Vasa real 8a 27 stories

Nyckeln ”Vad fan har du gjort nu, Sky?” Men skrek på honom starkare och mer upprört än hon någonsin gjort förut och när hon blev så arg var det allvarligt. Sky drog upp händerna för att skydda ansiktet ifrån slaget som alltid kom när hon blev så här, men inget hände. Hon bara väntade. Väntade på att han skulle svara på fråga. Men det kunde han ju inte. Eller kunde han?

Han övervägde tanken samtidigt som han tittade sig omkring i det svartbrända rum som brukade vara deras vardagsrum. Det luktade av rök och alla möbler man kunde urskilja var trasiga och täckta av sot.

Det hade aldrig gått så här långt förut. Hans händer var fortfarande varma och han kunde känna magins sprakande närvaro i rummet.

Den som har kontakt med den magiska världen måste genast utplånas. Detsamma gäller den som gömmer, eller undanhåller information om, någon med magiska krafter. Det var så det stod i MagiUtrotningsRådets lagbok och det gjorde Skys situation mycket svår. Straffen var alltså hårda för de som inte följde MUR:s regler. Kunde han lite på att hans mamma skulle hjälpa honom? Nej. Inte en chans. ”Jag glömde sprisen på” sa han. Hon såg tveksamt på honom och han kunde se att hon inte trodde på honom. ”Förlåt Mena” tillade han snabbt. ”Kalla mig inte för Mena!” skrek hon ilsket och örfilade honom. Hans kind brände till. ”Jag är din mor och då är det det du ska kalla mig”.

Sky suckade för sig själv när han gick upp för den trasiga trappan. Han saknade sin pappa.

Han hade förolyckats i en bilkrasch för sju år sedan när Sky bara var fyra, så han kom inte ihåg honom så bra, men vem som helst skulle vara ett bättre umgänge än hans mamma.

Väl uppe på sitt rum tog Sky ett lättat andetag. Han hade lyckats hålla sin kraft hemlig för den här gången, men hur länge till skulle han lyckas med det? Han skakade på huvudet och slängde sig tungt ned i sin lilla säng. Hans hand trevade efter nallebjörnen som alltid brukade ligga på sängkanten, men hittade ingenting förutom det mjuka lakanet. Han lutade sig ut för att se om den låg under sängen och fann till sin glädje den lilla glada nallen liggandes längst in vid väggen.

Lättad kröp han in under sängen och skulle precis hämta nallen när något annat stal hans uppmärksamhet.

Malin Jerreling

Det sjunde rikets fall Marken skakar, rök stiger ifrån vulkanen Rökreld och lavan väller ut likt vattnet som flödar ner för ån. Volgomir underjordens herre, även kallad djävulen, har uppstått och kommit till de levandes värld. Stämningen på slottet är nere och jag ser rädsla i varje soldats ögon. Alla vet att det här är en strid som vi inte kommer att vinna. Inte nog med att underjordens härskare uppstått, han har dessutom en här av troll och andra onda övernaturliga ting med sig i ett enda syfte att utrota Harindol och alla som inte underkastar sig honom.

Det har börjat regna vilket gör att marken under våra fötter blir till en enda stor lerpöl.

Kungen har kallat ut varenda soldat som finns i Htirit sanim och vi står nu uppradade längs med muren. Ingen armé har någonsin tidigare brutit sig igenom vår stads försvar. Men oddsen är annorlunda idag. Vår fiende (Volgomir) är inte en dödlig människa utan underjordens herre och skaparen av allt ont i denna värld. Ty hans trupper är överlägsna i antal och har nu ockuperat staden.

Det finns ingen väg ut. Vi är fast likt råttor på ett sjunkande skepp. Det är ute med oss.

Vi ser till att förstärka porten och barrikadera oss så mycket det går. Marken skakar som om det vore en jordbävning när fienden börjar rusa mot oss. De har med sig en gigantisk murbräcka och stegar för att komma över muren och deras trupper är nu rakt under oss och på väg upp för stegrarna, invasionen har börjat. *** Vi sitter sida vid sida på den slitna träbänken och stirrar på glöden. Elden som förut påminde om fest, mat och firande förknippar jag nu med förstörelse och hat, ty eld kan både ge och ta liv.

– Var så god.

– Tack.

Jag tar emot ett stycke kött och för det sakta till munnen. Det är lite bränt men annars helt perfekt grillat. Det börjar dugga och den nyligen blå himlen har blivit bittert grå. Vi hjälps åt att bära det grillade svinet in i stugan så köttet inte ska bli förstört. Det är kväll och vi lägger oss för att sova.

Ljudet av regnet som slår mot taket får mig att minnas min barndom när jag och min pappa brukade övernatta i vår jaktstuga.

Adam Ahlenblom

På Bråkdelen av en sekund Bakom det tjocka gallret i dörrens lilla fönster kunde man se att det lilla barnet satt i hörnet av den gamla cellen. Inristat i väggarna var streck, det sista spåret från någon annans tid där, ett annat liv. En nedräkning där det sista strecket slutade abrupt, ett förlorat liv. Här fick man ingen extra tid.

Hans nyckelknippa skramlade till när han rättade till de röda manchesterbyxorna. Den lilla flickan tittade upp, full av hopp. Hopp om att någon skulle rädda henne, att någon skulle förklara vad hon hade råkat ut för. Hennes ansikte var inte större än ett garnnystan och genom den tunna tunikan kunde man se revbenen sticka ut. Flickan satt i en pöl av sina egna tårar blandat med urin.

Med stadiga händer låste han upp låsen till dörren och gick fram till henne. Hon snyftade till när han tog bort hennes händer från ansiktet och smekte henne på kinden. Sakta men säkert så gick handen längre och längre ner. Tunikan revs sönder. Flickan skrek, hon skrek och skrek så högt som hon bara kunde tills den hesa rösten gjorde att det brann i halsen. Vattenpölen hon satt i blandades med blod. ”Du kan skrika så mycket du vill. Ingen kommer någonsin höra dig.”

Belåten så knäppte han gylfen och öppnade dörren. ”Och även om de hör dig så kommer de inte tro dig. Det finns ingen som någonsin kommer tro dig.”

Asad ”Kan jag bjuda dig på någonting? Kanske lite te eller kaffe? Jag har tyvärr bara Nescafé men jag hoppas det går bra.” Asad tittade upp från sin mobil och såg att Håkan stod framför honom med kaffebryggaren i handen. ”Ja, lite kaffe skulle sitta finfint, tack”, mumlade han fram och fortsatte läsa artikeln om det senaste offret, en sjuårig flicka som hade varit försvunnen i tre dagar.

Han hade studerat de försvunna i flera veckor men kunde inte komma fram till ett mönster som skulle förhindra fler försvunna: barnen var i olika åldrar, hade olika etniciteter, levde i olika boendesituationer och hade försvunnit på olika dagar vid olika tidpunkter. Det var som om förövaren hade kidnappat dem på måfå, kastat tärning för att se vem som skulle bli dess nästa offer. Polisen trodde inte att det fanns något mönster att finna och de skrattade åt hans

idé att det bara fanns en gärningsman bakom allt, men han visste att han hade rätt. Det fanns ett mönster, morden var kopplade till varandra. Om han bara hittade bevisen så skulle de få se.

De skulle ångra att de avskedade honom.

Asad märkte att Håkan stod framför honom igen, nu med ett mjölkpaket i handen. Hans ansiktsuttryck antydde att han väntade på något slags svar. ”Förlåt, jag hörde inte vad du sade. Frågade du någonting?” ”Jag undrade bara om du ville ha mjölk i ditt kaffe?” ”Det går bra utan, tack. Tar du hit din fru också, så vi kan sätta igång med frågorna?”

Håkan Håkan ställde ner brickan med de tre rykande kaffekoppar på tv-bordet och slog sig ner bredvid Anette i skinnsoffan. Det enda mellan dem och detektiven var anteckningar, men avståndet kändes som så mycket längre. De senaste veckornas tumult hade separerat dem från omvärlden och han ångrade att han hade gått med på mötet med detektiven. Han borde ha låtit polisen sköta det och hoppas på det bästa.

Anettes hand mötte hans och han kramade om den hårt. Det var bara ett enda samtal, sen kunde han be detektiven att gå. Louise hade varit borta i en månad. Polisen hade själva sagt att det skulle vara ett mirakel om de hittade henne nu och om hon kom tillbaka skulle hon inte vara sig själv. Om hon fortfarande levde. ”Hur känner ni er?” ”Bra”, svarade de i unisont. ”Ni har en till dotter, inte sant? Har hon varit ledsen över Louise?” ”Vi har inte riktigt förklarat för Matilda vad som hänt. Hon tror att Louise är hos mormor och morfar”, svarade Anette ursäktande.

Håkan visste att hon mådde dåligt av att ljuga. ”Hur har det här påverkat er nattsömn?”

Håkan suckade inombords, mannen mittemot honom verkade mer som en terapeut än en detektiv. Att alla nätter sen incidenten spenderats sömnlösa påverkade honom varje dag, men han förstod inte vad detektiven hade med det att göra. Anette hade övertalat honom att prata med detektiven för att det skulle hjälpa dem att hitta Louise. Han behövde ingen jävla hjärnskrynklare Andrea Aram

Längtan efter fred Det var en vecka sedan jag gick med i armén. Kriget har pågått i två månader. Inget har hänt förutom att folk har dött till höger och vänster.

Jag ska ut i min första strid som pilot imorgon. Om jag har turen att överleva detta helvete de kallar krig så kommer jag vara tacksam för alltid.

"Det här var droppen, om det är krig de vill ha så är det krig de ska få'', ropar crokanernas president mot den gråa och kalla staden Groshi. De 19 000 crokanerna svarar med ett konstigt med ändå lite skrämmande krigsrop. ''Vårt mål är att rädda de sista människorna på planeten Tellus 3 och sedan vinna tillbaka deras planet'', fortsätter presidenten. Tellus 3 är en planet som människor bosatte sig på efter att Tellus och Tellus 2 blivit för heta att bo på.

Bland de 19 000 jublande crokaner står en man i 35 års ålder som inte jublar. Han står helt stumt med ett vitblekt ansikte och stirrar rakt fram. Han har på sig en grön militärdräkt med en namnskylt där det står Greus Rakit.

Tio timmar senare lämnar Greus Rakit sin lilla, tillfälliga lägenhet och väntar på skjuts av några militärer utanför sin lägenhet. Hans lägenhet är placerad bredvid en väldigt vacker och grön skog med många höga träd och buskar. Han får vänta i en kvart tills det dyker upp några militärer i en stor grön, kamouflerad bil och det står Croks Central Army på sidan av den. Han sätter sig i bilen med en osäker fundersam blick. Under hela resan titta han ut genom bilen sidofönster. Vägen de kör på är en väldigt small trång väg gömd från allmänheten. Efter en timmes körande så är de äntligen framme vid en enorm militär bas. *** Kriget har pågått i ett helt år nu, jag har förlorat min bästa vän och jag är rädd att jag kommer att förlora någon mer som står mig nära. Allt jag vill är att min familj ska vara trygga och säkra men ingen kan vara det när det här kriget fortfarande håller på.

