Stockholms ridande polis Stockholm är en av tre städer i Sverige som har ridande polis. Jag tycker att den ridande polisen är väldigt bra, bland annat eftersom polisen får en bättre överblick från hästryggen och de syns även bättre. Det är också fler som pratar med ridande poliser i allmänhet. Jag tror att det kan bero på att många kan bli nyfikna på hästarna eller liknande. Jag själv går också hellre fram till en ridande polis än en polis i bil. Det känns kanske som att poliser som har djur med sig är vänligare eller liknande. Något annat som är bra är att ridande poliser lätt kan ta sig igenom t.ex. parker, festivalområden och liknande där det inte går att ta sig fram med bil. Det är även lättare för polisen att skingra folksamlingar och milt få undan folk med hjälp av hästarna, eftersom de flesta får mer respekt för hästarna då de är levande och stora djur. Många är mer rädda för att bli nertrampad, sparkad eller biten av en häst än att bli nerslagen. Det här leder till att polisen i många fall kan slippa använda våld. Hästarna som används påverkas också positivt. De blir utbildade på ett sätt som gör att de blir världsvana och trygga. De tränas för att tåla mycket och inte bli rädd för sådant som hästar vanligtvis blir rädda för, som exempelvis paraplyn, plastpåsar i vinden, stora folkmassor, höga plötsliga ljud osv. På det sättet kan hästarna behålla lugnet på stökiga platser, som de garanterat kommer vistas på. Detta är mycket bra för hästens psyke. Det leder inte bara till att man får en häst som kan utföra sitt arbete, utan också en trygg och säker häst, som slipper bli skrämd eftersom den förstått att den inte behöver vara rädd. En trygg häst med starkt psyke mår bättre och har bättre självförtroende än en lättskrämd och tittig häst, det säger sig självt. Det ställs dock många höga krav på hästarna. De måste, redan innan utbildningen börjat, ha ett relativt starkt psyke och vara ganska säkra i grunden. Det är också endast valacker som används, så även om man har en häst som passar perfekt för att jobba som polishäst, så är det inte ett alternativ om hästen är ett sto. Polisen vill inte heller ha skimlar, alltså vita hästar, eftersom det då är lätt att skilja ut sådana hästar ur mängden. Därför ska hästarna allra helst vara bruna, mörkbruna eller fuxar. Hästarna måste också vara hållbara. Då de ofta jobbar i ca 15 år så måste de hålla ganska länge, det är inte helt lätt att vara polishäst, det sliter mycket på dem. Asfalt sliter väldigt mycket på hovar och leder och eftersom polishästar går mycket på asfalt, så behöver dessa hästar vara hållbara för att klara av sitt jobb. Dessutom kan asfalt vara halt för hästarna om de behöver röra sig snabbt, men det är lätt att lösa genom att sätta på speciella broddar.
Man vill ha hästar med stark kropp och hovar av bra kvalité, annars kan de ta mycket skada så att de får ont och dessutom kanske inte kan användas efter karriären som polishäst. Man kan förebygga skador genom att jobba med hästarna och bygga upp muskler på annat underlag när de inte är ute i tjänst, på det sättet påfrestas inte lederna lika mycket. Hästen måste dock som sagt redan ha naturligt stark kropp med hovar och skelett osv av bra kvalité. De flesta respekterar som sagt hästar och det leder till att polisen i många situationer kan slippa använda våld. Tyvärr finns det även människor som inte har den respekten för hästar och börjar använda våld mot dem. Det har hänt att personer har beväpnat sig med rakblad för att skära hästarna. Då hästar har så stora kroppar så blir de i dessa fall väldigt utsatta. Därför kan man tycka att hästen skulle ha speciell skyddsutrustning, men då blir det lätt för varmt för hästen istället och de ka också förlora rörlighet. De har vanliga benskydd precis som hobbyryttare har. Sedan kan polisen sätta på ett slags visir på hästens huvud som skyddar ögonen och nosryggen från eventuella slag, men sådana sätts endast på när polisen gör utryckningar där de misstänker att våld kan förekomma. Då kan de också använda tyglar som har små stålvajrar i sig. På det sättet hindrar man att någon skär sönder tyglarna. Något mer som kan behövas för att skydda hästarna är sulor under hovarna. Detta är inte något som sätts på för att skydda mot våld, hur många gånger blir hästar slagna under hovarna liksom? Det används på festivalområden och liknande där det kan finnas mycket glassplitter för att undvika att det kommer upp och fastnar i hovarna. Även om polishästar kan vara väldigt bra så finns det folk som är kritiska mot dem. Det beror framförallt på att hästarna är stora levande djur och därmed lätt kan trampa ner människor. Det är dock ändå vid brist på respekt för djuren som sådant händer. Om man blir tillsagt av en polis att flytta på sig ett antal gånger och man står kvar så att polisen blir tvungen att försöka mota bort en med hjälp av hästen så tycker jag nästan att det säger sig självt att man kan bli nertrampad om man ändå står kvar. Och sådant har hänt. Hästar är också väldigt stora djur och ibland händer det olyckor, en häst i en stor folkmassa där många trängs runt denne kan få väldigt svårt att röra sig överhuvudtaget utan att trampa på någon, så jag tycker faktiskt att det är ganska självklart att man håller sig undan så gott man kan i sådana situationer. Sådant här händer dessutom väldigt sällan och det är inte bara vid utryckningar med hästar som människor blir skadade. Så trots att det finns risker med att ha polishästar så tycker jag att fördelarna väger upp för nackdelarna.
