Helsingborg är en festivalstad

Rubriken är Katrine Ganer Skauges direkta svar på frågan varför Helsingborgs Symfoniorkester (HSO) tog initiativet till att medverka i pianofestivalen. Hon säger: – Kulturinstitutionerna ligger tätt. Om sommaren öppnar staden upp mot havet. Människor flanerar och känner sig bekväma och öppna till sinnet. Det är en tidpunkt som gjord för att öppna upp husen för profilerade satsningar. Jag blev väldigt glad när jag upptäckte att Helsingborg pianofestival finns och imponerad av dess höga konstnärliga profil.

Festivalen och HSO

Som tidigare sommarfestivalfixare blir man onekligen glad över att höra analysen och erfara hur tankarna om framtiden bubblar fram ur Katrine.

Eftersom sommaren 2021 fortfarande styrdes av pandemin nödgades pianofestivalen att genomföra alla konserterna i konserthuset. Detta innebar täta kontakter med HSO. Därmed var den is bruten som underligt nog legat över samarbetstankarna under 18 år. Det här sammanföll med att Katrine tillträdde som chef för orkestern. Nu lagom till 20-årsjubileet blommar samarbetet fullt ut med både gemensamma master class och en storslagen finalkonsert.

Att välja yrke

Kanske hjälpte det till i Katrines yrkesval att hon har en mor som var professionell pianist och att hon själv har ägnat många timmar framför klaviaturen. Som ung dansade hon också i Oslo-operans balettakademi.

Att bli professionell artist var dock aldrig aktuellt utan det blev studier i bland annat musikvetenskap.

Det finns ingen given väg att bli konserthuschef. För att lyckas måste man dock ha en näsa för

”scendammet”, det vill säga den alldeles speciella energi inom institutionen som alstras i samband med föreställningar. En bakgrund i den klassiska balettens hårda skolning skapar en sådan förståelse. Sedan meriterar man sig på olika sätt, oftast genom att ha visat framfötterna som producent eller projektledare. Katrine uttrycker det så här:

– Jag hade starka åsikter om saker och ting och tilldelades då uppgiften att förverkliga dem.

Resultatet av de egenskaperna blev bland annat att leda en stor nordisk musiksatsning i Berlin och att bli generalsekreterare i Nordiska Komponistrådet. Men längtan att vara delaktig i en ensembles utveckling gjorde att hon sedan blev chef för Esbjergs ensemble.

Katrine och pianofestivalen

HSO var inte okänt för Katrine när de hörde av sig. Orkestern hade ett gediget renommé genom fina skivinspelningar. Även den tidigare programsättningen hade skapat sus i den nordiska musikvärlden.

Väl på plats fann hon att sättet att leda en ensemble skiljer sig mellan Danmark och Sverige. Med sin norska, tålmodigt kompromissbenägna bakgrund har hon nu ändå börjat hitta sin väg att arbeta med orkestern. Utmaningen är att skapa fler slags möten med olika publikgrupper, utan att tappa det som den traditionellt allmänbildade publiken uppskattar. I det sammanhanget har Katrine lyckats få orkestern med på pianofestivalnoterna. Förra årets konsert med den lysande Bruce Liu stimulerade musikerna. Nu ser de fram emot att möta flera framstående pianister. Samtidigt är de nyfikna på vilka landvinningar man kan göra under de två sista veckorna i augusti. Min förhoppning är att pianofestivalen kommer att utgöra en stomme i ett än bredare sensommarmusikutbud.

Lennart Stenkvist

Polen

Piotr Anderszewski

Torsdag 24 augusti 19.00

JOHANN SEBASTIAN BACH (1685–1750)

Klaverpartita nummer 6 i E-moll

Toccata–Allemande–Corrente– Air–Sarabande–Tempo di gavotte–Gigue

KAROL SZYMANOWSKI (1882–1937)

Mazurkor opus 50: nummer 3, 7, 8, 5 och 4

Paus

ANTON VON WEBERN (1883–1945)

Variationer för piano opus 27 Sehr mässig–Sehr schnell–Ruhig fliessend

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770 –1827)

Pianosonat nummer 31 i Ass-dur opus 110

Moderato cantabile molto espressivo–Allegro molto–Adagio ma non troppo–Allegro ma non troppo