12,3 miljoner har dött varav 4,7 miljoner är crokaner..

Greus håller i Zaras varma mjuka hand och de går mot den blommiga och gröna kyrkogården utan att säga ett enda ord till varandra. Han har precis anlänt med tåg från huvudstaden Groshi.

Det är första gången han besöker Zara sedan kriget bröt ut.

De går fram till en begravnings sten, på stenen är det en bild av ett litet barn vid nio års ålder.

Zara brister i tårar medan Greus lägger ner en bukett blommor bredvid stenen. Hans ögon med stora mörka ringar är fyllda med tårar. På stenen står det: Här vilar C. Rakit född 2783 död

2792.

Långsamt rör de sig hemåt genom det vackra området, båda är vitbleka i ansiktet och säger inte ett ord till varandra. De möter blickar flera gånger som att båda har något de vill säga men fortsätter att vara tysta.

Groshi blev bombat förra veckan, 400 000 omkom varav 123 000 barn.

Min fru har varit spårlöst försvunnen ända sen dess. Helvetet blir bara värre och värre det känns som att allting går emot mig. Jag önskar att jag hade gud vid min sida men det till och med han har vänt sig mot mig.

Vi crokanerna planerar ett anfall med full styrka för att avgöra det eländiga kriget mot de så kallade ''mormanerna'' en gång för alla. Om inte vi vinner denna strid så kan ödet se väldig mörkt ut för oss. *** Det har gått två år sedan kriget slutade. Vi crokaner står som segrare. Alla är glada förutom jag. Även om gud valde att jag skulle överleva har jag ingen att tacka. Jag vet att denna seger bara tillfälligt även om mormanerna är svaga just nu kommer de komma tillbaka lika starka som förut om inte ännu starkare.

Han står utanför sin lägenhet med sina grönkamouflerade kläder på sig och har en stor blåvit resväska fylld med kläder. Han tar den stora resväskan och går mot busstationen eftersom tågrälsen har blivit sönderbombat. Han tar en sista titt runt omkring området som han aldrig igen tänker besöka, inte på tiotalsår iallafall.

Han går till bussationen och väntar i fem minuter tills den röda svävande bussen dyker upp.

Han sätter sig vid ett fönster och stirrar ut under hela resan och ser väldigt nöjd ut. Nöjd för att allt är över.

Han har ett leende på läpparna för första gången sedan kriget bröt ut. Crokanerna har lyckats med deras uppdrag att rädda de sista människorna. Människorna kan dock inte återvända till Tellus 3 förrän crokanerna har byggt upp den åt dem.

När han kommer fram till det vackra villaområdet bestämmer han sig för att gå till begravningsplatsen där hans son ligger. Han bestämmer sig för att gå själv.

Han går långsamt med jämna steg och ser väldigt stel ut i ansiktet. Det tar 20 minuter för honom att gå hela vägen ditt. Han ställer sig bredvid den kalla gråa stenen och tar fram en blå dagbok. Han börjar läsa i den högt.

Det var en vecka sedan jag gick med i armén. Kriget har pågått i två månader...

Andrej Stankovic

Massmördaren Chris och hans familj har alltid bott i en fridfull stad. I den här staden så finns det nästan inget som kallas brott. Ingen minns inte ens när det senaste brottet skede. Alla känner varandra, och alla har respekt för varandra. Allt fungerar som det ska. Alla i Chris familj har olika uppgifter som de gör i huset. Chris brukar t ex alltid hämta tidning. Mamma och pappa är alltid tysta när de läser, men idag var det inte som det brukade. Pappa läste tidningen, och sa att det fanns en massmördare i staden. Det var något som familjen verkligen inte trodde på. Men Chris trodde faktiskt lite på det. Men han låtsades inte om det. De trodde att det var något påhitt för att skrämma staden. Eftersom det är en så fridfull stad. Men varför skulle någon hitta på något sånt, tänkte Chris. Fast vem skulle bara döda folk i en sådan fridfull stad? I den här staden så finns det inte några gäng som kommer i konflikter med andra så att de skulle vilja döda någon. I den här staden så känner alla varandra. Om det skulle finnas någon mördare så hade vi nog vetat det. Vi slängde tidningen det stod mycket strunt i den där tidningen.

Nu började det närma sig kväll och nu var det dags att sova. Han hade svårt att sova han kunde inte släppa det där med mördaren. Plötsligt hörde han ett ljud. Aj…! Lät det utanför deras tomt. Alla sov förutom Chris. Han gick ut genom dörren genom tomten, och där såg han en man som låg utanför tomten, död! Mördaren hade tjockt grått skägg och långt hår.

-Hallå, vad håller du på med?

Mördaren kom närmare -Snälla döda mig inte, jag gör vad som helst Mördaren kom ännu närmre och sa: -Ok, men om du berättar någonting för någon eller några så kommer jag döda hela din familj och dig. Fattar du?

Chris tyckte det var skönt att han i alla fall inte dödade honom. Men varför skulle han inte bara döda mig. Han kanske inte ville bli upptäckt av min familj som skulle kunna lyckas ringa 112. Nu gick Chris och la sig igen. Han funderade på vad han skulle göra. Om han skulle berätta skulle de kanske kunna få fast honom, men tänk om han skulle hinna före och döda oss.

Det kändes jobbigt att ta ett beslut, men han kände inte för att berätta eftersom han vill skydda sin familj i första hand.

Carl Fransson

Pusselbitar Mars Flickan var glad. Hon sprang runt på vetefälten med sin storebror. Flickan var bara fyra. Hon sprang vidare in i skogen. Hon kunde höra hennes bror bakom henne ropa åt henne att inte gå in dit. Men hon brydde sig inte. Hon ville vara modig. Men hennes mod varade inte så länge. Ut från skogen kom en stor varg. Den tittade på henne med blodtörstiga ögon. Hon vände sig om och sprang tillbaka mot sin bror, som också hade börjat springa. De hade hunnit fram till deras hus, men det var inte bra, för vargen började attackera hela familjen. Flickans storebror tog upp henne i famnen och började springa. Vargen jagade inte honom, men den hade redan dödat hela hans familj.

Drömmen verkade bekant. Som om det hade hänt förut. Jag ställde mig upp och sträckte på hela min kropp. Sedan såg jag min spegelbild i fönstret. Mitt hår var rufsigt, och jag behövde byta kläder. Så jag började kamma igenom mitt hår med fingrarna. Sedan tog jag fram min låda med kläder. Alla var likadana svarta kortärmade tröjor och svarta byxor. Mina svarta läderstövlar stod bredvid sängen. Jag satte på dem på fötterna, sedan gick jag ut ur rummet. ”God morgon” sa Benjamin som satt vid bordet. Benjamin var som en bror till mig. Jag hade växt upp med honom, så vitt jag vet. Han var ett år äldre än mig, vilket gjorde honom till nitton år gammal och var ganska lik mig när det kommer till personlighet. Båda vi var ofta sarkastiska, speciellt när vi var med varandra och vi har hört mycket att vi har varit irriterande. Båda vi kunde också ha extrema humörsvängningar. Men Benjamin kunde vara snäll, enligt vad många säger. Det kunde tydligen inte jag. ”God morgon Astrid” sa hans mamma som hade kommit in i köket. Hon var som min egen mamma. ”Frukost?” ”Nej tack” sa jag. Jag tog min pilbåge och mitt koger och så gick jag ut.

Jag kommer ihåg vad som fick mig att börja med pilbåge. Det bodde alver runtomkring här för inte så länge sedan. Jag hade sett hur de sköt, och aldrig missade, och det ville jag också kunna göra. Nu kan jag nästan det. Trädet som jag brukade skjuta mot hade fått ett enormt hål mitt i, från alla mina pilar. Jag behövde hitta ett nytt stort träd.

Det var väldigt soligt ute. Solen lyste mig i ögonen, så jag nästan inte kunde se var jag skulle skjuta pilen. När jag äntligen kunde se lyfte jag bågen, spände strängen, men avbröts av Benjamin bakom mig.

”Du åt ingen frukost” sa han. ”Och?” frågade jag som om det inte vore självklart att jag inte skulle äta frukost. ”Du äter alltid frukost” sa han anklagande. ”Jag bara känner inte för att äta just nu” sa jag och sköt iväg pilen som låg på strängen. ”Astrid vad har hänt?” frågade han. Han verkade inte riktigt tro på att jag bara ’inte kände för att är frukost’. Jag kunde inte ljuga för honom. ”På senaste tiden har jag haft jättekonstiga drömmar” sa jag. ”Det känns som om de är äkta, som om det är saker som har hänt i mitt liv och saker som kommer hända. Det känns verkligen... Konstigt” Han tvekade innan han sa något. Han öppnade och stängde munnen för något han skulle säga, men det slutade med att han stod stilla och tittade på mig. ”Säg något snälla” sa jag för att avbryta den pinsamma tystnaden som bildats. ”Vi får åka in till byn och hitta en häxa där som kanske vet vad som händer” sa han och gick in i huset igen. Jag gick till trädet och hämtade den enstaka bilen jag hade skjutit iväg och la den tillbaka i mitt koger, sedan gick jag in och lämnade den inne i mitt rum. Sedan gick jag ut till Bacho, som stod och betade i sin hage med Benjamins häst. Jag visslade och han kom galopperandes mot mig. Hans svarta tunna päls var glansig i solljuset. Jag hämtade sadeln och sadlade honom. Sedan kom Benjamin ut och sadlade sin häst och så började hästarna gå in mot byn.

Vart är vi på väg? Frågade en röst. Den kom från ingenstans. Jag tittade på Benjamin, men han satt helt tyst och tittade rakt fram på vägen. Det fanns ingen annan i närheten. Vem sa det?

Varifrån kommer han eller hon, eller den? Jag är inte en person, lilla flicka. Jag är i ditt huvud. ”Benjamin, sa du något?” frågade jag. Det verkade som om han skulle kunna skämta om något sådant just nu. ”Nej” sa han, som om det var självklart att han inte sagt något. ”Vi är framme” Jag tittade till sidan och såg en häxas butik. Benjamin hoppade ner från sin hästs rygg och jag hoppade ner från Bachos rygg. Sedan gick vi in till häxans butik.