http://www.polisen.se/Om-polisen/Organisation/Specialkompetenser/Polisrytteriet/ http://www.polisen.se/Om-polisen/Specialkompetenser/Polisrytteriet/Om-hastarna/ http://www.allehanda.se/hur-blir-man-ridande-polis http://www.sydsvenskan.se/malmo/ridande-polis-ska-stoppa-inbrott/ https://www.poliisi.fi/poliisi/helsinki/home.nsf/pages/31CEF60C1E459540C225768E004B906E?opend ocument http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ovanligt-att-ridande-polis-orsakar-skador_3849018.svd http://www.skanskan.se/article/20080711/NYHETER/18197080/-/hart-hastliv http://www.dn.se/sthlm/polisen-befarar-valdsam-motdemonstration/
En grå, kall och döende stad Stockholms stad Nästan mer levande i regn och åska Aldrig i solsken och värme Stressade människor Ett utbyte utav spydiga kommentarer Stockholms stad Att försöka leva är omöjligt Att kvävas är oundvikligt Alla kommer vi dras ned Långt ned i stadens ångest En ångest du inte ser En ångest så tjock att du kan ta på den Stockholms stad osar ångest Men även en stad byggd på ångest har guldkorn De är inte många, nej, men de finns Såsom fåglarna i träden och fåglarna i skyn Eller djuren i skogen i utkanten av staden Eller de människor som inte fallit offer Offer för Stockholms stads ångest m.s
Varför har vi stockholmare det ryktet vi har? Är vi stockholmare verkligen drygare eller lever vi upp till någon slags norm? Vi stockholmare har ju för ryckte i Sverige att vara dryga, ytliga och opersonliga. Beror detta på faktorer som att vi bor i en stressigare, anonym och större miljö? Att vi alla inte är samlade i samma lilla samhälle år ut och år in som de på landet? Är det verkligen negativt att inte känna alla? Att vi i Stockholm är stressade och gärna går in i vår lilla bubbla är ett faktum. Vi tar oss till jobb, skola och fritidsaktiviteter genom ett stort lokaltrafiksnät där vi stöter på tiotusentals människor varje år. Är det verkligen negativt då att inte hälsa på alla? Hur skulle vi se ut om vi hälsade på andra hela tiden? Och hur skulle vi hälsa? Jag tror personligen balansen mellan att sprida glädje genom att hälsa och bara verka vara ett psykfall skulle vara hårfin. Hur högt ska vi hälsa, hur ljust eller hur mörkt? Hur ska vi framföra hela hälsningen, hallå hallå, god dag eller hejsan? Och om vi verkligen hälsade på alla är risken väldigt stor att vårt hälsande till slut skulle bli opersonligt och då är vi tillbaka på utgångspunkten igen. Kvalitet är ju i många fall viktigare än kvantitet? Att vi även blir anklagade för att vara drygare tycker jag är felaktigt. Vi i Stockholm släpper in mer människor per år än vad någon landsort gör. Statistiskt sett så är det även landsorterna i allmänhet som haft högst andel röster på bland annat Sverigedemokraterna men ändå riktas de flesta anklagelser mot stockholm. Vi som tar emot flest flyktingar, är blandade etniciteter i varenda skola och inte ser ner på någon annan eller behandlar invandrare som att de vore mindre kapabla till att utföra jobb. Jag tror sannolikheten för en utländsk person som pratar flytande ren svenska och är född här har är större när det kommer till chans att göra karriär, i just storstäderna. Personligen kan jag till viss del bekräfta att vi stockholmare skärmar av oss mer i blicken och går in i vår egna lilla bubbla lättare än de jag mött som kommer från en mindre ort gör. De hänvisar istället till en oskriven regel gällande att man ska hälsa på alla.. Om man bor i en mindre ort på ett tiotusental personer och dagligen cirkulerar i staden eller andra sammanhang där man ser mycket folk tror jag man börjar känna igen majoriteten rätt snabbt.
Jag frågade en person som vuxit upp på landet om hen upplevde skillnader här i stockholm gentemot där hen växt upp. Jag frågade hen vad hens första reaktion var vid flytten till Stockholm och fick som svar ” när jag flyttade till Stockholm sökte jag blickar att hälsa på men upptäckte snart att det inte var så man gjorde här.” Detta förstärker argumentet kring att hälsa är en viktigare och mer spontan del på landet då man kan uppleva landet mer familjärt om man väl är i gruppen. Det sociala grannskyddsnätet från tidigare generation lever nog kvar längre. Sticker man ut eller sätter sig emot normen kan det få mig att börja tänka kring huruvida det är lättare att även hamna utanför samhället där? Här i Stockholm tillåts vi ha vår egna klädstil utan att bli dömda, vi tillåts vara utåtriktade och aningen egoistiska utan att framstå som elaka, vi tillåts ha ambitioner och mål. Det intrycket jag kan få av landet är att det inte finns så många olika sätt att göra karriär på och tjäna större pengar där. Därför tror jag personligen att man omedvetet drar ner varandras mål och ambitioner genom att ta till begrepp som dom och vi. Att alla ska vara medelmåttiga, alla ska tjäna lika och kunna jobba med olika saker. Att stockholmare bara tänker på sig själva medan de från landsorterna omedvetet tänker på sig själva genom att dra ned varandra? Uppfattas vi som drygare för att vi i många fall kan vara mer utseendefixerade? Personligen tror jag det handlar om tillgång och efterfrågan. Om det hade funnits samma utbud i affärerna i varenda stad, hur stor är sannolikheten att folk då hade varit lika utseendefixerade? Om det hade varit mer accepterat att vara sig själv hade fler vågat klä sig som de ville då? Att bo i en liten stad kan vara en trygghet, folk på landet har uttalat sig kring Stockholm med citat som ” Det räcker att man småpratar lite på tunnelbanan för att personen ska tro att man rymt från någon institution ” samt ” jag hatar stämningen som ligger över staden, kuta eller dö-känslan ”. Jag tror absolut det finns grunder för dessa argument och påståenden. Är man inte van vid ett storstadsliv så kan livet på gatorna men även i trafiken vara väldigt stressigt samt förvirrande. Jag tror definitivt folk som inte är vana vid stockholmsklimatet kan tycka att man får en och annan hjärtklappning. Men sen å andra sidan får man vända på det? Är stressen och de faktorer vi tycker påverkar utifrån möjligtvis bara ett inbillat symtom som reflekterar hur vi känner oss inuti?
De äldre som borde påverkas mest av detta klimat är de som mår som bäst i Stockholm. Jämnfört med landsorterna är det relativt få som röker eller överkonsumerar alkohol, många som motionerar regelbundet, få känner sig ensamma eller nedstämda. Detta säger professor Johan Berglund som leder SNAC ( Swedish National Study on Aging and Care ). Gamlingar är de som borde ha lättast att påverkas av stress samt dåliga, bullriga miljöer. De äldre är personerna vi upplever som mest sårbara för yttre faktorer och stress. Ändå är det 78% av de äldre ( 65+ ) som klarar sig själva helt oberoende av andra här till skillnad från 56% i övriga orter. Detta enligt mig tror jag beror på att det är så stor konkurrens kring allt i Stockholm att man från tidig ålder får lära sig att ta hand om sig själv, vill man ha ett extrajobb kanske man måste offra helgerna som annars går åt att festa eller ligga i soffan och filosofera över livet en hel dag. Under sitt liv stöter man på fler som påverkar en som person och bygger upp ett större kontaktnät. Allt detta tror jag är faktorer till att att äldre trivs bättre i Stockholm och har en bra pension här. Jag kan få känslan av att allt efter att det sociala skyddsnätet och kontaktnätet man byggt upp under sin livstid börjar splittras och folk väljer sina egna vägar kan leda subtil känsla där det blir okej att ta ett glas vin varje kväll eller dylikt.. Kanske för att de sätter sina personliga mål så lågt att belöning är något man ska kunna unna sig själv varje kväll, detta kan vara ett omedvetet symptom som lagt press på äldre landsbor axlar hela livet.. Nu är detta nog precis en fördom om lantisar precis som att de har fördommar gällande oss storstadsmänniskor. Jag tror inte vi stockholmare föds drygare, jag tror det handlar om vår uppväxt i ett klimat som är tuffare där man får kämpa för sig själv. Jag tror inte den där ” kuta eller dö ” känslan är något negativt, det kan snarare vara att man kommer hit och upplever konkurrensen som ligger och svajar i luften. Där många har ambitioner och mål de vet att de kan lyckas med. Istället för att vi drar ner varandra som grupp är den som slackar den som förlorar. Alla har ett driv framåt och menar egentligen inte att lämna någon efter, medans landet ger mig känslan av att ingen är bättre än svagaste länken därför håller sig alla på en relativt medioker nivå.