PIOTR ANDERSZEWSKI fick år 2000 stor uppmärksamhet med sin inspelning av Beethovens Diabellivariationer, som tilldelades den franska utmärkelsen Diapason d’Or. Sedan dess har hans kompromisslösa och otroligt närvarande pianospel gett honom många nya priser, bland annat en Grammynominering för tre av Bachs partitor och en Gramophone Award för en Szymanowski-CD Framträdandet 1990 vid Leeds International Piano Competition är karaktäristiskt för Anderszewski. Han lämnade scenen under semifinalen och därmed tävlingen och förklarade för juryn att han var missnöjd med sin tolkning av von Weberns Variationer opus 27. Många anser i dag att Anderszewski är en värdig förvaltare av arvet efter storheter som Richter, Gould och Michelangelo.

Johann Sebastian Bach

Johann Sebastian Bachs Partita nummer 6 i E-moll publicerades 1731 både som ett separat verk och som en del av Bachs Clavier-Übung. E-mollpartitan anses av många som krönet på Bachs klaversviter. Allemanden och Sarabanden innehåller något av de djärvaste melodiska utsmyckningar som någonsin skrivits och partitan både inleds och avslutas med en sats full av fugerade partier. Sarabanden i mycket långsam tretakt är kanske den mest uttrycksfulla sats Bach skrev för cembalo.

I dag ifrågasätter man inte om det är rätt att spela Bach på en flygel. Glenn Gould, András Schiff och Murray Perahia har visat vilka nya möjligheter flygeln erbjuder jämfört med cembalon. Bach var omvittnat intresserad av instrumentala nymodigheter. Han hörde det nya inte fullt utvecklade instrumentet pianoforte i slutet av sitt liv. Bach hade säkert tagit till sig flygeln som den kom att utvecklas i början av 1800-talet.

Karol Szymanowski

Karol Szymanowskis 20 mazurkor opus 50 publicerades 1926-31, ungefär samtidigt som han arbetade på operan Kung Roger. Mazurkorna fungerade som ett laboratorium för utvecklingen av Szymanowskis sena stil. Liksom sin föregångare Chopin anknöt Szymanowski till de rytmer som utmärkte den polska mazurkatraditionen. Szymanowskis harmoniska gestaltning är djärvare och mer raffinerad än Chopins. Där förekommer heltonsskalor och nästan atonala partier. Den rytmiska pulsen skiftar ofta trots den bakomliggande danskaraktären och det kan ibland få musiken att låta improviserad.

Variationer för piano, opus 27, är Anton von Weberns enda verk för solopiano. Han komponerade det 1936 under en tid då möjligheten för honom att försörja sig som dirigent hade inskränkts av den nazistiska regeringen. Han kunde koncentrera sig på att komponera. Anton von Webern var, som Alban Berg, en lärjunge till Arnold Schönberg och anammade Schönbergs tolvtonssystem. Men till skillnad från Berg och även Schönberg finns inget av den senromantiska gestiken och atmosfären kvar i von Weberns musik. Den är betydligt mer abstrakt. Det tog von Webern mer än sex år att fullborda detta cirka sex minuter långa stycke. Musikvetare har varit helt oense både om varför verket heter variationer och vilken form de tre satserna har. Är det sonatform, variationer eller tredelad form? Vi kan bara lyssna och höra om det finns musikaliska kvaliteter i denna extremt koncentrerade intellektuella musik. Variationerna kom att betyda mycket för den sekteristiska utvecklingen mot en ännu strängare matematisk serialism efter andra världskriget.

Ludwig van Beethoven

Ludwig van Beethovens pianosonat i Ass-dur opus 110 är ett typiskt verk från hans sena period. Den smälter samman den wienklassiska dramatiska stilen med barockens polyfoni. I A-dursonaten, opus 101 och i den sista sonaten i C-moll, opus 111, ligger de polyfona partierna i mittdelen av sonatformen, som en bearbetning av huvudtemat. I Ass-dursonaten finns en fuga som avslutning och kulmen på sonaten. Inledningssatsen flyter lugnt fram. Idéerna följer varandra med lätthet och stor spontanitet. Den barska andra satsen har en mellandel med ett lite bisarrt inslag, men den avslutas lugnt. Den långsamma tredje satsens inledning låter som ett recitativ i en tragisk opera. Den ensamma melodin tycks be om förbarmande. I den följande ”arian” spelar höger hand en gripande melodi över ett avskalat, enkelt ackordackompanjemang. Melodin svävar uppåt mot en höjdton för att falla ner mot en lågpunkt och där tar sista delen, Allegro ma non troppo, vid. Den utvecklas till en trestämmig fuga. Satsen har en mildhet över sig och är en rak motsats till den stökiga fugan i Hammarklaversonaten. I mitten av fugan bryter den långsamma klagande arian in. När musiken nått en nollpunkt återkommer fugan, nu med temat upp och ner. Musiken blir allt livligare och sonaten mynnar ut i triumfartad extas.

