Tjugo år av pianistiskt välljud

Så spännande det skulle bli med den nya konsertsalen på Dunkers kulturhus! Skulle formen fungera bra? Hur skulle det låta? Hade vi valt rätt storlek på Steinwayflygeln?

Dunkers kulturhus öppnade i april 2002 med en vecka full av konserter. Vi märkte direkt att salen var en pärla. Den känslan har vi kvar efter 20 år. Man sitter bokstavligen vid de stora pianisternas fötter och känner starkt av närheten till musiken. Man hör allt och man upplever uttrycket i musikerns ansikte. Man kan till och med se fingersättningen.

Allt detta gjorde att det inte var långt till att drömma om en pianofestival, Helsingborg pianofestival. En sådan festival existerade knappt i Sverige. Kanske kunde man också tänka sig ett samarbete med Helsingborgs Symfoniorkester?

Festivalen tar form

Flygeln är ett fantastiskt instrument. Det har alla orkesterns toner och de kan styras av en vilja. En solokonsert med en genial pianist betyder magi. Nästan alla de stora tonsättarna har komponerat pianomusik av mycket hög kvalitet. En stor del av publiken har förmodligen spelat eller spelar piano.

Med det i åtanke startade vi i litet format. 16 juni 2003 inledde vi den första pianofestivalen med en master class, ledd av Katrine Gislinge och en konsert med Per Tengstrand, som briljant spelade Liszts stora H-mollsonat.

En av målsättningarna var att hitta bra pianister som också var bra pedagoger. Anledningen till detta var att undervisningen i master class skulle vara en viktig del av festivalen. De unga studenterna skulle också få en chans att på lunchkonserterna spela inför en stor och kunnig publik.

20 år senare

Nu har det gått 20 år och festivalen har utvecklats på ett sätt som vi inte kunde ana. Vi har för svenska förhållanden en unik internationell pianofestival. Under dessa år har vi kunnat presentera inte mindre än 40 olika pianister, där en del av dem tillhör den yppersta världseliten.

Vilka upplevelser artisterna har gett oss! Det är så många att det är svårt att välja, men jag försöker... Marc-André Hamelin har spelat på festivalen fyra gånger, med en ren uppvisning i klangbehärskning. Efter hans Bénédiction de Dieu av Liszt var det många som fällde tårar.

När Angela Hewitt spelat sista tonen i Goldbergvariationerna blev det en tacksamhetens tystnad som varade nästan en minut, innan applåderna brakade loss.

Duokonserterna med Per Tengstrand och hans Shan-Shan Sun tillhör de stora publikupplevelserna. Hur kunde de spela så samstämt trots att de verkade vara två olika musikerpersonligheter?

Någon gång blev publikreaktionerna delade som när Olli Mustonen kom för att spela Prokofievsonater. Valentina Lisitsa lyckades, utan att säga något, tämja publiken till att inte applådera mellan de skilda styckena.

Upplevelserna är flera. Där ingår Haochen Zhangs genomtänkta programsättning, Alice Sara Otts lyriska barfotaspel och Stephen Houghs härliga personlighet och Schubertspel. Vi mötte också den ryska giganten Elisabeth Leonskajas i sin blyga framtoning, mellan Beethovensonaterna samt David Frays intensiva Bachspel och Federico Collis superba Scarlattitolkningar.

Pianofestivalen var också extremt lyckosam när man lyckades engagera Alexandre Kantorow strax innan han vann den stora Tjajkovskijtävlingen.

Ett tack för de kommande 20 åren

Till slut kan jag bara säga att vi alla som älskar pianomusik är tacksamma för att Dunkers kulturhus, Musik i Syd och nu även Helsingborgs

Symfoniorkester vågar satsa på en sådan smal idé som en pianofestival.

Ett stort tack också till alla som är involverade i festivalarbetet och till vår engagerade och kunniga publik. Utan den hade inte festivalen existerat.

Vi kan med nyfikenhet och glädje se framåt mot en spännande Helsingborg pianofestival både 2023 och kommande år.

Per Nyrén

Valentina Lisitsa, Federico Colli, Olga Kern, Marc-André Hamelin, Elisabeth Leonskaja, Alice Sara Ott, Haochen Zhang, Angela Hewitt, Alexandre Kantorow