Det är en mer anonym miljö vi lever i. De människor vi ser på tunnelbanan kommer vi förmodligen aldrig se igen. Att säga hej till varenda person vi såg skulle dels skapa en ännu bullrigare miljö samt att det skulle göra staden ännu opersonligare. Vad är det för mening med att säga hej om man tillslut kommer säga det som en robot? Sen är vi utspridda över en större yta, en person som bor i Huddinge kan umgås med personer som bor på helt andra sidan stan, exempelvis Täby även då det finns personer i hens ålder där hen själv bor. Vi har med valfrihet och kan söka oss till den gruppen vi trivs med. Vi behöver inte anpassa oss för att passa in på samma sätt. Har man skilda föräldrar kan de bo på olika sidor av stan vilket leder till att man på så sätt får olika umgängen. Detta gör världen större på ett personligt plan då vi reflekterar över så många oberoende händelser varje dag. Nej, vi stockholmare föds inte drygare, vi har bara vuxit upp i en annan miljö .
Nadja Lundberg
Dyrt hästägande i Stockholm Jag vill dissa häst i Stockholm för dyra kostnader och dåliga stallområden. Jämför man stallen i Stockholm med stall i exempelvis Skåne så är det helt annorlunda. Det är en helt annan prisskillnad på att ha häst i Stockholm och i Skåne. Det är väldigt mycket bebyggelse i Stockholm eftersom att fler vill bo i Sveriges huvudstad och dessutom finns det mer jobb i Stockholm just av den anledningen att många vill bo i Stockholm. Det blir prisskillnader på foder också eftersom att det finns mer åkrar i Skåne. Fler åkrar betyder mer foder, som dessutom inte ens behöver åka långa sträckor för att säljas i andra områden. Bara transporten drar upp priserna. De flesta stallen har inte ens speciellt bra ridvägar att rida på och många av de ridvägarna kommunen fixar får man dela med cyklister och gångtrafikanter. Bara där blir det problem eftersom att cyklisterna och gående anser att dem har företräde och att det alltid är hästekipage som ska flytt på sig. Självklart ska ju man ju inte komma ridande i full galopp utan alltid sakta av till lägsta gångart och alltid vara trevlig. Sen förstår jag att folk blir sura för att det ligger hästbajs överallt men man kan inte dra ett sträck över alla ridande då. Hästmänniskor får alltså hjälpa varandra att sparka bajset åt sidan. Sen är det lite skillnad på vad kommunerna lägger ner pengar på och i Stockholm är det oftast hockey och fotboll. Hästsporten faller alltid åt sidan för de så kallade ”killsporterna”. Priserna är dyra i Stockholm just för att det knappt finns plats för att ha stall på och eftersom att det bor många i Stockholm så blir det större efterfrågan på stallplats och därför kan man höja ännu lite mer på stallkostnaderna.
Stockholm Jag bor i en lite ort som heter Järna som ligger en bit utanför Södertälje. Hela mitt liv har jag bott här och jag blev nyfiken på vad Stockholm hade att erbjuda när det var prat om att vi som gick i årskurs 9 skulle börja söka gymnasium. Min uppsatts handlar om min uppfattning och syn av livet i Stockholm. Livet i liljeholmen/Stockholm är mycket olikt det livet jag lever i Järna. Jag har bott i Järna hela mitt liv och jag är uppväxt på landet. I Järna existerar inte stressen som finns i Stockholm. Där jag bor lever inte så mycket folk i Järna men alla tar hänsyn till varandra, även om man inte känner varandra. Människor tränger sig inte i affärer, på bussen, på väg till tåget osv. Inne i Stockholm stressar alla människor ihjäl sig, folk springer för sina liv till tvärbanan fast nästa tvärbanan går inom 3-5 minuter igen t.ex. Folk tränger sig fram i affärer och tar ingen hänsyn till någon, det flyger armbågar och armar överallt och de spelar ingen roll om det är ett gäng ungdomar som står i vägen eller en gammal tant som går långsamt framåt. Så får man en putt så att man flyger iväg för att folk har så bråttom och inte tar hänsyn till någon annan människa än de själva. Detta är så egoistiskt det kan bli, att man till och med kan putta iväg eller trycka på en gammal tant som också ska komma fram. Men folk är så uppe i sin egna lilla värd att allt runt om kring en inte spelar någon roll. Denna stress kan inte vara hälsosam för någon överhuvudtaget, och jag undrar varför folk har så bråttom hela tiden, och aldrig saktar ner och lever i nuet. I Järna går bussar och tåg inte alls ofta, den tiden dom går som mest regelbundet så är det 30 minuter emellan. Men ändå har vi ingen stress som stålar sig utåt i Järna, och ingen som knuffas eller puttas fast man har bråttom och måste springa till bussen, även om det är folk i vägen så existerar inte stressen. När jag började gymnasiet så valde jag en skola som ligger i Stockholm för att jag var sugen på att se hur livet i Stockholm var och såg ut. Eftersom jag bor i Järna som är som att bo på landet med kosor, djur och massa natur, så blev jag sugen på att se hur Stockholm såg ut i vardags livet. Jag var nästan aldrig i Stockholm innan jag började gymnasiet, utom få tillfällen om man skulle shoppa eller ville ha en mysig dag. Jag vart trött på att Järna var så lugnt och att ingenting hände. Gick man ut efter klockan 21:00 när ICA hade stängt så finns det inte en människa eller en bil så långt ögat kunde nå. Järna dör när vårt ICA stänger. Så jag blev sugen på att se vad Stockholm hade att erbjuda och efter dom här 2 åren jag har gått i gymnasiet som ligger i Stockholm har jag lärt mig att njuta av att komma hem till Järna. Det är så lugnt och skönt, ingen stress och inte massa människor som är överallt och puttas. Den stressen man lever i när man är i Stockholms trakter är fruktansvärd! Att man kan ha så bråttom fast all trafik går hela tiden och affärerna stänger sent, det är ofattbart för mig. Det är inte hälsosamt att leva i stress och man hinner inte njuta av livet om man är uppe i varv hela tiden och man hinner inte stannar upp och ser vad man har.