Storbritannien

BENJAMIN GROSVENOR

Fredag 25 augusti 19.00

FRÉDÉRIC CHOPIN (1810 – 49)

Barcarolle i Fiss-dur opus 60

FRANZ LISZT (1811–88)

Pianosonat i H-moll

Paus

MAURICE RAVEL (1875–1937)

Le Tombeau de Couperin Prelude–Fugue–Forlane–Rigaudon–Menuet–Toccata

Jeux d´eau

La valse

BENJAMIN GROSVENOR, född 1992, är underbarnet som nu räknas bland de främsta av engelska pianister. Hans mor är pianopedagog och upptäckte tidigt sonens begåvning. 2004 vann Benjamin BBC Young Musician med Ravels G-durkonsert.

Vid 19 års ålder spelade han med BBC Symphony Orchestra på The First Night of the 2011 BBC Proms. Benjamin blev snabbt känd för sina elektrifierande framträdanden och insiktsfulla tolkningar.

Under säsongen 2020-21 var Benjamin Grosvenor Artist in Residence hos Radio France. Han har spelat med dirigenter som Kent Nagano, Riccardo Chailly och Michael Tilson Thomas. Benjamins senaste inspelningar av Chopins bägge pianokonserter fick utmärkelsen Recording of the Month i Gramophone och en Diapason d’Or.

Frédéric Chopin

Frédéric Chopins Barcarolle komponerades 1846. Barcarolle är en venetiansk gondolsång. Chopin besökte aldrig Venedig utan inspirerades av Felix Mendelssohn i hans Venetianisches Gondellied från Lieder ohne Worte. Ackompanjemanget i 12/8-takt flyter fram som mjuka vågor och över dem vävs sköna melodiska girlanger. Man kunde föreställa sig att Chopin hade placerat två bel canto-sångerskor från sin älskade Warszawaopera i gondolen.

Franz Liszt

Franz Liszts stora H-mollsonat från 1853 är som en av de stora ryska 1800-talsromanerna, komprimerad till 30 minuters musik. Där finns allt: dramatik, starka känslor, kontraster och ett myller av idéer. Och precis som personerna i romanerna har olika namn, beroende på i vilket sammanhang de uppträder, kan teman i Liszts sonat anta olika skepnader. Sonaten har fyra åtskilda partier. Det finns minst fem viktiga teman:

1. ”Ridåtemat” bestående av en nedåtgående skala. Det inleder, avslutar och markerar ett nytt avsnitt.

2. Ett djärvt och rytmiskt tema med stora språng, ofta kallat Fausttemat.

3. Ett tema kännetecknat av en borrande femtonsupprepning. Mefistofeles intensiva lockande?

4. Ett berusande kärlekstema med stora durackord som kan förvandlas till sin hotfulla motsats.

5. Ett tema i Liszts ”saliga” tonart Fiss-dur. H-mollsonaten är en gigantisk uppgift för pianisten, som måste äga en självklar virtuositet och förmåga att hålla ihop helheten i den gigantiska fresken.

Maurice Ravel

Maurice Ravel komponerade Le Tombeau de Couperin mellan 1914 och 1917. De sex satserna följer mönstret från den franska barockens solosviter. Tombeau var titeln på en populär genre under barockepoken: en hyllning till minnet av en stor tonsättare. Den som Ravel ville hylla torde vara François Couperin (1668-1733), den store. Varje sats är dessutom skriven till minne av en personlig vän som dött i strider under första världskriget. Trots att Ravel skrev sin musik efter sin moders död och även efter vänners död är Le Tombeau de Couperin ett ljust och eftertänksamt verk snarare än ett mörkt. På viss kritik lär Ravel ha svarat: ”De döda är tillräckligt sorgsna i sin eviga tystnad.”

