NB13C
Jag gillar dig Stockholm Jag gillar stressen Jag gillar lugnet Jag gillar rosa Kungsan på våren Även efter alla dessa åren Jag gillar Stockholm i snö Fast inte när staden badar i tö Jag gillar dig Stockholm Jag gillar stressen Jag gillar lugnet Jag gillar gamla stan på sommaren Då när värmen fångar en
Jag gillar folket i staden Men inte de blöta bladen
Katarina Block NB13C
Jag gillar dig Stockholm Jag gillar stressen Jag gillar lugnet Jag gillar stadens frihet Inte ens en sekunds tomhet Jag gillar dig Stockholm Jag gillar stressen Jag gillar lugnet Jag gillar Stockholms vyer Och de historiska statyer Jag gillar att g책 l채ngst stadens gata Men inte bakom de otroligt lata Jag gillar dig Stockholm
Katarina Block NB13C
Stockholmsnatt En kall vindpust svepte förbi, den ryckte lite i halsduken och fick Alex att rysa till. Vindarna blev starkare när de leddes fram genom gränderna. Det var mörkt, hon gick igenom de smala gränderna i Gamla Stan, de få gatlyktor som faktiskt funkade gav ett svagt, flimrande ljus som fick allt att se kusligare ut. Skuggor skapades som fick det att de ut som att det stod någon bakom varje hörn, men hon var helt ensam ute i natt. Alex tog upp sin telefon, den hade tjugoen procent kvar, hon borde spara men kunde inte låta bli att skicka bilder på snap till sin vän. ”fan, nitton procent” hon kollade på mobilen och bestämde sig för att spara batteri, det var ju en bra bit hem. Hon var inte i stan särskilt ofta, men av någon dum idé hade hon insisterat att hon skulle gå till tunnelbanan och åka hem själv från festen. Hon ångrade det nu när hon inbillade sig att någon skulle hoppa på henne vid varje hörn. Hon gick efter en lapp med en exakt vägbeskrivning, utan den skulle hon vara vilse. Hon var nästa aldrig i inne Stockholm, en mindre i Gamla Stan, nog mest för att hon bara gick vilse där och det fanns inga större butiker. Bara gamla halvhöga hus med små privatägda butiker, smala gränder och trasiga gatlyktor. Alex var förvånad hur öde det var, bodde ingen här? Det såg ut som en övergiven spökstad mitt i natten.
Alex tog upp sin mobil igen för att kolla vad klockan var, men började skriva med sina vänner. ”fan fjorton procent!” Hon la ner mobilen i fickan igen. Hon fortsatte gå men märkte snabbt till sin förskräckelse att hon var vilse. Hon hade blivit så uppslukad av sin telefon att hon glömde följa lappen. Hon vände sig om för att gå tillbaka, hon kunde ju inte ha gått så vilse? Det är bara att gå rakt bakåt tänkte hon. Hon började gå men efter bara några meter så var hon framme vid en återvändsgränd. ”Men va?” Alex var säker på att det var härifrån hon kom, men rakt fram var bara en kall vägg. Det var väldigt mörkt i gränden, hon trevade med handen mot väggen åt sidan. Där, hon hitta en liten öppning, en liten gränd? Öppningen var ganska liten, som en liten dörröppning. Pernilla Zeisig NB13C
Hjärtat slog hårt i Alex bröst när hon gick igenom öppningen, det var kolsvart överallt runtom henne. Hon tog upp mobilen och satte på ficklampan, den lös upp någon meter framför henne. Det såg inte ut som en vanlig gränd, den var längre än en vanlig gränd. ”jag kan inte ha kommit härifrån.” Hon vände och skulle gå ut igen, men hon hörde tunga fotsteg utanför. Alex fick panik, stegen gick rakt in i återvändsgränden, vad skulle någon göra där? Alex släckte snabbt ficklampan, stegen stannade till och började sedan gå snabbare, rakt emot henne. Alex tvärvände och började springa in i den mörka smala gränden. Personen måste ha sett ljuset släckas, hon tände ficklampan igen medans hon