Så det jag vill komma fram till är att vi människor måste stanna upp och kolla på vad vi har. Livet går inte ut på att vara stressad hela tiden och bara tänka på sig själv, vi alla är medmänniskor. Vi måste komma ut ur vår tråkiga och egoistiska fyrkant runt oss och börja se andra människor som vi själva vill bli bemötta. Man kan vänta 5 minuter extra istället för att springa för sitt liv och slå i massa folk på vägen bara för att man inte orkar vänta tills nästa tåg eller buss går. Alla människor måste hjälpas åt och tänka tillsammans annars går det inte att lösa. Detta är inte jobbigt eller frustrerande att tänka på att sluta putta och knuffa på andra för att du är lat och inte orkar stå och vänta på nästa i 5 minuter. Vi ska vara rädda om varandra och inte vara egoistisk för du är inte ensam på denna jord. Man måste ta hänsyn till folk även om man har bråttom eller ser någon som har bråttom. Denna enkla förändring skulle skapa ett mycket trevligare samhälle och öppna upp ögonen för många människor tror jag. Cassandra Fröjd
Liljeholmen ”Något nytt som är dödare än människorna på stenåldern” Liljeholmen, ja vad ska man säga, ett centrum, en galleria, en park, några mataffärer, restauranger, caféer, skolor, sjukvård, boende och diverse utbildningar. Allt för att göra en stadsdel mysig och trivsam finns här i liljeholmen, men det är något som gör att detta ställe är dött. Det är inte en brist på människor som gör att denna stadsdel känns död, för människor finns det så det räcker och blir över. När jag går runt i Liljeholmen så får jag en känsla av att alla bara är här för att de måste, för att det är här som de arbetar eller utbildar sig. De äldre människorna som lever här är beroende av att bo någon stans där det är lätt att sig överallt, samt i lägenheterna här i Liljeholmen finns det möjlighet till daglig omvårdnad i hemmen som ofta är mycket viktigt och betydelse fullt för äldre människor. Denna förort saknar färg, det finns ingen regnbåge här, bara regn och moln. Några har gjort ett försök att skapa något modernt och kreativt, men det slutade med fyrkantiga gråa byggnader. När människor skapar något, vad det än är, vi kan ta en vänskap som exempel, för att det skall vara äkta och utstråla något som är på riktigt så är det viktigt att du går in på djupet. Jag anser att gå in på djupet med något betyder att man skrapar i ytan och skapar något som betyder något, på riktigt. Att man lägger ner sitt hjärta och sin själ i det man skapar. En ytlig vänskap är en vänskap där det till en början ser ut som att man kanske är väldigt bra vänner, med det märks snabbt, en ytlig vänskap är oftast lite för ”övertrevlig” och det märks att man inte känner den andra personens själ. Jag tycker att liljeholmen är skapad med en ytlig vänskap till det byggarbetarna har försökt att göra, det finns ingen som lagt ner själ och hjärta på att få denna förort att vara trivsam, på riktigt, det finns inget hjärta och ingen själ i detta område, det är grått och ihåligt. Jag tror att den dåliga stämning i området beror på att människorna faktiskt har det för bra. Detta kanske låter mycket konstigt men jag anser att människorna här har tillgång till att göra så oändligt mycket saker, de går fort att åka in till staden, landet ligger inte särskilt långt bort och det finns enorma möjligheter till utbildning osv. Jag tror att detta kan göra att man faktiskt blir lat, man ”stänger in” sig lite och blir blind, omvärlden liksom existerar inte riktigt längre. Denna enorma stress jag upplever i Stockholm sträcker sig till liljeholmen, denna stress stänger verkligen in människor och får dem att agera som att omvärlden inte är något verkligt.
På tunnelbana stationen är alla människor antingen inlåsta i sina telefoner eller så springer de kors och tvärs mellan alla människor för att hinna någon stans i tid. Att hinna i tid kanske kan ses som viktigt, men egentligen är det inte viktigare att leva sitt liv på riktigt och se andra människor? Se andra människor på djupen och lägga ner sin kärlek till mänskligheten.
Tänk dig istället ett samhälle som lyser av regnbågens alla färger, människor som lever i nuet och är lyckliga. Tänk dig att det regnar ute och folk gör plats år dig i bussholken istället för att bara stå och stirra. Du kommer hem från jobbet och kan glädjas åt hur trevlig den där damen i rulltrappan var istället för att vara irriterad över de folk som har sprungit på dig i rulltrappan och trängt sig före in i tunnelbanan. Detta låter ganska fantastiskt, eller hur? Att du ändrar inställning kan skapa detta samhälle, människor påverkas av varandra, på samma sätt som den negativa stämningen sprider sig snabbt så kommer också den positiva inställningen att sprida sig. Detta handlar bara om att människor måste vakna till liv och se de vackra i allting. Fyll inte livet mer år, fyll åren med liv.
Huvudstaden misslyckas Om människor kommer till Stockholm så kommer förmodligen de med förväntningar. Stockholm är huvudstaden i Sverige och då tycker nog de flesta att Stockholm borde vara den staden som är lite mer välgjord i grunden. Historian ska finnas kvar och aktiviteterna för att underhålla utlandets turister och vår egen befolkning, borde vara av en god kvalité. Eftersom Sveriges kungafamilj bor i huvudstaden, så är det väldigt ”exotiskt”, då det i övriga världens länder är väldigt sällsynt. Därför drar det till sig väldigt mycket turister som behöver underhållas, och då inte bara med kungaslottet och nobelpriset. För vi vill ju självklart att de ska gilla landet och huvudstaden så mycket som möjligt och därför ha ett längre besök inbokat. Jag kan hålla med i mycket av de ovanstående punkter, Stockholm har kvar mycket av sin historia, nästintill all. Museum, guidad tur mm, finns i Stockholm, kanske till och med lite för mycket ibland. Det som brukar vara populärt är Vasa museum, Grönalund, Skansen, Junibacken, Cosmo nova och tom tits mm. Tom tits ligger däremot utanför Stockholm så det kan vi nog till och med räkna bort trots att det nog är det roligaste av dessa nämnda enligt mig. Är dessa av den kvalitet som huvudstaden förväntas ha? Enligt mig så är svaret nej. Ta som exempel Göteborg, Sveriges näst största stad. Enligt mig så representerar inte Göteborg sin historia så som Stockholm gör, men den finns. Göteborg har plockat lite av allt så att man får en variation, paddan, Liseberg och universum är några exempel. Paddan är namnet på båten som liknar mer en stor kanot i formen, det är en guidad tur som berättar om Göteborgs historia. Du åker under Göteborgs broar som de flesta är unika till sitt utseende. Universeum är Nordens största science center. På de sju våningarna i byggnaden så får du uppleva, regnskog, jättelika akvarier eller massa spännande experiment. Fiskar du kan klappa eller varför inte gå i regnskogen där en apa plötsligt kan hoppa upp på axeln. Liseberg är ett tivoli där du kan kolla på uppträdanden, testa attraktionerna över det stora området, gå till spelhallen, gå till parken eller spela på hjulen, finns även marknader på vissa datum. Liseberg var Europas sjunde bäst besökta nöjespark 2013 och hade då 2 125 000 besökare de året, då var det ändå två procent mindre än året innan. Samma år så hade gröna lund besöks rekord med 1 500 380 besökare. Grönalund var riktigt nöjda och firade siffran då det var ett nytt rekord samtidigt som Liseberg var lite besvikna över sin besökssiffra de året då det var en längre siffra än året innan. Så trots att Grönalund är placerad i huvudstaden Stockholm, så når inte besökarsiffrorna Liseberg som ligger i Göteborg