1901 var Maurice Ravel 26 år. Han hade inte vunnit ett enda pris som student vid Pariskonservatoriet och blev av den anledningen relegerad från skolan. Dock tilläts han följa läraren Gabriel Faurés undervisning. Fauré uppmuntrade Ravels komponerande och kanske var det detta som gjorde att Ravel inte blev nedslagen av situationen utan kunde skapa två mästerverk: Jeux d´eau och en originell stråkkvartett. Jeux d´eau var inspirerad av Franz Listzs Les jeux d´eau à la Villa d´Este men också av Henri de Régniers dikt Fête d´eaux där en rad lyder: ”Flodens gud skrattar när han kittlas av vattnet”. Ravel framförde Jeux d´eau själv vid en privat tillställning. Pianisten Vlado Perlemuter var närvarande och skrev efteråt att Jeux d´eau öppnade nya horisonter för pianotekniken.

Även om många tonsättare beundrade Johann Strauss valser var det inte alla som erkände det öppet. Johannes Brahms och Maurice Ravel gjorde det. Redan 1906 hade Ravel planerat ett skriva ett orkesterstycke med titeln

Vienna som en hyllning till valsen och Johann Strauss d y. 1911 komponerade Ravel sedan Valses nobles et sentimentales som innehåller ett motiv han utnyttjade i La valse. La valse koreogaferades av George Balanchine och hade premiär i Paris i december 1920.

Tonsättaren George Benjamin skrev: ”Om La valse var tänkt som en metafor för Europas situation efter första världskriget eller inte beskriver ändå verket födseln, förfallet och förstörelsen av en musikalisk genre, valsen”.

Sydkorea

Yeol Eum Son

Lördag 26 augusti 19.00

GUILLAUME LEKEU (1870 – 94)

Trois pièces pour piano

Chansonette sans paroles–Valse oubliée–

Danse joyeuse

LEOŠ JANÁČEK (1854–1928)

Pianosonat 1. X. 1905, Från gatan Förebud. Con moto–Död. Adagio

WILLIAM HIRTZ (född 1960)

Fantasy on themes from The Wizard of Oz

Paus

ALBERT SCHNELZER (född 1972)

Dance with the devil

NIKOLAI KAPUSTIN (1937–2020)

Pianosonat nummer 2 opus 54

Allegro molto–Scherzo. Allegro assai–Largo–

Allegro vivace

YEOL EUM SON betyder poetisk elegans, medfödd känsla för nyanserade uttryck och kraft att skapa stora dramatiska kontraster. Lägg därtill att hon har en fullständigt bländande teknik och en naturlig nyfikenhet att tränga in i olika genrer. Tidskriften Pianist häpnade över Yeol Eum Sons hisnande fingerfärdighet i inspelningarna av Kapustins musik.

Yeol Eum Son föddes 1981 i Wonju i Sydkorea och fick som treåring sina första pianolektioner. Hon var prisvinnare i International Tchaikovsky Competition for Young Musicians 1997 och vann Oberlin International Piano Competition två år senare. Året 2009 betydde ett internationellt genombrott med ett andra pris i Van Cliburn Competition och dessutom pris för bästa kammarmusikframförande. Det har lett till samarbete med dirigenterna Valerij Gergijev, Andrew Manze och Lorin Maazel och till bejublade framträdanden vid The Proms med pianokonserter av Mozart. Hennes mångsidighet och nyfikenhet avspeglas ytterligare i att hon är konstnärlig ledare för Music in PyeongChang och skriver artiklar i en sydkoreansk tidskrift.

Guillaume Lekeu

Guillaume Lekeu var en belgisk tonsättare som dog när han var endast 24 år. Han var också elev till Cesar Franck. Trots sitt korta liv hann han med att komponera ett femtiotal verk. Främst bland dessa är en violinsonat i G-dur och en pianotrio. Trois pièces skrevs 1892, två år innan han gick bort.