försökte ta sig fram i mörkret. När hon tänt lampan på mobilen så såg hon slutet på gränden. Hon sprang ut och lutade sig mot väggen utanför. Alex ben skakade och hon andades häftigt, hon kände hur tårarna rann. Det var mitt i natten, i stan, hon var vilse och nu jagade någon henne? Vart var hon? Hon kände inte igen vart hon var, och det fanns dessutom ingen täckning på mobilen. Plötsligt hörde hon fotstegen igen ifrån gränden, hon började springa in bland de halvhöga husen som aldrig verkade ta slut. När hon sprungit ett tag tyckte hon att det kändes som en labyrint. Alex stannade och hämtade andan och kollade på telefonen, tio procent. Hon tände ficklampan för att se, hon vågade inte ropa på hjälp, även den som jagade henne skulle höra det. Hon orkade inte springa längre, benen skakade så mycket att hon knappt kunde stå, hon var rädd och trött. Vägarna var så mörka att hon behövde mobilens ljus för att se vart hon gick. Alex började gå igen men hade känslan att hon var iakttagen, ”Fan, nu är jag ännu mer vilse” tänkte hon när hon gick. Det var som om det inte fanns någon väg ut, bara väggar och smala gränder som inte ledde någonstans än till fler väggar. Hon släckte ficklampan för att spara batteriet på telefonen och tog sig framåt med en hand mot en vägg. Om batteriet tog slut skulle hon vara körd, tänkte hon. Alex gick och kollade på telefonen med jämna mellanrum för att kolla om det fanns någon teckning, även för att ljuset av telefonen fick henne att känna sig lite lugnare. Pernilla Zeisig NB13C
Åtta procent kvar, hon skyndade på stegen, vart är alla människor tänkte hon, hon hade testat öppna och knacka på dörrar men det kom inget svar och dörrarna var såklart låsta. Plötsligt hördes ett högt ljud precis i närheten, Alex hoppade till och behövde stoppa sig själv ifrån att skrika. Hon tittade mot där ljudet kom ifrån, det tog ett tag för ögonen att vänja sig men hon var säker på vad hon såg, en siluett av en människa som stod vänd emot henne, hon såg något som blänkte till i personens hand. Det kändes som att hennes hjärta stannade när hon förstod vad hon såg, hon började springa för sitt liv. Hon hörde hur den andra människan sprang efter. Alex var tvungen att ha ficklampan på för att ha en chans att se vart hon sprang, på vägen stod en soptunna som hon drog omkull i ett försök att sakta ner personen som jagade henne. Hon sprang sicksack genom gränder för att skaka av sig förföljaren. Sen hände det som inte fick hända, Alex halkade och ramlade, i fallet skadade hon foten. Hon kom upp på fötter och började hoppa fram på ena benet, förföljaren hade hamnat efter. Alex hörde stegen som gick runt inte långt borta och letade. Hon kollade på telefonen, den hade teckning! Alex slog in numret 112 direkt, ”SOS 112 vad har inträffat?” svarar en röst i telefonen, ”jag är vilse och någon jagar mig” svarar Alex så tyst hon kunde men med panik i rösten. Hon fortsätter ta sig framåt medans hon pratar, hon kom fram till en återvändsgränd. ”vart befinner du dig?” frågade rösten, Precis som Alex ska svara så blir det helt tyst i telefonen. Alex hjärta börjar rusa, ”det kan inte vara sant” hon kollar på telefonen, den är stendöd. Alex sjönk ned på knäna, tårarna forsade nerför kinderna. Hon kunde inte gå tillbaka, hon hade för ont för att kunna springa förbi förföljaren, det fanns ingen gränd som kunde rädda henne nu, hon var fast i återvändsgränden. Alex hörde steg närma sig bakom henne. ”Har du inte hört att man inte ska vara ute själv på natten?” sa en hånfull röst samtidigt som denne gick emot Alex.