Felicia Chammas

Själlös ”Du har tur, du har fått chansen att känna känslan av kärlek. Du har fått chansen att känna känslan att vara så arg att man vill explodera. Du har den turen att du har fått chansen att kunna vara så ledsen att du somnat med känslan av dina egna tårar rinnande ner för kinden.

Den turen har inte jag” Längs korridorens väggar hade människor samlats i små grupper. De var helt omedvetna om min existens. Jag var bara en av de hundratals människorna som de delade skola med, helt obetydlig för deras kaosartade liv som bara kretsade runt det kommande matteprovet, om killen i parallellklassen var snygg eller inte och om vad som hände på festen i lördags. I den tidigare så högljudda korridoren vi stod i började sakta men säkert att tystna då den unga mannen passerade. Jag lät mina ögon skanna mannen från topp till tå och jag la märke till varenda liten kontur hans kropp hade att erbjuda. De breda och muskulösa axlarna täcktes av en ljusblå linneskjorta, de skarpa käkbenen var nyrakade och hans mörkbruna ögon var så intensivt fokuserade på varje liten sak han tåldes beskåda.

Jag kände en våg av känslor som sköljde över mig och den så plötsliga attacken fick mig nästan att trilla omkull. Känslor fulla av skräck blandat med förtjusning välde över mig. De cirkulerade runt omkring mig och jag kunde känna att en växande känsla av nyfikenhet i rummet. Mannen som vi alla stod och beskådade låste upp dörren och gick in. Med hårda tag trängde sig resten igenom den trånga dörröppningen och vi satte oss på våra platser. Den stickande doften från Whiteboard-pennan spred sig över klassrummet och med stora bokstäver skrev mannen sitt namn. Joel Ahlm. Ett kort, effektivt namn. ”Hej, jag heter Joel och det är er nya vikarie i engelska. Jag ska vara er lärare under hela terminen. Tyvärr har er tidigare lärare blivit skadad och kan inte längre undervisa så ni får nöja er med mig. Med sin mörka men ändå mjuka röst fortsatte han att presentera sig själv inför klassen. ”Jag är tjugo år och jag har jobbat som vikarie sedan jag slutade gymnasiet. Och just nu pluggar jag till äktenskapsadvokat.” ”Äktenskapsadvokat?” Elias ropade som vanligt ut allt utan att räcka upp handen. ”Ja, jag kommer att ta hand om fall som handlar till exempel om vem som ska få sparpengarna om ett par skiljer sig. Eller om vem som ska ha vårdnaden av barnen vid skilsmässa. Efter presentationen fortsatte lektionen under tystnad och utan att någon ställe några fler frågor arbetade vi vidare med våra engelskaromaner. Men då skolklockan ringde och

vi alla började packa ihop våra saker kom Joel fram till mig och la sin hand på min axel. ”Hej, det är du som är Julia va?” Han kollade på mig samtidigt som han höll kvar sin hand på min högra axel. ”Mm, varför undrar du?” I ett simpelt försök att skaka av mig hans hand från min axel, tog jag upp min laptop från bänken och försökte att stoppa in den i mitt fodral. ”Jag läste din roman tidigare och den är riktigt bra. Du har verkligen begåvad, och jag tycker verkligen att du ska ta vara på din talang.” Jag kände en beundrande känsla välla upp inom mig så jag förstod att han menade allvar. Med ett svagt leende tackade jag honom och tog mig sedan därifrån smått springande. Varför hade han läst min roman? Var min den ända historia han hade läst? Frågorna snurrade i mitt huvud medan jag tog fram mina böcker ur mitt skåp.

Den stora ringklockan dånade i skolkorridorerna och det var dags för en ny lektion.

Kapitel 2 ”Jag kan fortfarande se min mamma sitta framför mig, ihopsjunken med sina händer framför ansiktet för att dölja sina tårar. Den speciella dagen hon hade ordnat för min skull. Dagen jag fyllde fem år skulle bli perfekt och jag förstörde den. Jag hade varit där, medverkat men utan att visa uppskattning.

Jag hade inte ens varit glad när jag öppnade mina paket. Jag hade inte visat känslor. Men det var innan jag lärde mig att spela” Jag har inte kunnat sluta tänka på det som hände igår. Jag kunde fortfarande känna hans hand mot min axel, tyngden från en annan människa som vilat mot mig. Och hans ord ekade fortfarande i mitt huvud: ”Du är verkligen begåvad och jag tycker verkligen att du ska ta vara på din talang.” Jag brukar kunna läsa människor. Om de ljuder eller talar sanning, om det är glada eller ledsna även om de inte visar det på utsidan. Joel hade talat sanning, han hade varit glad och visat sin beundran över mitt arbete.

För varje engelsklektion som gick visade han mer och mer intresse för både min roman men även för att umgås med mig. Han hade gett mig många komplimanger för mitt arbete och för första gången hade jag skapat en speciell relation till någon. En relation som innebar kontakt både psykiskt men även fysiskt då han gång på gång hade lagt sin hand på min axel eller dunkat en vänskaplig näve mot min rygg. Det var som om han redan kände mig och varje gång han öppnade sin mun för att säga något var det som om jag redan visste vad han skulle säga.

Sofie Karlsson

Ett ljus i mörkret Mira ligger i sin säng och drömmer sig tillbaka. Tillbaka till tiden då hennes mamma och pappa alltid stod och lagade mat tillsammans i köket på kvällarna, till hennes mammas godnattsagor som Mira somnade till varje kväll förut och till lördagskvällarna när hela familjen åt middag tillsammans framför tv:n. Nu stod Miras föräldrar inte längre i köket och lagade middag tillsammans, godnattsagorna hade Mira behövt vänja sig utan och tv:n hade gått sönder så några tv-kvällar blev det inte heller.

Miras mamma bor nu uppe i himlen. Nu lever Mira och hennes pappa ensamma kvar. Men Mira är fullt övertygad om att hennes mamma sitter där uppe och kollar ner på dem. Som någon slags skyddsängel. Det känns vackert men sorgligt.

Både Miras mamma och pappa hade alltid haft bra jobb, gott om pengar och huset de bodde i var stort och perfekt. Trots det perfekta livet som hennes mamma lämnat bakom sig till Mira och hennes man, blev saknaden och tomrummet som lämnades kvar för stort och ibland slutade livet kännas värt att leva. Men såren läktes faktiskt med tiden och ju längre tiden gick desto mer livsglädje började Mira få tillbaka. Kanske blev det inte som vanligt men ändå bättre.

Men Miras pappa hade det svårare att komma tillbaka på banan.

Samtidigt som Miras pappa gör mindre i hushållet, behöver Mira hjälpa till desto mer. Hon köper och lagar maten, städar deras stora hus och slänger sopporna. Men att hjälpa till mycket hemma tyckte Mira inte var någon stor börda. Det jobbigaste är att hon inte har någon att dela sorgen med. Varken hennes pappa eller vännerna gick att prata med.

I Miras ögon hade hon förlorat båda sina föräldrar. ***

Efter den jobbiga förmiddagen som antagligen varit den mest förnedrande i Miras liv är det dags för lunch och Mira sätter sig vid ett eget bord längst bort i matsalen. Hela tiden undviker hon att kolla upp från sin egen tallrik. Antagligen är hon det hetaste diskussionsämnet i matsalen i dag och hon vill absolut inte möta allas läskiga blickar. Av reflex vänder sig Miras huvud när hon känner knackningarna på hennes axel. ”Wow, vad du skräms!” ”Oj kan jag sitta här?” frågar killen som ser lite förskräckt ut av Miras arga sätt.

Mira nickar bekymrat, men försöker se så cool ut som möjligt. Killen, som Mira senare får veta heter Hampus, sätter sig mitt emot Mira. Hampus berättar att han var på Miras fest i helgen

och han vekar inte ett dugg obekväm med situationen. De snackar lite kort om det men efter en stund har samtalet helt bytt riktning och de snackar om allt möjligt roligt. Det är inte ofta som Mira hade samtal med folk om såna här saker. Favoritsamtalsämnena som Mira delade med sina gamla vänner var smink, kändisskvaller och killar. Det går upp för henne nu att det finns betydligare roligare saker att snacka om. Allt om smink och sånt var ganska uttjatat. Det är även ovant för henne att prata med en kille på ett sådant här seriöst sätt. Hela lunchrasten sitter de där och allt som innan kändes jobbigt blir bortglömt för en stund.

Nästa dag går Mira till matsalen med hoppet att Hampus ska komma och knacka henne på axeln igen. Men tiden går och Hampus kommer inte. Istället roar sig Mira med att kolla runt om i matsalen för att se om blickarna var riktade mot henne i dag också. Undrande om de fortfarande snackade om henne. Det var så skolan funkade. Det som första dagen är hel hett är nästa dag oftast bortglömt. Det kom varje dag nya skandaler och varje dag avslöjades nya hemligheter. Fast det mesta var inte mycket till ”skandaler”. Mycket dramatiserades bara för att bli roligt att prata om. När Miras tallrik stått tom framför henne en ganska lång stund ger hon sig och börjar gå mot lektionen. På något konstigt vis känner sig Mira en gnutta besviken på Hampus för att han inte kom. Inte för att de ens bestämt att träffats eller något, men ändå.

Precis när hon kommer ut ur matsalen hör hon att någon ropar på henne. Leendes vänder hon sig om, ”yes han kom faktiskt”, tänker hon men i samma sekund som hon vände sig om ser hon att det inte är Hampus. Där står Emelie. Tanken på att hon och Emelie varit bästa vänner en gång i tiden var nästan skrattretande. De var olika på alla sätt. Förutom ”rädda djur organisationen” som Emelie alltid lagt ner mycket tid på, har skolan alltid varit en stor hobby.

Därför var det inte förvånande att Emelies betyg var en av de bästa i skolan.

Förr när Mira och Emelie var små var de supertajta och även fast de en gång svor att vara bästa vänner för evigt bröt de en dag kontakten med varandra. Om Mira var helt ärlig var det helt hennes beslut att sluta träffas. Självklart saknade hon Emelie ibland men för att trösta sig själv sa hon till sig själv att de båda hade växt upp och blivit för olika för att vara med varandra.

Men det var det som hade varit perfekt med dem. De var totalt olika och kompletterade varandra på bästa sätt. Emelie hade alltid varit den perfekta av dem och när Mira blev mer och mer populär stod Emelie i hennes väg.

Unn Arkfelt

Fladdermössens Invation -Är det någon hemma? ropar jag. Men allt man hör är bara ett eko tillbaka. Det känns som allting är borta. Det är tomt, mörkt och släckt i hela huset. Jag försöker tända lampan i vardagsrummet men den fungerar inte. Det verkar som om elen har gått. Jag vet att till höger om dörren intill köket finns en ficklampa som sitter på väggen. När jag väl har fått tag på ficklampan och lyckats få på den så lyser den upp nästan hela köket.