Dessa siffror är kanske något huvudstaden borde fundera över, även om det är enskilda företag som äger det hela. För är det attraktionerna i nöjesparken, området eller ytan som drar ner besökssiffrorna, för om man tänker logiskt så borde det väll egentligen vara Huvudstaden som drar till sig flest besökare och då högre besökarsiffra bland nöjesparker än resterande städer i Sverige. Dessa upplever jag uppdateras ofta och är uppbyggda på ett sådant sätt att alla generationer kan besöka och att generationerna kan besöka flera gånger utan att tröttna på aktiviteten eller kulturen i staden. Det upplever jag inte med Stockholm. Har man varit på en aktivitet i Stockholm så har man varit där och behöver inte besöka det igen på de närmsta åren, Stockholm känns mer förutsägbart än Göteborg. Historian är dock tvärtom, historian är ju desamma då den inte går att ändra men de museum som existerar i Stockholms område brukar dra in utställningar eller historia om något som inte finns redan i museet för vissa datum under året för att ge variation. Jag har inte varit en besökare av Grönalund på länge, det är på grund av att attraktionerna där inte lockar mig. Området är för litet, då det ska rymmas många personer eftersom Stockholm drar till sig mycket människor, därför så går man på varandra hela tiden och köerna är långa. Men till skillnad från Liseberg som är byggt bland nerlagda industriområden, så är Grönalund byggt på ett område där det blir svårt att bygga ut då det är placerat bland bostadshus som är k märkta och som har ett historiskt värde, där med begränsade möjligheter då det kvarstående alternativet för utbyggnad består av vatten. Nu kanske ni tänker att du lever ju i Stockholm så du kanske har tröttnat på just den staden till skillnad från Göteborg. Det kanske stämmer till viss del men jag är till hälften göteborgare så ca 2 månader varje år spenderar jag i staden Göteborg. Så deras sevärdheter har jag varit på flera gånger. Men till skillnad från Stockholm så tröttnar jag inte på se värdigheterna i staden Göteborg. Det har säkert med min generation att göra, att jag kanske tycker att aktiviteter är roligare än kultur och historia. Så därför har jag också lagt märke till att aktiviteter i Stockholm knappt existerar eller så kanske det existerar. Men i så fall så har företagen varit dåliga med att marknadsföra det hela och det är för att det verkligen är dåligt med info om aktiviteter. Dessutom så kanske det är så att om det inte finns roliga och bra aktiviteter för min generation så kanske det blir så att ungdomarna sysselsätter sig med annat som är dåligt för en och det är en av de största frågorna bland politiker och massmedia just nu. Dagen ungdomar vill inte höra en massa prat från en guide om Carl den tolfte, de vill koppla historian med något fysiskt för att få det till något roligt om de väljer en dag på museet, men det är lika viktigt att ha aktiviteter utanför dessa variationer av museet. Locka bort dem från datorerna och annat skit, till aktiviteter och gemenskap som är mer lockande.
K채llor: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2102753-liseberg-fick-farre-besokare-men-nojdare http://www.mynewsdesk.com/se/grona_lunds_tivoli/pressreleases/historiskt-besoeksrekord-foergroena-lund-914344
SL En söndag i december skulle jag ta mig hem från slussen. Jag hoppade på ett tåg västerut. Efter 15min hade det inte rört sig ur fläcken på grund av ett annat tåg med ett så kallat "vagn fel" i Gamla stan. En stor del av hela gröna linjen stod helt stilla och ingen som satt på ett "grönt" tåg kunde komma in till stan. När jag hade suttit på tåget i 25min togs det ur trafik. Efter lite alternativa resvägar så lyckades jag komma till en station som var ca 20min tunnelbaneresa hemifrån. Längre än så kunde jag inte komma. Det slutade med att min mamma fick komma och hämta mig på stationen och tillslut kom jag hem, lite senare än jag hade tänk mig dock. Det här är bara ett exempel på hur dåligt SLs system funkar. Det räcker med att en tunnelbana slutar funka och så stannar en hel linje av. Inte ens med ersättningsbuss gick det att komma hem, eftersom att det inte fanns någon. Med all den här extra tiden på tunnelbanan, samt alla andra gånger jag varit med om förseningar och problem med SL, hade jag tid att fundera över SLs brister. Vi tar tunnelbanan som exempel, eftersom att det är den jag åker mest. Förutom alla vagnfel, människor på spåren och signalfel så funkar tunnelbanan ganska bra, tills det blir höst och vinter. Det här med "hala spår" har nog alla varit med om och visst förstår jag varför tuben kör med "reducerad hastighet", men vad jag inte förstår är varför ingen gör något åt det. Det är samma sak varje höst, och när vintern kommer så blir det inte bättre. Men vi bor i Sverige, vi vet hur värdet är här, så borde det inte kunna fixas? Jag kan tänka mig att det inte är ett så stort problem inne i stan, men längst ut på gröna linjen är det tydligen en skridskobana. Bara tänk vad mycket enklare det skulle vara för chauffören och för att inte tala om vad glada alla resenärer skulle bli av att slippa alla onödiga förseningar på grund av detta. När vi ändå är inne på gröna linjen så vill jag bara påpeka tidtabellen här ute i ingenstans. Inne i stan kommer tågen med som mest 3min skillnad och alla är så glada och nöjda som man kan bli en morgon i T-centralen. Jag vet inte hur det är i slutet av andra linjer än den gröna, men på stationen jag bor närmst brukar det vara 10-15 min mellan varje tunnelbana i rusningstrafiken på morgonen. Om jag har riktigt tur så går nästa 5-10 min senare i den värsta trafiken. Det här betyder noga planerande för att hinna med just den tunnelbanan som passar någorlunda in för att man ska hinna i tid. Sen kommer jag fram till stationen efter 20min promenad och får reda på att det är hala spår och jag ändå kommer försent. När det är rusningstrafik så kan det hända att resenärer måste stå i vagnen. Det är lättare sagt än gjort, särskilt om resenärerna inte har någonstans att hålla i sig. Jag förstår inte hur tunnelbanan kan stanna så knyckigt när pendeln saktar in så att man knappt vet att man stannat. Jag är ofta med om "panikbromsar" och om jag inte själv flyger iväg så flyger någon på mig. Jag antar att det är det positiva med att stå packade som sillar, ingen kan ramla.