Pernilla Zeisig NB13C
Motiv: Det här fotografiet har jag tagit och den föreställer Gärdet i vintermiljö, och det är ett område som ligger i Stockholms innerstad. Området ligger i öster och nordost om Östermalm. Personer: Man kan inte se det på bilden men allra längst bort i bakgrunden på fotografiet är det folk som åker längdskidor på Gärdets tvåkilometers skidspår. Dom är antagligen klädda i underställ för det var lite halvkallt den dagen och sen så klart någon typ av skidkläder och pjäxor. Sen finns det inte några fler människor på bilden, förutom kanske dom som sitter inuti bilarna lite längre bort. Miljö: Fotografiet är som sagt taget i vintermiljö, och det är en dag där snön har smält och sen under natten fryst på, så det var hård skare och extremt hal is. Alltså inte ultimat skidföre direkt. Sen är det ett ganska bra väder, solen skiner och det är lite moln på himlen vilket blev fint på fotot. Simon Tångö NB13C
Komposition: Om man nu ska välja något perspektiv till den här bilden så säger jag att mitt foto är taget i "normalperspektiv" för man ser både himlen och jorden ungefär lika mycket, och eftersom det var jag som tog den så vet jag att det är rätt. Bilden är lite beskuren och det var för och ta bort den svarta bakgrunden som omgav bilden, för när jag tog den så lade jag telefonen på sidan och så blev det svart över och under bilden när jag höll den upprätt. Man kan se om man tittar noggrant att det är en svart strimma på bilden som jag råkade missa när jag beskärde den. Det man ser i bildens centrum är egentligen bara grästuvor som har ruttnat och blivit nertryckt av snön, men längst bort till vänster i bilden ser man att det är några byggnader, men att även Kaknäs tornet reser sig bortom skogen. Fast annars är det bara snö och himlen man ser på fotografiet. Tolkning: Jag upplever att stämningen i bilden uttrycker ett visst lugn, som man själv och säkert många andra inte trodde det fanns i Stockholm. Det uppkommer nog för att det inte syns till några människor på bilden eller någon överdriven trafik för den delen heller, plus att av naturen får man en lugn känsla. Tid: Bilden är tagen den 14/1-2015 för det var jag som tog den då. Budskap: Jag vill visa med den här bilden att Stockholm inte bara är en storstad med en massa trafik och asfalt, utan det finns också fortfarande natur som inte är alltför förstört ännu, vilket jag tror vårt folk behöver. Upplevelse: Det jag tycker om i bilden är att det finns snö, för det tycker jag gör hela bilden eftersom det ger ett visst ljus som man gillar.
Simon Tångö NB13C
Fotografiet är taget en tidig morgon vid bron som går från Hornstull till Reimersholme. Fotot föreställer vattnet mellan Södermalm och Långholmen, båtbryggan med platserna där träbåtarna brukar ligga och guppa och man skymtar Västerbron och bron över till Långholmen. På bilden finns inga synliga personer men säkert några bakom träden som skyndar mot bussen eller jobbet, kanske bara är ute på promenad eller för att rasta hunden. Miljön är ganska naturlig, det finns vatten, mycket träd och gräsytor, även om allt nu är täckt med snö. Inga stora hus som syns i bilden men Långholmsbron och Västerbron finns där.
Clara Hildebrand NB13C
Stämningen i bilden tycker jag är väldigt lugn. Ungefär som i mumindalen medan mumintrollen sover på vintern och hela landskapet ligger helt tyst och stilla. Eftersom att jag själv fotade bilden i all hast och sedan sprang iväg mot bussen så känner jag mer den stressade känslan än lugnet när jag ser bilden. Å andra sidan var det också några sekunders paus från stressen när man stannade upp, tog fram mobilen och knäppte en bild på det fina vinterlandskapet som hade skapats under natten. Vad jag känner med Stockholm, som också stärks av bilden är att även fast det är en stad -Sveriges största – så finns det platser där det inte bara är betong och lyftkranar. Grönområden, rekreationsplatser, utegym, platser som denna gör oss till en ganska välmående stad. Något jag också tänker på när jag ser den här bilden är hur härligt det är att Stockholm är en stad med mycket vatten. Att Mälaren finns runt om i hela Stockholmsområdet ger vår stad en mysig och hemtrevlig känsla och små oaser som denna gör det lättare att ta sig igenom vardagen.