Min mage kurrar intensivt på grund av hunger. Jag går fram till det stora kylskåpet som står en bit bort i köket i hopp om att det finns något gott. När jag öppnar upp kylskåpet så luktar det illa, det luktar mögel. Mögel har en stark och äcklig lukt som sitter kvar i näsan länge. Lukten måste bero på mjölken, som har möglat under dagen. Det finns ett grönt stort äpple. Det är inte mycket till mat men det får duga eftersom jag är hungrig.

När jag vänder mig om ser jag att det bakom mig finns det en tidning. Jag sätter mig ner och läser de stora rubrikerna som fyller hela första sidan på tidningen. ”Forskare har hittat varelser man aldrig har sett tidigare på jorden.” Rubriken får mig både orolig och intresserad och jag fortsätter att läsa artikeln. ”Varelserna liknar fladdermöss.

Dessutom verkar de vara otroligt farlig. Det enda de äter är människors halsar”. Jag blir rädd och helt kall inombords. Plötsligt är jag inte hungrig längre utan känner mig bara ensam och rädslan fyller hela mig.

Plötsligt hör jag hur ytterdörren öppnas med ett ryck.

-Hallå vem är det, frågar jag. Jag hör först bara steg men så hör jag en välbekant röst.

-Hej pappa, varför är det så mörkt här, frågar Oscar oroligt. Det är min son som kommer hem från skolan.

-Strömmen har gått men den borde komma tillbaka snart, jag tror att det inte har varit någon el på hela dagen, svarar jag honom.

- Okej, men var är mamma? Hon sms:ade mig för ungefär en timme sedan och sa att hon skulle vara hemma vid middagstid, säger Oscar med oro i rösten.

Jag rycker upp mobiltelefonen ur min ficka för att ringa till henne. Efter två signaler hör jag en telefonsignal på avstånd i huset. Jag misstänker att det är mitt samtal som

nu kommer fram på hennes telefon. Hon måste vara hemma redan utan att j ag sett henne.

Jag lyssnar efter ljudet och följer det. Hon måste vara i badrummet, tänker jag. Det är mörkt runt omkring mig och det är enbart ficklampan som ger mig lite ljus. När jag står utanför badrummet blir mina fötter blöta. Jag lyser ner mot gol vet och ser att jag står i en röd sörja. Jag blir rädd och inser att jag står i en stor blodpöl. Mina vita strumper har blivit röda. Dörren slängs upp med en smäll ut flyger två stora blodiga fladdermöss ut ur badrummet. De fortsätter flyga runt i rummet e n stund och sen flyger de med full fart upp i skorstenen.

Där ligger hon, min kära fru Greta och min sons mor, lutad mot badkaret helt blodig över hela halsen och blodet rinner ned över hela hennes kropp. Oscar springer in med rödgråtna ögon, tårarna bara rinner ner över hans tjocka barnkinder. Hans ropar förtvivlat mamma och försöker få kontakt med sin mor.

Med darrande händer tar jag återigen fram telefonen för att ringa till larmcentralen.

- HALLÅ MIN FRU ÄR HELT BLODIG OCH ANDAS INTE, VI BEHÖVER EN AMBULANS, skriker jag med gråtande röst.

- Lugn vad är det som har hänt, frågar kvinnan som svarar med lugn röst på larmcentralen.

- DET ÄR DOM DÄR VARELSERNA, DOM VAR I MIN LÄGENHET. - oj det låter allvarligt. Var bor ni? Jag skickar genast en bil, så få r ni hjälp.

- Hötterviksvägen 18.

Viktor Valeskog

Trefyren Tio missade samtal, sju röstmeddelande, två notiser från Aftonbladet, två notiser från Svenska Dagbladet och sex stycken textmeddelanden. Det alla de här notiserna har gemensamt är uttropstecken. ”Skynda!” ”Kom nu till stationen!” Detta är resultatet av en försovning. Jag åker till stationen och blir uppmött av en stressad kommissarie. Kommissarien frågar med en aggressiv ton ”Vart har du varit?” medan svett rinner från tinningen ner till hakan. Jag svarar ”hemma” med en låg ton. Han märker mina mörka ögonpåsar. Bengt, kommissarien, vidöpnnar sina ögon och rynkar på pannan medan han frågar, återigen med en aggressiv ton, ”Du skulle ju vila idag, inte jobba med fallet!”

Jag erkänner. Jag försov inte mig. Jag har en sjukdom, insomnia, som gör att jag har svårt att sova. Istället jobbar jag eftersom jag ändå inte har något annat att göra. Alltid när jag arbetar med ett fall så vill jag arbeta i absolut tystnad utan folk i min omgivning och utan datorer och mobiler. Därför kunde Bengt inte nå mig.

Jag tittar ner i marken och traskar iväg mot mitt kontor. Jag hör Bengt springa efter med sina mörkbruna klumpiga stövlar, medan han skriker ”Vänta!”. Jag stannar och vänder mig om. ”Ett nytt mord han inträffat, den här gången upphängd och skalperad vid Gamla Stan.

Gärningsmannen lämnade återigen trefyren. Du måste ta tag i det här, du är vår bästa”. Jag känner mig skyldig till att ta mig an fallet. Bengt ger mig mappen med all information. Det enda de har åstadkommit är några tatueringar och trefyren. Trefyren, mördarens signaturtecken.

Tecknet liknar en trea men samtidigt också en fyra, därför kallas den ”trefyren”.

Alexander Halldin

Jeb Råttorna kryper omkring i cellen och vattnet droppar ner från den fuktiga trätaket. Det enda ljuset i cellen är ett stearinljus. Jeb sitter ihopkrupen i ett hörn och han har inte rört den torra biten bröd som han fick till frukost. ”Fan, fan, fan” skriker Jeb med en desperat röst. Fast han desperation förvandlas snabbt till glädje när han kommer ihåg att han har gömt en bit av anteckningsboken i sin rockärm. Han har däremot ingen penna, fast han biter sig snabbt i fingret. ”Karl Müller” mumlar Jeb medan han skriver ner ett namn med sitt blod. Mannen som tjallade. Innan han hinner skriva ner ett till namn så öppnar en vakt dörren, han har en mask på sig. Jeb rycks upp från golvet. Vakten leder Jeb till platsen där han ska hängas. Jeb kollar ut över folkmassan som liknar kålhuvuden och skriker olika skällsord.

Bödeln sätter snaran runt Jebs nacke. ”Ni är syndare och jag önskade att jag hade dödat er alla!” skriker Jeb med tårar i ögonen. Åskådarna blir helt tysta. Jeb tar ett djupt andetag och blundar. Bödeln drar i spaken och luckan under Jeb fälls ner. Jebs ögon förlorar långsamt färgen och hans kropp förvandlas långsamt till aska. Allas jubel bryts av detta och deras glädje förvandlas till rädsla, Jeb har försvunnit.

Askan flyger in i rummet där Jeb en gång hade bott, den samlas i pengarummet och förvandlas långsamt till en människoliknande varelse, med grå hud, röda ögon, vingar och blått hår.

När Jeb dog så föddes Jebediah, dödsguden. Den groteska varelsen börjar att skriva ner namnen på åskådarna, för att Jeb i sin nya skepnad kan allas namn och ansikten, nu är han den nya ”perfekta” världens Gud.

Navid Hjertén Soltancharkari

Blå ögon.

Lukten slår i mot mig, lika skarp som en örfil. Jag rynkar på näsan och går igenom ingången.

Ingången är ganska låg så jag måste böja mig ner. Fan inte en till, jag orkar inte med fler seriemördare eller psykopater. Grottan som jag kommer in i är stor och badar i ett röt ljus.

Grottans väggar, golv och tak är helt täckta av blod och stanken är nästan outhärdlig. ”Är allt blod från en person?” frågar jag lite nonchalant, en polis som står med en kamera svarar ”Ja vi tror det, offret är helt tömt.” Han vänder blicken mot mitten av rummet. Där ligger anledningen till att jag är här. Hon ligger på golvet, naken som den dag hon föddes, hållande en bukett blåa blommor. De lyser mot hennes vitt hud. Hennes blonda hår ligger runt hennes huvud som en gloria ”Hur länge har hon varit här och vad är grejen med blommorna?” frågar jag samma polis. ”Hon hittades med blommorna och vi vänta fortfarande på en mer exakt tid men runt 10-12 h har hon legat här. Vi tror inte att hon blev dödad här.” Jag nickar sakta. Hon har varit död i minst 2 veckor för att få den starka lukten men hon ser inte ut att ha varit död så länge. Om hon hade varit död så länge så skulle kroppen vara full av insekter och larver. Hon ser ut som om hon bara hade somnat. Hon ser inte död ut. Nio blommor räknar jag det till när jag går närmare kroppen. Jag hukar mig ner och tar upp en av blommorna och vrider och vänder på den i min handflata. Det är en blåklocka. Varför blåklockor? Mina fingrar börjar pirra och min syn blir suddig. Jag vinglar till och känner hur mina ben viker sig. Paniken börjar växa i mitt bröst.

Blomman faller ur min hand. Jag dras in i mörkret och känner hur jag faller längre och längre in i mig själv. Ett starkt ljus bländar mig och Jag tittar mig förvirrat omkring. Jag är i ett vardagsrum.

Hur i fan kom jag från en grotta till ett vardagsrum? Det känns konstigt, som om jag inte borde vara här, som om jag inte passar in. Hur sjutton hamnade jag här? Vad är det här för ställe? Jag känner igen mig. Rummet är ganska litet med väggar i en hemsk nyans av gult. Det ser ut att vara kväll för det enda ljus i rummet kommer från en liten lampa som står i ett av rummets hörn. Det står en blå soffa mot vägen och ett litet bord framför. På bordet ligger en tidning.

Det är någon som ligger i soffan märker jag och går tyst närmare. Det är en flicka med kastanjebrunt hår. Hennes ansikte är gömt mot soffan. En dörr öppnas någonstans i huset och

det hörs hur någon kommer ner för trappan. Dörren till vardagsrummet öppnas och mitt blod fryser till is. Pojken som står i dörröppningen har svala blåa ögon. ”Kevin?” Frågar jag chockat. Hans ögon har samma form och färg som mina. Det var flera år sedan jag såg honom senast men det är inte i första taget som man glömmer sin egen bror.

Hans hår är brunt som lera. När jag var liten så brukade jag reta honom för hans hår. Jag sa att det hade samma färg som bajs, då slog han mig. Hårt. Han ser precis ut så som jag minns honom.

Han är lång och har ett ganska vanligt ansikte. Han skulle vara stilig men han utstrålar en slags fara. Inte snyggt farlig utan mer sinnessjuks farlig. Jag flyger åt sidan och letar panikslaget med blicken efter ett gömställe. Om han ser mig är jag helt körd.

