall. Ska försöka att inte glömma de kärleksfulla rådjursögonen han alltid tittade på mig med men istället så kommer jag endast ihåg den tomma blicken utan känslor. Det slog mig aldrig att det var sista gången jag fick träffa mitt livs kärlek.

Nora Resper

Jag sätter mig på en bänk mitt i Slussen och kollar rakt upp. Det är en stjärnklarnatt men på min himmel finns inga stjärnor, månen lyser men jag kan inte se den. Trots att det endast var 57 minuter sen du lämnade mig saknar jag dig redan. Du tog med dig allt när du bestämde dig för att gå. Varje steg du tog, varje sekund, varje meter dina ben tog dig tog du med dig en bit utav mig. När jag förlorade dig förlorade jag mig själv. Mina tankar kväver mig, jag kan inte röra mig. Jag sätter i hörlurarna och sätter på våran favorit låt, och minnena flyger förbi som i en film.

Lite mer än två år utav mitt liv har jag delat med dig, men allt går så snabbt förbi, om och om igen.

Jag ställer mig upp och börjar gå, minnena fortsätter att spelas upp framför mina ögon. Långsammare nu, som att jag vill plåga mig själv. Alla nätter vi smög ut och rökte, alla kvällar vi låg och bara pratade, alla minnen vi delar tillsammans som jag borde minnas utav glädje blir som misshandel inifrån. Det gör så ont.

Innan jag vet ordet av det befinner jag mig på platsen vi träffades för första gången, även platsen där du sa att du älskade mig. Jag har råkat sätta låten på upprepning, den spelas om och om igen. Det är inte förens nu jag börjar gråta, tårarna rinner längs med kinderna ner till munnen där jag kan känna smaken av smärta.

Jag börjar fundera på hur länge jag har varit här, det är som att tiden inte finns.

Mina ben tar mig långsamt framåt, jag kommer fram till Nybroplan. Stannar en sekund och tittar ner i vattnet, det är så stilla, nästan som att tiden faktiskt stod still. Älskling, hur har du det i himlen?

Blir du fortfarande lika sur när du inte får titta på det program du vill?

Blir du fortfarande lika glad när AIK gör mål?

Ler du fortfarande när jag ler?

Kollar du ner på mig?

Jag hoppas det. Jag önskar att jag kunde se dig, jag vill vara med dig. Ligga på ditt bröst, ha helt oviktiga och onödiga konversationer, kyssa dig. Att jag inte längre kan säga att jag älskar dig eller se dig gör ont. Jag vill inte vara utan dig och att jag måste gör det ännu värre.

Nora Resper

Du finns inom mig, du är här, då mår jag lite bättre. Jag kan nästan se stjärnorna och kan nästan le åt våra minnen. Jag älskar dig, jag saknar dig.

Nora Resper

Stockholm vår vackra Stockholm vår vackra Grus, kullersten och asfalt.

Den marken vi går på och grunden staden står på.

Bussar, pendel och tunnelbana.

Bär dig med sig på stadens nyare vägar.

Inne i City, står mängder av våra butiker, Och företagens höga byggnader.

Gamla gränder finns det mycket av, uteserveringar och glass i solskenet.

Unik och härlig att beskåda, när man strövar längst med kajerna.

Stockholm vår vackra som allt har.

Det glittrande vattnet bär med sig båtarna ut på Mälarens djup. och Stadshusets kronor, skimrar i solens ljus.

Kungsträdgårdens och dess blommande rosa allé, Och lejonen som vaktar en fallen kung.

Jennifer Winell

Netkush Jag ser hur små problem blir stora mammas tårar rinner ner för kinden när hon sopar, Bagarmossen, Fittja, Rosengård kom till orten och se hur fort allting går.

Det var skottlossning ikväll ingen här är snäll och det luktar blaze i varannan port välkommen till min ort.

Jag känner lukten av dunder då verkligheten går under, för mycket skitfolk för mycket droger allt det här för alla sorger.

Från Johannelund till slutstation där liv vänds upp och ner på en sekund.

Allt går så fort här i min ort, papporna är på krogen och mammorna på soc.

Stressen tynger en som 1 ton stenar överallt ser man folk som skenar från centrum ut till stadens grenar.

Tunnelbanan söderut där mina vänner röker zutt,

Annete

Hässelby strand, slutstation för alla trafikanter, Hässelby gård, där boys becknar och får in kontanter, Hässelby villastad, där är ingen dag en vanlig dag, Backlura, där är dom alltid sura, dem snackar skit och barn sitter på dagis och röker weed.

Anette

Mörkret Slagen mot den kalla asfalten, den flimrande bilden som tynar bort. Allt gick i slow motion. Allt bara tynar bort.

En bil passera ovetande om att ett liv riskeras, en människa som gömmer sig för det hemska.