Clara Hildebrand NB13C
Stockholm i mitt hjärta, ELLER?! Stockholm är överskattat, ser faktiskt inte det fantastiska med att dela stad med en miljon självupptagna-stela människor. Stockholmare har en typ av chargång som jag skulle vilja förklara som; ”Nej, tala inte med mig, nej, min telefon är viktigare”. Folket ser inte det fantastiska med medmänniskan idag, för mig känns det som att detta är extra ”inne” i Stockholm. Man ser sig själv sedan är resterande, förutom vänner, ointressanta. Skulle du till exemplet trilla idag på någon av gatorna i vår stora stad, då skulle inte många av folket på trottoarerna slita sig från deras förtrollande mobilskärmar för att hjälpa till. Det är nämligen läskigt att hjälpa till och man står hellre en bit ifrån och kollar på och tänker att; ”åh stackaren”. Man kommer sedan hem och berättar om händelsen för de andra ”Stockholmsskadade”, men där reagerar ingen på att man faktiskt såg allt i detalj och ändå bestämde sig för att stå en bit bort och tycka synd om offret. Ett exempel: Jag och en vän sitter på Mc. Donalds, jag lämnar bordet för att gå på toaletten, när jag kommer tillbaka till mitt sällskap så kan jag inte undgå att märka att något är fel hos den lilla familjen bordet bredvid. En kvinna pratar hysteriskt och adrenalinfullt i telefonen med någon som verkar vara hennes man, mellan tårarna verkar jag höra något om att ”ringa banken” samt ”spärra de kort som fanns”. En unge i hennes barnvagn gråter och skriker så det står härliga till. En annan unge, ungefär 4 års ålder, står och rycker i mammans jacka och skriker upprepande hur hungrig han är. När mamman till slut för bort telefonen från hennes öra för att knappa in ett nytt nummer så förklarar hon med darrig och stammande röst för sin son att; ”den stygga mannen som tog mammas plånbok fick med sig alla pengar, jag kan inte köpa någon mat till dig, nu måste du vara tyst för mamma ska ringa till banken så att vi inte förlorar ännu mer pengar”. Niklas Jonsson NB13C
Den 4 åriga sonen kollar funderande på sin ledsna mamma, han verkar inte förstå vad hon menar, vadå pengar, vadå inte kan köpa någon mat till mig, sekunden hon får tag på banken så fortsätter han att tjata om sin kurrande mage. Den ungen gick mig på nerverna något otroligt vid detta ögonblick. Mamman fick tag på banken och efter ett ungefärligt 10 minuters samtal så la hon ner sin telefon i fickan. Jag och min vän kollade rätt chockerande på varandra. Vi tog beslutet att erbjuda oss att köpa något åt hennes son att äta. Jag kommer nog aldrig glömma blicken på mammans ansikte när hon hörde denna mening komma från min mun. Den minen betalar jag gärna priset av en Happy Meal för. Det var ingen big deal för mig, jag och mitt sällskap kände att de absolut var nödvändigt och att det inte var någon sak att lägga i vidare eftertanke. Efter att vi gått och införskaffat den efterlängtade Happy Mealen så satte vi oss vid den lilla familjens bord. Hon började då berätta hela händelsen. Det jag fick höra som hade hänt gjorde
mig så fruktansvärt arg. En man hade knyckt hennes plånbok då hon stod i kön för att betala, hon hade hållit i den med sin vänstra hand och hon hade fört barnvagnen fram och tillbaka med sin högra hand i en typ av vaggande rörelse för att hålla sitt yngsta barn lugnt. Då hade mannen passat på och bara rycka plånboken från hennes svaga vänster knipa och sedan sprungit ut genom dörren till snabbmatskedjan. Det otroliga var att detta hände under den tiden då man kan tänka att det finns flest människor på Mc. Donalds, på eftermiddagen då folk gick till snabbmatskedjan för att släcka deras ”efterjobbet”-hunger. Det ska även påpekas att mamman stod i den mittersta kassa kön och hon stod en person ifrån att få beställa samt betala mat åt hennes väldigt hungriga son. Det var alltså gott om folk både på sidorna och bakom mamman som kunde försökt stoppa mannen. Men alla hade tydligen bara stått där. Personalen bakom kassan hade sätt händelsen och ropat frågande lite stelt bakom deras maskiner om ”frun var okej”. Hon hade i chock stått kvar en stund innan hon gick för att sätta sig vid bordet bredvid mitt sällskap och ringt sin man. Det var i den stunden jag hade kommit ut från toaletterna. Niklas Jonsson NB13C
Detta är så synd, för inte ens miljard företaget Mc. Donalds hade tid nog att fråga mamman vad hon tänkt beställa. Ingen i kön hade mod nog att stoppa mannen med den stulna plånboken i högsta hugg. Ingen, nää verkligen ingen, ville hjälpa till. SÅ HIMLA FULT! Att man ens kan vara eftersmart i en sådan situation fungerar inte, om en tvåbarns mamma blir rånad framför ens ögon ska man för i helvete reagera. Man bara måste det. Hade jag varit en äkta ”Stockholmare” nu så hade jag antagligen skrivit någon typ av ”oj kolla vad snäll jag är”-status på Facebook, jag hade antagligen fått en massa kommentarer av folk där de skriver; ”Fett bra gjort!!”. När de själva antagligen hade suttit och kollat på den chockade mamman i tystnad. Man blir bara så ledsen, varför kan inte vi, i Sveriges huvudstad, bara vara lite vänliga mot varandra. Varför kan vi inte bry oss. Varför är vi såna fega Stockholmare?