En sak som många anmärker på är hur dyrt det är att åka kollektivt. Det bästa för många är egentligen att ta cykeln, men att cykla i en snöstorm i januari är det inte så många som tycker är kul, för att inte tala om att det är ganska svårt. För dem som ändå vill vara miljövänliga eller inte har bil så återstår kollektivtrafiken. Bara det att det är alldeles för dyrt för många. Detta gör att fler och fler plankar istället. Jag tycker att kollektivtrafiken är något som borde satsas mer på eftersom att det är ett miljövänligt alternativ som nog många fler skulle välja om det inte var så dyrt. Om mer pengar gick till SL så borde också kostnaden kunna sänkas. I framtiden skulle jag vilja se en rymlig, mjuk tunnelbana som inte hänger upp sig på vagn fel, signalfel och hala spår. Jag önskar även fler t-banor till alla människor som bor ute i ingenstans och låga priser åt alla som inte har fickorna fulla med pengar. Tack och hej, tunnelbanan funkar ej.
Bygga ut på bredden, höjden eller inte alls? Om man tänker tillbaka på Stockholm ur ett historiskt perspektiv och hur det såg ut för ca 100 år sedan ser de flesta Gamla Stan framför sig. Tätbyggda hus innehållande små lägenheter, belagda precis intill vattnet med utsikt över stadens alla öar och hamnar. Gatorna är fyllda av rofullt liv bestående av människor som är på väg någonstans tillsammans med de som bara är ute och strosar och njuter av den vackra stad de befinner sig i. Hästar drar tunga vagnar och då och då kör någon bil förbi. De kullerstensbelagda gränderna är trånga och har något mystiskt över sig och i de parker som finns springer barn omkring och leker. Anledningen till att Stockholm genom tiderna har expanderat och utvecklats från en idyllisk och fridfull stad till en modern storstad är på grund av den stora tillväxten av invånare i och med urbaniseringen samt den ökade industrialiseringen. För till exempel ca 100 år sedan, år 1910, bodde det 340 000 personer i staden. ÅR 1920, endast 10 år senare fanns det 420 000 invånare i Stockholm (http://sv.wikipedia.org/wiki/Stockholms_historia#Den_moderna_storstaden.2C_1900-_till_2000talen). Behovet av mer boplatser blev som en följd av denna befolkningstillväxt större och det byggdes fler och fler hus. Staden expanderade så mycket att den till slut spred sig utanför sina egna gränser och de så kallade förorterna skapades. Idag bor det 897 700 människor i Stockholm (http://www.stockholm.se/OmStockholm/Fakta-och-kartor/) och denna siffra beräknas öka rejält de kommande åren. Denna befolkningstillväxt har tidigare kunnat lösas genom att vi byggt ut staden och satsat på exempelvis det så kallade miljonprogrammet då det bestämdes av Riksdagen år 1965 att man skulle bygga en miljon nya bostäder i Stockholm. (http://stockholmskallan.se/Tema/Stockholmsbebyggelseutveckling/Miljonprogram/) Men kan vi fortsätta bygga på bredden eller måste vi börja bygga på höjden för att kunna fortsätta utvecklas? Att bygga fler bostäder på ett sätt som gör att Stockholms geografiska yta ökar skulle kunna leda till att samanhållningen i Stockholm blir lidande i och med de långa avstånden. Olika områden skulle möjligtvis bli mer isolerade i och med att folk har en tendens att vilja känna samhörighet med de som bor allra närmast. Stockholm har redan idag en kritiserad uppdelning beroende på var man bor. Risken är alltså att denna ökar och blir mer påtaglig och debatterad. En ökad geografisk yta gör att det är svårt för de yttre gränserna av staden att känna en tillhörighet med den inre delen eller med de andra yttre gränserna. Kanske har detta ingen betydelse, kanske gör det att gemenskapen i Stockholm försämras eller blir helt obefintlig samtidigt som oenigheten och möjligtvis konkurransen mellan de olika stadsdelarna ökar.
Ett annat problem med att bygga ut Stockholm på bredden vore kommunikationsmöjligheterna. Det blir mer yta och längre sträckor som behöver förses med ny infrastruktur. Kollektivtrafiken, vägarna och framkomligheten i Stockholm är något som redan kritiseras. Det är därför riskabelt att utöka detta innan man löst de problem som redan finns. För att lösa bostadsproblematiken kan man, som jag tidigare nämnt, välja att bygga ut staden på höjden genom fler höghus och skyskrapor. Man skulle också kunna utnyttja de låga hus som finns, exempelvis olika garage och så vidare, genom att bygga bostäder ovanpå dessa. Stockholm skulle växa på höjden, gemenskapen och samhörigheten skulle inte äventyras lika mycket och kommunikationerna behöver inte utvecklas särskilt mycket, snarare förbättras i och med den ökade befolkningen. Nackdelen med att bygga på höjden på detta sätt skulle vara risken att förstöra den vackra siluett Stockholm har och den historiska bilden och atmosfären av staden. Stockholm är känt för sina låga hus och några enstaka lite högre vackra torn. Att expandera staden på höjden skulle alltså förstöra denna bild av Stockholm. Man bör också tänka på att staden skulle bli betydligt mycket mörkare med fler höga hus på grund av skuggorna som då bildas, speciellt med tanke på att Sverige är ett land som redan är fattigt på soltimmar. Ett annat alternativt är att bygga staden ”inåt” genom att ta tillvara på de naturområden, parker och andra lediga platser som finns och bygga hus där. Nackdelen med detta är definitivt att staden skulle bli trängre och den natur som fortfarande finns kvar blir obefintlig. Känslan av att det är trångt skulle öka även om man bygger ut på höjden eftersom att det då bor fler människor på det område det nu bor mycket färre. Klart är ändå att Stockholm behöver byggas ut eftersom att befolkningen ökar så mycket. Eller är det så självklart? Ska man riskera att förstöra den historiska och pittoreska stad som varje år lockar många turister bara för att fler och fler människor vill bo i Stockholm? Att öka intresset och kommunikationsmöjligheterna till andra städer skulle göra att befolkningen sprider ut sig mer men ändå har chans att bo nära huvudstaden. Vi har ju trots allt bara den yta vi har. Människan är girig och hungrig efter framgång. Oftast är detta något positivt och det har lett till många framgångar. Men finns det kanske tillfällen då vi måste lägga band på oss och värna om de tillgångar vi har? Man kan också fråga sig om det inte vore bättre att bli färdig med majoriteten av de projekt som just nu är igång i Stockholm, i stället för att påbörja nya. Exempel på sådana projekt är ombyggnationen av Slussen. Samtidigt får vi inte glömma att Stockholm behöver utvecklas, precis som andra städer runt om i världen. Frågan är dock hur mycket staden kan utvecklas utan att det historiska värdet och den nostalgiska känslan förstörs.