Han går in i rummet och ser sig omkring. Hans kalla blick sveper över mig. Han borde ha sett mig men han reagerar inte. Jag ställer mig långsamt upp, helt förbluffad. Han borde ha sett mig, han borde ha sett mig… Han såg mig säkert men ha brydde sig kanske inte tillräckligt. Han har alltid varit så, inte bryt sig om någonting. Ingenting var i hans intresse. Bara hans blommor. Det end sättet att nå fram till Kevin har alltid varit genom blommor. Han kunde sitta i timmar och läsa om dem eller bara titta på dem. Om jag sa någonting så brydde han sig inte ett skit men om jag sa någonting om eller igenom blommor så var han alltid där och lyssnade. Jag skakar på huvudet år minnet. Det var länge sedan och det hjälper mig inte nu. Mina steg hörs knappt när jag går fram till honom. Han kanske inte bryr sig men det gör jag! Jag ska precis knacka honom på ryggen när en stöt går igenom mig. Min utsträckta hand flyger bakåt och jag tappar nästan balansen. Jag svär högt och håller om min hand. Den bultar och svider. Vad i helvete var det där?? Jag sträcker fram handen mot honom igen och en centimeter från hans hud känner jag någonting och hur det pulserar med energi. Det känns som om jag har handen på över ett elstängsel. Varmt och det kittlar min hud. Bordet som står framför soffan har samma slags energi runt om kring sig. Okej, ta det bara lugnt! Jag är osynlig och kan för fan inte röra någonting!! Jag kan inte få panik nu. Nej!! det skulle inte hjälpa någon. Det finns säkert en logisk förklarning till allt det här!

Men innerst inne så vet jag att det inte finns någon förklaring. Mina tankar snurra runt i mitt huvud och jag börjar bli illamående. Jag trycker ner alla tankar och känslor, jag får ta hand om dem senare. Kevin står kvar i dörröppningen men hans blick är nu helt fokuserad på flickan i soffan. Hon har vaknat.

Saga Vedin

Början till slutet Han låg på blodig på marken. Sår som sträckte sig från nacken ner till bröstet. Ojämna snitt som gick fram och tillbaka.

- Var låg mordvapnet? Förhörsledaren tittade allvarligt på den häktade.

- Precis bredvid honom. Det var hånande.

- Mikael var en nära vän till dig eller hur?

- Ja, vi hade känt varandra sen vi var små. Det var förödande att behöva se honom sådär, det krossade mitt hjärta.

- Och det första du gjorde när du hittade honom var att ringa polisen?

- Ja, jag ringde polisen det första jag gjorde.

- Vad hände efter det?

- Efter det så kom polisen dit, de ringde en ambulans.

- Vad fick du veta om Mikael då?

- De sa att han dog precis när de anlände.

- Okej vi tar en paus där. Jag beklagar er förlust Konstapel Schnell.

- Tack, det betyder en hel del. *** Det är något som inte stämmer, det finns hål i Bills historia. Mikael avled precis när polisen anlänt. Det innebär att han fortfarande var vid liv när Bill först såg honom. Bill nämnde inte att han försökt hjälpa Mikael, han försökte inte ens stoppa blodflödet från hans sår.

Vore inte den första naturliga instinkten att försöka rädda vännen? Om en nära vän till mig hade varit i samma situation så hade jag först försökt rädda honom själv så gott gick och sedan ringt en ambulans och inte polisen. *** - Okej Bill är du redo att fortsätta förhöret?

- Självklart, men skulle jag kunna få ett glas vatten först?

- Givetvis jag kommer med det alldeles strax, du kan sätta dig i förhörsrummet medan.

- Sådär Bill, varsågod.

- Tackar.

- Okej så vad hände efter att polisen kallat dit ambulansen?

- De satte mig i en polisbil och körde hit mig direkt.

- Givetvis, dumt av mig att fråga. Lynch skrattade men Bill sa inget.

- Ursäkta mig för det där Bill, så du har en polis utbildning så väl som en militär utbildning?

- Ja jag var militär när jag var yngre men blev förgammal och tänkte att polisyrket skulle passa mig bra.

- Okej vad var din roll inom militären?

- Jag var en fältskär. /…/ Mikael var min vän, det var han faktiskt. Men jag var tvungen. Det han gjorde var oacceptabelt.

Han svek mig. Jag som alltid hade varit där för honom. Jag har alltid hjälpt honom när han behövt hjälp. Och vad gör han för att betala tillbaka för allt jag någonsin gjort för honom? Han hugger mig i ryggen. Han kan inte ens hålla sina händer borta från min fru som jag varit gift med i 27 år. Vi har till och med två barn. Men Mikael förstörde allt.

Jag visste att han skulle vara på väg hem vid den tiden, jag visste också vart. Så jag väntade på honom i Brunnsviksskogen. Jag stod och väntade i timmar, han måste ha jobbat över den dagen. Men rätt som det var så kom han. Han såg trött ut. Så som man ser ut efter en lång dag av hårt arbete. Men jag slösade ingen tid, jag gick fram till honom. Han såg mig och hälsade och undrade vad jag gjorde ute vid den tiden. Jag svarade inte, utan jag bara gjorde det jag var tvungen. Men jag tappade kontrollen. Det var inte tänkt att det skulle bli som det blev, så rörigt och oprofessionellt. Jag kommer ihåg att jag satt på honom och drog kniven fram och tillbaks på hans hals. Det kändes rätt, jag tycker fortfarande att han förtjänar vartenda ett av de där snitten i halsen. Jag ställde mig upp och la kniven precis bredvid honom. Han andades fortfarande men jag visste att han skulle dö vilken sekund som helst. Jag blev faktiskt förvånad när jag fick reda på att han avled först när polisen hade kommit dit. Förresten så hade du rätt Lynch, jag ringde polisen det första jag gjorde så att de inte skulle tro att jag var mördaren.

Men jag hade fel. Jag vet att jag kommer få livstid för detta brott, men jag ångrar mig inte.

Mikael förtjänade det.

Aron Lynch

Bollens kamp Allting börjar i ett high school i San Antonio, Texas, USA. En liten kille vid namn Jamal. Jamal är ocoolast dummast i sin skola men nått kommer att ändas just idag.

Idag efter skolan så är det uttagning till skolans basketlag. Jamals största dröm är att spela i NBA. För att ens nudda den drömmen så är det nästan ett måsta att komma in. Jamal går till träningen för att värma upp sig lite. På andra sidan planen så står de killarna som redan är med laget. När träningen senare börjar så börjar vi med att skjuta lite, jag sätter sju skott… av hundra. Senare när vi ska köra match mot det nuvarande laget så får jag börja på bänken. När jag efter en lång tid så får jag börja spela, jag börjar med att tapp bollen direkt när jag får den.

Efter några långa trettio sekunder blir jag utbytt igen. När träningen är slut så är jag bara inte dummast och ocoolast i skolan jag är nu sämst på basket också. En kille i skolans lag heter DeAndre, han är bäst i laget och får gå på alla fester som jag aldrig få komma in på.

När jag håller på att knyta upp mina skor så kommer DeAndre fram till mig och frågar om jag och han ska spela lite tillsammans.

- Mig? Svarar Jamal med en väldigt osäker röst - Ja, vill du spela eller inte?

- Visst DeAndre lär mig mycket han har använder på sina matcher. Efter vi har spelat så är jag helt slut och kommer hem sent och min pappa frågar vart jag har varit men jag svarar inte och går bara in i mitt rum och lägger mig.

Min pappa vet inte att min största dröm är att spela i NBA, han tror jag vill börja jobb som doktor eller ingenjör. Min pappa heter Tim och han jobbar som städare på en bilförsäljare.

Min mamma vet jag ingenting om och lämnade mig min pappa och vår hund Luke. Deandre´s pappa äger de bil företaget som min pappa jobbar på. Dagen efter så har jag och DeAndre bestämt tid att gå och träna innan hans träning. Under hela skoldagen så skrattar alla de killarna som kom med i laget år att jag var så dålig. När hela dagen har gått så går jag direkt för att möta DeAndre i hallen. När vi har spelat ett tag så kommer de andra som ska på träningen och de frågar DeAndre….

-Vad gör soppan Jamal gör i hallen, han kom ju inte med i laget?

Felix Fägnell

Det Heliga Kriget Min mage kurade, det rann droppar ner från min panna. Jag kände mig rädd. Jag skulle precis gå in huset som sägs vara hemsökt. Jag tog ett steg och kände mig räddare. För varje steg jag tog blev jag räddare och räddare. När jag kom fram till dörren stod jag där och tittade på den stora mörka, ruttna dörren. Tillslut räckte jag fram handen långsamt till dörren. Jag tog tag i handtaget och öppnade dörren. Det var mörkt och kallt i huset, Jag såg några slitna möbler och några med lakan över sig. Jag tittade upp och såg några små svarta pluppar på taket. Jag tog ett steg och kände min fot sjunka ner i trä golvet, Det knackade så högt att det de plupparna på taket hoppade ner från taket och började flygga runt i huset. Jag såg att de var bara några fladdermöss, men tillslut flög de ner i en stor svart fläck i golvet mitt i huset.

Jag hade aldrig varit så här rädd i hela mitt liv, det kändes som någon stod bakom mig och tog ett steg när jag tog ett steg framåt och tillslut putta mig fram mott den stora fläcken. Jag tog bort den känslan och fortsatte att gå mott den stora fläcken istället. Desto närmare jag kom desto mer såg jag att det inte var någon fläck, tillslut såg jag att det var ett håll. Jag sträckte mig över hållet och såg bara svart.

Plötsligt så gled mina fötter på det blötta trägolvet. Jag kom med min mage på kanten och gled sen ner i hållet. Jag kände den kalla luften trycka på min kropp nät jag föll för min död.

Jag blundade och tänkte på mina föräldrar, mina mobbare och hur mycket de har mobbat mig över åren och hur det är att vara död. Jag öppnade ögonen innan jag skulle dö och såg bara vitt, sen blev allt svart. Allting var svart och plötsligt dök min kusin upp som hamnade i en olycka förra året. Han stod där och bara log mott mig. Sen blev allt suddigt och mina ögon stängdes utan att jag inte ville det. Jag öppnade de igen långsamt.

När de var helt öppna såg jag bara blått. Jag vände huvudet och såg en enorm mur med en port. Jag ställde mig upp och tittade ner, jag såg att jag stod på någon vitt mark. Jag struntade i det och gick mott porten istället. Det kändes konstig att gå här som att jag vägde ingenting.

Johan Hellberg

Brinnande hav Huvudet bultade och kroppen värkte med stor möda satte jag mig upp och öppnade ögonen.