Niklas Jonsson NB13C
Stockholm – en dikt Stockholm är vackert Med tusentals höghus som bildar slummens gränder På bara några minuter förvandlas asfalt till stränder Stockholm är obeskrivligt Ena dagen är det fokus på knarkare Andra dagen på oskyldiga barnhänder En tredje handlar allting om vädret Dagen därpå, om arrangerade bilbränder Stockholm är oändligt Staden är älskad av många Speglad av den nya generationens mångsidighet Till skillnad från oss människor Är Stockholm levande dygnet runt Neonskyltar lyser upp Färgerna blandas ihop till ett disigt glimmer i natten Lugna jazzpubar och livade nattklubbar Tindrande lampor i höghusens fönster I perfekt harmoni
Linus Kristiansson NB13C
Stockholm med inspiration från folket En stad full av olikheter, en dag mitt i smeten och du kommer ha hunnit se alla möjliga personer. Personer som inte bor i Stockholm berättar att Stockholm är en plats där alla tänker på utseendet, alla ska se ut som Stureplans folk och mode är det som är störst, detta är vad de har hört i hela sitt liv. De är yngre personer jag har pratat med, folk som är i min ålder och som jag kan relatera till, en kommer ifrån Östersund, en sala och en från Härnösand. En god vän till mig som heter Hanna flyttade från Stockholm med sin familj upp till Östersund år 2010 hon svara på frågan, vad finns det skillnad mellan Stockholm och Östersund? Det hon svarade var, från att komma från huvudstaden där jag kunde gå runt med mjukisbyxor i skolan och visste knappt vad smink var. Kom jag till ett Östersund där till och med min lillasyster som var sju år började bli mobbad för att hon inte använde varken smink eller följde modetången. Min lillasyster var van vid att vara ute och leka, men efter bara en månad i Östersund visste hon knappt vad leka var. Hon vågade inte äta godis då hon var tvungen att hålla vikten och att täcka sitt ansikte med smink var en självklarhet. Hur tänkte du om det? Jag anade aldrig att Östersund skulle påverka både mig och min syster på de sättet, enligt de som bodde där så var de tvungna att följa stockholmsmodet. Ett stockholmsmode som inte alls existerar i de ålderskretsarna i Stockholm. Sedan har jag en Faster som i dagsläget är 21 år gammal, hon har under hela sitt liv bott i sala. Jag berättade för henne om vad min kompis Hanna hade berättat och ställde frågan, Känner du igen dig i det här? Hon svarade, jag har alltid hört rykten om Stockholm att de är snobbstaden. Jag personligen har alltid varit väldigt modemedveten och de har nog de allra flesta varit i alla år i skolan, att gå med mjukiskläder i skolan fanns inte en tanke på. My Lanne NB13C
Sist men inte minst har vi Emelie en flicka som kom till Stockholm ifrån Härnösand när hon skulle börja 6:an. Liksom både Hanna och Sara kan hon också intyga detta, folk tror att Stockholm är modestaden där alla måste vara snygga, sminkade och vältränade, men i själva verket är det staden av olikheter där man kan gå klädd precis som man vill. Med denna korta intervju skulle jag bara vilja berätta att Stockholm har rykten som hela Sverige tror på. Dessa rykten är inte alltid sanna och då förstår man att jag som är uppvuxen i denna stad troligtvis går omkring och tror saker om de övriga städerna i hela Sverige, som även de inte är sanna. Avslutningsvis kan vi konstatera att dessa ungdomar försöker efterlikna ett Stockholm som inte finns. Det är här i Stockholm som folk passar in oavsett klädstil, utseende eller etnicitet.
My Lanne NB13C
Det var inte länge sedan Stockholm var en av de sista städerna i Europa som inte än hade det stora tiggarproblemet. Men till slut måste alla borgar falla. Som en kalldusch blev Stockholm översköljt av tiggare. I backspegeln ser man de problemfria tiderna då allt var så mycket bättre. Det kom som en blixt från klar himmel. Det var ännu en till anledning att folk röstar på SD och det är för att andra partier tar tag i problemet på riktigt. Folket vill ha något att skylla det dåliga på, så har det varit tidigare i historien så som nazisterna anklagade judarna och historien upprepar sig själv. De som inte kan historia är dömda till att repetera den, medan de som vet är dömda till att se på medans folk gör uråldriga misstag. Något bör göras.