Tiggeriet i Stockholm – vad ska vi göra åt det? Överallt i tidningarna och på nyheterna visas hur tiggeriet förökar sig i landet och hur olika människor beter sig mot dessa tiggare. Vissa tycker att de utgör ett stort problem, medan andra har medlidande och ser det som deras enda chans att tjäna pengar. Men vad är det som vi stör oss på när det gäller tiggeri och är det egentligen deras enda utväg till att kunna försörja sig? När jag själv har gått på Stockholms gator bemöts jag av tiggare vid varenda husknut jag passerat. Personligen ser jag inget problem i att de sitter och ber om pengar, eftersom det enligt min åsikt är samma sak som att gatumusikanter och artister uppträder för att få en slant. När de däremot kommer fram och tigger precis framför näsan på en och vägrar ta ett nej börjar det bli en irriterande handling för mig. Tidigare har tiggeriet inte varit så stort som det faktiskt är idag i Stockholm, för några år sedan kunde jag skåda en tiggare då och då medan man nu ser närmare fem stycken bara på väg till skolan. Den stora frågan är då vad detta beror på? Hade vi vetat hade vi kunna göra något åt det, både för deras egen skull samt för de människor de tigger av. Personligen tycker jag att vi alltid ska hjälpa de människor som inte har det lika bra ställt som en själv, men när det går rykten om att det är organisationer med vissa högt uppsatta som styr över alla tiggare och tjänar pengar på jobbet som deras ”anställda” utför blir jag fundersam. Det finns bevis på att detta är sant, men detta stämmer självklart inte för alla tiggare. Egentligen är det inget som skadar samhället, och så länge tiggarna inte förstör eller ljuger om att de har det dåligt ställt tycker jag ändå att det är helt okej. Jag menar, hade vi kommit från ett fattigt land och emigrerat till Sverige utan att få tag på ett jobb, hade vi varit tvungna att få tag på pengar för att överhuvudtaget kunna överleva, vilket skulle göra att vi kanske också skulle behöva tigga. Men som tidigare nämnt så vet vi inte om de har ärliga avsikter, då jag utifrån mina egna erfarenheter har sett en tiggare som suttit och tiggt för sitt liv, samtidigt som hen en timme senare gick runt med den allra senaste modellen av iPhone. I mina ögon känns det lite orimligt, då de kanske borde prioritera att lägga sina pengar på bland annat mat eller bostad istället för den senaste mobiltelefonmodellen. Eftersom vi då inte kan veta säkert vad tiggarnas avsikter är tror jag inte det hjälper att vi stödjer dem med pengar när de tigger. Detta kommer göra att tiggarna ser det som en lösning till att tjäna pengar och en konsekvens av det kommer bli att de fortsätter och detta kommer alltså att fortgå i framtiden. En metod som kan lösa detta problem tror jag kan vara att bidra med pengar till att hjälpa dem i sitt egna land, eller att se till att hjälpa dem med utbildning och jobb här i Sverige.
Jag menar, tiggarna skulle kunna utföra många arbeten på ett lika bra sätt som en svenskfödd kan. Migrationsverket (1) har satt upp vissa krav för att få ett arbetstillstånd här i Sverige, såsom att ha tillgång till ett giltigt pass, att arbetsgivaren har erbjudit ett yrke med minst 13 000kr i lön per månad innan skatt, sjukförsäkring och livförsäkring. Alltså kan de tiggare som är här legalt söka jobb i Sverige, medan de som är här illegalt och inte har giltigt pass inte har behörighet att söka arbetstillstånd. Därför ser jag ingen anledning till att de tiggare som är här legalt inte söker jobb när de ändå har möjlighet. Vad är då lösningen till detta problem som gynnar både tiggarna och det övriga samhället? Frågeställningen är svår och just därför tycker jag att fler borde ta ställning och uttrycka sin åsikt i denna debatt. Personligen tror jag att detta ämne borde tas med politiska åtgärder så att befolkningen tar diskussionen mer seriöst och att vi förhoppningsvis också kommer med en lösning som blir så bra som möjligt för alla inblandade. Källor: http://www.stadsmissionen.se/Socialverksamhet/Nyhetsarkiv-Social-verksamhet/Vart-att-veta-omtiggeri/ (1) http://www.migrationsverket.se/Privatpersoner/Arbeta-i-Sverige/Anstalld/Krav-forarbetstillstand.html
Olivia Blomberg NB13A
Bildanalys
Det är ett foto, bilden är ett privat foto. Min kompis har fotot detta kort. Fotot togs 2012, med en systemkamera. Det är vanligt dagsljus med på bilder och lite skuggor här och där. Husen ser små ut i jämförelse med människorna. Bilden är tagen i normal höjd. Jag tror inte att hon har använt Photoshop på denna bild.
I bilden ser man mig och min kompis. På sidorna så är det små stugor. Man ser matsalen rakt fram, man kan sova på övervåningen om man kommer och hälsar på. Jag lägger först märket till mig och min kompis. Detaljerna som jag tycker märks mera är dom vita stugorna, stugorna till höger om bilden tycker jag märks mera för att solen ligger och lyser mot dom. Det som inte syns lika mycket är gräset, det man ser av gräset ser torrt och tråkigt ut. Jag saknar gården och hästarna. Vi är på väg till matsalen. Det händer inget speciellt runt om kring oss. Vi som är på bilden är tjejer runt 15 år. Vi är i förgrunden av bilden. Jag har stallkläder på mig, min kompis har jeans och en tjocktröja på sig. Jag har håret uppsatt i en bulle medans min kompis har håret utsläppt. Stugorna och matsalen tar större plats en vad vi göra på bilden. Jag tänker på gården och hästars som finns där och alla kompisar man får. Jag tycker att stämningen på bilden är glad. Att jag saknar gården. Dem andra hade precis ridit, jag hade varit i stallet med dom. Vi ska äta och sen ska dom ner till stallet igen. Färger som finns i bilder är vitt, rött, grönt och svart. Man hör bilarna precis bredvid vägen. Rörelsen som finns på bilden är att vi går. Bilden är trovärdig. Man borde förstå att det är ett ridläger. För att man ser en dela av stugbyn. Bilden är tagen för att hon ville ha ett mina av den veckan om var där. Bilden ligger upp på Facebook, mitt namn står under bilden. Mina kompisar ser att det är jag bakifrån. Jämfört med andra bilder som hon tog under dagen så är denna bild tagen bakifrån, dem andra bilderna som hon tog är ut sprit runt om på gården. På 3 andar bilder som jag är taggad i så finns det en häst/ponny med på bild. Avslutnings vis så tycker jag att bilden ger ett minne, något som jag har varit med om. Något som har hänt i livet. Elisabeth Edberg