Leoš Janáček

Leoš Janáček deltog 1905 i en demonstration till förmån för ett tjeckiskt universitet i Brno, där den unge arbetaren František Pavlík blev dödad av polisen. Händelsen inspirerade Janáček till pianosonaten Sonat 1. X. 1905 Från gatan. Janacek började komponera sonaten direkt efter händelsen. Efter premiären blev Janáček missnöjd med sonaten och kastade manuskriptet i Moldau. 1924, det år då tonsättaren fyllde 70, återfanns noterna hos den pianist som hade uruppfört sonaten. Den förnyade premiären ägde rum i september samma år i Prag och då hade sonaten titeln I X 1905. På titelbladet till de tryckta noterna står: ”På de vita trapporna av marmor faller en vanlig arbetare ner, fläckad av blod. Han kom enbart för att stödja den högre utbildningen och har dödats av grymma mördare.”

William Hirtz

Amerikanen William Hirtz är en mångsidig musiker, pianist, filmmusikskapare och sångkompositör. André Previn skrev om honom att han måste bestämma sig för om han ville bli en Horowitz eller en John Williams. Hirtz komponerade år 2000 sin fantasi över melodier från Judy Garlands film Trollkarlen från Oz, för fyrhändigt piano. Sedan gjorde han en transkription för bara två händer utan att ta bort särskilt många toner.

Albert Schnelzer

Albert Schnelzer studerade komposition vid Musikhögskolan i Malmö och vid Royal College of Music i London under åren 1994-2000. Han har haft stora framgångar med både sin kammar- och orkestermusik. Orkesterverket

A Freak in Burbank är ett av de mest spelade svenska verken internationellt, som även framförts under BBC Proms. Dance with the Devil har är ett populärt pianostycke med rockattityd, minimalistisk dräkt och tredelade form.

Nikolai Kapustin

Nikolai Kapustins musik liknar inte någon annans. Den låter som en transkription av jazzpianisten Art Tatums improvisationer som sedan strukturerats om efter konstmusikaliska idéer. Kapustin föddes i Ukraina och komponerade sin första pianosonat när han var 13 år. 1954 upptäckte han jazzen och två år senare började han på konservatoriet i Moskva. Under 1950-talet gjorde Kapustin sig ett namn som jazzpianist, kompositör och arrangör och blev medlem i den berömda Oleg Lundstrem Orchestra. Hans Suite in the Old Style från 1977 låter som jazzimprovisationer, men de är modellerade efter Bachs klaversviter. Kapustin förklarar: ”Alla mina improvisationer är nerskrivna, naturligtvis, och de blev bättre så.”

Listan på kompositioner innehåller bland annat 20 pianosonater och sex pianokonserter. Den andra pianosonaten, den mest omfattande, är från 1989. Den är ytterst extrovert och kombinerar flera olika stilistiska element. Den har en kraftfull inledningssats, ett muskulärt scherzo, ett drömskt largo och en furiös perpetuum mobile-sats som final.

Grekland/Tyskland

DANAE och KIVELI DÖRKEN och HELSINGBORGS

SYMFONIORKESTER

Söndag 27 augusti 18.00

FRANCIS POULENC (1899 –1963)

Konsert för två piano i D-moll

Allegro ma non troppo–Larghetto–Allegro molto

FRANZ SCHUBERT (1797–1828)

Symfoni nummer 3 i D-dur D. 200

Adagio. Allegro–Allegretto–Menuetto–Presto

Paus

WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756 – 91)

Pianokonsert nummer 10 för två piano i Ess-dur K. 365

Allegro – Andante – Rondo. Allegro

DANAE och KIVELI DÖRKEN har som systrar spelat piano tillsammans sedan unga år. De blev tidigt uppmuntrade av Yehudi Menuhin och började studera för Karl-Heinz Kämmerling och för professor Lars Vogt i Hannover.

Danae gjorde sensation när hon i juli 2022 ersatte Vogt i Mendelssohns andra pianokonsert. Redan året innan hade hon debuterat i Philharmonie de Paris med Bachs D-mollkonsert. Under säsongen 2022–23 gjorde Danae en stor USA-turné.

Kiveli spelade med orkester när hon var åtta år och sedan dess har hon konserterat med ledande orkestrar som Deutsche Kammerphilharmonie Bremen. 2022 framförde Kiveli Gershwins Rhapsody in Blue i Hamburg Elbphilharmonie.

Systrarna har också grundat en musikfestival på ön Lesbos. Man kan också möta det frispråkiga och humoristiska paret i en podcast, The sister trill, där de berättar om musik, övande och om livet som pianist.