Personen i sig blev till glömska.

Ignorerades ovetande så blev en tjej från Stockholms ett med staden.

Bultande och mörk som huvudstaden.

Vad gjorde personen den där tjejen för få henne må så dåligt?

Vad drev personen till vansinne?

Lycklig vandrande vidare så försvann personen.

Men hon då?

Hon blev kvar och lämnades fö att tyna bort.

Ingen varning, inga tecken, hon blev en dåre.

En dåre som drogs åt alla håll och kanter och ingen verkade märka det.

Med tunga steg tog hon sig framåt, folket omkring henne ovetande om vilket öde denna tjej gått till möte. Hon såg livet flimra förbi när hon satt där på tunnelbanan, hur människorna på gatorna stressade för komma till jobben, stressa för att överleva.

Sara Knuttson

När det ropades i högtalaren ”nästa Slussen” allt hon kunde tänka på var att kliva av ta en buss, ta en båt, åka vidare och börja om. Men staden hade hon minnen i, det fanns bra minnen med hennes älskade Stockholm. Här hade hon växt upp, bland gamla byggnader och nya fasader. Hon älskade ju Stockholm.

Men hon var rädd. Rädd för det som staden väckt, ett mörker över staden som tillät onda själar gåendes omkring.

Vad hade det blivit av henne? För en gång så var hon en människa fylld med lycka och hade drömmar om en ljus framtid i en idyll så vacker som dess stad.

Men nu var hon ett mörkt moln som vandrades längs dem risiga sten gatorna i innerstan. Släpade fötterna bakom sig för komma fram, ett steg i taget var det hon skulle ta.

Hennes passion för att lyckas blev till att få se henne själv blöda.

Stockholm var hennes första räddning, räddning från mörkret som började växa i den kommunen som hon först bodde i.

Men djävulen lurade i mörkret och lät henne inte vara, han hade en annan plan för henne.

Demonerna inom henne brast ut och hon föll.. föll hårt ännu en gång. Denna gång fick hon tecken på att akta sig för men hon tog en chans och trodde hon hade en balans i livet för klara av det som väntade henne.

Hon kände sig stark en gång.

Men hon var en dåre som trodde att världen var så god.

Hon bad till slut om ett liv, ett liv där hon kände sig levande. Hon andades men hon kände sig inte ett dugg levande längre.

Sara Knutsson

Dem tog ifrån hennes liv.

Vad skulle det bli av henne?

Staden som hon hållit så kärt svek henne, staden som tillät dem vandrande demonerna längs gatorna.

En dag skulle hon flytta, flytta från den stad som gav henne en chans men till slut fick hennes liv i obalans.

Nu stod hon längs upp på däck på en av Stockholm stora passagerarfartyg som skulle ta henne till andra sidan av havet. Hon hade bara löst en enkelbiljett.

Framtiden kanske ligger där på andra sidan havet i ett annat land, i en annan stad.

Sakta såg hon hur Stockholms stadssiluetter zoomades ut. Hon var på väg ifrån den staden hon så länge hade älskat. Nu på väg till något ställe i världen…

Sara Knutsson

Uppbrott Vi har känt varandra en längre tid nu och jag saknar dig mer än vad jag någonsin kunnat ana. Jag som knappt visste om kärlek existerade och vi som bara stött på varandra utav ren slump. Man kan väl inte bli kär i någon man inte mött ansikte mot ansikte? Det går ju inte. Hur är det möjligt? Hur kan man få sådana känslor för en person som man bara pratat med via internet?

På kvällarna kan jag sakna dig så mycket att det för mig till tårar. Jag antar att det betyder att jag är kär. Jag tycker alltså om dig så mycket att det för mig till tårar, fastän jag egentligen är glad. Så mycket tycker jag om dig. Visst har jag varit förälskad förut, men detta känner jag inte igen. Jag har aldrig varit så lycklig på grund av en annan människa, men med dig så är det annorlunda. Tack och lov för slumpen! Eller var det ödet? Det förundras jag lite över, var det en slump att våra vägar korsats, eller var det faktiskt menat? Vi är så otroligt lika att det nästan är skrämmande. Vi gillar nästan samma saker, såsom TV-program, spel, vi delar samma humor och du beter dig rätt så likt mig. Du som alltid säger att vi passar så bra ihop, att vi är menade för varandra. Är det bara ord ur ditt gulliga hjärta och sinne eller är det så? Kanske är det meningen att det ska bli du och jag.