När orden ”mitt Stockholm” dyker upp på pappret ploppar massor olika saker upp i min hjärna. Kulturlivet, sporter, museum, Stockholms alla fina platser, min uppväxt i denna fina huvudstad, men mest av allt något som står mig varmt om hjärtat – musiken. Jag tänker på alla dessa barnkörer, Jazzmusiker, rockkonserter, gatusångare, körer, musikskolor, alla som spelar sina instrument med glädje och alla som får en härlig känsla i kroppen av att hålla på med något dom gillar. Många människor blir glada av musik, den kan få oss att bli taggade, ledsna, arga eller t.ex. självsäkra. Känslor är väldigt förknippade med musik och musik är en källa till kreativitet. Musik påverkar också kroppen väldigt starkt och kan få kroppen att rusa. När vi lyssnar på musik, speciellt ny musik av den typen av som är vår favorit, aktiveras samma neurotransmittorer som när vi tar kokain eller blir förälskade i någon. Det är också vetenskapligt bevisat att om vi lyssnar på vår favoritmusik blir vi mer motiverade och fysiskt starkare. Om nu då musiken påverkar oss så starkt, varför fokuserar vi inte mer på musiken? Prioriterar något som är så stort, varierande och minst sagt väldigt vackert? Jag vet själv att engagemanget och bidragen inom musikens värld i Stockholm finns, satsningarna är dock inte lika stora som i andra sporter, för på ett sätt kan musiken ändå vara en sport. Att samspela med andra i en orkester och i körer är att samspela precis som i andra sporter. Satsningarna i Stockholm inom Kultur & Fritid har varit mycket fokuserade på sporter som t.ex. fotboll, ishockey osv, vilket jag förstår, mer än satsningen på musiken. Anledningarna är många och jag själv går i en kör, vilket för mig är väldigt speciellt. Att verkligen få göra något som berör mig så mycket, att sjunga, uttrycka mig genom dans och musik är viktigt för mig och för många andra människor. Anledningarna till varför man borde satsa mer på musiken i Stockholm är för mig många, men en av de största anledningarna är ur hälsoperspektiv, musik är på många sätt bra för hälsan och påverkar kroppen på ett positivt sätt, vilket är vetenskapligt bevisat. Det är bra för hjärnan, kan hjälpa till på många olika sätt, mycket med fysiska saker, som att t.ex. hjälpa till att lindra smärtor, peppa en när det behövs eller få en att somna om man har svårt för det. Att ha musik i skolan är bra för att det hjälper koncentrationsförmågan och gör det lättare att orka sitta i klassrum hela dagen. Underhållningen som ges genom musik är varierad, men musik ses ofta som ett roligt sätt att underhålla sig på. Man blir glad av musik som man tycker om, det är många som tycker det är kul att gå på konserter och liknande, lyssna på olika slags cd-skivor, ladda ner musik, spela musik genom olika appar, lyssna på körer, sånggrupper och band som spelar upp sina låtar på olika ställen. Musiken skapar även en gemenskap, man får möjligheten att träffa folk som tycker om samma slags musik samt sjunga och dansa med andra människor.
Vi borde lägga mera pengar på musiken och på så sätt introducera musiken och musikteorin för unga, så att de får pröva på att spela, sjunga och även dansa till musik, då musik som sagt är väldigt bra för oss. Ett barns hjärna utvecklas och arbetar på ett bra sätt om barnet får lära sig att t.ex. hålla på lite med ett instrument eller musik. Såklart behöver du som person inte kunna spela något instrument superbra, det är inte det som är poängen, men att få spela lite på det olika instrumentet kan göra mycket för hjärnan. Kulturer från olika länder invigs också i den svenska kulturen genom musik. Låtar och band från olika delar av världen kommer till Sverige och sjunger/spelar, vilket binder samman olika länder och deras kultur. Att få höra musik som inte är liknande till den typen man brukar lyssna på är ett också ett sätt att utveckla sina kunskaper om de olika typer av musik och vad de olika länderna lyssnar på mestadels. Jag som själv har hållit på med musik som hobby sen jag har varit liten, jag vet inte hur jag skulle klara mig igenom dagen utan att sjunga eller ha en bra låt spelandes i öronen och tycker att det är självklart att satsa på något som så väldigt många tycker om att syssla med och lyssna på. Thank you for the music, the songs I'm singing Thanks for all the joy they're bringing Who can live without it, I ask in all honesty What would life be? Without a song or a dance what are we?
Nattlivet Stockholm är en fantastisk stad på alla sätt och vis. Nattlivet som det fina Djurgården. Men vad är det egentligen som döljer sig bakom mörkret på helgerna då alla människor går hem ifrån jobben? Det har jag tagit reda på. Natten för dem flesta ungdomarna eller studenterna är inte bara trevlig stund då man går ut på krogen och tar ett par drinkar och har en skön tid med sina bästa vänner. För vissa är natten en tid då både ensamhet och rädsla över att gå hem inte är den bästa. ”Varje gång jag lämnar klubben springer jag och vägrar titta tillbaka eftersom att jag vet att jag hela tiden blir iakttagen. Det är inte en lugn stund för mig” Petra 23 år. Detta ser regeringen som en världslig sak och säger att studenterna inte behöver oroa sig, det finns ju faktiskt ordningsvakter och poliser ute på stan. Men det regeringen inte vet om är att dem som upplever obehaget alltid känner sig ensamma och att dem aldrig har sett en polis när dem är på väg hem ifrån krogen. Men att dem alltid finns där när dem är på krogen. Brit Eriksson försvarsminister från miljöpartiet är den som ska svara och argumentera mot mina frågor och åsikter. - Våldtäkter har minskat med 12 % under det senaste 3 åren säger hon. - Är inte det lite väl lite? I och med att när den förra regeringen satt så var det en markant minskning med 29 %? (Jag) - Vi vill satsa mer på försvaret och den svenska skolan istället för att slösa bort pengar på studenter och deras festande och galenskaper. (Britt) - Galenskaper? Studenterna är dem som om några år kommer att ersätta våra platser, är det inte då bättre att vi värnar om dem och lyssnar på vad dem har att säga? Och faktiskt ta till oss det dem säger och göra något åt saken? Dessutom så tycker dem jag har frågat att man borde skaffa fler poliser istället för att lägga alla pengar på försvaret. - Jag förstår vad du säger och ska ta vidare det till nästa möte. - Bra då säger vi så och studenterna hälsar att dem vill se en stor förändring och inte en liten. Dem vill se en förändring som gör att dem känner sig trygga och inte oroliga över att lämna baren. - Jag ska göra vad jag kan och återkommer. När jag berättar om vad vi sa på vårt lilla möte till studenterna hoppas dem att det sker en förändring och att politikerna verkligen tar till sig och lyssnar på ungdomarna. Samt att det händer ganska omgående. När även Petra får ta del av informationen som sagts på vårt lilla möte låter hon lite konfunderad. Hon menar på att regeringen lovar så mycket men att det nästan aldrig händer något. Men hon säger även att om fler studenter vågar berätta om sina upplevelser så tror hon att det kan komma till att ske en förändring.