Eftersnack

Kvällen avslutas med träff med systrarna Dörken. Det kan bli ett samtal om pianot som soloinstrument och om när man måste synkronisera fyra händer.

Lättare förtäring finns till försäljning. Vi möts från cirka klockan 19.30 i Markelius på konserthuset.

Francis Poulenc

Dubbelpianokonserten i D-moll brukar betecknas som höjdpunkt på Francis Poulencs tidiga period. Till en belgisk musikolog skrev Poulenc med självmedvetenhet: ”Du ser själv vilka framsteg jag gjort från mina tidigare verk och att jag nu verkligen träder in i min stora period”.

Konserten beställdes av prins Edmond de Polignacs hustru, prinsessan Winnaretta de Polignac, född Singer och stenrik amerikansk arvtagare till Singer symaskiner. Hon var en mycketbetydande konstbeskyddare i Paris. I hennes salong framfördes nyskriven musik av blandat annat Stravinskij, Kurt Weill och Satie. Konsertpremiären ägde rum

1932 i Venedig. Poulenc spelade 1945 konserten med Benjamin Britten.

Det finns i konserten tydliga influenser från olika håll. Den balinesiska gamelanmusiken, som Poulenc hört 1931 på Exposition Coloniale de Paris, har färgat av sig på det återkommande perpetuum-mottot i den första satsen. Den jazzinfluerade pianokonserten i G-dur av Ravel, som hade premiär i början av 1932, fick säkert en viss betydelse för konsertens instrumentation och lite jazziga effekter. Den kompositör som Poulenc höll högst, Mozart, skönjs bakom den långsamma satsens cantilena, som är en tydlig blinkning åt motsvarande sats i Mozarts D-mollkonsert. Konsertens satser är alla karaktäristiska för hur Poulenc formger sin musik. Han skyr det vanliga sättet att bearbeta melodier i en mellandel. I stället skapar han kontrast genom att i en snabb sats skjuta in ett långsamt parti och i en långsam sats ett snabbt. Mozart kallades ofta för ”Il filo” (tråden) för sin förmåga att väva samman många melodier. Samma epitet kunde gälla Francis Poulenc. Han väver naturligt samman gatans melodier med djupsinniga tankar.

Franz Schubert

Franz Schubert komponerade sin tredje symfoni kort efter sin 18-årsdag. Liksom hans andra tidiga symfonier publicerades den inte under hans livstid. Schuberts musik har en ungdomlig charm och den har tydligt påverkats av Haydns symfonier men även av Rossinis operor.

Den första satsen har en inledande del, likt en fransk uvertyr. Det charmiga och humoristiska allegrettot har en klar tredelad form. Menuetten som följer har en oväntad betonad upptakt. Trion dansar i ländlertakt. Finalen, som bygger på en snabb tarantellarytm, har djärva harmoniska vändningar och rika dynamiska kontraster.

Wolfgang Amadeus Mozart

Vi vet inte säkert när Mozart komponerade sin konsert för två piano, men man antar att den tillkom i Salzburg efter resor till Mannheim, München och Paris 1778. Resorna ledde inte till någon anställning utan Wolfgang fick finna sig i att fortsatt bo hemma hos den övervakande fadern och tjänstgöra hos den illa omtyckte ärkebiskopen Colloredo. Av Mozarts privata känslor märks dock inget i dubbelpianokonserten. Mozart var en genial hantverkare som visste vad Salzburgarna ville ha. Konserten skrevs med tanke på att Wolfgang skulle spela den med sin syster Nannerl. Konserten skiljer sig markant från Mozarts andra pianokonserter där en solist och orkester möts i en dialog. Med två solister flyttas dialogen och rivaliteten till de två pianisterna och orkestern kommer därmed lite i skymundan.

Den inledande satsen är lyrisk till karaktären och det känns som om Mozart njuter av att låta sina idéer få fritt spelrum. Mot slutet erbjuds möjlighet till utspel i en kadens. Mellansatsen är långsam och avspänd. Den har en förfinad atmosfär med en utomhuskänsla som understryks av oboisterna. Solisterna broderar lekfullt ut passager medan orkestern håller sig i bakgrunden. Finalen är ett rondo (en sats med återkommande refräng, som i en nutida poplåt). Satsen präglas av en härlig rytmisk drive. Det finns en viss dramatik i mollpartierna och i överraskande modulationer. Även i denna sats finns en kadens.