När jag öppnade ögonen möttes jag av en dyster blick. Rummet jag vaknade i var trångt och hade bara ett litet fönster. Det var uppenbarligen en cell men han kände inte igen sig, det var inte mitt skepp. Med stapplande steg tog jag mig till fönstret. Utanför fönstret såg jag ännu ett annat skepp i formation med det han var ombord på. Med en smäll flög den tunga dörren upp, i dörr öppningen stod en lång man i rustning i sin hand höll han det största svärdet jag någonsin sett.

- Var du kapten på fartyget vi sänkte.

- Nej du letar efter kapten Payne, gammal man vitt skägg …

- Vi har ingen användning av gamla män, vem var er styrman?

- Det skulle var mig du letar efter.

- Bra, kapten vill tala med dig, sa vakten med ett flin på läpparna.

Vakten förde mig genom en lång korridor fylld med celler och i slutet av korridoren ett stort rum med galler till väggar efter det kom trapporna. Efter att ha klättrat tre trappor nådde jag däcket. Därifrån kunde jag verkligen se hur stora skeppen var. Tre stycken var och en minst dubbelt så stora som hans eget skepp var. Vakten lede mig till dörren till kaptenshytten öppnade dörren sa åt mig att gå in. Kaptenen satt bakom sitt massiva skrivbord och skrev i en logg bok. Jag harklade mig för att få hans uppmärksamhet han tittade upp ur sin logg bok och sa - Så du är ledare för mina nyaste fångar?

- Ja det kan man säga. Men vem är du och vad vill du oss?

- Jag är över kommendör Marcus Pontånius från den geonesiska flottan. Och nu till vad jag vill er du är nu ombord på fångskeppet Geo och vi är på vägs tillbaka hem där ni ska arbeta i våra gruvor för att stärka våran krigs insats. Vakt! För bort honom och låt honom meddela sin besättning.

Utan att säga ett ord kom vakten in och förde bort mig ner mot cellerna. Under tiden vi gick försökte jag koma på en flykt plan för mig och min besättning. När vi kom fram till cellerna sa vakten, - mitt namn är Jonas hjälp mig hjälpa dig herr Caldwell.

- Hur? Och hur vet du mitt namn?

- Om jag släpper ut ditt folk kan du få dem att hjälpa mig förstöra det här skeppet och fly. Och om ditt namn så har jag pratat med några fångar - Det borde gå men varför vill du bort?

- Jag är förslavad på det här skeppet för att fånga och förslava människor. Snälla - Jag ska hjälpa dig.

- Här är nycklarna, två dörrar till vänster finns era vapen möt mig på däck när du är klar Det tog mig flera minuter att öppna alla celler och åter beväpna dem vissa av dem tillhörde inte min besättning men jag kunde inte lämna dem när vi kom upp på däck kunde jag se Jonas han ropade ”hoppa ner i liv båtarna skeppet exploderar snart!”

Bara några sekunder efter att livbåtarna kom ner i vattnet exploderade skeppet. *** I många dagar drev vi i livbåtarna innan vi landade på en avlägsen ö. Vi letade över ön och under en upptäcks färd på ön hittade vi en stad men ingen bodde i staden. På en kulle ovanför staden fann vi ett fort. Precis som staden var fortet också tomt men med en klar skillnad i fortet fanns lik. På vägen tillbaka till lägret stötte vi på den andra gruppen av ö upptäckare leda av någon som kallade sig själv kapten Anne Johnson hon hade tydligen blivit angripen när hon var på väg hem från en handelsresa men jag litar inte på henne hon har alltid varit den som ifrågasatt mina beslut. Vi nådde inte lägret förens solen hade gått ned vi föreslog att flytta in i fortet, till min stora förvåning tycktes alla vara med på planen till och med kapten Johnson. Att flytta till fortet var enkelt vi hade inte mycket mer än våra vapen att bära på och stigen till staden var relativt öppen. Efter att vi hade slagit oss ner i fortet började vi söka igenom det.

Vår sökning ledde till upptäckten av vad som verkade vara kontoret till vem som en gång styrt det här stället och en välbefäst skans med kanoner riktade mot havet. På kvällen åt vi i fortets stora hall när kapten Johnson tog upp det oundvikliga ”vem ska leda oss vi måste ha en riktig rangordning”. Hela salen blev tyst, ingen visste vad som skulle hända och många tog tag i sina vapen när jag sa vi lämnar det åt vårt manskap att bestämma vem av oss som blir kapten och den andra får bli första officer är det acceptabelt. Motvilligt gick hon med på det för hon visste lika väl som jag att det var dubbelt så många från min gamla besättning.

Jonathan Lundborg

För varje andetag jag tar För varje andetag jag tar, för varje tår jag fäller, för varje slag mitt hjärta slår, hörs stegen allt tydligare. Någon är här nu. Jag sitter längst in i garderoben och skakar av rädsla, detta kan inte vara slutet, inte för mig. På andra sidan av den vita garderobsdörren står någon, denna någon kan vara vem som helst och vad vill den mig. Mitt hjärta bankar allt snabbare och snabbare, jag vet inte vad jag ska göra. Mitt huvud snurrar och tankarna yr inom mig. Jag kastar mig efter den tomma stålgalgen i mitten av garderoben samtidigt som handtaget vrids nedåt, nu gäller det.

Det står något framför mig, något som liknar en mänsklig varelse men samtidigt inte. Jag känner hur han med ett starkt grepp tar tag om mina vrister och släpar mig utifrån garderoben in till mitt sovrum. Jag vrider och vänder mig för att komma loss från honom, jag skriker tills att det känns som om min hals ska explodera men ingen hör, jag skriker förgäves.

Med hårda tag greppar han runt min midja och slänger mig drastiskt upp på sängen. Jag får ännu mera panik när jag ser att han drar upp en tejprulle och rep som han ska använda på mig. Det sista som kommer ut ifrån min mun innan han tejpar för den är ett tomt skrik, ingen hör det, ingen i hela världen hör mitt rop på hjälp, mitt skrik är lönlöst. Jag kan inte se något, inte säga något, inte vrida på mig. Jag är så fastbunden det går att bli, det ändå jag har kvar är känseln.

Mina byxor slits våldsamt av och jag inser vad som kommer att hända. Det känns som om att jag står i kvicksand, desto mera motstånd jag gör desto längre ner sjunker jag. Min kropp känns täckt av lera, jag har aldrig i hela mitt liv känt mig såhär smutsig. *** På Isaks veranda kan man se solen sakta försvinna bakom träden. Kvällsvinden stryker igenom mitt hår och jag känner hur mina kinder har blivit sträva av tårarna som har runnit över mina dem.

-Vad gör du här ute? Hör jag Isaks efterlängtade röst säga. - Jag måste berätta en sak för dig Isak.

-Kom in, det är ju svinkallt här ute.

Han visar mig vägen till soffan, ger mig en kopp te, slänger en filt omkring mig och bara håller om mig. Jag vet inte vad det är med Isak men allting känns så bra när jag är med honom, han finns alltid där för mig och är precis som en storebror. Så som jag sitter nu, i hans famn skulle jag vilja sitta i en hel livstid, allting känns så lugnande och harmoniskt.

-Nomie, jag ser på dig att något är fel, vad har hänt? Jag ska precis börja min mening men börjar istället skaka och tårarna som jag har kämpat så hårt med att hålla tillbaka rinner ner

längst min kind i samma bana. Han kramar om mig hårt och tar sin hand på mitt huvud som visar att jag ska lägga mitt huvud mot hans bröst. Jag tar mig samman och berättar vad som har hänt för Isak.

-Hur hade du tänkt att du skulle gå till väga nu, ska du gå till polisen Nomie?

-De skulle aldrig tro på mig och vad skulle dem kunna göra åt denna sak, det finns ett liv inuti mig.

-Har du tagit dagenefterpiller?

-Ja, men det var något konstigt. Jag gick till ungdomsmottagningen för att ta p-piller men det verkade inte fungera, så jag skulle få abort-piller för att framkalla ett missfall men det fungerade inte. Detta barn är ju fan ett underbarn som överlever allt. *** Morgonsolen lyste in i rummet och fåglarna kvittrade, detta skulle ha kunnat varit den bästa början på morgonen, men det var det inte. Mitt liv var fortfarande ett rent helvete.

-Glöm inte att klä dig varmt gumman! Hör jag mamma ropa från köket.

Jag orkar inte svara, utan jag tar istället mina saker och stänger dörren försiktigt.

Första lektionen idag är svenska men vi har vikarie så jag orkar inte komma i tid, jag beslutar mig istället för att ta en promenad i humlegården.

Musiken i hörlurarna är på högsta volym, solen skiner, fåglarna kvittar och jag hör barn som skrattar. Just det barn. Glada och livfulla barn. Mina ögon börjar vattnas men jag vill inte börja gråta, jag ska visa mig stark. På något sätt måste jag kunna ta mig ut ur detta.

I skolan möts jag av Isaks stora famn, han håller om mig länge och hårt innan han börjar säga något alls.

-Kan du följa med mig till stationen idag? Jag inväntar hans svar samtidigt som jag kramar om honom allt hårdare.

-Självklart, vi går direkt efter skolan.

Hela skoldagen sitter jag på spänn, jag kan inte koncentrera mig, inte höra något, jag tappar koncentrationen och det jag ser blir allt suddigare. Jag börjar sakta gå till min lärare för att lämna in min engelska uppsats. Men mina knän börjar skaka och jag känner hur mina ben viker sig. Sakta blir allt svart.

Melinda Michelsson

Sanningen Det är tyst. Jag hör ett svagt knakade ljud från det gamla trät när vinden blåser. Deras rörelse syns tydligt men jag kan inte urskilja några röster. Tystnaden bryts och jag hör hur Moa skriker på mig. ”Kom hit nu Sara, du lovade att du inte skulle fega ur den hör gången.”

Ovanför mig ser jag hur Moa står omringad av alla killar och skrattar högljutt. Även fast jag är så långt bort så kan jag kan se hur hon njuter när hon har alla killarnas uppmärksamhet. Hon har någon speciell blick i ögonen som hon alltid får när hon är bland killar. Hon älskar verkligen att vara i rampljuset och jag hatar när hon är det, hon blir på ett annat sätt då. Kaxigare som att hon vill bevisa något. ”Seriöst nu Sara, ingen pallar vänta på dig längre”, skriker Moa. Mina läppar öppnar sig för att skrika tillbaka att jag inte vill vara med på det här längre men jag vågar inte. Det kommer bara bli värre då. Mina fingrar rör sig upp för den smala stegen. Det är kallt och fingrarna fryser nästan fast vid stegens isiga handtag. Känseln i mina fingrar försvinner mer och mer. För varje steg jag tar och ju högre upp jag kommer känner jag hur mitt grepp runt stegens handtag blir hårdare. Mina ögon följer varje steg för att inte tappa balansen. Om jag faller nu är jag död. Moa vet att jag inte gillar höga höjder, det har hon vetat sen vi var små men nu verkar hon inte bry sig. Jag hoppas att hon har glömt det, det är i alla fall bättre än att hon vet det men struntar i det. Efter att man stängde av berg- och dalbanan för tre år sedan när en kille dog i en olycka så har hela parken stått helt stilla och inte använts till något, men ändå så vill de andra göra det här, inte jag.