Jag tycker om dig, du tycker om mig och så som du säger det ”Kan vi ikke bare bli sammen?” Precis. Du är norsk och jag är svensk. Distansen tär på mig från insidan och ut, alla dessa timmar emellan oss. Det gör mig galen! Min enda önskan är att du är här med mig, känna din närvaro och din doft. Men att du är från Norge är även en del utav din charm. Det spelar ingen roll vad du säger, med språket du talar och din behagliga röst så låter allt som om det vore en dröm. Vartenda ord du säger låter så gulligt och det är så sött när du inte alls förstår vad jag menar. Eller när du gör dig till och försöker prata svenska, det är så charmigt. Du är charmig.

Dagen är äntligen här! Dagen då jag får gå hand i hand på gatan med dig och tycka att livet är underbart. Jag skyndar mig iväg hemifrån och kliver på tunnelbanan i Skanstull, så nervös att det känns som om alla på tåget hör hur mitt hjärta bultar. Vi sitter under Vasabron vid vattnet och njuter av varandras närhet. Åh, om jag bara kunde få pausa tiden just nu. Jag skulle kunna göra vad som helst för att låta det Jessiva Lindstedt

vara kvar såhär. Men både du och jag vet att detta snart når sitt slut. Att du snart måste ge dig av för att sedan åka hem till lilla Halden igen. Du måste återgå till ditt liv och jag till mitt.

Det blir allt mörkare när kvällens sken träder fram på den djupa himlen och lägger sig över staden och jag fruktar det som komma skall. Du vänder ditt välskapta ansikte mot mig och jag känner hur din sorgsna blick tränger igenom min kind. Jag vågar inte möta din blick, jag vet som väntar, jag bara vägrar att acceptera det.

Mina tårar faller tungt nerför kinden, en efter en. Du tar ett stadigt grepp runt om mig och säger att du älskar mig en sista gång. Jag skulle kunna kliva över lik för att få dig att stanna, men jag får inte ut ett ynka litet ord med gråten i halsen. Du viskar svagt i mitt öra att jag är det bästa som finns och att du ska göra allt du kan för att det ska bli ett ”Vi” och inte ett ”Deg og meg”. Sedan släpper du sakta ditt fasta grepp om min kropp och låter mig försvinna ur dina armar. Jag vänder mig om och skymtar baksidan av din behagliga kropp försvinna in i folkmassan.

Jag går med tunga steg mot tunnelbanan igen för att åka hem till mitt lilla Skanstull.

Väl på tåget så slår känslorna till. Jag saknar din doft, din vackra profil, jag saknar allt med dig så innerligt. Jag struntar i att folk tittar på mig, jag klarar inte att hålla tårarna tillbaka. Jag vet att detta är ett hejdå som varar föralltid men det är så sjukt jobbigt att ta ett steg tillbaka igen, att klättra neråt på stegen. Tillbaka på ruta ett.

Tillbaka till att ständigt kämpa för att ta sig genom dagen utan dig vid min sida. All denna förtvivlan, men ingenstans att göra av den. Alla dessa frågor men ingen som har några svar. När kommer nästa möjlighet att träffas? Om ett par veckor? Det kan ta månader, kanske år. Men ingen som vet hur lång tid det kan ta innan jag får möta dig och dina fina blårmelerade ögon igen.

Jessica Lindsstedt

Det bästa med Stockholm är Sverige Joseph satt på altanen i sommarvärmen och blickade ut över den soldränkta trädgården. Hans blick var riktad på gungorna han fäst i grenarna av deras största björk när de flyttat hit för nästan exakt 20år sedan. Han tänkte tillbaka på tiden då barnen fortfarande var små, då de fortfarande lekte i trädgården och fortfarande bad sin pappa att hjälpa till att få upp farten på gungorna. Han saknade de åren när barnen fortfarande var små, men han var tacksam för alla goda minnen han delade med dem i huset där de vuxit upp. Han mindes dagen då de skrivit kontraktet och villan blivit egendom av Josephs lilla familj. En liten familj var just var de var då, två föräldrar och en dotter på två år. Till en början hade de bott mitt inne i Stockholmsstad, en lägenhet i Norr Mälarstrand. Stort, flott och de hade trivts alldeles utmärkt, men en lägenhet i storstaden såg sig inte vara det bästa alternativet för en barnfamilj. Så när de fick veta att nästa barn var på väg bestämde de sig för att sälja lägenheten och flytta till någonting mer barnvänligt. I utkanten av huvudstaden köpte de en villa som rymde en familj dubbelt så stor som deras, men huset hade charm och trädgården var perfekt för barnen att leka i under de kommande åren. I slutet av juni, precis när den svenska sommaren börjar gå mot sin höjdpunkt, bar de in sina första flyttkartonger. Dottern som precis blivit stadig på foten, hade rusat runt på hela nedre våningen och dragit in grus med skorna hon glömt att ta av. Hon hade själv fått välja en av de sex sovrum som huset hade att erbjuda, slutligen hade hon valt det med de stora fönsterna och de ljusblåa väggarna. Ett halvår senare hade deras första och enda son anlänt och familjen hade utökats från tre till fyra. Till en början hade flickan tyckt att lillebror var otroligt rolig och spännande men efter att tag hade hon ledsnat på att han fick all uppmärksamhet. Hon hade gjort allt för att dra uppmärksamheten till sig själv och det hade ett flertal gånger slutat med tårar och plåster. Om det var någonting Joseph hade lärt sig sen han blev pappa, var det att de flesta smärtorna går över med ett plåster. Enligt småbarn det vill säga. När det tre år senare kom ytterligare en dotter till familjen var det pojken som avundades uppmärksamheten som den yngsta fick. Dock hade pojken mer förnuft än att balansera på soffkanten eller klättra i bokhyllan som storasyster hade fått för sig en gång i tiden. Joseph log åt Carolin Andersson