Adam Olsson NB13C
Ensam Var det fler än en? Han kunde inte se fler men han måste vara säker. Han kunde se den ensama människan gå längs med gatan söderut. Han hade inte tid att så och vela han måste bestämma sig så gick tillbaks trapphuset och smög snabt ner mot entren. Bara sekunder senare var han nere vid ingången till huset han tittade försiktigt ut genom dörren först till vänster och sen till höger. När han kände sig säker på att det inte var någon annan i närheten började han springa. Han kunde fortfarande inte förstå hur Stockholm hade förvandlats till en spökstad. Vart man riktade sina ögon såg allt grått ut han kunde knapt minnas hur andra färger såg ut. Med långa tysta steg tog han sig fram melllan husen och det inte lång tid han kunde sitt byte. Hans byte gick i normal takt så han hade inga problem med att hinna ifat människan. Nu var han bara 100 meter bort sig så han satte sig på huk och höjde sitt vapen och siktate på figen som fortfarande gick vanligt. Han satte sikte i bakhuvudet på sitt byte sedan tog han ett djupt andetag och andades ut långsamt han gjorde dettta en gång till och sedan en tredje gång. En sista gång tog han ett djupt andetag och andades ut långsamt samtidigt som han klämde åt avtryckaren. Han kände geväret trycka mot axeln samtidigt som han såg ett blodmoln runt människans huvud. Han satt still och väntade. Var det någon mer med honom så var de smarta och visade sig inte. Han satt fortfarande kvar men han sänkte långsamt vapen. Han smög mot husen till höger om honom. Hela var han vaksam och beredd på att bli beskjuten. Han kände sin högra fot träffa trottoarkanten så han stannade. Han hade en bil framför sig och en bakom, han var hela tiden vaksam och kollade runt efter spår till att det skulle finnas fler människor. Han bestämde sig för att röra sig fram mot platsen hans byte föll ihop. Han var nu bara 5 meter ifrån liket framför honom. Han kunde inte se spår efter någon annan. Han satte sig på huk och närmade sig den döda människan. Hans byte var helt klädd i grått och hade på sig en mössa. Mössan som hade varit grå var nu mörkröd med ett svart på baksidan. Han satte handen på människan och rullade över han på rygg. Han kunde se utgångshålet för kulan mitt i pannan på honom och en pöl av blod som växte för varje sekund där hans ansikte låg. Joar Lahtela NB13C
Han kollade metodiskt igen varje ficka på den döda för att se om han hade något värt att ta med sig men han hade intn tur där. Han öppnade sedan ryggsäken den döde hade haft på sig. Han fick nästan till ett leende när han så vad som var där i. Han såg konserver och ammunition och förvånansvärt till det vapnet han själv hade. Men den döde hade inget vapen så varför hade ammunition med sig. Han såg något glimra i ett av husen till höger om honom. Men innan han han reagera så hade något hoppat ner från huset knapt fyra meter bort. Han ställde sig upp och avlossade tre skott mot det som hoppade ner från huset. Han hörde ett nästan hundliknande morrande som avtog snabt. Han hoppade upp på närmsta bil för att kunna se vad det var. Dens så päls svart som natten och så precis ut som vilken hund som helst. Men han hade inte ett ända djur på minst sedan han var 12 år. Han var så tagen av händelsen att han reagera förän det var försent. Han hörde skottet och kände något varmt och vattningt sprida sig från magen. Han satte handen mot kläderna och såg sedan att hans hand var helt täckt med blod. Han föll ner på sin vänstra sida ner från bilen och träffade asfalten med en dov duns. Han hörde steg närma sig men kunde inte göra något han var förlamad av smärta. Någon böjde sig över honom men han kunde knapt se allting var suddigt. Han kunde känna ett par händer kolla hans fickor men kunde inte göra något åt det. Han kunde knapt se något längre och han viste inte hur länga han hade legat där personen som sköt honom hade stuckit sedan länge. Han kände ögonlocken stängas och han slapnade av i hela kroppen och kände inte längre någon smärta.
Joar Lahtela NB13C