På natten ser allt helt annorlunda ut, det är mörkret som gör det så olikt. Det är fint med de små ljusbollarna som omringar mörkret. Jag står och tittar ut över staden samtidigt som jag kramar om ett av säkerhetsstoppen. Det är första gången som jag är så här högt upp, på grund av min höjdrädsla är det ibland svårt för mig att gå i trappor som inte har höga väggar runt omkring för jag tror att jag kommer att ramla. Moa och de andra sitter i en av vagnarna hoptryckta. De är så upptagna att de inte ens ser mig komma till en början. En av grabbarna kollar upp och säger till Moa ”Din kompis är här.”

Jag hade tänkt att killarna i alla fall visste vad jag heter men för dem verkade jag bara vara kompisen till Moa, vilket inte borde förvåna mig för så är det alltid. Jag är alltid en skugga till Moa. Moa kollar upp och säger i en dryg ton, ”Du klarade det, det tog bara en timme.” Hon

hoppar närmare en av killarna och ger mig plats framför sig i vagnen. ”Sätt dig framför mig Sara” ”Varför det?” ”För att det är kul, kom igen nu” ”Men…asså det finns ingen anledning till att jag ska sitta i vagnen” ”Vad tror du kommer hända?, kom hit nu” ”Det kan vara farligt, något skulle kunna gå fel. Det var faktiskt någon som dog i den här.” ”Men sluta nu, vi ska ju bara sitta i den”. Mina ben skakar men de rör sig ändå framåt. Det är trångt. Den här vagnen är inte till för 8 personer, just nu är inte den här vagnen till för något.

Den står bara stilla och rostar. ”Nu har jag sett det här, kan vi gå tillbaka ner nu Moa?” ”Ja, det kan vi. Ska vi ta och åka ner med vagnen, eller?” ”Inte kul Moa, det är faktiskt farligt. Det finns inte några bromsar på den här grejen längre” ”Men chilla lite va, jag skojar ju bara Sara” En av killarna ställer sig upp och säger ”Jag tycker vi ska göra som Moa säger, vi åker ner med vagnen”. Han går mot en spak som finns vid säkerhetsstoppet. Han tar ett grepp med båda händerna om spaken. Jag kan inte se om han är seriös eller inte. Mina ben börjar skaka på nytt och jag känner hur Moas hjärta börjar dunka lite snabbare mot min rygg.

Moa säger i en osäker ton ”Jag skojade bara, Martin kom igen. Gå bort från spaken.”

Killen vid spaken som förresten heter Martin börjar gå mot oss igen. Han lyfter foten men råkar komma åt en tunn sladd och trampar snett. Han ramlar till och tar emot sig med handen på spaken. Under en sekund känns det som tiden stannar och ingenting händer. Ett rasslande ljud hörs i bakgrunden men det känns inte som att ljudet når mina öron, det känns bara som att det hörs långt borta. Vagnen börjar ta fart, till en början går det inte så fort eftersom rälsen fortfarande är platt. Längre fram ser jag hur den första backen börjar komma. Rädslan börjar krypa högre upp och det känns som den kväver mig. Min kropp trycks mot kanten av vagnen och jag får tyngden från de andras kroppar över mig. Nu går det så fort att det känns som att min hjärna inte längre hänger med huvudet och min kropp vet inte riktigt hur den ska reagera.

Jag vill skrika men det går inte. Plötsligt känns det som att tyngden mot min kropp blir lättare och det känns som att det blir mer plats i vagnen. Min blick går bakåt och jag ser Moa och två av killarna, men jag kan inte längre se vart killen längst bak är.

Teda Olin

Rensning Pers 1: Radion ljuder högt, en kvinnlig röst skär sig i högtalaren. Jag trycker ner gaspedalen ännu lite hårdare och känner hur bilen rusar iväg. De brusar till i högtalaren igen, den kvinnliga rösten börjar prata, två timmar kvar… två timmar har jag på mig.

Pers 2: Gatan är lång, mycket längre än vad jag kommer ihåg från förra året. Jag ser dörren längre fram på gatan. Det som finns bakom den där dörren ska hjälpa till att förändra mitt liv, sätta mitt mod på prov igen… förra året misslyckades jag men det här året ska jag rensa.

Pers 1: Tolv minuter, jag går ut ur bilen med en trött känsla i kroppen och kollar mig noggrant runt. Han skulle vara här nu, jag behöver skiten nu, inte när han har lust att komma med det tänker jag irriterat. Framför mig sladdar en bil förbi, den åker rakt fram, förbi mig, och sedan in i vägräcket, vad är oddsen tänker jag. Jag stänger långsamt bildörren och drar ur nyckeln, allt detta medan jag kollar på bilen som det nu har börjat ryka ifrån, en svart rök som sakta söker sig uppåt och försvinner iväg i luften. Jag går fram till bilen och öppnar det som finns kvar av bildörren. Bakom mig hör jag 10,9,8,7,6,5… helvete tänker jag för mig själv och böjer mig tillbaka mot bilen, jag måste skynda mig nu.

Pers 2: Den nötfärgade dörren börjar irritera mig, något kryper i hela kroppen när jag ännu en gång vänder mig om och stirrar på den. 10,9,8,7,6,5… hörs i hela trappuppgången och jag rycker upp dörren till den lilla mörka lägenheten.

Pers 1: Jag kan inte fly härifrån, antingen går jag härifrån som en mördare eller hjälte. Att alla människor ska ta fram sin egna mördare inom sig själv är väll egentligen vad den här natten handlar om, att alla människor ska ta fram den sämsta sidan de kan hitta hos sig själva. Att gå djupt in i sig själv och ta ut all ilska och sorg, kanske glädje på den här kvällen. Allt för att bara döda så många som möjligt, göra staten glad och samtidigt sig själv. Jag lägger nu märke till att kroppen i bilen rör på sig, fingrarna rör sig upp och ned. En rysning går ifrån mitt huvud ned till den yttersta delen av mina tår, som att min kropp ville säga mig något jag inte redan visste.

Jag funderar en stund på att bara skjuta henne, göra slut på hennes lidande och se hennes liv sippra igenom mina fingrar. Utan att tänka igenom mitt beslut lyfter jag ut hennes kropp ur bilen och lägger henne i mina armar. De korta blonda håret och den röda klänningen som

sitter tight runt hennes smala kropp… Om jag inte hade varit så upptagen av att rädda kvinnan jag nyss träffat, hade jag kanske lagt märke till hur otroligt lik hon var, någon jag förut kände.

Pers 2: Det var kvavt där inne som om någon hade glömt av att öppna fönstret efter dom åkt på en lång resa, och en frän lukt slår emot mig när jag öppnar dörren. Jag håller pistolen högt till hugg när jag snabbt söker igenom den lilla lägenheten. Det är ingen där och jag ser inte några större tecken på att någon ska ha levet här. Det ser ut som ett urklipp från IKEA tidningen, den där som man alltid får hem och bara kollar snabbt igenom för att man inte kunde vara mindre intresserad. Jag kommer och tänka på de tidigare 3 kaffekopparna jag drack på morgonen för att vakna till, och börjar gå mot badrummet längst bort i lägenheten, ju närmare jag kommer badrummet desto starkare luktar det och jag öppnar toalett dörren och plötsligt hänger allt ihop.

Pers 1: Hon rör på sig i sätet bredvid mig, vrider och vänder på sig som om de stack ut knivar i sätet bakom henne, jag känner irritationen växa inom mig, sitt still. Ibland ifrågasätter jag min intelligens, för hur smart var det att ta med en skadad kvinna i min bil som kommer dö när som helst, jag kommer inte kunna skydda henne, inte ikväll. Jag kollar bekymrat på henne där hon ligger bredvid mig och jämrar sig, jag kollar rakt fram på vägen igen och gasar lite mer. ”Vart bor du?” frågar jag irriterat. Hon försöker klämma fram ord men inget hörs. ”Är du törstig?”, hon nickar och sätter sig upp, jag har vatten i bakluckan jag kan ge henne tänker jag samtidigt som jag kör av vägen. ”Stanna här” säger jag och går ur bilen, jag ser säkert 10 andra bilar som har kört av vägen och kraschat, många har skottskador och ser otroligt trasiga ut. Jag öppnar bakluckan och tar ut vattnet, jag hör en bil bakom mig komma närmare, och närmare, jag stänger snabbt bakluckan och springer tillbaka in i bilen. Den andra bilen åker förbi, och precis när jag tror att faran är över öppnar en kille med ett leende fönstret, och börjar skjuta mot bilen. Skotten landar på glasrutan men inget går sönder, kvinnan bredvid mig ser rädd ut men samtidigt chockad. Bilen är snart utom synhåll och jag rynkar pannan. Jag räcker kvinnan vattnet och säger ”Här, drick” hon ser lite undrande på mig, som att jag ska berätta varför rutan gick sönder, men gör som jag säger och dricker vattnet jag gett henne, jag börjar köra igen utan att se mig om.

Wilma Adeen Enmark

Mardrömsresan Jag vaknar av att solens strålar lyser upp rummet. Försiktigt lyfter jag på täcket för att att inte väcka Anna. Det tar nog minst två timmar innan hon vaknar, så jag tar på mig skorna och smyger ut genom dörren. Den vita sanden är näst in till orörd. Vågorna är stora och bildar vitt skum. Långt bort i horisonten leker några delfiner. Jag går en lång stund längs strandkanten och blickar ut mot det turkosa vattnet. Efter ett tag kommer jag fram till ett stort berg. Jag ska precis börja klättra när jag kollar ner på armen. Klockan är strax före sju. Tiden går snabbt, jag har varit ute i cirka en timme och om jag ska hinna hem innan Anna vaknar, måste jag skynda mig. Jag vänder mig om och börjar småspringa tillbaka. Nu har det börjat komma lite folk. Här och var står några parasoll uppställda och ute i vattnet guppar en del människor.

Så tyst jag kan stänger jag igen dörren och trippar på tå in på toan. Jag vrider på duschen och går ut för att hämta handduken. Täcket rör på sig och jag går runt för att kolla om Anna har vaknat. Jag sätter mig på knä… ”buuuuuuu”. Livrädd hoppar jag bakåt och slår armbågen i nattygsbordet. Lampan vinglar till, men ställer sig snappt till rätta. Anna brister ut i skratt och när jag har hämtat mig kan jag inte låta bli att göra samma sak. ”Skynda dig, bussen går snart. Vi får ju inte låta elefanterna vänta”.