minnet av Lily som det energiknippet hon varit i sina småbarns år. Han mindes hennes förmåga att skratta och vara glad åt ingenting, hennes oförmåga att vara rädd för saker som faktiskt kunde vara farliga och hennes otroliga envishet. Vad Joseph tyckte var extra kul med att se sina barn växa upp var att få se hur de blev sina egna personer. Lily hade alltid varit densamma, glad, energisk och orädd. Hon var den som svor på att alltid leva roligt och att aldrig någonsin låta något stå i vägen för hennes mål och Drömmar. Joseph beundrade sin dotters styrka och positivitet. Elias hade varit lugn som barn, han hade varit ansvarsfull och många gånger misstog folk i deras omgivning honom för att vara den äldsta av de tre, istället för den mellersta. Elias hade ett starkt band med båda sina systrar och medan han föredrog att spela fotboll eller hoppa studsmatta med den äldre, så lekte han hellre lugna lekar med Lexi. När Joseph hade frågat varför, hade han förklarat att småbarn måste man vara mer försiktig med och att Lexi var för ömtålig för att leka sådana lekar. Elias hade aldrig haft något problem med att hjälpa sin yngre syster på med vantarna om vintrarna eller hålla henne i handen när de gick till skolan. När de blev äldre hjälpte han henne ofta med läxorna och han var den som båda systrarna valde att prata med när de var upprörda av någon anledning.

Precis som sin storebror hade Lexi varit lugn som barn, hon var kreativ och hade redan som liten utvecklat en talang för att rita. Hennes teckningar och målningar pryder än idag husets alla väggar. I tidiga tonåren var hon dock allt annat än lugn och hon var den enda som Joseph någonsin behövt åka iväg för att hämta hem sent om kvällarna då hon smitit iväg på fest eller liknande. Hon var rebellen av de tre och hon var den enda som någonsin hade ifrågasatt reglerna de hade hemma. Även detta var något som Joseph beundrade, han kunde vara säker på att hon aldrig skulle låta sig själv bli överkörd av en annan människa, hon var stark i sin personlighet och med den kunde hon gå långt. Att tiden hade gått alldeles för fort var så uppenbart när han satt och tänkte tillbaka på de senaste 25 åren, men han höll fast vid tanken och känslan av tacksamhet. Av allt han var tacksam över här i livet, var han allra mest tacksam över den uppväxt han kunnat ge sina barn. Han reste sig från altanen och gick och satte sig på gungan under den stora björken.

Med fötterna kvar i marken gungade han lätt fram och tillbaka, samtidigt som han funderade på hur hans liv hade sett ut om han aldrig lämnat USA. Eller hur det hade sett ut om han åkt tillbaka till i Texas efter ett år, som planerat. Han skakade Carolin Andersson

på huvet i ren frustration, bara tanken på det skrämde honom. Joseph hade aldrig ångrat att han inte åkte tillbaka, för han hade aldrig kunnat ge sina tre barn samma trygghet där som han har kunnat här. Han hade inte haft råd med ordentliga utbildningar eller med sjukvård. Ett liv i Texas hade inneburit att de inte fått någon betald föräldraledighet och ingen betald semester vilket var något som han själv alltid uppskattat och ansett vara något av det bästa med Sverige. All den tid han har kunnat spendera till att umgås och engagera sig åt sina barn, utan att behöva oroa sig för ekonomiska problem. Kriminaliteten i Sverige är betydligt lägre än i staterna och säkerheten som han känt här hade han aldrig känt där. Joseph lyfte blicken från marken och lät den istället landa på personen som nu närmade sig gungan, den person som fick honom att stanna i Stockholm från första början. Hans blick blev besvarad med ett leende och han påmindes igen om varför han aldrig valde att flytta tillbaka. För aldrig hade Joseph fått stå i kyrkan och bli vigd utav en präst, in i äktenskap med sin Alexander.

Carolin Andersson