Lukten av fuktig jord och smutsig elefanthud tränger sig in i näsan. Solen står mitt på himlen.

Det bränner på axlarna. Jag lägger handen på axeln och masserar den lätt. Jag vet att det inte hjälper till att skydda från solen, med det känns i alla fall lite bättre. Jag öppnar flaskan med vatten och tar några klunkar. Det skumpar lätt när elefanten går och jag spiller ut lite i knät. ”Har du kissat på dig” skrattar Anna och rycker åt sig vattenflaskan. ”HAHA så rolig du är”, jag öppnar den andra vattenflaskan och träffar precis på sidan av Annas lår. Det råkar hamna på elefanten, han stannar upp och lyfter snabeln. Sedan går han vidare. Eleftantens hud är sträv och tjock men till min förvåning, märker den att jag klappar honom och börjar vifta på svansen.

Nu börjar skogen bli tätare och dom höga träden täcker solen. Fåglarna kvittrar högt. Mannen som styr min och Annas elefant vänder sig om och säger något på thailändska. Varken jag eller Anna förstår vad han säger. När han märker det, pekar han upp mot ett av träden. Högt där uppe sitter en apmamma med hennes unge och leter loppor på varandra. Det är tre elefanter och på varje elefant sitter två personer. Alla tar fram kameran och fotar dom gulliga aporna och så fortsätter vi framåt.

Klara Boske

Hämndens pris Vill du verkligen göra det här? Är det här mitt pris?

Tre dagar tidigare - Hallå? Någon där? Snälla svara! Säger Sophie samtidigt som hon hör de tunga andetagen i andra änden.

Kort paus…

- Shano. Säger den välbekant hesa rösten och lägger på.

Sophie spärrar upp ögonen, ramlar ihop på golvet och börjar gråta.

- Shano, Shano! Säger Sophie och torkar bort maskaran ifrån ansiktet.

- Vad har hänt mamma? Säger Shano.

- Börja packa dina saker. Vi ska åka till faster Fanny. Säger Sophie och håller emot allt hon har för att inte gråta.

När Sophie och Shano har satt sig i bilen och åkt iväg ser Sophie tre maskerade män gå in i deras port.

En timme senare Sophie och Shano har nu kommit fram till Lidingö där faster Fanny bor. Huset hon bor i är stort, vitt och lyxigt. Fanny är en stor affärskvinna som har gjort dealar för miljontals kronor.

Fanny kommer ut för att hjälpa Sophie med packningen och den numera sovande Shano. Hon ser att Sophie inte mår bra och kramar om henne.

- Vad har hänt? Frågar Fanny med oro i rösten.

Sophie säger ingenting, hon går bara in i vardagsrummet och lägger sig Två dagar tidigare Fanny väcker Sophie som nu har sovit i fjorton timmar. När Sophie vaknar undrar hon i några sekunder vart hon är men kommer snabbt ihåg allting. Shano kollar på teve medan Sophie och Fanny gör sig i ordning för att gå till affären och handla frukost.

- På väg till affären måste du berätta vad som pågår. Säger Fanny och hostar till.

- Okej då. Säger Sophie.

Jack Norell Runstig

Deckare Den varmaste dagen på hela sommaren kör kommissarie Relg in till slutet av vägen, stänger av motorn och sitter kvar en stund och funderar, funderar om det som han inom nästa minut ska behöva skåda. Han tar ett djupt andetag öppnar dörren och kliver ut ur den gråa BMWn. Snabbt bestämer han sig att lämna bildörren öppen ifall det kommer ett nytt meddelande från polisradion, Mix Megapol spelar en okänd låt i bakgrunden. I samma stund som han öppnar dörren slås han genast av den heta luften och av den starka irriterade lukten som sprider sig och påverkar hans luktsinne, en lukt som påminner om hans kylskåp när han varit bortrest och låtit allt mögla, en lukt som kan tyda enbart på en sak. Han går långsamt mot det gamla slakteriets ingång, han ser sig omkring längs de smutsiga ytterväggarna, letar efter några spår bland det gamla skräpet som finns på marken, synar genom gamla bildelar, passerar utslängda och torkade bildäck och deformerade och oläsbara bilplåtar.

Han närmar sig mot dörren i takt med den svaga musiken från bilradion. ”Europe,”new love in town”. När han väl är framme ställer han sig framför den rostiga dörren, kastar blicken bakåt mot BMWn och går in. Lukten uppnår en högre densitet, han får rysningar i kroppen och har svårt att andas. Snabbt letar han med ena handen i sin jackfika, tar fram en servett och håller framför näsan. Han ser sig omkring. På väggar, upp till taket finns det gamla och spruckna kaklet. Golvet är belagt med klinker och det finns flera hål för avlopp, handfaten utan kranar finns kvar, han märker en massa gamla krokar som hänger på kedjorna från taket, på sidan av rummet finnas det bord och andra kvarvarande redskap från tiden när slakteriet var i gång. Han svänger runt ett hörn och plötsligt slås han av en svärm flugor, flugor som surrar runt honom. Han försöker vifta bort dom och lyfter upp armen och vänder sig då märker han att två meter framme hänger det en uppochnedvänd man med ett stort jack i halsen och en balja under med blod. Han tar ett steg bakåt, tittar noggrant och försöker analysera på vilket sätt upphängningen skett. Tar fram sin telefon zoomade in med kameran och knäppte några bilder. Han vet att detta anmärkningsbara upphängningssätt är bekant. Han kastar en blick över såret i halsen, vänder sig och går ut samma väg som han kom in, allt för att inte förstöra eventuella bevismaterial. När han väl kommit fram till bilen så sänker han radionyheterna tar upp polisradion och slår ett nummer. ”Hej det är Relg på åttan, det hänger en död man i en slakterikrok på Industrivägen 97, kan ni skicka tekniker?”

Sophi Jensen

För deep för att va’ bra Meg vaknade med ett rus. Hon hade sprudlande energi och hoppade ur sängen. Fingrarna gled över knapparna på hennes stereo. Ain’t no mountin high enough spelades på högsta volym. ’’Meg sänk musiken och gör dig iordning till skolan nu!’’ skrek Liza, Megs mamma. Men hon brydde sig inte, ingenting kunde komma åt henne idag. Det här var Meg och Noahs dag. Meg och Noahs tvåårsdag, Meg och Noahs för alltid. *** Äntligen ringde skolklockan och skolan var slut. ”Tänk att det har gått två år Emma’’ sa Meg. ’’Ja, ni har fan hållit ihop ett bra jävla tag nu’’ sa Emma. De började gå nerför trapporna och ut genom entrén. Emma kollade på Meg och såg att hon tiggde frågor om henne och Noah. ’’Så, hur ska ni fira?’’ Meg såg ut som hon skulle sprängas av lycka blandat med stolthet ’’Vi ska först fika på Alberts och sen gå på bio.Det kommer bli sjukt kul!’’ Emma såg nästan lite irriterad ut, men mest sorgsen. ’’wow mer än vad jag någonsin kommer att få uppleva med en snygg kille.’’

Meg såg att hon var sorgsen. Emma har alltid velat ha en kille och det där perfekta förhållandet, men tyvärr aldrig hittat ’’the one’’. Meg hade egentligen aldrig tänkt vilken tur hon har som har Noah. Hon hade aldrig förstått hur en sådan snygg och populär kille kunnat falla för henne. *** Det var kallt utanför café Albert, trots värmelamporna som hängde vid uteserveringen.

De skulle mötas utanför 16.30, nu är klockan 16.35 och Meg ville bara se Noahs blonda rufsiga hår komma emot henne.

16.40 ingen Noah.

16.49 ingen Noah.

16.56 ingen Noah 17.03 ingen Noah.

Meg började bli sjukt irriterad. ’’Kan han inte ens höra av sig om han kommer sent? Det minsta han kan göra är att ringa i alla fall.’’ Tänkte Meg nästan lite högt.

Tillslut såg Meg Noah komma gåendes längst trottoaren. ’’Fan vad snygg han är’’ tänkte Meg, fortfarande förbannad.

“Hej” sa Noah. Inte ’’hej älskling’’ utan bara ’’hej.’’

Smilla Nasiell Norryd

En brittisk passagerare Det var tidigt på morgonen. Gatan var öde och inte ett ljud hördes. Det rullade in en pansarbil ljudlöst. Plötsligt hörde man bil hjul som lät mot den heta asfalten, pistol skott och sirener. Tre män låg på marken och det var skott märken på kasinots väggar. Vad hände egentligen? Allt gick så snabbt.

Detektiven är agent Griffin, en engelsman från Londons absoluta överklass. Han spelade mycket hästpolo och rugby under hans studieår på Oxford universitet där han studerade kriminologi och matematik.

Om det vore vilket mord som helst skulle vilken detektiv eller polis kunna lösa det, men det här var något större, det här handlade om mycket pengar och förmodligen var Boston maffian inblandad.

Det var varmt och fuktigt i Boston. Han landade på Boston Logan International flygplats klockan fyra på eftermiddagen den 16 juli. Det var mitt på sommaren och det var varmt och mycket fuktigt. En kostymklädd chaufför väntade på honom utanför flygplatsen och visade honom till den svarta Mercedesen med svart tonade fönster rutor. Chauffören var tyst hela långa resan till Hotel de France i centrala Boston och Griffin tittade ut över förorterna till Boston under resan in, det luktade avgaser och såg grått och trist ut. När han tittade ur fönstret såg han vanliga amerikanare, de såg ut som på en film. Amerikanare var inte särskilt omtyckta i England och han kände sig väldigt annorlunda.

Han checkade in på det 5-stjärniga hotellet och när han kom in till sitt rum låg det ett stort kuvert på sängen. Rummet var vitt och stort, han sa att han skulle bo på hotellet ensam men ändå var sängen kingsize, det fanns inga tavlor heller. Typiskt amerikanskt tänkte han. Han satte sig på sängen och öppnade kuvertet långsamt, det var tungt. Inuti låg det flera dokument, ett amerikanskt pass och en polisbricka. På dokumenten stod det en polis rapport om mordet och rånet. Det var förmodligen hemlighetsstämplat. Längst ner stod det ”Deadline 31 juli”. Han hade alltså 14 dagar på sig att hitta mördaren, det stod också ”Call 13 45 64” som var numret han skulle ringa när han var klar.

Erik Leander Berg

Du har l채st inledningar till deckar-, chick litsamt fantasytexter, skrivna av elever i klass 8A p책 Vasa Real.